Lyktgubbe / Irrbloss

Mörka nätter kan man ibland se Lyktgubben, eller Irrbloss som ljusfenomenet också kallas, ute på sankmarker, mossar, längs sjöstränder eller där det fanns gamla vägar och stigar. Oftast ser man bara själva ljuset men kanske kan man även skymta lyktgubben själv, en liten figur med grå eller gröna kläder. Ljusskenet från hans lykta kan vara stort eller litet, det kan röra sig snabbt, men också mycket sakta - eller till och med vara blickstilla en lång stund. Håll dig dock på avstånd, det är inte bra att komma för nära en Lyktgubbe - man kan bli sjuk.

Lyktgubben kan på ren djävulskap förvilla folk så att de går vilse. Men är du snäll mot Lyktgubben kan han också hjälpa dig att hitta hem när du tappat bort dig. Får du hjälp måste du vara både vänlig och sedan artigt tacka. Glöm heller inte att ge honom en peng för besväret, annars blir han arg, ger dig en örfil eller förvrider huvudet på dig så att du inte hittar in i ditt hus - även om du står bara en meter från dörren!

En förklaring förr i tiden var att ljusskenet kom från en gammal lantmätare som hade mätt fel medan han levde. Nu när han hade dött ville han rätta till sina misstag och dra nya gränser.

Nuförtiden vet man att det finns naturliga förklaringar till dessa ljusfenomen. Det kan antingen vara långsamma elektriska urladdningar från marken till starkt laddade moln på låg höjd. Eller också kan det, i sumpmarker, vara kullfallna träd, löv och annat som ruttnar. Vid förruttnelsen bildas metangas. Finns det då någon fosforhaltig mineral i marken kan ljusfenomenen uppstå när syre kommer till.


Älvor


Älvorna dansar på ängen under den svenska sommarens ljusa månskens nätter. De dansar i ring ofta till musik av Näcken. Tunna dimslöjor sveper runt de spöklika men vackra varelserna. När det första morgon ljuset syns är älvorna redan borta. De har återvänt till sitt älvarike djupt inne i skogen. Enda tecknet på att de dansat är Älvaringarna av antingen saftigt eller förtorkat gräs.

Älvor beskrivs, av dem som sett dem, som små vackra, vitklädda kvinnliga varelser och skönast av dem alla är älvadrottningen med sin krona.

Älvor skyr dagsljus och den älva som inte hinner hem innan gryningen förvandlas till en dagståndare. Förtrollningen bryts redan nästa natt, men vi människor måste akta oss så att vi inte stöter på en av dessa dagståndare - vilket kan vara svårt, de är nämligen osynliga! Kommer en människa för nära kan hon råka ut för "älvablåst" en hudsjukdom, som orsakas av älvans starka andedräkt. Det finns dock bot - "Älvanäver", en slags lav, som man torkar och bränner. Röken blåser man på kroppen - och hudutslagen försvinnner!

Om du är en man - ta aldrig en älvas utsträckta hand! Hon för dig till älvornas rike långt inne i skogen. Du har det visserligen underbart bland alla vackra blommor och träd men märker inte att tiden går... En sekund i älvahem kan vara många år i verkliga livet...


Näcken

Näcken omtalas i fornnordisk litteratur redan på 1200-talet. Ibland kallas han också för Strömkarlen, Forskarlen eller Strömgubben. Näcken förknippas med vattendrag som insjöar och forsar. Vid kusten kallas han för sjörået.

Man kan aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg.

De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.

Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättar att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågar går tre torsdag kvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset. Tredje torsdagen dyker Näcken upp och då gäller det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispar spelmannens hand och tar tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelar sedan hela natten och på morgonen är spelmannen fullärd.

Det finns dock faror med att lära sig spela av näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.


Skogsrå

Sägnerna om Skogsrået varierar något från plats till plats i Skandinavien. Men beskrivningen på denna sida är nog den vanligaste.

Långt inne i de Svenska skogarna lever skogsrået. Den vackraste av kvinnor. Hon har många namn; Huldra, Skogsfru, men det vanligaste är nog Skogsrå.

Som hennes namn antyder är det hon som "råder" över skogen och de vilda djuren är hennes boskap.

Skogsrået hjälper dem som behandlar henne väl. För en jägare gäller det att alltid hålla sig väl med rået för att få god jaktlycka. Han kan till exempel låta henne smaka ur matsäcken. Då kan han få hennes tillåtelse att skjuta hennes boskap. Ja, då kunde hon till och med leda bytet i hans väg!

Det berättats om jägare och kolare som som förlorat sin själ till djävulen när stött på henne och lurats till älskog eller lockats vilse i skogen.

Skogsrået kan förvränga synen på folk och ändra skepnad från den mest undersköna kvinna till den mest vedervärdiga varelse. Tittar man närmare kan man se att hon har svans och att hennes rygg är en rutten trädstam. Skogsrået skäms faktiskt över sin svans - genom att gripa tag i den och hålla henne ifrån sig kan man rädda både kropp och själ! Men det är naturligtvis mycket farligt, ett skogsrå är mycket hämndgirigt och kommer alldeles säkert tillbaka när man sover.


Tomte

Nuförtiden finns det inte många tomtar kvar. Det finns helt enkelt för få bondgårdar! Och det är där tomten lever. En tomte hatar nämligen städer och för mycket människor!

Han bor på höloftet i ett mysigt litet hörn. Han ser efter gården och tittar till alla djur och talar till dem på tomtespråk.

En tomte visar sig mycket sällan. Någon gång kan man se honom skymta förbi i stallets eller ladugårdens halvdunkel. Han är liten, ungefär som en pojke på sex-sju år. Oftast har tomten ett långt grått eller snövitt skägg och ansiktet är gammalt och rynkigt. Vanligtvis går han klädd i grå vadmalskolt och på huvudet har han en luva. Ofta är den röd. Den röda luvan fanns med i tomteuppfattningen århundraden innan jultomten kom in i den svenska traditionen. Tomte och jultomte är alltså inte alls samma sak! Själva ordet tomte är en kortare variant av tomtenisse, tomtegubbe och liknande.

Det gäller att hålla sig väl med sin gårdstomte! Då kan han baka, bära in ved, rykta hästarna och köra ut dyngan på åkrarna. Vid jul belönar man sin gårdstomte genom att ge honom ett stort fat med gröt, givetvis med en stor smörklimp i!

Men ibland kan det till och med vara dumt att vara för snäll mot tomten! Om man till exempel ger honom nya kläder till jul kan det hända att han tycker att han blev så fin att han inte vill smutsa ner sig genom att göra ett enda handtag...

Tomten har ingen humor, så det gäller att ta det försiktigt. Man får till exempel INTE skämta om hans litenhet och att han inte är så stark. Då är det slut med gårdslyckan och tomten flyttar över till granngården!


Troll

Troll har alltid funnits i de Svenska folksagorna. Och ingenstans finns de så gott om dem som i de Värmländska bergen och skogarna, där jag bor...

Trollens utseende kan variera, från små, ganska "söta", varelser till stora, groteska och oberäknerliga bestar. Dock känner man alltid igen dem på svansen, dess spetsiga öron och den breda näsan.

I motsats till skogsrået som lever ensam, lever trollen i grupper. Men de trivs också i närheten av människor - som de dessvärre gärna rövar bort när de får chansen.

Trollfamiljen bor djupt inne i skogen, kanske under ett stort klippblock, under jorden eller en rotvälta. Man kan också finna dem djupt inne i berget.

De som råkat på ett troll berättar om dess platta, breda fötter med bara tre eller fyra tår på varje fot.

Det är svårt att få syn på ett troll - de avskyr dagsljus och visar sig bara efter solnedgången. Men även då är det svårt att få syn på dem - De kan nämligen göra sig osynliga.

Det utnyttjar sin osynlighet då de stjäl mat och byter trollungar mot människobarn. En trollmor vill nämligen så gärna att hennes trollunge ska få en god mänsklig uppfostran. Misstänker man att man fått en bortbyting i huset kan mamman hota att stoppa in trollungen i ugnen. Då kommer trollmor rusande för att skydda sin unge, och man får tillbaka sitt eget barn! Det bästa är dock att låta döpa sitt barn så fort som möjligt - troll avskyr allt som har med kristendom att göra!

Troll är giriga och samlar allt guld de kan få tag i.
Ett vanligt uttryck är ju som alla vet "Rik som ett troll"!
Att få syn på en trollskatt är svårt, trollen skyddar sina guldtackor genom att få det att se ut som något helt annat. Och ve den som vill försöker komma åt skatten! De som letat har återfunnits som rengnagda skelett...


Jättar


Jättar har funnits i nordisk mytologi mycket länge. Ordet "jätte" tros betyda "storätare" och enligt den fornnordiska gudaläran var jättar gudars och människors fiender. De flesta kom från Jotunheim som låg allra längst norrut i världen. Enligt fornnordisk tro är hela världen uppbyggd av en jätte som hette Ymer. Hans kött är jorden, hans blod vatten, tänderna berg och håret är skogarna till exempel.

Enligt sägnen så är jättarna ett storvuxet släkte som fanns här på jorden före människorna. Det finns olika storlekar. Allt från bara "stor", till gigantiska varelser som omskapade hela det svenska landskapet. En historia berättar att en enorm jätte tog en näve jord och av det hålet blev den stora sjön Vänern, jorden kastade han iväg och det blev ön Gotland. De flesta jättar är dock inte SÅ stora.

Mycket av det som finns i naturen kan med litet fantasi tolkas som minnen från jättarnas tid. Djupa hålor i berget trodde man förr var jättens koktjärl och därför kallas de än i dag för jättegrytor. När kristendomen kom till Sverige på 1100-talet insåg jättarna att deras tid var ute. De flyttade. Alla jättar verkar dock inte ha flytt, det sägs att människor i Sverige har pratat med jättar långt in på 1900-talet.

Jättar må vara stora, men smarta är de inte. De har rykte om sig att vara mycket dumma. Dessutom avskyr de kristendomen och kastar sten på kyrkor. Det är därför man så ofta hittar stora stenar nära kyrkor...

Dock kan man lura jätten att hjälpa till med kyrkbygget. Man lovar honom solen eller månen i belöning. Men om byggmästaren, innan bygget är klart, kan gissa jättens namn så får inte jätten något alls - utan förlorar sin makt!

Jättar är inte alltid snälla men de kan hjälpa till ibland. De kan smida till exempel. Eftersom de är så starka så går det snabbt. Dessutom får man en mycket bra kvalitet på sina verktyg. Som tack kan man lägga ut en brödkaka och en flaska brännvin.


Träd

Träd har haft stor betydelse i den nordiska mytologin. Hela världen var uppbyggd kring den väldiga asken Yggdrasil. Även människan skapades ur detta träd.

I den gamla asatron spelade träd över huvud taget en viktig roll. Man höll offerfester där man hängde upp offren i trädet. Även tingsfester hölls under stora träd.

Förr i världen var det mycket vanligt att man planterade ett vårdträd på varje gård. Det var oftast en ask, lind eller björk som man planterade. Trädet skulle med sin styrka skydda gården.

Ibland kallade man gårdens träd för livsträd. Det kunde planteras då ett barn föddes och visade på barnets vitalitet. Vissnade trädet, eller på annat sätt inte mådde bra, visade det på att även barnet var sjukt. Dog trädet - visste man vad som strax skulle hända med barnet... Seden att plantera ett träd vid ett barns födelse finns fortfarande, även i andra länder än Sverige.

Det fanns även något man kallade dödsträd. Om till exempel ett fruktträd blommade på hösten var det ett omen om att någon på gården skulle dö innan våren.

Träd kunde även vara helande. Oftast såg de då annorlunda ut på något sätt. Kanske var det underligt växt eller ovanligt knotigt. Träd som kunde bota sjukdom stod oftast litet avskilt eftersom man riskerade att få tillbaka sjukdomen - eller en annan - om man kom för nära. Trots att man var rädd för trädet användes det ofta flera gånger genom att man stack in trasor, pluggar eller liknande i det. På så sätt överförde man sjukdomen till trädet.

Den mest kända "trädritualen" vi har i nutid, är förmodligen traditionen med julgran. Julgranen inomhus är en ganska ny företeelse. Utomhus har "gran traditionen" däremot funnits mycket längre. Man ställde granarna (ibland även tallar) vid farstubron när man på gården var färdig med allt julstök. Den som var först med sin gran skulle även bli först med att få skörden under tak när den tiden kom!



Länk