Results 1 to 9 of 9

Thread: Politisk Terminologi

  1. #1
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post Politisk Terminologi

    Det här är en pågående omskrivning av boken Politisk terminologi av
    Per Engdahl.

    Innehåll

    Inledning
    1. Allmänna uttryck
    2. Staten
    3. Samhället
    4. Ideologier


    Inledning


    Om en politisk rörelse skall kunna göra en bestående insats i sitt
    folks utveckling måste dess medlemmar sammanhållas av en enhetlig
    livsåskådning. Ett politiskt program förutsätter en klar uppfattning
    av dagens politiska verklighet. Man måste känna till det bestående
    samhällets sociala och ekonomiska förhållanden, man måste ha klar
    insikt i den härskande statsformen och de politiska faktorer ur vilkas
    samspel den för tillfället existerande statsviljan danas. Men en sådan
    uppfattning av den nuvarande verkligheten kan man inte erhålla, om man
    inte samtidigt har en överblick över de historiska utvecklingsförlopp
    ur vilka denna verklighet vuxit fram.

    Genom historiska insikter jämte kunskaper om rådande förhållanden kan
    en rörelse klargöra vilka missförhållanden som måste avhjälpas, och de
    orsaker som framkallat dessa missförhållanden. Det är med samhällets
    sjukdomar som med människans. Först då vi vet orsakerna kan vi finna
    botemedlen. Och botemedlen söker en rörelse utforma i sitt program.
    Programmet innefattar de nya former i vilka rörelsen vill gjuta
    framtidens stat och framtidens samhälle. Programmet måste bygga på
    den helhetsuppfattning om verkligheten, som rörelsen gjort till
    sin. Det räcker emellertid inte med en enhetlig uppfattning och ett
    enhetligt program. Om rörelsens medlemmar sinsemellan ska kunna dryfta
    samhällsfrågorna måste de använda samma uttrycksmedel när det gäller
    att beteckna en och samma sak. Om en person med ett visst uttryck
    förstår en samhällsföreteelse som måste bekämpas, medan en annan i
    samma ord inlägger en helt annan innebörd, kan lätt missförstånd
    uppstå. Och än mer är detta fallet i den yttre propagandan. Om i en
    och samma rörelse den ene talaren säger att han är socialist, medan
    den andre påstår att han är antisocialist, kan knapppast några
    anhängare värvas. Folk får då uppfattningen att rörelsen inte riktigt
    vet vad den vill. Det är därför nödvändigt med en enhetlig
    terminologi. Man måste veta vad man menar när man använder ett visst
    ord, och man måste rätta sig efter det sätt på vilket orden och
    termerna i allmänhet används inom rörelsen man tillhör. De följande
    förklaringarna av några bland de vanligaste orden i den politiska
    diskussionen är därför avsedda att för studiecirklarna i den
    nationella rörelsen lägga grunden till ett enhetligt användande av
    politisk terminologi. I den betydelse orden här används och förklaras
    har de tidigare utnyttjats i den litteratur som vuxit upp kring
    rörelsens nysvenska åskådning.
    Last edited by Julius; Wednesday, February 4th, 2004 at 09:28 AM.

  2. #2
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post 1. Allmänna uttryck

    1. Allmänna uttryck


    Ideologi betyder egentligen idélära. Ordet används som benämning på
    en politisk helhetssyn. Ideologin söker tolka den historiska
    utvecklingen, den rådande verkligheten och det sammanhang som finns
    mellan nuet och det förgångna. Ur denna tolkning skapar ideologin
    sedan sin uppfattning av framtiden, sådan den bör vara. En ideologi
    har sin egen uppfattning av människan och hennes ställning i
    tillvaron. Ideologi skulle därför kunna översättas med uttrycket
    politisk livsåskådning.

    Folket eller nationen är ett genom tiderna levande väsen, vilket bärs
    upp av de släktled som tillsammans bildar en lång kedja genom
    århundraden. Man har liknat folket vid en organism. Människokroppen
    består av celler vilka tillsammans bygger upp huden, benstommen,
    musklerna, inälvorna, blodet osv. Cellerna är mycket små organismer
    som lever sitt eget liv inom människokroppen. De har en jämförelsevis
    kort livslängd. I regel bli de inte mer än sju år. De förtvinar och
    förs bort av blodet för att ersättas med nya, uppbyggda av den föda
    som organismerna förtär. Om folket är en stor organism, blir de
    enskilda människorna celler som till en tid fullgör en viss uppgift
    för att sedan dö bort och följs av nya, medan folket självt lever
    vidare. Trots att människorna är andra, är svenska folket i dag och på
    Gustav Adolfs tid det samma.

    Talet om folket som en organism är en bild som inte får överdrivas.
    Man brukar tala om unga folk, mogna folk och åldrade folk. Men ett och
    samma folk kan ha många ungdomsperioder och många tider av ålderdom
    och förfall. Ur denna synpunkt kan man säga att folkorganismen är som
    en släktkedja, där varje tidevarv är en individ, som föds, blommar upp
    och vissnar bort. Under Engelbrekts och Sturarnas tid var Sverige
    ungdomligt. Denna period nådde sin mognad under storhetstiden för att
    sedan under frihetstidens partistrider åldras och försvinna. Den
    begynnande industrialismen under 1800-talet har åter givit vårt folk
    ett ungdomligt drag, och måhända går vi mot en ny period av mognande
    mannakraft.

    Folkvilja kallas i den demokratiska åskådningen en mystisk makt som
    framkallar resultaten i de allmänna valen. Denna folkvilja anses vara
    summan av alla enskilda individers vilja. I verkligheten har denna
    folkvilja visat sig vara obefintlig. Den upplöser sig vid varje val i
    en rad klassviljor, vilka samtliga företräder olika motstridiga
    sociala intressen.

    Demokratin kan därför aldrig få fram en verklig folkvilja. Den blir
    blott tummelplatsen för olika klassintressen. Moderna åskådningar
    betraktar folket som en genom tiderna levande enhet, en nationell
    ödesgemenskap. Dess vilja är folkets dunkelt fattade begär att leva
    och hävda sig i världen. Denna vilja kan förnimmas av stora
    personligheter vilka sedan förkroppsligar och ger form åt folkviljan.
    Folkviljan i dess verkliga innebörd kan därför bättre komma till
    uttryck i en ledande personlighet än i en ur allmänna val framgången
    församling.

    Samhället är folkets arbetsgemenskap. För att folket skall kunna
    fylla sin uppgift i historien måste dess olika medlemmar fullgöra var
    sin del av denna uppgift. Folkets arbete måste organiseras. Detta
    sker genom indelningen i klasser, stånd eller yrkesgrupper. Denna
    organisation eller indelning kallar vi samhället.

    Samhället organiserar såväl det materiella som det andliga arbetet
    inom folket.

    Staten kallas det organ som står över den samhälleliga
    arbetsfördelningens olika grenar, och som har till uppgift att utåt
    företräda folkets enhet och gemenskap, att inåt reglera förhållandet
    mellan folkets olika grupper och att i sin gärning leda folket vid
    uppfyllandet av dess uppgifter i världen.

    Sociala kallas sådana frågor som har med samhället eller den folkliga
    arbetsfördelningen att göra. Alla problem som rör förhållanden inom
    olika samhällsgrupper, samt förhållandet mellan klasser, yrken och
    stånd, är sålunda sociala frågor.

    Ekonomiska kallas de frågor som rör samhällets materiella
    arbetsuppgifter. Dylika uppgifter omhänderhas av näringslivet.

    Kulturella kallas de frågor som rör samhällets andliga uppgifter.
    Kultur är detsamma som andlig odling. Dit hör sålunda religion,
    konst, vetenskap, utbildning, undervisning, uppfostran, livsåskådning
    och dylikt.

    Politiska kallas sådana frågor som angår staten och maktförhållandena
    inom staten. I den mån som dessa frågor rör statens omvårdnad om
    samhällsgrupperna kallas de socialpolitiska. Socialpolitiska åtgärder
    är sådana som genom reformer inom det bestående samhället, hjälp och
    dylikt, söker undanrödja de värsta verkningarna av sociala
    missförhållanden. Socialpolitiska åtgärder skiljer sig från
    socialistiska därigenom att socialismen genom att bygga ett nytt
    samhälle söker undanrödja de sociala missförhållandena själva.

    Demokrati betyder egentligen massvälde. Ordet användes i tre
    betydelser: politisk demokrati, social demokrati och ekonomisk
    demokrati. Vid användandet av ordet demokrati bör man strängt hålla
    dessa tre huvudformer isär.

    Politisk demokrati kallas den statsform där makten utgår från folket i
    val. Den demokratiska åskådningen ser i folket en samling av
    sinsemellan likaberättigade individer, som var och en har samma rätt
    att ge uttryck åt sin mening. I en politisk demokrati måste därför
    full yttrandefrihet, föreningsfrihet och tryckfrihet vara rådande.
    Statsangelägenheter avgörs antingen direkt av folket vid allmän
    omröstning, s k folkomröstning eller referendum eller också av
    församlingar som utsetts av folket i allmänna, direkta och lika val,
    och som av folket fått sig anförtrodd den folket tillkommande makten.
    Den politiska demokratin förutsätter att anhängarna av den åsikt som
    vid ett visst beslut stannat i minoritet lojalt fogar sig i det av
    majoriteten fattade beslutet. Minoriteten erhåller i stället rätt att
    kritisera majoritetens beslut, att värva anhängare för sin ståndpunkt
    och därigenom eventuellt själv en gång bli majoritet.

    Social demokrati kallas det samhälle där alla medborgare har samma
    möjlighet att komma fram i samhället. Den sociala demokratin tar inte
    hänsyn till föräldrarnas börd, förmögenhet eller samhällsställning,
    utan låter barnen erhålla den uppfostran som deras anlag, begåvning
    och ansvarskänsla förutsätter och ger dem sedan en däremot svarande
    ställning. Den sociala demokratins ideal behöver inte förenas med den
    politiska demokratin. Man finner sålunda att social demokrati är ett
    ideal för rörelser som på det politiska området är antidemokratiska, t
    ex fascismen och nationalsocialismen.

    Ekonomisk demokrati kallas det samhälle där näringslivets frågor
    avgörs av styrelser för de olika företagen som valts med allmän och
    lika rösträtt av de i företaget arbetande personerna. Den ekonomiska
    demokratin lägger alla befogenheter i tjänstemännens och arbetarnas
    händer genom av dessa utsedda fackliga förtroendemän.

  3. #3
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post 2. Staten

    2. Staten


    Statsform kallas statsmaktens yttre organisation. Statsformen brukar
    ibland fastslås i en bestämd lag. En sådan lag kallas då författning
    eller grundlag. Statsformen kan vara monarkisk eller republikansk,
    demokratisk eller auktoritär (se vidare dessa ord).

    Parlamentarism är en form av politisk demokrati. Det parlamentThora
    styrelsesättet innebär att folket överlåter all makt åt det folkvalda
    parlamentet eller riksdagen. Det parti eller de partier som
    tillsammans bildar majoritet i parlamentet utgör underlaget för
    regeringen. Regeringen blir sålunda ledningen för parlamentets
    majoritet. Skulle majoriteten bli en annan, avgår regeringen och en
    ny regering, företrädande den nya majoriteten, träder till.
    Parlamentet är ett uttryck för folkets vilja, och regeringen är ett
    uttryck för parlamentsmajoritetens.

    Det parlamentThora systemet har först prövats i England. Det
    infördes i Frankrike år 1871, i Sverige år 1905, i Tyskland år 1918. I
    Italien härskade det parlamentThora styrelsesättet redan från 1848.

    Presidentdemokrati eller presidial demokrati kallas den form av
    demokratiskt styrelsesätt genom vilken makten fördelas mellan ett
    folkvalt parlament och en folkvald president. Denna form av demokrati
    går tillbaka till den s k maktfördelningsläran enligt vilken
    statsmakten indelas i tre slag: verkställande, lagstiftande och
    dömande makt. Den verkställande maktens utövare kallas exekutiv. Den
    lagstiftandes utövare kallas legislatur och den dömandes
    jurisdiction. Maktfördelningsläran har genomförts framför allt i den
    amerikanska demokratin, där folket väljer både statsöverhuvudet,
    presidenten och folkrepresentationen, "kongressen". Presidenten
    innehar den verkställande makten och är härutinnan oberoende av
    kongressen. Kongressen däremot innehar lagstiftningsrätten och är på
    denna punkt oberoende av presidenten. Den dömande makten innehas av
    en domarkår, som visserligen utses av presidenten, men som sedan är
    oavsättlig. Den dömande maktens självständighet i Förenta staterna
    framgår bl a av högsta domstolens rätt att upphäva lagar som anses
    strida mot författningen.

    Presidentdemokratin påverkade i viss mån den tyska demokratin, som
    blev en slags blandform mellan parlamentThorburn och presidial
    demokrati. I den presidiala demokratin är regeringen beroende av den
    folkvalde presidenten, medan den i en parlamentThorburn demokrati är
    beroende av parlamentet. I Tyskland var presidenten folkvald, medan
    regeringen visserligen var utnämnd av honom men samtidigt måste inneha
    parlamentets förtroende.

    Direkt demokrati kallas den form av demokratiskt styrelsesätt som
    låter en rad frågor avgöras av folket genom direkt folkomröstning.
    Den direkta demokratin är framför allt genomförd i Schweiz. I Schweiz
    ska vissa frågor avgöras av regeringen, andra av parlamentet och andra
    åter av folket direkt. Direkt demokrati brukar ibland även kallas för
    referendumdemokrati.

    Plebiscitär demokrati kallas den statsform i vilken folket i allmän
    omröstning överlåter hela makten till en enda person, som därmed anses
    företräda folkviljan. En omröstning som avser att ge uttryck åt
    folkets förtroende för en ledande statsman kallas plebiscit. Den
    plebiscitära demokratin är i själva verket detsamma som diktaturen
    eller ledarstaten. Den visar att gränserna mellan demokrati och
    diktatur ingalunda är så skarpa som den svenska pressen vill göra
    gällande.

    Monarki kallas den statsform där staten främst representeras av en
    monark, konung eller kejsare som ärvt sin värdighet av sin
    företrädare, och sedan skall lämna sitt ämbete i arv åt sin närmaste
    arvinge. Monarkin kan vara absolut, konstitutionell eller
    parlamentThorburn. [...]

    Republik kallas den statsform där statschefen är vald antingen direkt
    av folket som i Förenta staterna och i Tyskland eller indirekt av
    parlamentet såsom i Frankrike och Finland. Däremot torde man inte
    kunna beteckna det nationalsocialistiska Tyskland som vare sig en
    republik eller en monarki, då statschefen, ledaren och rikskanslern
    inte var folkvald, ej heller hade erhållit sitt ämbete genom arv.
    Hitler var utnämnd av riksregeringen genom en särskild lag och ägde
    själv befogenhet att utse sin efterträdare. En dylik statsform brukar
    understundom kallas cesaristisk efter de romerska kejsarna, vilka
    erhöll sitt ämbete genom företrädarnas utnämning.

    Rådsrepublik kallas den statsform i vilken statsmakten utövas av råd,
    vilka i sin tur valts av lägre råd, utgångna ur fackliga val vid olika
    företag eller kooperativa organisationer.

    Rådsrepubliken förutsätter en ekonomisk demokrati. Den har åtminstone
    delvis genomförts i Sovjetunionen. Dess räckvidd begränsades
    emellertid här genom det förhållandet att valen inom de fackliga
    församlingarna helt behärskades av det kommunistiska partiet, vilket
    följaktligen utövade en partidiktatur bakom de till det yttre
    demokratiska formerna.

    Auktoritär kallas en statsform där hela eller åtminstone en stor del
    av makten samlats hos en regering som inte direkt är beroende av
    folket i val. En auktoritär stat kan vara monarkisk som i Italien,
    republikansk som i Polen eller Turkiet eller cesaristisk som i
    Tyskland. I Italien innehades makten av regeringschefen, medan
    monarken hade ungefär samma ställning som i en parlamentThorburn monarki.
    I Polen innehades den egentliga makten av arméns överbefälhavare,
    medan såväl presidenten som regeringen var dennes redskap. I Turkiet
    innehades makten av den folkvalde presidenten som var vald på livstid
    och följaktligen innehade en ställning som delvis påminner om den
    tyske ledarens. I Tyskland innehades makten av statsöverhuvudet som
    samtidigt var regeringschef. Den tyska statsformen kallas även
    ledarstat.

    Diktatur kallas den statsform, där all makt såväl i stat som samhälle
    ligger i en mans hand. Diktaturen är en form av auktoritär styrelse.
    Diktatur rådde i Italien och Tyskland, även om man där förberedde en
    utveckling som var avsedd att begränsa regeringarnas makt genom att
    överlåta vissa befogenheter åt särskilda samhällsorgan, s k
    korporationer.

    Total stat är en form av den auktoritära staten. Den stat kallas total
    som dirigerar samtliga områden inom samhället utifrån enhetliga
    synpunkter. Den totala statens anhängare har liknat denna vid en
    dirigent i en orkester. De olika samhällsgrenarna är självständigt
    spelade instrument, där vart och ett har sin egenart. Men om samspelet
    skall ha någon mening måste de spela samma melodi. Staten är det organ
    som dirigerar detta samspel och ger det mening och innehåll.

    Klasstat kallas den stat där makten över staten innehas av en viss
    samhällsgrupp. Klasstaten är ofta demokratisk.

    Folkstat kallas den stat där statsledningen företräder folkets breda
    lager. Folkstaten förkroppsligas mestadels i en ledarepersonlighet
    eller en begränsad elit.

  4. #4
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post 3. Samhället

    3. Samhället


    Samhällsordning kallas samhällets yttre organisation. I motsats till
    statsformen har samhällsordningen endast i sällsynta fall
    sammanfattats i en särskild lag. Man kan emellertid säga att det
    korporativa samhället i Italien fick sin sociala författning i den s k
    "lagen om arbetet" (carta del lavoro). Samhällsordningarna kan vara
    borgerliga eller socialistiska, feodala eller korporativa osv (se
    vidare dessa ord).

    Hierarkisk kallas den stat eller det samhälle där de olika medborgarna
    innehar den befogenhet som följer med deras ämbete eller
    samhällsuppgift. Ett hierarkiskt samhälle kan vara ett klassamhälle.
    Olika personer innehar olika befogenheter alltefter börd, förmögenhet
    och samhällsställning. Ett hierarkiskt samhälle kan emellertid även
    vara en social demokrati. Olikheten i befogenhet beror då inte på
    klasstillhörighet eller förmögenhetssställning utan på det ämbete och
    de uppgifter som en person på grund av sina förtjänster
    erhållit. Hierarkin är motsatsen till jämlikhetsprincipen.

    Feodalt kallas ett samhälle som indelas i olika stånd och där ett av
    dessa stånd, adeln eller aristokratin, innehar en särskild
    förmånsställning, vilken sedan går i arv inom de släkter som
    tillsammans bildar adelsståndet. Det feodala samhället var rådande i
    Europa före industrins genombrott.

    Borgerligt kallas ett samhälle där näringslivet är kapitalistiskt
    organiserat och innehavarna av större eller mindre förmögenheter
    därigenom bildar en klass, borgarklassen eller bourgeosien, som utövar
    det främsta inflytandet i samhället.

    Kapitalistiskt kallas det samhälle eller det näringsliv där makten
    enbart ligger i händerna på ägarna till kapitalet, och detta kapital
    finns samlat på ett fåtal händer.

    De som bekämpar kapitalismen förnekar därför inte kapitalets
    betydelse. Kapital behövs till varje produktionsform, alltså även till
    en socialistisk. Kapitalismen skiljer sig från socialismen därigenom
    att i ett kapitalistiskt samhälle tillerkänns staten inte någon
    avgörande kontrollrätt i förhållande till det fria näringslivet, medan
    i ett socialistiskt samhälle står dock alltid näringslivet, även om
    det bärs upp av fria näringsutövare, under statens
    kontroll. Socialismen tillerkänner staten rätt att stifta lagar, vilka
    begränsar kapitalinnehavarnas makt över produktionen. Detta strider
    mot den kapitalistiska uppfattningen där staten inte tillerkänns en
    dylik rätt.

    Proletärt kallas ett samhälle där de fattigare folklagren genom en
    omstörtning erövrat makten i staten och genom denna maktställning, den
    s k proletära diktaturen, innehar en särskild förmånsställning.

    Med proletär menas en person som saknar egendom. I det proletära
    samhället måste följaktligen all enskild äganderätt vara upphävd.

    Socialistiskt kallas ett samhälle där förhållandet mellan näringslivet
    och folket regleras av staten eller något samhällsorgan, där
    äganderätten till kapitalet inte berättigar till full dispositionsrätt
    över de företag vari kapitalet investerats, och där samtliga företag
    under överordnad ledning samarbetar för en planmässig lösning av
    näringslivets gemensamma uppgifter.

    Korporativt kallas det samhälle där varje medborgare tillhör en
    särskild yrkesorganisation och dessa yrkesorganisationer, de s k
    korporationerna tillsammans utgör samhälllets organisation.

    Man brukar även tala om den korporativa staten och menar med detta
    uttryck en stat där yrkesorganisationerna behärskar statsmakten. "Den
    korporativa staten" har man felaktigt använt som beteckning exempelvis
    för den fascistiska staten i Italien. Denna stat var auktoritär och
    behärskade själv yrkesorganisationerna i stället för tvärtom. Fascism,
    nationalsocialism och nysvenskhet kämpar för korporativa samhällen;
    fascism och nationalsocialism låter detta samhälle behärskas av en
    ledarstat eller en diktatur, medan nysvenskheten ställer det
    korporativa samhället i samarbete med en nysvensk folkstat. Det
    korporativa samhället är en form för en socialistisk
    samhällsordning. Detta blir i all synnerhet fallet då korporationerna
    ställs under statsmaktens kontroll och därmed bli redskap för en
    allmänvilja. Den åskådning för vilken det korporativa samhället är
    idealet kallas korporatism.

    Agrart kallas ett samhälle där den jordbrukande befolkningen är den
    övervägande. Agrara problem är detsamma som jordbruksfrågor.

    Kooperativt kallas ett företag som uppbyggts genom samverkan mellan
    dem som arbetar i företaget eller på annat sätt har fördel av dess
    verksamhet. Man skiljer mellan producentkooperativa och
    konsumentkooperativa företag.

    Ordet kooperativ bör i alla diskussioner skiljas från
    korporativ. Dessa uttryck ha ingenting med varandra att göra.

    Producentkooperativt kallas ett företag som ägs av arbetare och
    tjänstemän och leds av en person eller en styrelse som utses av
    ägarna. Producentkooperativa är även sådana företag som jordbrukets
    andelsföreningar, vilka tillsammans äger ett mejeri, en traktor eller
    dylikt. Jordbrukets andelsrörelse kallas även jordbrukskooperationen.

    Konsumentkooperativt kallas ett företag som ägs av företagets kunder.
    Kooperativa Förbundet i Sverige är typiskt konsumentkooperativt. Därav
    även dess namn Konsum.

    Klass kallas en social grupp som avgränsas genom likartade
    förmögenhetsvillkor och en därigenom särpräglad uppfostran. Klassen
    bör skiljas från stånd, som utgör en genom börd avgränsad grupp i
    samhället, vilken försetts med särskilda i lagstiftning garanterade
    förmåner. Gränserna mellan klasser är därför mera flytande än de
    strikt uppdragna ståndsgränserna. Klass och stånd böra likaledes
    skiljas från yrke, vilket är en genom en gemensam arbetsuppgift
    avgränsad samhällsgrupp. Ståndssamhället var fordom indelat i fyra
    stånd: adel, präster, borgare och bönder, medan det moderna
    klassamhället sönderfaller i en rad olika klasser. Man brukar i regel
    räkna med överklassen, till vilken räknas de högre ämbetsmännen samt
    de allra mest förmögna, medelklassen, som indelas i högre och lägre
    medelklass, samt arbetarklassen, vilken utgör den överväldigande delen
    av befolkningen. Denna indelning kan emellertid ersättas även med en
    annan: företagarklassen, ämbetsmännen, de intellektuella, de klasslösa
    mellanskikten, bönderna samt arbetarklassen. I det senare fallet har
    hänsyn tagits både till den rena klassynpunkten och en viss gemenskap
    i samhällsuppgifter. Ett på yrkesgrupper uppbyggt samhälle föreligger
    där korporatismen förverkligats.

  5. #5
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post 4. Ideologier

    4. Ideologier


    Radikal kallas den åskådning som ställer sig kritisk till det
    bestående, som uppställer helt andra samhällsideal, och som med olika
    metoder vill föra samhället fram till dessa nya ideal. Man kan skilja
    mellan revolutionär och reformistisk radikalism.

    Revolutionär kallas den åskådning som genom en hastig omvälvning vill
    bryta sönder hela den bestående samhällsordningen eller statsformen
    och därigenom bereda plats för ett nytt samhälle och en ny stat.
    Revolutionen är en dylik omvälvning. Den kan vara blodig som den
    franska revolutionen av 1789, den ryska av 1917 och delvis också den
    italienska 1922. Men den kan även vara jämförelsevis oblodig och
    försiggå inom till det yttre iakttagna lagliga former såsom de
    gustavianska statsvälvningarna av 1772 och 1789 eller den tyska av
    1933. Det väsentliga med revolutionen är att man genom en kraftfull
    handling vill bryta av en utvecklingslinje och skapa utgångspunkten
    för en helt ny linje, oberoende av den gamla.

    Reformistisk kallas den åskådning som i likhet med den revolutionära
    ställer upp ett helt nytt samhällsideal, men som inte utan vidare vill
    bryta sönder det bestående utan genom reform efter reform förändra det
    ena området efter det andra inom det rådande systemet, så att till
    sist ett helt nytt samhälle växer fram ur reformarbetet.
    Reformistiska åskådningar är liksom revolutionära alltid
    radikala. Både reformister och revolutionärer uppställer nya
    samhällsideal. De skiljer sig emellertid ifråga om de metoder som de
    vilja använda för uppnåendet av de eftersträvade nya förhållandena.

    Konservativ kallas en åskådning som accepterar det ideal som för
    tillfället är rådande i samhället och följaktligen bekämpar alla andra
    ideal som samhällsfientliga.

    När ordet konservativ användes i denna mening kan det nyttjas om varje
    åskådning som kommit till makten och inte efterstävar någon fortsatt
    nydaning. Ordet konservativ är i denna mening motsatsen till
    radikal. Liberalismen var exempelvis radikal under sitt första skede,
    men torde för närvarande kunna betecknas som konservativ. På det
    politiska området är socialdemokratin konservativ, i det att den
    försvarar den bestående parlamentarismen, men på det ekonomiska
    området är den radikal, då den arbetar för den nuvarande ordningens
    ersättande med en ekonomisk demokrati. En åskådning kan sålunda vara
    konservativ på ett visst gebit och radikal på ett annat. En åskådning
    kan även vara radikal under en viss tid och konservativ under en
    annan. Liberalismens utveckling är ett exempel på detta.

    Ordet konservativ kan emellertid även användas i en annan betydelse,
    nämligen som benämning på en särskild politisk ideologi. Se ordet
    konservatism.

    Moderat kallas en åskådning som inte genom snabba reformer eller
    genomgripande omstörtningar vill föra utvecklingen vidare utan i en
    lugn samhällsutveckling ser lösningen på varje tids frågor. Moderat är
    ett uttryck som närmast sammanfaller med ordet konservativ i detta
    ords härovan angivna betydelse.

    Reaktionär kallas en åskådning som i ett förgånget samhälle eller en
    försvunnen statsform ser idealet för framtiden, och som därför vill
    vrida utvecklingen tillbaka till den tid då detta ideal ännu var
    levande. Reaktionär bör skiljas från konservativ. Reaktionen vill
    driva tillbaka. Konservatismen vill stå kvar på samma ståndpunkt,
    ungefärligt uttryckt.

    Dynamisk kallas en åskådning som inte vill fastslå en viss ideologi
    som en för alla tider gällande åskådning utan anser att varje tid har
    sin egen åskådning, och att en rörelse eller en ideologi ständigt
    måste förändras efter tidens krav. Den mest typiska dynamiska
    åskådningen är fascismen. Fascismen är revolutionär, men den anser att
    den fascistiska revolutionen aldrig kommer att avslutas. Nya tider och
    nya problem kräver ofta en ny syn på samhället, staten och
    folket. Fascismens program är därför inte slutgiltigt. Den är blott en
    tillfällig dagorder i folkets kamp för tillvaron, en dagorder som i
    morgon kan och måste följas av en annan. De dynamiska åskådningarna
    är i regel radikala. Men det finns även inom konservativt tänkande en
    viss dynamism, även om denna är av ett mera stillsamt slag.

    Rationalistisk kallas en åskådning för vilken det mänskliga förnuftet
    är den väsentliga drivkraften i allt framåtskridande, och för vilken
    sådana företeelser som tro och känsla är föråldrade ting eller
    vidskepelse.

    Rationalistiska åskådningar är liberalismen, marxismen och vissa
    moderna former av konservatism.

    Irrationalistisk kallas en åskådning för vilken tro och känsla vid
    sidan av förnuftet är drivkrafter i framåtskridandet. Irrationalismen
    utgår från människans ofullkomlighet och förutsätter att det finns
    ting som ligger utanför den gräns till vilken vi kunna nå med våra
    sinnen eller utröna med logisk slutledning och empiriska försök.
    Irrationalismen är inte motståndare till förnuftet, men förnekar dess
    ensamrätt.

    Irrationalistiska är äldre konservativa åskådningar, samt fascism och
    nationalsocialism, vidare nysvenskhet och andra former av den nya
    nationalismen samt alla religiösa åskådningar. Irrationalismen kallas
    understundom antiintellektualism, i motsats till rationalistiska
    tankegångar som ibland kallas intellektualistiska.

    Opportunistisk kallas en åskådning eller en politik som visserligen
    har ett bestämt mål, men som tills vidare åsidosätter vissa delar av
    detta mål för att kunna förverkliga de delar, som för tillfället är
    genomförbara. En opportunistisk politik behöver inte svika slutmålet,
    även om den för ögonblicket ställer vissa krav på framtiden.

    Intransigent kallas en åskådning eller en politik som avböjer varje
    deltagande i statslivet och varje samarbete med andra, såvida icke
    hela slutmålet i ett sammanhang kan genomföras.

    Individualistisk kallas en åskådning som anser att individen är det
    väsentliga i all utveckling, och att alla gemenskaper såsom samhälle,
    stat och nation blott är till för individernas skull.

    Typiskt individualistiska riktningar är liberalismen, anarkismen,
    vissa konservativa strömningar samt moderna riktningar inom
    socialdemokratin.

    Kollektivistisk kallas den åskådning som anser att en högre gemenskap
    såsom staten, folket eller massan är förmer än individen, och att
    individen helt måste uppge sina egna intressen eller sin egen
    personlighet för att tjäna det gemensamma.

    Den tyska nationalsocialismen företräder en nationell
    kollektivism. Den ryska kommunismen är likaledes kollektivistisk, även
    om dess slutmål bottnar i en rent individualistisk grunduppfattning.
    Fascismen och nysvenskheten har starka kollektivistiska drag, vilka
    här förenats med individualistiska inslag. Detta är särskilt fallet
    med nysvenskheten.

    Romantisk kallas en åskådning som icke blott rör sig med den exakta
    verkligheten utan söker skapa en framtidsbild även med tillhjälp av
    fantasi och drömmar.

    Romantiska var den äldre konservatismen och den utopiska
    socialismen. Romantiska inslag finnas även i den nya nationalismen.

    Realistisk kallas en åskådning som helt söker grunda sin uppfattning
    på den verklighet vilken vi med våra sinnen kunna iakttaga. En sådan
    åskådning kallas även empirisk.

    Realistiska åskådningar är liberalism och marxism. Den nya
    nationalismen är en sammansmältning av realistiska och romantiska
    betraktelsesätt. Den nationalistiska inställningen är här typiskt
    romantisk, medan det korporativa inslaget är klart realistiskt.

    Nationell kallas en åskådning som i nationen ser en ofrånkomlig och
    outplånlig verklighet.

    Uttrycket "nationell åskådning" användes även i en trängre betydelse.
    "Nationell åskådning" hävdar här gentemot internationalismen den egna
    nationen som ett oförytterligt värde och gentemot liberalism och
    marxism nationens överhöghet över individ och klass samt kräver
    organiserad samverkan av nationens alla krafter till lösande av dess
    livsproblem. I denna betydelse används ordet ofta inom Sveriges
    Nationella Förbund och är då liktydigt med nysvensk. (Se detta ord.)

    Nationalistisk kallas en åskådning som icke blott erkänner nationens
    verklighet utan också anser att nationen och dess liv är ett av
    historiens högsta värden, och att den enskilde liksom staten och
    samhället i första hand bör tjäna nationen.

    Ordet nationalism får icke förväxlas med chauvinism som betyder ett
    ensidigt hävdande av den egna nationens rätt på bekostnad av andras
    folks rätt att leva och inom sina gränser utveckla sin nationella
    egenart.

    Nationalistisk var den äldre konservatismen. Nationalistiska är även
    en rad moderna åskådningar såsom fascismen, nationalsocialismen,
    nysvenskheten osv.

    Imperialistisk kallas en åskådning som hävdar ett visst folks rätt att
    härska över andra. Imperialismen utgår ifrån folkens olikhet i
    begåvning och kultur och kräver att de mest begåvade folken skall leda
    världsutvecklingen, och att de mindre begåvade därför ska underordna
    sig de begåvades ledning. Imperialismen bygger dock ibland på den råa
    styrkan och kräver den starkares rätt att hålla den svagare nere. Man
    brukar på tal om denna åskådning använda uttrycket djungelns lag, som
    reglerar kampen för tillvaron ute i naturen.

    Internationalistisk kallas en åskådning som anser att mänskligheten
    som helhet är det enda gemenskapsvärdet i historien, och att
    nationerna antingen genom mellanfolkligt samarbete eller genom
    upplösning bör lägga grunden till en världsstat. I sin mest
    ytterliggående form kallas internationalismen kosmopolitism.

    Pacifismen kallas den åskådning för vilken freden är målet för den
    historiska utvecklingen och användandet av våld ett brott, som i varje
    situation måste undvikas. Pacifismen är till sitt väsen
    internationell. Den bygger på individualistiska förutsättningar, även
    om man ofta finner den i förbund med kommunismen.

    Idealistisk kallas en åskådning för vilken andra värden än
    tillfredsställandet av de materiella behoven anses vara de högsta i
    tillvaron. En idealistisk åskådning räknar med idéer som direkta
    drivkrafter i utvecklingen.

    Materialistisk kallas en åskådning som endast i tillfredsställandet av
    de yttre materiellla behoven ser det väsentliga i utvecklingen.

    En anhängare av en materialistisk åskådning kan emellertid praktiskt
    vara idealist såtill vida att han åsidosätter sina egna materiella
    behov för att på det sättet kunna förhjälpa andra, sämre ställda till
    en högre materiell standard. Marxismen är anhängare av en materiell
    historieuppfattning, vilket icke hindrar dess anhängare att visa prov
    på en ofta långtgående personlig offervilja.

    Aristokratisk kallas en åskådning som anser att staten eller samhället
    skall styras av en viss grupp, ett begränsat fåtal. Om detta fåtal
    innehar sin makt på grund av börd, kallas det adel eller
    bördsaristokrati. Om det är maktägande på grund av förmögenhet kallas
    det plutokrati, om det utgörs av de mest begåvade
    intelligensaristokrati och om det är de politiskt mest dugande för
    elit.

    Konservatismen kallas den politiska åskådning för vilken de bestående
    samhällsförhållandena alltid är grunden för den fortsatta
    utvecklingen. Konservatismen accepterar samhället sådant det är. Den
    vill endast genom reformer inom ramen för det bestående låta
    utvecklingen gå vidare. Det kan därför tänkas två olika slag av
    konservatism.

    Dels är konservatismen den åskådning som just nu söker tolka det
    rådande samhället på fördelaktigast möjliga sätt, och som utifrån de
    existerande förhållandena bygger sitt program. Eftersom de bestående
    förhållandena är liberala och demokratiska och på det ekonomiska
    området kapitalistiska, blir konservatismen följaktligen liberal,
    demokratisk och kapitalistisk.

    Konservatismen i denna mening förändras alltid med tiden. Den följer
    i släptåg efter utvecklingen och kan knappast kallas en självständig
    ideologi.

    Vid sidan av denna mera allmänna konservatism finns det emellertid en
    konservativ ideologi, för vilken all utveckling är ett sakta och
    stillsamt framåtskridande. Enligt denna åskådning är alla
    revolutioner icke några verkliga förändringar i utvecklingen utan bara
    tillfälliga krusningar på ytan. De framsteg som revolutionär politik
    åstadkommer måste förr eller senare gå om intet, såvida inte den djupa
    utvecklingen, den som går fram oberoende av yttre välvningar, hinner i
    kapp dem. Denna åskådning anser att alla omstörtningar är av ondo,
    därför att de ändå inte åstadkommer större resultat än den långsamma
    utvecklingen själv.

    Liberalismen kallas den åskådning enligt vilken folket utgörs av en
    samling på ett visst område bosatta, likaberättigade individer. Staten
    är enligt liberal uppfattning att jämföra med ett bolag, där
    medborgarna är aktieägare. Staten tillkommer genom en fri
    överenskommelse mellan de enskilda medborgarna och är följaktligen
    underkastad deras vilja. Näringslivet har likaledes skapats av de
    enskilda individerna, och bör följaktligen få utveckla sig genom en
    fri konkurrens mellan olika individer utan ingrepp från statens
    sida. Genom att individens förnuft politiskt och ekonomiskt får ostört
    utveckla sig, uppnås liberalismens mål, största möjliga lycka åt
    största möjliga antal.

    Liberalismen är alltså demokratisk, kapitalistisk och
    rationalistisk. Den kan understundom även vara nationell, i det att
    den erkänner folket som en ram för det liberala samhället och den
    liberala staten. Den kan däremot aldrig vara nationalistisk.

    Anarkism kallas den åskådning enligt vilken all statlig och
    samhällelig ordning måste avskaffas för att de fullständigt fria och
    egendomslösa individerna i fritt samarbete ska kunna utveckla sig
    efter den förnuftiga natur som människan i grunden anses
    besitta. Anarkismen är liberalismens yttersta flygel. Den är liksom
    liberalismen individualistisk men driver denna individualism till
    ytterlighet. [...]

    Socialismen kallas den åskådning för vilken det allmännas intresse på
    olika områden måste gå före det enskildas.

    Socialismen har genomgått tre utvecklingsperioder: det utopiska, det
    marxistiska och det korporativa.

    Den utopiska socialismen grundades i början av 1800-talet av en rad
    franska idealister. Den har fått sitt namn av ordet utopi, vilket
    betyder en framtidsdröm, som aldrig kan förverkligas. De utopiska
    socialisterna ville bygga ett samhälle där egendomen kontrollerades av
    en statsmakt uppburen av de bästa inom folket. En aristokratisk
    socialism om man så vill, med ett vackert framtidsprogram men utan en
    klar uppfattning om den historiska utvecklingen eller den dåvarande
    verkligheten.

    Den marxistiska socialismen eller marxismen skapades av den
    tyskjudiske tänkaren Karl Marx. Den utgår ifrån den materialistiska
    historieuppfattningen enligt vilken all utveckling är en historia om
    klasstrider. I det feodala samhället härskade adelsherrarna över
    bönder och borgare. Borgarna reste sig i den franska revolutionen och
    byggde det av borgarklassen behärskade kapitalistiska samhället, i
    vilket borgarna härskar över proletariatet eller arbetarklassen.
    Arbetarklassen skall emellertid genom den proletära revolutionen
    överta makten, bygga upp den proletära diktaturen för att sedan
    organisera det socialistiska samhälle, där staten avskaffats och all
    makt över näringslivet och samhället överlåtits åt en facklig eller
    kooperativ demokrati.

    Den marxistiska socialismen har, i motsats till den utopiska
    socialismen, en klart utformad uppfattning av den historiska
    utvecklingen och den bestående verkligheten, men den saknar
    utopisternas målmedvetna framtidsprogram.

    Kommunismen är den åskådning som bevarat den revolutionära marxismen
    i dess renaste form. Den har vidare utvecklats genom Lenins lära om
    imperialismen som ett uttryck för den kapitalistiska världens inre
    förfall. Liksom enligt Marx konkurrensen mellan kapitalisterna i det
    inre kommer borgarklassen att smälta samman till ett fåtal bottenrika
    personer, vilka så småningom inte ka hålla stånd mot det påträngande
    proletariatet, kommer enligt Lenin kampen om kolonier och råvarukällor
    mellan de kapitalistiska staterna, den s k imperialismen, att i så hög
    grad försvaga de kapitalistiska staterna, att de undertryckta massorna
    i dessa stater så småningom gör gemensam sak med de i kolonierna
    utsugna färgade folken. Denna aktion framstår för kommunismen som
    vägen till världsrevolution, kommunismens slutmål.

    Syndikalismen är liksom kommunismen revolutionär, socialistisk och
    proletär. Men den tar avstånd från marxismens lära om klasskampen som
    en strid om materiella fördelar. All historia, säger syndikalismens
    lärofader, fransmannen Sorel, är meningslös. Det finns bara en sak som
    ger utvecklingen färg och innehåll, det är den mänskliga hjälteandan
    eller heroismen. Människornas liv får färg genom drömmar om
    idealtillstånd, s k myter. En sådan myt var drömmen om det tusenåriga
    riket i den första kristna kyrkan. Den hänförde de kristna till
    martyrkyrkans bragder. En annan myt var den franska revolutionens dröm
    om ett samhälle uppbyggt på frihet, jämlikhet och broderskap. Den
    hänförde Napoleons härar till deras sagolika segrar. Syndikalismens
    myt är drömmen om det socialistiska samhället, stiget ur det sista
    avgörandet, den stora generalstrejken. Genom ständiga oroligheter
    genom strejker, sabotage och kravaller skall den proletära klassandan
    hållas vid liv. Proletariatet skall ständigt stå på krigsfot, ständigt
    vara berett på det sista avgörandet. På så sätt blir den moderna
    klasskampen ett nytt blad i den mänskliga hjältekampens historia.

    Socialdemokratin kallas den åskådning som på demokratisk och laglig
    väg vill genomföra den marxistiska socialismen. Socialdemokratin
    anser att arbetarklassen utgör den ojämförligt största delen av ett
    folk. Genom den allmänna rösträtten kan denna klass få det avgörande
    inflytandet över staten. Om blott socialdemokratin fritt får bedriva
    sitt upplysningsarbete är detta endast en tidsfråga. Sedan
    arbetarklassen sålunda på demokratisk väg uppnått den absoluta makten
    skall den använda denna makt för att genomföra socialismen. Denna
    uppfattas av socialdemokratin främst som den ekonomiska demokratin.

    Socialdemokratin vill sålunda förena den politiska, den sociala och
    den ekonomiska demokratin i ett samhällssystem. Den är i motsats till
    kommunismen reformistisk. Då den även i viss mån avtrubbat det
    marxistiska framtidsprogrammet, i den mån något sådant förelegat,
    kallas den på grund av denna programrevision för revisionistisk.

    Den korporativa socialismen kallas den åskådning för vilken det
    korporativa samhället är den närmaste framtidens
    samhällsform. Korporatismen ser i industriens tillkomst orsaken till
    den sociala och ekonomiska omvälvning som världen under de sista
    hundra åren fått genomgå. Den tar till sin uppgift att ge det
    industrialiserade samhället den organisation som detta behöver för att
    kunna uppnå största möjliga trivsel och effektivitet. Den bygger
    därvid på klasskampens avskaffande och ersättande med ett samarbete
    mellan folkgrupperna. För att uppnå detta mål uppställer den två
    fordringar. För det första måste den demokratiska staten ersättas med
    en auktoritär som är mäktig nog att åtaga sig de fattigare
    folkgruppernas skydd och undvika ensidigt klassvälde, och för det
    andra måste det gemensamma arbetets avkastning rättvist fördelas
    mellan de olika folkgrupperna, så att varje grupp får en känsla av
    social rättvisa. Genom samarbete och rationalisering inom det
    korporativa samhällets ram vill den korporativa socialismen sedan
    bereda möjlighet för en stegrad produktion och därmed för ökad
    trygghet åt de för närvarande fattigaste grupperna.

    Den korporativa socialismen skiljer sig på en rad punkter från den
    marxistiska. Den vill inte uppnå sitt mål genom en ökad klasskamp utan
    genom klasskampens avskaffande. Den vill inte genomföra ekonomisk
    demokrati utan införa ett samarbete mellan företagsledare och i
    företaget anställda. Den vill genom klasskampens avskaffande söka
    vinna företagarna för det socialistiska uppbygget. Den vill inte
    avskaffa äganderätten eller överföra denna i statens händer, då detta
    enligt korporativ uppfattning endast skulle betyda att kapitalet
    råkade i de högsta ämbetsmännens eller de högsta fackliga
    förtroendemännens händer, vilket skulle innebära ett ännu värre
    fåtalsvälde över kapitalet än i ett kapitalistiskt samhällle. Den
    korporativa socialismen bibehåller sålunda den enskilda äganderätten
    men ställer den under statlig kontroll. Den är anhängare av ekonomisk
    och politisk hierarki men social demokrati. Dess huvudprinciper kan
    uttryckas i orden: Ägandets ansvar - arbetets ära.

    Den nya nationalismen är det sammanfattande namnet på alla de
    strömningar som efter världskriget framträtt i Europa för att gestalta
    samhälle i korporativa former och däröver bygga en auktoritär
    statsledning. Den nya nationalismen har f ö vid sidan av klart
    utformade idérörelser även tagit sig uttryck i antidemokratiska
    statsbildningar på nationalistisk grund utan något utpräglat
    idéprogram eller någon utbildad samhällsåskådning.

    Fascismen kallas den italienska formen av den nya
    nationalismen. Fascismen anser att det väsentliga i utvecklingen är
    livet, det gåtfulla driftsbetonade, instinktiva och viljemätttade
    livet. Instinkterna är dels individuella och dels kollektiva. Den
    individuella instinkten utformar personligheten, den kollektiva skapar
    gemenskapen, folket. Det är personlighetens skyldighet att tjäna den
    nation han tillhör. Fascismen tror liksom syndikalismen på myterna,
    som hänföra massorna till bragder och offer. Fascismens myt är
    drömmen om Italien, om det återuppståndna romerska imperiet. För att
    förverkliga den drömmen organiserar fascismen det italienska folket
    till en sluten enhet. Korporationerna och deras underavdelningar blir
    formationer i arbetets stora nationella armé. Den auktoritära staten,
    företrädd av hövdingen, il Duce, blir den stora överledningen. Italien
    är ett uttryck för italienarnas kollektiva instinkt, dess ledare har
    formats genom de anlag till särpräglade personligheter som folket
    rymmer inom sig. Diktaturen är nödvändig för fascismen för att folkets
    samfällda handlingar ska bli starka och effektiva nog. Italien skall
    genom fascismen kunna ge uttryck åt sin obändiga, instinktiva vilja.

    Nationalsocialismen är den tyska formen av den nya nationalismen. För
    nationalsocialismen präglas historien av de raser som kämpar om
    makten i världen. De människor som är av samma ras, eller som fått sin
    andliga prägel av den kultur som skapats av en viss ras, söker sig
    till varandra. På så sätt uppstår folken i historien. Det tyska
    folket har skapats av germanska stammar tillhörande den nordiska
    rasen. Germansk kultur har sålunda satt sin prägel på alla tyskar,
    även om de tillhör andra till Tyskland inflyttade raser. Folket bildar
    en gemenskap i vilken den enskilde blott är ett uttryck för det
    gemensamma liksom droppen är en del av en bölja. Ur folket stiger ett
    ledarskikt bestående av de män, vilka bättre än andra förkroppsligar
    rasens vilja och känsloliv, och ur detta ledarskikt framträder den
    främste, ledaren, som samlar ledarskiktet omkring sig till en folket
    ledande rörelse. Ledaren förkroppsligar folkets vilja. Staten är ett
    redskap genom vilket ledaren på det politiska området fullgör
    folkviljan, medan samhällsorganen, exempelvis korporativa
    organisationer, är medel för ledaren att på det sociala och ekonomiska
    området genomför denna folkvilja.

    Nationalsocialismen är sålunda ett uttryck för en rasbunden
    folkgemenskap, ledd och organiserad av en ur folket självt stigen
    ledare och av honom utnämnda funktionärer inom statens förvaltning,
    inom rörelsen och inom de samhälleliga organisationerna av kommunal
    eller korporativ natur.

    Nationalsyndikalism kallas den spanska formen av den nya
    nationalismen. I början av 1930-talet bildades bland Madrids studenter
    de s k nationalsyndikalistiska juntorna, fackliga sammanslutningar,
    som krävde en korporativ samhällsordning. Dessa slogs senare samman
    med den av Jose' Primo de Rivera bildade Spanska falangen, vilken
    kämpade för en auktoritär statsledning. Vid sammanslagningen mellan
    detta parti och det monarkistiska traditionalistpartiet efter
    inbördeskrigets utbrott antogs så gott som oförändrat det
    nationalsyndikalistiska programmet. Nationalsyndikalismen är starkare
    katolskt orienterad än fascismen och har starka individualistiska
    drag, vilket framhålles som ett uttryck för spanskt folkkynne. Den
    företräder traditionerna från det spanska världsväldets dagar och vill
    söka skapa en iberisk kulturgemenskap mellan Spanien, Portugal och de
    Latinamerikanska staterna.

    Nysvenskheten är den svenska formen av den nya nationalismen. Den har
    fått mycket av sin prägel från de jämförelsevis lugna förhållanden som
    kännetecknat den svenska utvecklingen efter kriget. Dess myt är
    nationen, det genom tiderna levande svenska folket. Detta folk är
    inte bara ett historiskt begrepp och inte heller enbart en raslig
    företeelse. Det har också präglats av den svenska naturen med dess
    korta, ljusa och intensiva somrar och dess långa mörka vintrar. Ras
    och historia, språk och kultur smälter i den nysvenska nationalismen
    samman med den svenska naturupplevelsen till en nationell bekännelse,
    i vilken det storvulna och heroiska förenas med det lyriska och
    innerliga i svenskhetens väsen. Nysvenskheten betraktar utvecklingen
    som en spänning mellan personlighet och folkgemenskap. I motsats till
    demokratin erkänner den inte personlighetens företräde, men i motsats
    till nationalsocialismen ger den inte heller en företrädesställning åt
    gemenskapen. Nysvenskheten ser i personlighet och gemenskap de två
    likvärdiga faktorer ur vilkas brottning och samspel historien växer
    fram till ett färgrikt och meningsmättat drama. Medan
    nationalsocialismen utifrån sin uppfattning om gemenskapen som det
    högsta värdet bygger upp en likriktad ledarstat, där alla poster
    tillsätts uppifrån av ledaren, där all kultur är renlärig och
    likriktad uppfostran, och där livsåskådningen helt präglas av
    rastanken, leder den nysvenska åskådningen fram till en folkstat, där
    vid sidan av uppifrån utsedda ledare också ett system av rådgivande
    nedifrån valda församlingar fungerar. Nysvenskheten blir motståndare
    till den andliga likriktningen. Staten är ett uttryck för gemenskapen
    men kulturen växer fram ur enskilda skapande personligheter. Dess
    personlighetstanke gör rasen icke till ett självändamål utan till ett
    redskap åt den fria människoanden, som av rasen formar ett folk liksom
    bildhuggaren mejslar sitt konstverk ur marmorn. Denna uppfattning är
    djupast sett kristen. Människoanden är icke enbart en produkt av ras
    och omgivning. Den bär också inom sig något av alla yttre faktorer
    obundet, någonting som ger människan hennes fria vilja, hennes plikt,
    hennes ansvar och hennes ära. Det är varje folkkamrats skyldighet att
    fritt ställa sig till den nationella gemenskapens förfogande. Han är
    genom födelsen infogad i nationens ödesgemenskap. Ur denna tankegång
    växer den nysvenska socialismen. Dess yttre uttryck blir en korporativ
    samhällsordning, i vilken nysvenskheten förenar en statlig
    planläggning med ett fritt verkande personligt initiativ.
    Nysvenskheten är motståndare till klassamhället och vill genom
    ekonomisk förbättring av de fattigaste folkgruppernas ställning, genom
    organiserad kapitalbildning inom de breda lagren, samt genom en i
    statlig ungdomsrörelse organiserad likartad uppfostran skapa
    förutsättningarna för en verklig social gemenskap. Nysvenskheten är
    till sist aktivistisk. Den fordrar att Sveriges intressen klart och
    målmedvetet ska hävdas, och att Sverige skall ta ledningen inom en
    nordisk gemenskap, vars plats på frontlinjen mot världskommunismen är
    självklar.

  6. #6
    New Member
    Join Date
    Jun 2004
    Last Online
    Thursday, January 27th, 2005 @ 08:54 PM
    Subrace
    Nordid
    Location
    Svealand
    Gender
    Occupation
    Teacher
    Politics
    Truth
    Religion
    The One
    Posts
    2
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    0
    Thanked in
    0 Posts

    Post Re: 4. Ideologier

    Quote Originally Posted by Julius
    4. Ideologier


    Radikal kallas den åskådning som ställer sig kritisk till det
    bestående, som uppställer helt andra samhällsideal, och som med olika
    metoder vill föra samhället fram till dessa nya ideal. Man kan skilja
    mellan revolutionär och reformistisk radikalism.

    Revolutionär kallas den åskådning som genom en hastig omvälvning vill
    bryta sönder hela den bestående samhällsordningen eller statsformen
    och därigenom bereda plats för ett nytt samhälle och en ny stat.
    Revolutionen är en dylik omvälvning. Den kan vara blodig som den
    franska revolutionen av 1789, den ryska av 1917 och delvis också den
    italienska 1922. Men den kan även vara jämförelsevis oblodig och
    försiggå inom till det yttre iakttagna lagliga former såsom de
    gustavianska statsvälvningarna av 1772 och 1789 eller den tyska av
    1933. Det väsentliga med revolutionen är att man genom en kraftfull
    handling vill bryta av en utvecklingslinje och skapa utgångspunkten
    för en helt ny linje, oberoende av den gamla.

    Reformistisk kallas den åskådning som i likhet med den revolutionära
    ställer upp ett helt nytt samhällsideal, men som inte utan vidare vill
    bryta sönder det bestående utan genom reform efter reform förändra det
    ena området efter det andra inom det rådande systemet, så att till
    sist ett helt nytt samhälle växer fram ur reformarbetet.
    Reformistiska åskådningar är liksom revolutionära alltid
    radikala. Både reformister och revolutionärer uppställer nya
    samhällsideal. De skiljer sig emellertid ifråga om de metoder som de
    vilja använda för uppnåendet av de eftersträvade nya förhållandena.

    Konservativ kallas en åskådning som accepterar det ideal som för
    tillfället är rådande i samhället och följaktligen bekämpar alla andra
    ideal som samhällsfientliga.

    När ordet konservativ användes i denna mening kan det nyttjas om varje
    åskådning som kommit till makten och inte efterstävar någon fortsatt
    nydaning. Ordet konservativ är i denna mening motsatsen till
    radikal. Liberalismen var exempelvis radikal under sitt första skede,
    men torde för närvarande kunna betecknas som konservativ. På det
    politiska området är socialdemokratin konservativ, i det att den
    försvarar den bestående parlamentarismen, men på det ekonomiska
    området är den radikal, då den arbetar för den nuvarande ordningens
    ersättande med en ekonomisk demokrati. En åskådning kan sålunda vara
    konservativ på ett visst gebit och radikal på ett annat. En åskådning
    kan även vara radikal under en viss tid och konservativ under en
    annan. Liberalismens utveckling är ett exempel på detta.

    Ordet konservativ kan emellertid även användas i en annan betydelse,
    nämligen som benämning på en särskild politisk ideologi. Se ordet
    konservatism.

    Moderat kallas en åskådning som inte genom snabba reformer eller
    genomgripande omstörtningar vill föra utvecklingen vidare utan i en
    lugn samhällsutveckling ser lösningen på varje tids frågor. Moderat är
    ett uttryck som närmast sammanfaller med ordet konservativ i detta
    ords härovan angivna betydelse.

    Reaktionär kallas en åskådning som i ett förgånget samhälle eller en
    försvunnen statsform ser idealet för framtiden, och som därför vill
    vrida utvecklingen tillbaka till den tid då detta ideal ännu var
    levande. Reaktionär bör skiljas från konservativ. Reaktionen vill
    driva tillbaka. Konservatismen vill stå kvar på samma ståndpunkt,
    ungefärligt uttryckt.

    Dynamisk kallas en åskådning som inte vill fastslå en viss ideologi
    som en för alla tider gällande åskådning utan anser att varje tid har
    sin egen åskådning, och att en rörelse eller en ideologi ständigt
    måste förändras efter tidens krav. Den mest typiska dynamiska
    åskådningen är fascismen. Fascismen är revolutionär, men den anser att
    den fascistiska revolutionen aldrig kommer att avslutas. Nya tider och
    nya problem kräver ofta en ny syn på samhället, staten och
    folket. Fascismens program är därför inte slutgiltigt. Den är blott en
    tillfällig dagorder i folkets kamp för tillvaron, en dagorder som i
    morgon kan och måste följas av en annan. De dynamiska åskådningarna
    är i regel radikala. Men det finns även inom konservativt tänkande en
    viss dynamism, även om denna är av ett mera stillsamt slag.

    Rationalistisk kallas en åskådning för vilken det mänskliga förnuftet
    är den väsentliga drivkraften i allt framåtskridande, och för vilken
    sådana företeelser som tro och känsla är föråldrade ting eller
    vidskepelse.

    Rationalistiska åskådningar är liberalismen, marxismen och vissa
    moderna former av konservatism.

    Irrationalistisk kallas en åskådning för vilken tro och känsla vid
    sidan av förnuftet är drivkrafter i framåtskridandet. Irrationalismen
    utgår från människans ofullkomlighet och förutsätter att det finns
    ting som ligger utanför den gräns till vilken vi kunna nå med våra
    sinnen eller utröna med logisk slutledning och empiriska försök.
    Irrationalismen är inte motståndare till förnuftet, men förnekar dess
    ensamrätt.

    Irrationalistiska är äldre konservativa åskådningar, samt fascism och
    nationalsocialism, vidare nysvenskhet och andra former av den nya
    nationalismen samt alla religiösa åskådningar. Irrationalismen kallas
    understundom antiintellektualism, i motsats till rationalistiska
    tankegångar som ibland kallas intellektualistiska.

    Opportunistisk kallas en åskådning eller en politik som visserligen
    har ett bestämt mål, men som tills vidare åsidosätter vissa delar av
    detta mål för att kunna förverkliga de delar, som för tillfället är
    genomförbara. En opportunistisk politik behöver inte svika slutmålet,
    även om den för ögonblicket ställer vissa krav på framtiden.

    Intransigent kallas en åskådning eller en politik som avböjer varje
    deltagande i statslivet och varje samarbete med andra, såvida icke
    hela slutmålet i ett sammanhang kan genomföras.

    Individualistisk kallas en åskådning som anser att individen är det
    väsentliga i all utveckling, och att alla gemenskaper såsom samhälle,
    stat och nation blott är till för individernas skull.

    Typiskt individualistiska riktningar är liberalismen, anarkismen,
    vissa konservativa strömningar samt moderna riktningar inom
    socialdemokratin.

    Kollektivistisk kallas den åskådning som anser att en högre gemenskap
    såsom staten, folket eller massan är förmer än individen, och att
    individen helt måste uppge sina egna intressen eller sin egen
    personlighet för att tjäna det gemensamma.

    Den tyska nationalsocialismen företräder en nationell
    kollektivism. Den ryska kommunismen är likaledes kollektivistisk, även
    om dess slutmål bottnar i en rent individualistisk grunduppfattning.
    Fascismen och nysvenskheten har starka kollektivistiska drag, vilka
    här förenats med individualistiska inslag. Detta är särskilt fallet
    med nysvenskheten.

    Romantisk kallas en åskådning som icke blott rör sig med den exakta
    verkligheten utan söker skapa en framtidsbild även med tillhjälp av
    fantasi och drömmar.

    Romantiska var den äldre konservatismen och den utopiska
    socialismen. Romantiska inslag finnas även i den nya nationalismen.

    Realistisk kallas en åskådning som helt söker grunda sin uppfattning
    på den verklighet vilken vi med våra sinnen kunna iakttaga. En sådan
    åskådning kallas även empirisk.

    Realistiska åskådningar är liberalism och marxism. Den nya
    nationalismen är en sammansmältning av realistiska och romantiska
    betraktelsesätt. Den nationalistiska inställningen är här typiskt
    romantisk, medan det korporativa inslaget är klart realistiskt.

    Nationell kallas en åskådning som i nationen ser en ofrånkomlig och
    outplånlig verklighet.

    Uttrycket "nationell åskådning" användes även i en trängre betydelse.
    "Nationell åskådning" hävdar här gentemot internationalismen den egna
    nationen som ett oförytterligt värde och gentemot liberalism och
    marxism nationens överhöghet över individ och klass samt kräver
    organiserad samverkan av nationens alla krafter till lösande av dess
    livsproblem. I denna betydelse används ordet ofta inom Sveriges
    Nationella Förbund och är då liktydigt med nysvensk. (Se detta ord.)

    Nationalistisk kallas en åskådning som icke blott erkänner nationens
    verklighet utan också anser att nationen och dess liv är ett av
    historiens högsta värden, och att den enskilde liksom staten och
    samhället i första hand bör tjäna nationen.

    Ordet nationalism får icke förväxlas med chauvinism som betyder ett
    ensidigt hävdande av den egna nationens rätt på bekostnad av andras
    folks rätt att leva och inom sina gränser utveckla sin nationella
    egenart.

    Nationalistisk var den äldre konservatismen. Nationalistiska är även
    en rad moderna åskådningar såsom fascismen, nationalsocialismen,
    nysvenskheten osv.

    Imperialistisk kallas en åskådning som hävdar ett visst folks rätt att
    härska över andra. Imperialismen utgår ifrån folkens olikhet i
    begåvning och kultur och kräver att de mest begåvade folken skall leda
    världsutvecklingen, och att de mindre begåvade därför ska underordna
    sig de begåvades ledning. Imperialismen bygger dock ibland på den råa
    styrkan och kräver den starkares rätt att hålla den svagare nere. Man
    brukar på tal om denna åskådning använda uttrycket djungelns lag, som
    reglerar kampen för tillvaron ute i naturen.

    Internationalistisk kallas en åskådning som anser att mänskligheten
    som helhet är det enda gemenskapsvärdet i historien, och att
    nationerna antingen genom mellanfolkligt samarbete eller genom
    upplösning bör lägga grunden till en världsstat. I sin mest
    ytterliggående form kallas internationalismen kosmopolitism.

    Pacifismen kallas den åskådning för vilken freden är målet för den
    historiska utvecklingen och användandet av våld ett brott, som i varje
    situation måste undvikas. Pacifismen är till sitt väsen
    internationell. Den bygger på individualistiska förutsättningar, även
    om man ofta finner den i förbund med kommunismen.

    Idealistisk kallas en åskådning för vilken andra värden än
    tillfredsställandet av de materiella behoven anses vara de högsta i
    tillvaron. En idealistisk åskådning räknar med idéer som direkta
    drivkrafter i utvecklingen.

    Materialistisk kallas en åskådning som endast i tillfredsställandet av
    de yttre materiellla behoven ser det väsentliga i utvecklingen.

    En anhängare av en materialistisk åskådning kan emellertid praktiskt
    vara idealist såtill vida att han åsidosätter sina egna materiella
    behov för att på det sättet kunna förhjälpa andra, sämre ställda till
    en högre materiell standard. Marxismen är anhängare av en materiell
    historieuppfattning, vilket icke hindrar dess anhängare att visa prov
    på en ofta långtgående personlig offervilja.

    Aristokratisk kallas en åskådning som anser att staten eller samhället
    skall styras av en viss grupp, ett begränsat fåtal. Om detta fåtal
    innehar sin makt på grund av börd, kallas det adel eller
    bördsaristokrati. Om det är maktägande på grund av förmögenhet kallas
    det plutokrati, om det utgörs av de mest begåvade
    intelligensaristokrati och om det är de politiskt mest dugande för
    elit.

    Konservatismen kallas den politiska åskådning för vilken de bestående
    samhällsförhållandena alltid är grunden för den fortsatta
    utvecklingen. Konservatismen accepterar samhället sådant det är. Den
    vill endast genom reformer inom ramen för det bestående låta
    utvecklingen gå vidare. Det kan därför tänkas två olika slag av
    konservatism.

    Dels är konservatismen den åskådning som just nu söker tolka det
    rådande samhället på fördelaktigast möjliga sätt, och som utifrån de
    existerande förhållandena bygger sitt program. Eftersom de bestående
    förhållandena är liberala och demokratiska och på det ekonomiska
    området kapitalistiska, blir konservatismen följaktligen liberal,
    demokratisk och kapitalistisk.

    Konservatismen i denna mening förändras alltid med tiden. Den följer
    i släptåg efter utvecklingen och kan knappast kallas en självständig
    ideologi.

    Vid sidan av denna mera allmänna konservatism finns det emellertid en
    konservativ ideologi, för vilken all utveckling är ett sakta och
    stillsamt framåtskridande. Enligt denna åskådning är alla
    revolutioner icke några verkliga förändringar i utvecklingen utan bara
    tillfälliga krusningar på ytan. De framsteg som revolutionär politik
    åstadkommer måste förr eller senare gå om intet, såvida inte den djupa
    utvecklingen, den som går fram oberoende av yttre välvningar, hinner i
    kapp dem. Denna åskådning anser att alla omstörtningar är av ondo,
    därför att de ändå inte åstadkommer större resultat än den långsamma
    utvecklingen själv.

    Liberalismen kallas den åskådning enligt vilken folket utgörs av en
    samling på ett visst område bosatta, likaberättigade individer. Staten
    är enligt liberal uppfattning att jämföra med ett bolag, där
    medborgarna är aktieägare. Staten tillkommer genom en fri
    överenskommelse mellan de enskilda medborgarna och är följaktligen
    underkastad deras vilja. Näringslivet har likaledes skapats av de
    enskilda individerna, och bör följaktligen få utveckla sig genom en
    fri konkurrens mellan olika individer utan ingrepp från statens
    sida. Genom att individens förnuft politiskt och ekonomiskt får ostört
    utveckla sig, uppnås liberalismens mål, största möjliga lycka åt
    största möjliga antal.

    Liberalismen är alltså demokratisk, kapitalistisk och
    rationalistisk. Den kan understundom även vara nationell, i det att
    den erkänner folket som en ram för det liberala samhället och den
    liberala staten. Den kan däremot aldrig vara nationalistisk.

    Anarkism kallas den åskådning enligt vilken all statlig och
    samhällelig ordning måste avskaffas för att de fullständigt fria och
    egendomslösa individerna i fritt samarbete ska kunna utveckla sig
    efter den förnuftiga natur som människan i grunden anses
    besitta. Anarkismen är liberalismens yttersta flygel. Den är liksom
    liberalismen individualistisk men driver denna individualism till
    ytterlighet. [...]

    Socialismen kallas den åskådning för vilken det allmännas intresse på
    olika områden måste gå före det enskildas.

    Socialismen har genomgått tre utvecklingsperioder: det utopiska, det
    marxistiska och det korporativa.

    Den utopiska socialismen grundades i början av 1800-talet av en rad
    franska idealister. Den har fått sitt namn av ordet utopi, vilket
    betyder en framtidsdröm, som aldrig kan förverkligas. De utopiska
    socialisterna ville bygga ett samhälle där egendomen kontrollerades av
    en statsmakt uppburen av de bästa inom folket. En aristokratisk
    socialism om man så vill, med ett vackert framtidsprogram men utan en
    klar uppfattning om den historiska utvecklingen eller den dåvarande
    verkligheten.

    Den marxistiska socialismen eller marxismen skapades av den
    tyskjudiske tänkaren Karl Marx. Den utgår ifrån den materialistiska
    historieuppfattningen enligt vilken all utveckling är en historia om
    klasstrider. I det feodala samhället härskade adelsherrarna över
    bönder och borgare. Borgarna reste sig i den franska revolutionen och
    byggde det av borgarklassen behärskade kapitalistiska samhället, i
    vilket borgarna härskar över proletariatet eller arbetarklassen.
    Arbetarklassen skall emellertid genom den proletära revolutionen
    överta makten, bygga upp den proletära diktaturen för att sedan
    organisera det socialistiska samhälle, där staten avskaffats och all
    makt över näringslivet och samhället överlåtits åt en facklig eller
    kooperativ demokrati.

    Den marxistiska socialismen har, i motsats till den utopiska
    socialismen, en klart utformad uppfattning av den historiska
    utvecklingen och den bestående verkligheten, men den saknar
    utopisternas målmedvetna framtidsprogram.

    Kommunismen är den åskådning som bevarat den revolutionära marxismen
    i dess renaste form. Den har vidare utvecklats genom Lenins lära om
    imperialismen som ett uttryck för den kapitalistiska världens inre
    förfall. Liksom enligt Marx konkurrensen mellan kapitalisterna i det
    inre kommer borgarklassen att smälta samman till ett fåtal bottenrika
    personer, vilka så småningom inte ka hålla stånd mot det påträngande
    proletariatet, kommer enligt Lenin kampen om kolonier och råvarukällor
    mellan de kapitalistiska staterna, den s k imperialismen, att i så hög
    grad försvaga de kapitalistiska staterna, att de undertryckta massorna
    i dessa stater så småningom gör gemensam sak med de i kolonierna
    utsugna färgade folken. Denna aktion framstår för kommunismen som
    vägen till världsrevolution, kommunismens slutmål.

    Syndikalismen är liksom kommunismen revolutionär, socialistisk och
    proletär. Men den tar avstånd från marxismens lära om klasskampen som
    en strid om materiella fördelar. All historia, säger syndikalismens
    lärofader, fransmannen Sorel, är meningslös. Det finns bara en sak som
    ger utvecklingen färg och innehåll, det är den mänskliga hjälteandan
    eller heroismen. Människornas liv får färg genom drömmar om
    idealtillstånd, s k myter. En sådan myt var drömmen om det tusenåriga
    riket i den första kristna kyrkan. Den hänförde de kristna till
    martyrkyrkans bragder. En annan myt var den franska revolutionens dröm
    om ett samhälle uppbyggt på frihet, jämlikhet och broderskap. Den
    hänförde Napoleons härar till deras sagolika segrar. Syndikalismens
    myt är drömmen om det socialistiska samhället, stiget ur det sista
    avgörandet, den stora generalstrejken. Genom ständiga oroligheter
    genom strejker, sabotage och kravaller skall den proletära klassandan
    hållas vid liv. Proletariatet skall ständigt stå på krigsfot, ständigt
    vara berett på det sista avgörandet. På så sätt blir den moderna
    klasskampen ett nytt blad i den mänskliga hjältekampens historia.

    Socialdemokratin kallas den åskådning som på demokratisk och laglig
    väg vill genomföra den marxistiska socialismen. Socialdemokratin
    anser att arbetarklassen utgör den ojämförligt största delen av ett
    folk. Genom den allmänna rösträtten kan denna klass få det avgörande
    inflytandet över staten. Om blott socialdemokratin fritt får bedriva
    sitt upplysningsarbete är detta endast en tidsfråga. Sedan
    arbetarklassen sålunda på demokratisk väg uppnått den absoluta makten
    skall den använda denna makt för att genomföra socialismen. Denna
    uppfattas av socialdemokratin främst som den ekonomiska demokratin.

    Socialdemokratin vill sålunda förena den politiska, den sociala och
    den ekonomiska demokratin i ett samhällssystem. Den är i motsats till
    kommunismen reformistisk. Då den även i viss mån avtrubbat det
    marxistiska framtidsprogrammet, i den mån något sådant förelegat,
    kallas den på grund av denna programrevision för revisionistisk.

    Den korporativa socialismen kallas den åskådning för vilken det
    korporativa samhället är den närmaste framtidens
    samhällsform. Korporatismen ser i industriens tillkomst orsaken till
    den sociala och ekonomiska omvälvning som världen under de sista
    hundra åren fått genomgå. Den tar till sin uppgift att ge det
    industrialiserade samhället den organisation som detta behöver för att
    kunna uppnå största möjliga trivsel och effektivitet. Den bygger
    därvid på klasskampens avskaffande och ersättande med ett samarbete
    mellan folkgrupperna. För att uppnå detta mål uppställer den två
    fordringar. För det första måste den demokratiska staten ersättas med
    en auktoritär som är mäktig nog att åtaga sig de fattigare
    folkgruppernas skydd och undvika ensidigt klassvälde, och för det
    andra måste det gemensamma arbetets avkastning rättvist fördelas
    mellan de olika folkgrupperna, så att varje grupp får en känsla av
    social rättvisa. Genom samarbete och rationalisering inom det
    korporativa samhällets ram vill den korporativa socialismen sedan
    bereda möjlighet för en stegrad produktion och därmed för ökad
    trygghet åt de för närvarande fattigaste grupperna.

    Den korporativa socialismen skiljer sig på en rad punkter från den
    marxistiska. Den vill inte uppnå sitt mål genom en ökad klasskamp utan
    genom klasskampens avskaffande. Den vill inte genomföra ekonomisk
    demokrati utan införa ett samarbete mellan företagsledare och i
    företaget anställda. Den vill genom klasskampens avskaffande söka
    vinna företagarna för det socialistiska uppbygget. Den vill inte
    avskaffa äganderätten eller överföra denna i statens händer, då detta
    enligt korporativ uppfattning endast skulle betyda att kapitalet
    råkade i de högsta ämbetsmännens eller de högsta fackliga
    förtroendemännens händer, vilket skulle innebära ett ännu värre
    fåtalsvälde över kapitalet än i ett kapitalistiskt samhällle. Den
    korporativa socialismen bibehåller sålunda den enskilda äganderätten
    men ställer den under statlig kontroll. Den är anhängare av ekonomisk
    och politisk hierarki men social demokrati. Dess huvudprinciper kan
    uttryckas i orden: Ägandets ansvar - arbetets ära.

    Den nya nationalismen är det sammanfattande namnet på alla de
    strömningar som efter världskriget framträtt i Europa för att gestalta
    samhälle i korporativa former och däröver bygga en auktoritär
    statsledning. Den nya nationalismen har f ö vid sidan av klart
    utformade idérörelser även tagit sig uttryck i antidemokratiska
    statsbildningar på nationalistisk grund utan något utpräglat
    idéprogram eller någon utbildad samhällsåskådning.

    Fascismen kallas den italienska formen av den nya
    nationalismen. Fascismen anser att det väsentliga i utvecklingen är
    livet, det gåtfulla driftsbetonade, instinktiva och viljemätttade
    livet. Instinkterna är dels individuella och dels kollektiva. Den
    individuella instinkten utformar personligheten, den kollektiva skapar
    gemenskapen, folket. Det är personlighetens skyldighet att tjäna den
    nation han tillhör. Fascismen tror liksom syndikalismen på myterna,
    som hänföra massorna till bragder och offer. Fascismens myt är
    drömmen om Italien, om det återuppståndna romerska imperiet. För att
    förverkliga den drömmen organiserar fascismen det italienska folket
    till en sluten enhet. Korporationerna och deras underavdelningar blir
    formationer i arbetets stora nationella armé. Den auktoritära staten,
    företrädd av hövdingen, il Duce, blir den stora överledningen. Italien
    är ett uttryck för italienarnas kollektiva instinkt, dess ledare har
    formats genom de anlag till särpräglade personligheter som folket
    rymmer inom sig. Diktaturen är nödvändig för fascismen för att folkets
    samfällda handlingar ska bli starka och effektiva nog. Italien skall
    genom fascismen kunna ge uttryck åt sin obändiga, instinktiva vilja.

    Nationalsocialismen är den tyska formen av den nya nationalismen. För
    nationalsocialismen präglas historien av de raser som kämpar om
    makten i världen. De människor som är av samma ras, eller som fått sin
    andliga prägel av den kultur som skapats av en viss ras, söker sig
    till varandra. På så sätt uppstår folken i historien. Det tyska
    folket har skapats av germanska stammar tillhörande den nordiska
    rasen. Germansk kultur har sålunda satt sin prägel på alla tyskar,
    även om de tillhör andra till Tyskland inflyttade raser. Folket bildar
    en gemenskap i vilken den enskilde blott är ett uttryck för det
    gemensamma liksom droppen är en del av en bölja. Ur folket stiger ett
    ledarskikt bestående av de män, vilka bättre än andra förkroppsligar
    rasens vilja och känsloliv, och ur detta ledarskikt framträder den
    främste, ledaren, som samlar ledarskiktet omkring sig till en folket
    ledande rörelse. Ledaren förkroppsligar folkets vilja. Staten är ett
    redskap genom vilket ledaren på det politiska området fullgör
    folkviljan, medan samhällsorganen, exempelvis korporativa
    organisationer, är medel för ledaren att på det sociala och ekonomiska
    området genomför denna folkvilja.

    Nationalsocialismen är sålunda ett uttryck för en rasbunden
    folkgemenskap, ledd och organiserad av en ur folket självt stigen
    ledare och av honom utnämnda funktionärer inom statens förvaltning,
    inom rörelsen och inom de samhälleliga organisationerna av kommunal
    eller korporativ natur.

    Nationalsyndikalism kallas den spanska formen av den nya
    nationalismen. I början av 1930-talet bildades bland Madrids studenter
    de s k nationalsyndikalistiska juntorna, fackliga sammanslutningar,
    som krävde en korporativ samhällsordning. Dessa slogs senare samman
    med den av Jose' Primo de Rivera bildade Spanska falangen, vilken
    kämpade för en auktoritär statsledning. Vid sammanslagningen mellan
    detta parti och det monarkistiska traditionalistpartiet efter
    inbördeskrigets utbrott antogs så gott som oförändrat det
    nationalsyndikalistiska programmet. Nationalsyndikalismen är starkare
    katolskt orienterad än fascismen och har starka individualistiska
    drag, vilket framhålles som ett uttryck för spanskt folkkynne. Den
    företräder traditionerna från det spanska världsväldets dagar och vill
    söka skapa en iberisk kulturgemenskap mellan Spanien, Portugal och de
    Latinamerikanska staterna.

    Nysvenskheten är den svenska formen av den nya nationalismen. Den har
    fått mycket av sin prägel från de jämförelsevis lugna förhållanden som
    kännetecknat den svenska utvecklingen efter kriget. Dess myt är
    nationen, det genom tiderna levande svenska folket. Detta folk är
    inte bara ett historiskt begrepp och inte heller enbart en raslig
    företeelse. Det har också präglats av den svenska naturen med dess
    korta, ljusa och intensiva somrar och dess långa mörka vintrar. Ras
    och historia, språk och kultur smälter i den nysvenska nationalismen
    samman med den svenska naturupplevelsen till en nationell bekännelse,
    i vilken det storvulna och heroiska förenas med det lyriska och
    innerliga i svenskhetens väsen. Nysvenskheten betraktar utvecklingen
    som en spänning mellan personlighet och folkgemenskap. I motsats till
    demokratin erkänner den inte personlighetens företräde, men i motsats
    till nationalsocialismen ger den inte heller en företrädesställning åt
    gemenskapen. Nysvenskheten ser i personlighet och gemenskap de två
    likvärdiga faktorer ur vilkas brottning och samspel historien växer
    fram till ett färgrikt och meningsmättat drama. Medan
    nationalsocialismen utifrån sin uppfattning om gemenskapen som det
    högsta värdet bygger upp en likriktad ledarstat, där alla poster
    tillsätts uppifrån av ledaren, där all kultur är renlärig och
    likriktad uppfostran, och där livsåskådningen helt präglas av
    rastanken, leder den nysvenska åskådningen fram till en folkstat, där
    vid sidan av uppifrån utsedda ledare också ett system av rådgivande
    nedifrån valda församlingar fungerar. Nysvenskheten blir motståndare
    till den andliga likriktningen. Staten är ett uttryck för gemenskapen
    men kulturen växer fram ur enskilda skapande personligheter. Dess
    personlighetstanke gör rasen icke till ett självändamål utan till ett
    redskap åt den fria människoanden, som av rasen formar ett folk liksom
    bildhuggaren mejslar sitt konstverk ur marmorn. Denna uppfattning är
    djupast sett kristen. Människoanden är icke enbart en produkt av ras
    och omgivning. Den bär också inom sig något av alla yttre faktorer
    obundet, någonting som ger människan hennes fria vilja, hennes plikt,
    hennes ansvar och hennes ära. Det är varje folkkamrats skyldighet att
    fritt ställa sig till den nationella gemenskapens förfogande. Han är
    genom födelsen infogad i nationens ödesgemenskap. Ur denna tankegång
    växer den nysvenska socialismen. Dess yttre uttryck blir en korporativ
    samhällsordning, i vilken nysvenskheten förenar en statlig
    planläggning med ett fritt verkande personligt initiativ.
    Nysvenskheten är motståndare till klassamhället och vill genom
    ekonomisk förbättring av de fattigaste folkgruppernas ställning, genom
    organiserad kapitalbildning inom de breda lagren, samt genom en i
    statlig ungdomsrörelse organiserad likartad uppfostran skapa
    förutsättningarna för en verklig social gemenskap. Nysvenskheten är
    till sist aktivistisk. Den fordrar att Sveriges intressen klart och
    målmedvetet ska hävdas, och att Sverige skall ta ledningen inom en
    nordisk gemenskap, vars plats på frontlinjen mot världskommunismen är
    självklar.
    Mycket läsvärt och hyfsat koncist. Är jag korkad månne, men vad åsyftas med den pågående omskrivningen? Är det du som står för den?

  7. #7
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post Re: 4. Ideologier

    Quote Originally Posted by Queen of Swords
    Är jag korkad månne, men vad åsyftas med den pågående omskrivningen?
    Jo, skriften är från 30-talet och innehåller ålderdomliga uttryck (typ "demokratien") så jag har helt enkelt moderniserat språket en smula.

  8. #8
    Senior Member Kvasir_'s Avatar
    Join Date
    May 2003
    Last Online
    Monday, April 13th, 2009 @ 07:16 PM
    Ethnicity
    Swedish
    Subrace
    Nordid
    Country
    Sweden Sweden
    Location
    Kungliga hufudstaden.
    Gender
    Age
    37
    Occupation
    Laborer.
    Politics
    National Revolutionary
    Religion
    Christian
    Posts
    72
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    0
    Thanked in
    0 Posts

    Re: Politisk terminologi

    jag har själv skriften "nysvenskheten och ideologierna" måste säga att den är ganska lik denna skrift. När kom den här ut?

  9. #9
    Senior Member Julius's Avatar
    Join Date
    Oct 2003
    Last Online
    Friday, June 3rd, 2005 @ 04:04 PM
    Subrace
    Other
    Country
    Sweden Sweden
    Gender
    Age
    39
    Politics
    Synthesis
    Posts
    200
    Thanks Thanks Given 
    0
    Thanks Thanks Received 
    1
    Thanked in
    1 Post

    Post Re: Politisk terminologi

    Quote Originally Posted by Kvasir
    jag har själv skriften "nysvenskheten och ideologierna" måste säga att den är ganska lik denna skrift. När kom den här ut?
    Den du har är en uppdatering av denna skrift som är från 30-talet.

Similar Threads

  1. Svensk Politisk Ommøblering?
    By Blod og Jord in forum Sweden
    Replies: 0
    Last Post: Tuesday, November 24th, 2009, 10:14 PM
  2. Bok Om Politisk Korrekthet
    By Wiktor in forum Sweden
    Replies: 13
    Last Post: Saturday, December 13th, 2008, 01:09 PM
  3. Politisk korrekthet
    By Blutwölfin in forum Sweden
    Replies: 0
    Last Post: Friday, February 24th, 2006, 01:07 PM
  4. Politisk korrekthet
    By Väring in forum Sweden
    Replies: 2
    Last Post: Thursday, January 12th, 2006, 09:12 PM
  5. Nordisk politisk samarbejde
    By Wille_ in forum Denmark
    Replies: 19
    Last Post: Thursday, January 20th, 2005, 03:49 PM

Bookmarks

Posting Permissions

  • You may not post new threads
  • You may not post replies
  • You may not post attachments
  • You may not edit your posts
  •