"A östlig, högskallig underkrets (östeuropaner, ÖE)

II eg., mer progressiva östeuropaner eller kaspaner
a) långskallar
2) blond: östnordider (ej å kart) (f.ö. utom huvudhöjden så utomordentligt lik västnordiderna, att den vid en annan uppställning nog kunde ha förts dit såsom en underras). Består f.ö. av en aistin underras i V. Finland och Estland och en Arin, spridd I Ö. Europa och V. Asien, båda högväxta."
Lundman, Bertil (1943). Jordens människoraser och folkstammar. S 132

"Jag skall nu vidare motivera mitt särskiljande av en aisto-Nordisk varietet närmast öster om östersjön (vilket som f.ö. ovan framhållits även kan föras och av mig i JM förts som varietet till en öst-nordisk underras vilken senare dock ej angår oss här närmare). Den särskiljes tydligast av att här, om man undantar (det till stor del i historisk tid direkt från Sverige koloniserade) Nyland, de långskalliga och högväxta "nordiska" bygderna nästan äro lika högskalliga och q-rika, som de mer "östbaltiskt" betonade (jfr Kartorna!). - intet tvivel råder om undersökningarnas tillräcklighet och tillförlitlighet. Betr. HLI ha vi således utmärkt samstämmande undersökn. på både kranier och levande. Tydligen ha finska forskare med Karsten i spetsen rätt att i en hel del, sannolikt huvudmassan av de nu levande nordiska människorna öster om östersjön ej först under vikingatiden och senare inkommit från Sverige, utan varit där åtminstone sedan tidig järnålder. Därför är också deras östeuropeiska högskallighet och blodallelsfördelning synnerligen viktig och signifikativ. Det är tydligt att i dem finns rester av de gamla, blonda långhögskalliga "ur-indoeuropeerna" endast föga uppblandade med västnordiska, lågskalliga element. Detta försvarar ju synnerligen väl en uppställning av en aisto-nordisk underras: högskallig, högväxt och förmodligen inte särdeles smalansiktad."
Lundman, Bertil (1944). Raser och folkstockar i Baltoskandia. S 31

"Längst I nordväst gränsade pontinerna till en annan ras, extremt långskallig (BLI c. 70) och minst lika högskallig (HLI c. 75), trots (den åtminstone sekundära) närheten till V. Tysklands cromagnida lågskallar, men blond liksom dessa senare. De bevarade, starkt enhetliga kranierna visa rätt smala ansikten med kraftiga drag. Många arkeologer vilja sätta rasens och kulturens urhem så västligt som till Türingen, men såväl på grund av den delvis rätt starka olikheten i typ mot megalitfolket, som av kulturgeografiska skäl, måste de dock ursprungligen kommit österifrån åtminstone från S. Polen eller Galizien, men heller icke mycket längre österifrån. Vi kalla rasen s.s. närstående nordrasen östnordisk. De voro otvivelaktigt indoeuropeernas förfäder."
Lundman, Bertil (1943). Jordens människoraser och folkstammar. S. 48