Att skapa en moralisk image
Ett anförande hållet vid ett konvent i april 1989

av Richard McCulloch



DET FÖRSTA SOM JAG SPELADE IN på videoband för nästan elva
år sedan var en engelsk film från mitten av 50-talet kallad Damn the
Defiant. Jag tyckte så mycket om den att jag har sparat den ända sedan
dess. En del av er kanske kommer ihåg den. Den utspelar sig i Royal Navy på
Horatio Nelsons tid och presenterar Alec Guinness i huvudrollen som kaptenen
på HMS Defiant, Dirk Bogarde som hans sadistiske andrekapten och Anthony
Quayle som en sjöman som leder en konspiration bland besättningen för att
hos amiralitetet ansöka om hjälp att avskaffa orättvisa förhållanden, vilket
slutligen utvecklar sig till ett fullständigt myteri. En av myteristerna, Evans,
är så hämndlysten till följd av sina lidanden att Quayle känner sig tvungen att,
när myteriet väl blossat upp, varna honom för att skada någon av officerarna,
då en sådan handling skulle hindra deras ansökan från att behandlas och leda
till att de alla skulle komma att hängas. Jag kommer ihåg hans formulering:
"Alla våra liv hänger på detta." Men Evans är besatt av sitt hämndbegär, strun-
tar i Quayles varning och mördar andrekaptenen, varpå Quayle utropar: "Du
har förstört för oss alla, Evans! Du har dömt oss alla till döden!"


Jag har ofta tänkt på den filmen och tänkte på den igen när jag funderade på
ämnet för det här anförandet. Quaylekaraktären var mycket angelägen om att
hålla sig inom vissa uppförandenormer där hans beteende skulle vara accep-
tabelt och där hans fall eller ansökan skulle ges seriöst och rättvist beaktande
istället för att avslås på förhand. Hans situation var redan så desperat, så ut-
manande mot status quo, att han inte hade råd med något beteende som kunde
förvärra den ytterligare. Hans enda hopp var att göra sin situation moraliskt
respektabel, och han insåg att för att uppnå moralisk aktningsvärdhet måste
hans och hans medmyteristers uppförande också vara moraliskt respektabelt.
Utan det skulle han inte ha någon chans till framgång, och alla hans ansträng-
ningar skulle ha varit förgäves.

Alla som ger sig ut på hal is och förespråkar en sak med oddsen emot
sig befinner sig i en situation snarlik quaylekaraktärens. Om de inte lyckas
uppnå moralisk aktningsvärdhet kommer deras föreställningar att avfärdas på
förhand utan att erhålla seriöst beaktande, och deras ansträngningar för att be-
främja sin sak kommer att vara ineffektiva. Så ligger det till med vår gryende
rörelse. Om den inte lyckas etablera sig själv som moraliskt respektabel kom-
mer den att vara dödfödd och aldrig komma någonstans. Våra motståndare
känner till detta, och det måste även vi göra. Med alla de enorma resurser
som står till deras förfogande företar våra motståndare varje ansträngning
och sparar inget krut för att utmåla oss och vår ståndpunkt som moraliskt
orespektabel, som moraliskt ovärdig att beakta. För att bemöta detta (och om
vi inte bemöter det finns det inget hopp om vår ras räddning) måste vi, vår
ståndpunkt, våra lösningar, våra mål och metoder både vara och förefalla vara
moraliskt respektabla.

Det är ett slag om vår image, om kontroll över vår image, vars utgång kom-
mer att avgöra huruvida vi alltid kommer att befinna oss på den moraliska
defensiven och vara ineffektiva i marknadsförandet av vårt program, eller
huruvida vi kommer att vara i stånd att gå på den moraliska offensiven och
försätta våra motståndare på moralisk flykt. För att vinna det moraliska slaget,
och slaget om vår ras räddning, måste vi skapa en moralisk image. Vi måste
definiera oss själva, våra syften och medel, mål och metoder, på ett sätt som
placerar moralen på vår sida. Vi måste ha en ståndpunkt, en plattform, filosofi
eller ideologi som gör anspråk på den moraliska förstaplatsen, som är klar och
trovärdig, och vi måste förmedla den i både ord och handling, i allt vi säger
och gör. Framför allt får vi inte lämna några luckor i vår ståndpunkt, inga
tomrum i våra föreslagna lösningar för våra motståndare att spekulera kring,
inga ihåligheter de kan fylla i som de behagar.

Låt oss se det som det är. Rasismen (eller för att vara mer exakt, den till vår
ras gynnsamt inställda rasismen) har ett allvarligt imageproblem. Den, och
vi, har förpassats till moralens källare, utmålats som civilisationens antites
och mänsklighetens fiende. Vad vår moraliska image beträffar kan man vara
frestad att dra slutsatsen att vi inte har någon annanstans att färdas än uppåt,
om det inte hade varit för det olyckliga faktum att våra motståndare har varit
mycket framgångsrika i att bunta ihop oss under rasistetiketten tillsammans
med andra som verkar vara beslutna att moraliskt begrava sig själva till
och med djupare. Våra motståndare älskar dessa rasister; bärsärkarna som
predikar och praktiserar våldets evangelium; självmordskandidaterna som
glorifierar martyrskapet; den rasliga suprematins apostlar som förvägrar an-
dra raser samma rättigheter som de kräver för sin egen; och ja, till och med
folkmordsförespråkarna som i sin revanschlust skulle förvägra andra raser
den mest grundläggande rätten av alla, rätten att leva. Våra motståndare äls-
kar att likställa rasism med hat, våld och hämnd, med totalitarism, med raslig
supremati och massmord, med ociviliserade och omoraliska värderingar och
uppföranden, med förkastandet av den västerländska civilisationens liberala
traditioner och friheter, och dessa rasister gör deras uppgift mycket lättare
och vår sak mycket svårare. Vad är rasismens image idag? Mycket negativ.
Den misskrediteras av fem huvudskäl som våra motståndare har givit näring
åt och exploaterat med assistans från de grova rasistelement som spelat dem i
händerna, fem skäl som jag räknar upp här:

1. Rasism förknippas med omoraliska medel eller metoder, såsom skrämsel,
fysiskt våld eller mord, eller hot om desamma. Ku Klux Klan, Orden och
rasistiska skinheads har alla bidragit till denna mycket negativa associa-
tion.

2. Rasism förknippas med omoraliska lösningar, syften eller mål, såsom folk-
mord eller andra rasers förslavning, eller separation genom massutdrivning
utan adekvat tillhandahållande av ett nytt hem, av vilka samtliga verkar
stötande på vår ras mest grundläggande civiliserade känslor och känsla för
rent spel. Det är här som förintelsepropagandan används i sin fulla verkan
för att anklaga alla rasister för att ha för avsikt att begå folkmord och däri-
genom förhindra deras vädjanden - som inte behöver inbegripa mer än de
förhållanden som deras egen ras behöver för att leva - från att beaktas, för
att dövas av mässandet "Aldrig igen." Folkmordsanklagelsens negativa
känslomässiga kraft är mycket stark. Det är därför som vår motståndare
innerligt älskar rasister som öppet hyllar folkmord eller påstått ångerfulla
rasister som säger att de en gång gjorde det. Den ledsamma biten är att
det verkligen finns rasister som eftersträvar folkmord som en del av sin
lösning, antingen av nietzscheianska skäl eller för hämnd, eller som ett ut-
tryck för sitt våldsamma livsperspektiv. Detta kan vi inte förhindra. Men vi
kan göra vår egen lösning, våra egna syften och mål klara och detaljerade
och göra dem till den moraliska motsatsen till dem som våra motståndare
tycker om att se.

3. Rasism förknippas med negativa och patologiska känslor, hat och mental
sjukdom. Detta är en mycket mäktig och effektiv misskrediterande faktor
som vi bör vara mycket medvetna om och inte underskatta.

4. Rasism förknippas med totalitarism, med förkastandet av vår ras politiska
moral och dess demokratiska värderingar, individuella rättigheter och av
frihet och jämlikhet. Den bild av Hitler och hans arv, delvis sann och delvis
förvrängd, som hållits vid liv av hans sentida beundrare till skada för vår
ras främsta intressen, står till stor del att klandra för detta förhållande.

5. Rasism förknippas med okunnighet, dumhet, brist på utbildning och knas-
bollar, och betraktas således som intellektuellt underlägsen och vanhed-
rande, och avfärdas som ovärdig seriöst beaktande. Våra motståndare tar
ofta till stereotypa galjonsfigurer för att göra detta, vilka grundar sin rasism
på övertygelser som är uppenbart osanna och som inte har någon relevans
för rasismens verkliga frågor, som exempelvis en övertygelse att vita är
snabbare löpare än svarta. Rasismen och rasisterna blir sålunda föremål
för åtlöje och komedinummer, en situation som de flesta människor starkt
undviker. Archie Bunker-karaktären är ett exempel.

Denna sista negativa faktor är intellektuell och angriper rasismens intellek-
tuella aktningsvärdhet och godtagbarhet, men de första fyra är klart moraliska
och förnekar rasismens moraliska aktningsvärdhet och godtagbarhet. Ironin
är att faktor 5, den intellektuella kritiken, vidmakthålls av de första fyra
moraliska kritikfaktorerna och skulle falla utan deras stöd. Det intellektuella
och vetenskapliga argumentet för rasism är redan väl i stånd att försätta sitt
motstånd på flykt om det fick en fördomsfri och rättvis behandling av sakför-
hållandena, men det får inget intellektuellt beaktande eftersom det redan är
intellektuellt misskrediterat av dess mycket negativa moraliska associationer.
Våra motståndares styrka ligger inte på det intellektuella eller vetenskapliga
området, och vi kan inte besegra dem där innan vi först besegrat dem vid deras
styrkas källa - området för moral.

Medan jag tänkt över vår situation har jag blivit allt mer övertygad om att
moral är nyckeln. Vår ras förkastar rasismen på grund av att den uppfattar den
som omoralisk, och på goda grunder eftersom den enda rasism de känner till
är klart omoralisk enligt vår civilisations traditionella värderingar. Moralisk
rasism erkänner samma rättigheter för andra raser som dem den gör anspråk
på åt sin egen, framför allt rätten till liv och oberoende, eller kontroll över sitt
eget liv. Omoralisk rasism erkänner eller respekterar inte dessa rättigheter för
andra raser, utan befrämjar deras kränkning genom att förespråka omoraliska
lösningar av antingen supremati, där en ras styr över en annan och förnekar
dess oberoende (vilket vi själva nu upplever i hög grad), eller folkmord, där en
ras förorsakar en annans förgörelse och förnekar dess rätt att leva.

Vår uppgift är att ge rasismen moralisk återupprättelse. Vi måste skapa
en moralisk form av rasism som ett alternativ till de omoraliska former som
allmänheten nu ser som de enda formerna. För att lyckas måste vi omdefiniera
rasismen genom att definiera en ny moraliskt respektabel form av rasism, vår
rasismdefinition, vårt slags rasism, och göra den till den gängse formen, den
främsta definitionen, i förhållande till vilken andra utgör avvikelser. Moralisk
rasism måste betraktas som den rasistiska elitserien och hänskjuta de olika
omoraliska formerna av rasism till gärdsgårdsserien. Den främsta form av
överlägsenhet vi bör eftersträva och göra anspråk på är moralisk överlägsen-
het, och vi måste förverkliga det anspråket.

Vårt mål är vår ras räddning. Det är ett i högsta grad moraliskt mål och för-
tjänar att förenas med lika moraliska metoder. För att uppnå det målet måste
vi vinna så många medlemmar av vår ras till vår sida, och deras sida, som
möjligt. En moralisk enighet beträffande medel och mål är den bästa vägen
- den enda vägen, tror jag - till den rasliga enighet vi behöver för att rädda vår
ras. Vi måste finna en ståndpunkt, komplett med mål och metoder, som attra-
herar och förenar det största möjliga antalet av vår ras, inte ett som stöter bort
de bästa av vår sort och splittrar resten i motsatta extremlägen. Men vi kan
inte vara allting för alla människor. Vi kan inte behaga alla. Vi kan inte tilltala
både de blida och de våldsamma, dem som söker räddning och dem som söker
hämnd. Vi måste göra val, välja vad för slags människor, vilket element, vi vill
vädja till mest. Vi måste fästa vår blick på dem som vi tror kommer att vara
viktigast för vår saks framgång, för vår ras fortsatta liv, och koncentrera våra
ansträngningar på att vinna deras hjärtan och sinnen. Vi måste distansera oss
själva från dem vars mål eller metoder står i strid mot våra egna, som kränker
den moral vi ansluter oss till och stöter bort dem som vi önskar attrahera.

När Cholly Bilderbergers spalt dök upp i Instauration för åtskilliga år se-
dan, lyfte han fram att vår ras var besatt av behovet av aktningsvärdhet och
omsorgsfullt undvek rasism på grund av dess vanhedrande image. Cholly såg
denna närhet till det moraliskt respektabla, och motvilja inför det moraliskt
vanhedrande, som ett handikapp och en svaghet, till och med som en dödlig
brist, som våra motståndare kan manipulera för att förlama oss och hindra
oss från att handla till vårt självförsvar. Men jag tror att vi kan vända denna
starka moraliska känsla till vår fördel, att den kan vara en potentiell källa till
stor styrka när den väl mobiliserats till vår fördel. Vi måste känna vår ras, dess
egenheter och karakteristiska drag, acceptera den för vad den är och arbeta
inom dess naturs begränsningar, göra det bästa av vad vi har och vad vi är. Om
vi går emot vår ras rådande natur kommer vi att förlora den. Vårt mål måste
vara att skapa en image som utgör det respektablas själva essens, att få vårt
namn till att bli en synonym till moralisk aktningsvärdhet, integritet, rättvisa
och omsorg för att göra vad som är moraliskt rätt och riktigt. Moralen måste
ses tillhöra vår sida och vi måste ses på dess sida. Vi måste ses stå på det rättas
sida, för vad som är riktigt, och våra motståndare måste ses stå emot det rätta,
vara på omoralens sida. Givet vår ras känsla för rättvisa, till och med till den
grad att dess egna intressen kan uppoffras för att ge andra en bättre chans, kan
det ligga till på så sätt att vi kommer att attrahera mer och bättre stöd inom
vår ras genom att vara generösare beträffande det vi erbjuder de andra raserna
som en del av vår föreslagna omfyttningsplan istället för att behålla mer för
oss själva. Vår föreslagna omflyttning bör vara en som maximerar kvantiteten
och kvaliteten på stödet och godkännandet från vår egen ras inom gränserna
för vårt mål av raslig räddning. Om det fordrar en extra uppoffring och att vi
är generösare mot andra raser än de förtjänar, så låt så vara.

Moral är ett vapen, och det moraliska slagfältet kommer att avgöra vår ras
öde. Vi måste lära oss att använda moralens makt. Vi måste bli skickliga i
bruket av moralens vapen för att segra på det moraliska slagfältet. Vi bör dra
fördel av rådande moralprinciper och värderingar och använda dem till vår
fördel om det är möjligt, och endast angripa dem om de står naturligt i strid
mot vårt mål av raslig räddning. Vi måste arbeta för att få moralen och rättfär-
digheten tydligt på vår sida och gå på den moraliska offensiven för att ta strid
mot våra motståndares tydligt omoraliska ståndpunkt och mål.

Vi bör anamma en minimalistisk ståndpunkt och förespråka den minsta
möjliga förändring som är nödvändig för att uppnå vårt mål av raslig räddning
genom separation och oberoende. Framför allt bör vi inte eftersträva någon
förändring i de politiska institutionerna, styrelsesättets form eller system.
Våra ändamål kan uppnås inom de rådande formerna. Detta kommer att hjälpa
oss att undvika överdrift, extremism eller radikalism, samt den besvärande,
oansvariga och opålitliga image som det alstrar. Det kommer också att hjälpa
oss att hålla vår uppmärksamhet fokuserad på det främsta målet och koncen-
trera våra styrkor till den avgörande punkten istället för att ledas in på sidospår
i form av onödiga kontroverser över sekundära angelägenheter och sprida ut
oss själva allt för glest genom att försöka göra allt för mycket. Efter det att vår
ras blivit tryggt oberoende kan vi vända vår uppmärksamhet mot sekundära
frågor om ekonomi, miljö, historia, kultur eller politik, men till dess bör de
nedtonas för att inte förringa den främsta frågan om rasligt bevarande. Det är
den livshotande fråga som måste tas itu med först.

Innan vi kan gå på den moraliska offensiven måste vi först skapa en stark
grund att bygga vår rörelse på, en plattform som den kan stå på och arbeta för.
Vi måste skapa en moraliskt och intellektuellt respektabel image åt vår rörelse
som är förenlig med vår ras moraliska värderingar och instinkter. Vi måste
skapa ett moraliskt alternativ till de omoraliska former av rasism som termen
nu likställs med.

Vår ras räddning har engagerat mig ända sedan 1963, men under många
år föreföll situationen mig moraliskt och intellektuellt hopplös. I massmedia
var de enda människor som öppet anslöt sig till rasismen de som förknippas
med Ku Klux Klan eller nazisterna. Jag kunde inte acceptera någon av dessa.
Det ursprungliga Ku Klux Klan hade etablerat en form av raslig supremati
som var en tillfällig och partiell lösning på de problem som inträder när olika
raser bebor samma territorium, men de och deras efterföljande organisationer
hade inte gått vidare med att förespråka en vittomfattande, varaktig, moralisk
och rättvis lösning. I nazismen såg jag en specialiserad centraleuropeisk to-
talitarism, uppblandad med raslig supremati, som bara kunde betraktas som
exotiskt malplacerad i Amerika. På grund av deras historia av raslig supre-
mati och chauvinism, eller värre, var båda moraliskt misskrediterade bortom
verkligt hopp om återupprättelse och kunde inte ha någon relevans för en
kampanj för att befrämja raslig separation och oberoende. Det var först 1973,
då jag kom över The Dispossessed Majority i en bokhandel, som jag fann ett
exempel på hur rasismen kunde vara moraliskt och intellektuellt respektabel
och såg en riktning i vilken vi kunde färdas med verkligt hopp om framgång.
Det var ett större steg mot skapandet av ett rasistiskt alternativ i stånd att vinna
moralisk och intellektuell aktningsvärdhet och godtagbarhet, och med utsikt
att rädda vår ras.

Vi måste röra oss framåt till nästa steg: att officiellt skapa ett moraliskt rasis-
tiskt alternativ för att dra in den majoritet av vår ras som stöts bort av de omo-
raliska former av rasism som skulle styra över, eller till och med döda, andra
raser. Vi måste institutionalisera en moralisk form av rasism som är förenlig
med vår civilisations höga normer och värderingar, förespråka en separatistisk
lösning som Thomas Jefferson och Abraham Lincoln hade kunnat stödja, som
är förenlig med vår liberala politiska traditions principer, som avstår från och
fördömer våld och hämnd, som är villig att förlåta det förgångnas synder till
förmån för en bättre framtid av raslig separation och oberoende, samt anam-
mar Lincolns andra inträdestals förlåtande andemening och ton: "med illvilja
mot ingen och medmänsklighet åt alla". Vi kan betona att under de första 87
åren av denna republik förespråkade ledarskapet, inklusive Lincoln, raslig
separation. Med det steget kommer vi att börja ta kontrollen över ordet rasism,
kontrollera dess image och associationer, och i takt med att vårt ord vinner
spridning, i takt med att den goda nyheten att det äntligen är möjligt för goda
och moraliska människor att stödja sin ras räddning och oberoende, att vara
rasistiska och moraliska, når ut, kommer den imagen att bli en allt mer positiv
och moralisk sådan.

Det är lätt för våra motståndare att porträttera rasismen som omoralisk när
den associeras med ideologier, rörelser och individer som inte respekterar
utan kränker andra rasers legitima rättigheter till liv och oberoende. Men före-
ställ er deras svårigheter när de konfronteras med en moralisk form av rasism
som grundar sig på respekt för alla rasers rättmätiga rättigheter till liv, frihet
och oberoende. För vårt eget folk kommer det att ge dem ett positivt alternativ,
ett moraliskt sätt på vilket de kan arbeta för sin ras räddning. Det kommer att
låta dem veta att det finns ett icke våldsinriktat och moraliskt medel för att
befrämja raslig överlevnad, någonting som hela familjen, kvinnor och barn
såväl som män, kan delta i.

Vi behöver ta itu med våldsfrågan rakt på sak. Först av allt som en moral-
fråga, men även som en realitetsfråga. Vår ras är en mycket civiliserad och
fredsälskande sådan. Såvida det inte, och till dess att, det sker ett sammanbrott
i civilisationen och samhället, i lag och ordning, kommer ytterst få av vår ras
att vara villiga att tillgripa våld. I stället kommer de flesta att vara fullkomligt
tillbakavisande och gå oss förlorade vid blotta antydan om det. Bara bärsär-
karna, de som mister kontrollen och överträder det civiliserade beteendets
gränser, kommer att tillgripa våld medan den civiliserade ordningen fortfa-
rande råder, och vår ras stora massa kommer att motsätta sig dem.

Om våldsamma metoder utgör vårt hopp om räddning kommer de att vara
tvungna att vänta på en social kollaps som resulterar i massdesperation. Men
oddsen är emot att det skulle hända innan vår ras krympt till en sådan liten
minoritet att den inte längre kan upprätthålla den civiliserade ordningen. Om
det skulle ske skulle utgången i bästa fall vara mycket oviss, och i den knappa
utsikten att vår sak skulle segra skulle det troligen vara en pyrrusseger, vun-
nen till ett pris så högt, så självdestruktivt, att det i praktiken skulle vara själv-
förgörande. Så vi bör hoppas på och arbeta för en bättre och lyckosammare
lösning, en som vi kan kontrollera och arbeta för nu utan att behöva vänta
och hoppas på att osannolika och oönskade händelser bortom vår kontroll ska
skänka oss tillfället i våra händer. En moralisk sammandrabbning för räddning
är någonting som vi kan påbörja nu, som är förenligt med vår ras civiliserade
arv och som har en chans att vinna med minimala förluster och lidande.

En god början som klart kommer att särskilja oss från dem som söker
hämnd som sitt mål och våld som sitt medel, skulle vara att göra det klart
att vi inte känns vid någondera. På så sätt kommer vi att tillkännage att fö-
respråkarna och utövarna av våld och hämnd inte är våra vapenbröder, utan
att de, liksom sjömannen Evans i filmen Damn the Defiant, riskerar allas vår
välgång genom hämndlystna och våldsamma handlingar. Vi arbetar inte för en
gemensam sak med dem. Deras strävan och mål är i väsentlig grad skilda från
våra, liksom deras medel.

Vi bör inte fördöma våld per se i en pacifistisk bemärkelse. Det finns
situationer där vår ras moraliska och rättsliga traditioner betraktar det som
befogat och riktigt, och till och med nödvändigt. Det har förekommit många
situationer i det förgångna där avgörande slag hjälpt till att rädda vår ras;
Teutonbergskogen och Chalons är bra exempel. Men vår rådande situation
är inte en av dem. Vår motståndare förgör oss inte med en armé, utan med en
moral. Vi kan inte besegra den moralen genom några fysiska metoder, inklu-
sive våld. Våld riktat mot honom tenderar snarare bara att bekräfta och stärka
hans anspråk på moralisk överlägsenhet. När vi möter människor som borde
stå naturligt på vår sida och som chockeras och förargas över våra föreställ-
ningar, är deras vrede en moralisk reaktion grundad på en moral som förgör
oss. Även om vi lyckades distansera oss från de negativa associationer som
redan nämnts, kommer många fortfarande att motsätta sig oss på grund av
en moral som säger att det är fel att ens vara bekymrad över eller bry sig om
rasliga angelägenheter. Men till dess att vi lyckats distansera oss själva från
dessa negativa associationer kommer vi aldrig att ens ha en chans att inträda
på det moraliska slagfältet och komma vår moraliska fiende in på livet. Det
är den farligaste och mest livshotande fiende som vår ras någonsin stått inför,
och den kan inte besegras genom våld, bara genom en överlägsen moral.

Liksom moralisk upplysning, inte våld, är vårt medel, är raslig räddning,
inte hämnd, vårt moraliskt upplysta mål. En av de lärdomar som länge förkun-
nats av de visare bland vår ras är att hämnd sällan är tillfredsställande och att
dess långsiktiga verkan ofta är andligt och psykologiskt skadlig. Så vi måste
sträva efter att resa oss ovan hämndbegäret. Vi har verkligen blivit höggradigt
provocerade, och vi kommer sannolikt att bli till och med ännu mer provoce-
rade i framtiden, men det är till framtiden bortom dessa provokationer som vi
måste ägna våra hopp och våra handlingar, och vi måste sträva efter att lämna
den framtiden ett arv som den kan leva med i frid, både med världens andra
raser och, mest av allt, med sitt eget moraliska samvete och självkänsla.

Medan vi är inne på ämnet för provokation går mina tankar till ett brev av
David Lane, en av Ordens grundande medlemmar, som dök upp i aprilnum-
ret av Instauration. Han nämner en incident under 1983 där han och Robert
Matthews mötte en mycket vacker ung blondin, hennes svarte man och deras
mulattbarn. Redogörelsen slutar med att Matthews drar sitt vapen mot de tre.
Det lämnas åt oss att spekulera i vad som hände sedan. Bilden av den vackra
unga blondinen är en mycket kraftfull sådan. Jag vill påstå att det är den
kraftfullaste av alla. Den uppväcker våra starkaste och mest grundläggande
rassexuella manliga beskyddarinstinkter. Att se en sådan i sällskap med en
man av en annan ras är mycket provocerande. Det förorsakar stor smärta, ilska
och sorg. Men hur ledsamt det än är så tror jag att vi alla har sett liknande
syner. Sådana syner har ett sätt att fastna i ens minne. Den första jag kommer
ihåg var under 1968. En sådan syn är en mäktig motivationskälla. Hur kan
man hjälpa dem? Hur kan man rädda dem? Man vill göra något åt det, stoppa
det, göra det ogjort eller förhindra det, och det är frustrerande när man inte
kan. Det får en att känna sig ineffektiv och hjälplös, till och med förvekligad.
Men det är kanske därför som vi alla är här - och försöker göra någonting åt
det. Vad står att göra? Vad kan vi göra? Vilka handlingar kan vi vidta som
kommer att vara effektiva för att rädda vår ras och förhindra ytterligare så-
dana tragiska förluster i framtiden? Hur effektiva var Matthews handlingar?
Räddade han blondinen eller över huvudtaget några blondiner? Blondinen
ansåg utan tvivel att det hon gjorde var moraliskt riktigt och till och med mo-
raliskt överlägset. Att dra vapen mot henne förändrade inte denna övertygelse,
utan tenderade bara att bekräfta den. Vi kan inte tvinga folk att förändra sina
moraliska övertygelser under vapenhot, och vi vinner definitivt ingenting
genom att döda just de människor som vi borde försöka rädda. Kanske borde
han ha berättat för henne att vad han såg förorsakade honom stor smärta och
sorg, samt förklarat varför. Kanske skulle det ha varit effektivare. Det skulle
absolut ha krävt mod. Såsom det är tror jag inte att hans handlingar räddade
några blondiner. Istället tror jag att hans handlingar hade motsatt verkan ge-
nom att förorsaka ännu mer att gå förlorat genom att de gav våra motståndare
mer vatten på sin propagandakvarn och underminerade rasismens moraliska
image. Jag tror inte att det var hans avsikt, men handlingar har ofta oavsiktliga
konsekvenser, i synnerhet oansvariga och mindre välbetänkta handlingar som
spelar ens motståndare i händerna. Om vi inte kan förstå detta kommer vi att
vara som blinda, och med inga utom de blinda för att leda den, kommer vår
ras att säkerligen gå förlorad.

Det har sagts att ett liv i bästa välgång är den bästa hämnden. Om vår ras
räddas, om den vinner den rasliga separation och det rasliga oberoende den
behöver för att leva, och lever väl, fortplantar sig själv framgångsrikt och
återupptar sina kliv uppför den evolutionära stegen, kommer detta att i san-
ning vara den bästa hämnden mot dem som önskar oss illa, som har arbetat
för vår förgörelse, och det är de som mest förtjänar att straffas. Låt dem leva
för att bevittna vår räddning, oförmögna att lägga sig i. Det bör vara den enda
bestraffning vi utdelar.

När det gäller att skapa en moralisk image och gå på den moraliska offen-
siven är det viktigt att lära sig tala kärlekens språk flytande. Våra motståndare
älskar att likställa rasister och rasism med hat. Att lära oss att uttrycka oss
själva i termer av kärlek och andra positiva känslor, samt undvika hatets språk,
kan förefalla som något enkelt, men det kan vara avgörande. Vi bör alltid ut-
trycka oss själva i sympatiska och omsorgsfulla termer, tala om de saker som
vi älskar och bryr oss om, med detaljer om hur och varför vi älskar dem och
om de bekymmer, den sorg och smärta som vi känner när de sakerna hotas,
försvagas eller går förlorade. Detta är när allt kommer omkring de saker som
vi verkligen känner. Det är ofta svårt för den manliga mentaliteten att uttrycka
sina känslor öppet i kärlekens termer. Vi måste övervinna detta och framhäva
vår kärlek till vår ras i allt vi säger och gör. Gör det klart för alla att kärlek,
inte hat, är källan till vår motivation. Som intellektuella har vi lärt oss från
sociobiologin att hat är en rättfärdigad känsla, att både fiendskapens och vän-
skapens känslor är nödvändiga, men som politiska förkunnare inför majorite-
ten av vår ras är det bättre att undvika nödvändigheten av sådana förklaringar
och hålla oss till den positiva sidan av det känslomässiga spektrumet. Om vi
lyckas med att associera vår rörelse med de positiva känslorna av kärlek till
vår ras istället för hat mot andra raser, kommer det att vara en moralisk seger
av största betydelse, den som vi behöver mest av allt.

Det finns många praktiska saker vi kan göra. Att samlas på det här sättet är
kanske det bästa av alla. Förr eller senare, och ju förr desto bättre, måste vi
starta en organisation. Förhoppningsvis kommer de flesta av oss här att höra
till dess grundande medlemmar. Men redan vid dess tillblivelse måste den i
sin stiftelseurkund eller sitt fördrag ha ett klart uttalande om moraliska prin-
ciper, om syften och medel, mål och metoder, som alla kommer att förväntas
ansluta sig till. Den bör vid sin födsel inhöljas i ett tjockt lager av moraliskt
teflon, doppas i den moraliska floden Styx skyddande vatten från huvud till
häl såväl som tå. Den måste ge sig själv den fastaste moraliska förankringen
redan från början, varmed den kommer att vara immun mot moraliskt angrepp
och i stånd att iscensätta moraliska motangrepp mot våra fiender som kommer
att försätta dem på defensiven. Stiftelseurkunden bör ta avstånd från våld i alla
avseenden utom när det är tydligt rättfärdigat av vår ras moraliska normer, och
då endast i den minimala mängd som är nödvändig. Den bör förbinda sig att
vidmakthålla vår ras svårvunna politiska, religiösa, sociala och intellektuella
rättigheter och friheter, med särskild betoning på tankefrihet, uttrycksfrihet,
yttrandefrihet och den fria forskningen, och i överensstämmelse med detta bör
den förkasta totalitarism i alla dess former, som är så hatisk mot vår ras.

En sak som vi kan göra är att högtidlighålla vissa kalenderdagar. Vi kan ha
dagar för oss själva och dagar som andra firar och till vilka vi lägger vår egen
rasliga moraliska betoning. Martin Luther King-dagen skulle för oss kunna bli
Mardrömsdagen, på vilken vi framhäver att den rasblandning som våra mot-
ståndare hyllar som sin dröm är en form av mjukt folkmord för vår ras, under
vilket vår ras kommer att genomlida utplåningens mardröm genom korsning.
Vi kan även ha en Sorgens dag, på vilken vi sörjer förlusten för vår ras av dem
som, med vilja eller ofrivilligt, faller offer för den mjuka folkmordsformen.
(Den vackra blondin som Matthews och Lane stötte på skulle vara en av
dessa.) På den positiva sidan kan vi högtidlighålla dagar såsom årsdagen av
vår organisations grundande eller andra värdiga händelser i takt med att vi stö-
ter på dem. Vi skulle också kunna ha en dag för att fira barnen av vår ras, deras
betydelse och värde och vårt hopp om deras framtid, och vi skulle definitivt
kunna fira de dagar som hedrar vår ras moraliska, politiska, intellektuella och
vetenskapliga prestationer, från alltinget till månlandningen.

Framför allt måste vi bibehålla betoningen på moral, vår moral och våra
motståndares omoral. Vi måste välja helgonens väg så att vi kan bli sedda som
helgonens läger, änglarnas sida, omgivna av mörkrets makter. Låt oss från vår
ljuskrets proklamera den moraliska rasismens goda nyheter. Vi kommer att
organisera och bygga upp en revolt - en moralisk revolt mot det moraliska
tyranni som nu förtrycker och förgör oss - och kalla vårt folk till resning från
sin förvirrade moraliska slummer, till att resa sig upp i ett moraliskt uppror
för att tjäna och rädda en storslagen sak, den rasliga räddningens sak, strävan
efter deras ras fortsatta liv, och i takt med att vår ljuskrets växer kommer vi
slutligen att ha anledning till hopp.



Detta PDF-dokument får spridas fritt i oförvanskad form. Delar ur vårt material får
citeras och spridas fritt. Vi uppmanar spridning.

Besök författarens egen hemsida på www.racialcompact.com.

Besök www.preservationist-books.com för fler böcker och skrifter för gratis ned-
laddning. En stor del vårt material finns på både svenska och engelska för utskrift
i A4-format och lämpar sig väl för hålslagning och arkivering i pärm. Det går
utmärkt att skriva ut i US Letter-format. På Preservationist-Books.comfinner Ni
även information om varifrån man beställer tryckta upplagor i den utsträckning
sådana utgivits.

Hjälp till att sprida våra böcker och skrifter. Skicka dem till vänner och bekanta,
länka till www.preservationist-books.com, hänvisa till och citera ur våra verk i
debattfora och diskussionsgrupper.

(Tips: Använd "Text Select Tool" i Acrobat Reader för att markera text som sedan
kan kopieras och klistras in i egna dokument, debattinlägg etc.)

Kontakta oss på contact@preservationist-books.com.