I fredags var det exakt 350 år sedan Oxenstierna avled. DN (!) publicerade en bra artikel:

Essän den 28 augusti 2004

Makten och klokheten i en person





Den 28 augusti 1654 "klockan 7. om aftonen" insomnade Axel Oxenstierna, Sveriges rikes kansler sedan början av år 1612. Det är ett jubileum som öppnar många perspektiv: på personen, på verket, men också på historien och vad vi gör av den. Oxenstierna hade turen att leva länge, och klokskapen att utnyttja sitt långa liv. Få har givits samma möjlighet att omsätta den långa sikten i handling. Ännu färre har utnyttjat tillfället.

Ingen svensk har utövat så mycket makt under så lång tid. Det gäller i Sverige, men också utanför rikets gränser. Oxenstierna är vår - hittills? - ende europeiske statsman, samtida och jämbördig med Olivares i Spanien, Trauttmannsdorff i kejsardömet och Cromwell i England. Den svenske kanslern och Richelieu var huset Habsburgs ledande motståndare; de möttes och förhandlade öga mot öga, och efteråt skrev kardinalen imponerade brev om sin svenska kollega.

Men maktutövning är ofta som skriften i sanden. Det märkvärdiga var hur konstruktivt kanslern använde sin makt. Han byggde strukturer som skulle bli bestående under lång tid framöver. Många svenska ämbetsverk och institutioner hade kanslern som tillskyndare - hovrätterna, postväsendet, Kommerskollegium - men kanske var normerna minst lika viktiga. Oxenstierna närmar sig begrepp som jäv och oväld, han skäller ut sin son när denne lirkat in privata utgifter på en reseräkning till kammaren, och det är han som blir den svenska meritokratins tillskyndare. När Oxenstierna ville fylla Kammarkollegiets vakanser med ofrälse kandidater protesterade Jacob De la Gardie och menade att dessa tjänster rätteligen tillkom adelns ynglingar.

"Där emot Hans Excell. kanslern invände, att de skulle alltid begynna på den lilla ändan, förr än de komma till den större, den som icke kunde eller ville taga pennan i handen och skaffa sig den övningen, därmed att förtjäna sitt bröd, han vore till sådane ämbeten icke bekväm."

Så mycket blev kvar, och ändå var det inte detta som framstod som det viktigaste i hans egen tid. I de tiotusentals brev som finns bevarade efter kanslern är det kriget och krigets behov som är huvudsaken. Kanslern är den store civilisten, konstaterade redan Geijer, men det är en militärstat han tjänar: han höftar och gör akutinsatser och finner nödlösningar, allt för att hålla det alltför stora kriget gående.

Nu har huvudsaken skrumpnat bort, men bieffekterna består. Det är fascinerande att jämföra kanslern med kardinalen. Det var Richelieu som skapade om Frankrike till Hexagonen, den geografiska sexkanten. Kardinalens utrikes- och säkerhetspolitik blev bestående; de inrikespolitiska problemen såg han, men förmådde inte mycket mot spänningar som bara förvärrades fram till urladdningen 1789. Med Oxenstiernas verk blev det tvärtom: hans utrikes- och säkerhetspolitik hör till en förgången tid, stormakten förskingrades på något sekel, men det inrikespolitiska verket gav stadga åt flera seklers utveckling.

Som rikskansler övertog han på nyåret 1612 ansvaret för en ålderdomlig och splittrad förvaltning. Den centrala förvaltningen var starkt knuten till kungens person. Den regionala förvaltningen vilade till stor del på knappt två hundra fogdar, som drev in kronans skatter men också förvaltade kronogods och företrädde kronans sak på tingen. På den regionala nivån fanns också ståthållarna på slotten, landskapens lagmän och militära befälhavare. Ibland fyllde en och samma person flera olika funktioner, vilket gjorde det svårare att reda ut vem som hade ansvar för vad.

Sina 42 år som rikskansler använde Oxenstierna till att bygga upp och reda ut den svenska förvaltningen. De nya strukturerna gjorde det lättare för kronan att mobilisera de resurser - pengar och knektar - som behövdes för alla Sveriges dåtida krig.

Riket skapades genom trial-and-error. Kanslern prövade sig fram, backade från det som inte bar, om han inte i stället fyllde ut den ursprungliga tanken med nya beslut och initiativ. Ur hundratals olika improvisationer flätar han samman regeringsformen 1634, som lägger grunden för den svenska statens strukturer till dags dato, även om varken Kristina eller Karl X Gustav ville veta av den som "fundamentallag".

Regeringsformen 1634 sammanfattade vad han lärt sig under de tjugo åren som Gustav II Adolfs närmaste man. Den talade om hur dags kollegiernas ämbetsmän skulle infinna sig på Slottet och när de fick gå därifrån, men gjorde också klart hur varje del av förvaltningen skulle nagelfaras en gång om året. De överordnade organen skulle granska de underlydande, ända tills de fem riksämbetsmännen gick igenom varandras fögderier, med den granskade tillfälligt ställd åt sidan.

Som riksbyggare blev han en utpräglad centralist. Målet var ordning och reda, men medlet blev ofta kontroll. När det var ont om utbildat folk, när åtskilliga fogdar alltför lätt sneglade åt sin egen vinning, då svarade kanslern med barska regler, stränga straff och kontroll uppifrån och ned.

Inte nog med att vart och ett av de fem kollegierna leddes av en riksämbetsman - dessutom fördelades de övriga riksråden också på kollegierna, så tre fyra riksråd vakade över det dagliga arbetet. På så vis drogs riksråden djupare in i förvaltningsbestyren, samtidigt som centraliseringen ökade. Axel Oxenstierna gick själv in även i de kollegier som han inte formellt tillhörde. Under Svea hovrätts första år grep han ibland in i förhandlingarna, i synnerhet som åklagare i riksviktiga mål. Efter hemkomsten från Tyskland gick han ofta ned i kammaren, och i protokollen från Kammarkollegiets möten framstår han då som den ledande i överläggningarna. När rutinerna i kammaren skulle stramas upp efter kamreraren Jost Hanssons försnillningar var det Oxenstierna som ledde förhandlingarna om vad som borde göras.

Utrikespolitiken var ett ständigt manövrerande. Det började vid nadir, i ett Sverige där både kungaätten och rikssammanhållningen var ifrågasatt: Sigismund ville ha tillbaka tronen, Kristian IV ville återupprätta unionen. Några månader efter utnämningen skrev den unge kanslern: "Alla våra grannar är våra fiender." Det var problemet i ett nötskal: Danmark, Polen, Ryssland stod i vapen mot Gustav II Adolf - och nere i det tysk-romerska riket hade häxbrygden börjat sjuda, den oro som så småningom skulle leda till ett trettioårigt krig.

Oxenstierna förhandlade, kungen gav sig in i nya krig, kanslern argumenterade emot, men såg sedan till att skrapa samman de karlar och skatter som krävdes. När folket höll sig undan, därför att de begrep att hälften sket ihjäl sig inom ett år efter att de skickats ut i kriget, då medverkade Oxenstierna till att vi fick den första folkbokföringen för att hålla reda på alla som var gamla nog att skrivas ut till knektar.

Efter kungens död förändras kanslerns roll. Han blir kronans fullmyndige legat i Tyskland, ansvarig för hela verket - och då blir det han som håller i gång kriget, tidvis rakt emot de hemmavarande riksrådens önskan. Han förlängde kriget med drygt tio år, menar de som pekat på hur nära freden var 1636. Fast, menar andra, då hade Frankrike nog betalat Danmark eller Polen för att hålla kejsaren sysselsatt. Och då hade det kanske inte blivit Sverige som överföll Danmark år 1643, utan tvärtom.

Sammanstötningen med De la Gardie om adelns försteg till tjänsterna var ingen enstaka händelse. I historieskrivningen har Oxenstierna utmålats som högadelns egoistiske förespråkare. Det är en bild som hämtat näring ur drottning Kristinas utfall och intriger mot sin politiske läromästare. Ändå är den alltför enkel. Jo, Oxenstierna blev med tiden en av landets rikaste män (det var han inte från början, alltför många barnbarn hade fått dela arvet efter farfadern Gabriel Kristersson), och på ålderns höst gjorde Kristina honom till greve av Södra Möre, där han just slutfört förhandlingarna om freden i Brömsebro 1645 - "Halland på 30 år".

Men adelsprivilegierna hörde den första tiden till. Historiker har alltför sällan besinnat hur länge kanslern levde. Den som dör vid 71 års ålder är inte densamme som träder till när han är 28. Oxenstierna var en god pragmatiker - tiden, omständigheterna och erfarenheten fick honom att ändra och förkasta åtskilligt av vad han själv en gång hade gjort.

Så var det med adelns företräde. När förvaltningen skulle byggas upp begrep kanslern att skrankorna var för snäva. Adelns unga män var för få, för lata och för dumma för att kunna bemanna alla de nya funktionerna. År 1634 hade Oxenstierna slutsatsen klar:

Man måste i distributionen av alle kall och officier [tjänster, ämbeten], men särdeles i krigsväsendet, se på vars och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma på olycke.

Kanslern vände sig till sina kamrater från det sena 1500-talets studieår i Tyskland, bondsönerna som blivit kyrkoherdar och biskopar runt om i riket. Nu tipsade de honom om begåvade mjölnarsöner och trossdrängar; Oxenstierna gjorde Rudbeckius gymnasium i Västerås till ett föredöme för hela landet. När de mest begåvade hade klättrat så högt att de skavde mot privilegierna, då såg kanslern till att de fick vapensköld och säte på det nyinrättade Riddarhuset (som så småningom byggdes på Oxenstiernas egen tomt, förresten).

De 28 banden med tiotusentals brev till och från Oxenstierna är ett mäktigt monument över mannens väldiga flit. Men här och var skymtar människan fram. Axel skriver hem om stort och smått, om sönernas utbildning, om hur Fiholm och Tidö slott ska byggas, och om dalkarlarnas ovilja att äta av det livländska fläsket, trots att han själv "funnit det helt gott, så att jag spisar därav vid mitt bord". När kanslern far till Preussen 1626 skriver hustrun Anna Åkesdotter Bååt, att man "hade förgätit ert handfat och handfatskanna och eder yllne skjorta och nattmyssa", men att hon skulle se till att han fick dem med en utresande adelsman.

Antagligen ansåg drottning Kristinas unga gunstlingar att han var ganska tråkig, alldeles bortsett från hur illa Magnus Gabriel De la Gardie - Jacobs son - tyckte om hans politik. Kristina vittnar om att "han var måttlig i mat och dryck, så mycket som man kan vara det i ett land och i en tid som icke kände denna dygd".

Oxenstierna hade inga barn på bygden, men fyra av de tolv eller tretton sönerna och döttrarna med Anna levde till vuxen ålder. "Mitt hus står såsom ofruktsamt", skrev han en gång till sonen Erik, och det var ett återkommande bekymmer i breven till barnen - men i dag kan tiotusentals ättlingar leta sig tillbaka till den gamle kanslern med släktforskningens hjälp. När dotterdottern Agneta Horn ville gifta sig med en annan man än den släkten hade tänkt sig så var det morfar som sade ja. Även i detta kommer han ganska nära vår tid. Gunnar Wetterberg