Västerlandets överlevnad?

Av Bo I. Cavefors


Oswald Spengler Västerlandets undergång. Konturer till en morfologi om världshistorien.
Första bandet: Gestalt och verklighet.
Översättning av Martin Tegen.
Atlantis Bokförlag, Stockholm 1996. 448 s., inb.


Äntligen kom den, några decennier försenad, översättningen till svenska av Oswald Spenglers legendomspunna och nästintill sönderdiskuterade, men aldrig analyserade mästerverk om Västerlandets undergång, i inspirerad och inspirerande översättning av Martin Tegen. En strålande översättarprestation.

Västerlandets undergång publicerades 1918, i München. Sedan den dagen har Spenglers namn intimt förknippats med den västerländska civilisationens ragnarök, snara undergång och folkens förtvinande bland atomaskor och Untermenschengelikar, tvingade att på ett ociviliserat sätt klara livhanken gentemot anstormande elithorder från andra kontinenter.

Det roligaste med Spengler, är, att han, trots ryktet, inte är en undergångsprofet i traditionell stil, utan, tvärtom, tror på den Thora rasen, framför allt på den preussiska och nordiska människovariantens möjligheter att stå sig väl i framtida konkurrens - OM man ser upp, tänker förnuftigt, handlar klokt och medvetet och slår vakt om sin särart. I förordet betonar Spengler att vad han betecknar som "sant" är "sant" för honom, inte sant "i sig". Det är en undanmanövrer som sällan observerats i svensk debatt om undergångsprofeten som inte var undergångsprofet. Spengler vänder sig med sina understundom alltför omtuggade teser, inte till kleti och pleti, utan till "sådana läsare som förmår omsätta klangen och bilderna" till "egna upplevelser".

Vad är det för "upplevelser" Spengler beskriver?

För att förstå sådana "upplevelser" bör man ha någon bakgrundskunskap om författarens politiska och filosofiska hemvist, om tiden han levde i.

Oswald Spengler, född 1880, död 1936, deltog i första världskriget, tog avstånd från nationalsocialismen, vilket de sistnämnda var tacksamma för. Under mellankrigsstiden var han en högst kontroversiell konservativ filosof, idédebattör, historiker, som satte sprätt på tyska Weimarrepublikens chickimicki på såväl höger- som vänsterkanten.

Traditionell konservatism är en företeelse av samma slag som motreformation och upplysningstid. Mellankrigstidens tyska konservativa revolutionärer kämpade för ett socialt stabilt samhälle med feodala drag. Det räcker att nämna namn som Ernst Niekisch, Carl Schmitt, bröderna Ernst och Friedrich Jünger, Arthur Moeller van den Bruck. Till denna skara, men i periferin, hör Oswald Spengler. Han vill som de andra revolutionärerna en tysk nationell pånyttfödelse. Förutsättningen för denna sociala revolution är att det traditionellt borgerliga samhället störtas.

Avgörande för dessa konservativa revolutionärers agerande är att de är den sista tyska generation som i skolan pluggats med gedigna kunskaper i grekiska och latin. De är inte utbildade för den industrialiserade kapitalistiska värld de lever i, utan mot denna värld styrd av en borgerlighet pendlande mellan biedermeyeridyll och selektivt inmundigad modernism.

Med sin klassiska bildning i bagaget blir de tyska konservativa revolutionärerna outsiders under de decennier då den kulturliberala festen tjoar på som mest. Motpoler till liberalernas modernism konkretiseras i bland annat Friedrich Nietzsches Tragedins födelse och i Thomas Manns debattskrift med och om den opolitiskes betraktelser. Medan juridikfilosofen Carl Schmitt hänvisar till Donoso Cortés förhoppningar om en gran contiende, en sista och avgörande strid mot ateistisk socialism, så menar Spengler att man måste se till likheterna, till de djupa formsammanhangen mellan "den kontrapunktiska instrumentalmusiken och ekonomins kreditsystem". Låter som Ezra Pounds tal om Usura.

Redan på sidan 25 i den svenska upplagan av Spenglers bok reser sig ett tjockt frågetecken över läsarens oborstade huvud. Jo, menar Spengler, det finns en ödets, en ödesbestämdhetens, en tidens logik, där matematiken och kausalitetsprincipen "leder till en naturbunden ordning av företeelserna, kronologin och ödesidén". Ordning och reda som omfattar hela världen. Men, fortsätter Spengler, "ögat, genom vilket denna värld förverkligas, ser på olika sätt".

Detta är startpunkten för Spenglers roterande kring idéer, inte om västerlandets undergång, men om västerlandets förlorade heder och brist på förmåga till att ta nya initiativ. Spengler menar att under hans livstid förekom varken korståg eller konstnärligt nyskapande. Spengler anknyter till Goethes beteckning den levande naturen, som för Spenglers del innebär att jämföra olika kulturers tidsepoker kronologiskt, det vill säga: man skall inte jämföra europeiskt 1500-tal med arabiskt 1500-tal, utan jämföra det europeiska 1500-talet med motsvarande tidsperiod inom den arabiska högkulturens spända båge från 0 till 0. Då ser man, påpekar Spengler, till exempel, att 1700-1800-talets Goethe, Kant och Hegel (som för Spengler representerar avslutet på ett "stort system", idealism, kunskaper och logik) sammanfaller med den indiska kulturens yoga, Vedanta och Nyaya, med den antika kulturens Platon och Aristoteles från 300-talet f.Kr. och med den arabiska kulturens al-Farabi och Avicenna från omkring 1.000 e.Kr.

Spengler påpekar att vi inte valt vår epok, att vi inte kan hjälpa att vi fötts i den "utvecklade civilisationens börjande vinter och inte i den mogna kulturens solsken, som på Fidias och Mozarts tid".

Alltnog, människan och världen hon lever i, ingår i ett till förbannelse avhängigt system av fasta rörelser, en spikrak utveckling från födelse via mognad till död: kulturens uppgång och fall. Därför är det ovetenskapligt, enligt Spengler, att betrakta historien som vetenskap. Varje kultur står i en mytisk relation till det utsträckta rummet, där den söker sitt förverkligande. När målet nåtts och idén fullbordats, då stelnar kulturen, vissnar, blir kraftlös och övergår till att bli civilistion.

Var och en som läst historieboken vet att Spengler har rätt. Alla de stora kulturerna har civiliserats och förfallit, försvunnit; antiken, egyptierna, kineserna, araberna, indierna. Och det visar sig, framhärdar Spengler, att alla dessa kulturer vissnat vid samma tidpunkt, att den ena kulturens inre struktur motsvaras av de andras. Därför kräver idén om "ödet", livserfarenheter och visionär förmåga mer än vetenskapliga meriter.

Spengler exemplifierar ofta med musik, litteratur och konst, som när han om det sociala dramat som parallell till materialistisk historiesyn konstaterar att storstädernas "förståndspoeter konstruerar kausala sammanhang från första orsaken till sista verkningen: de diktar inte". Eller när han om bildkonsten påstår att "det tekniska formspråket inte är mycket mer än en mask för det egentliga verket", att stil är "något metafysiskt, ett hemlighetsfullt måste, ett öde" som inte utgår "från de enskilda konstarternas materiella gränser": konst är "en organism, inget system".

Spengler påstår, 1918(!), att ingen konstteoretiker observerat detta problem. Det har faktiskt några gjort, sedan dess, under de senaste åttio åren, men man kan undra hur många konstnärer som fattat problematiken, som vill skapa utifrån "ödet" istället för utifrån en -ism man anser sig tillhöra eller vilja initiera.

Visst kan man och bör man ifrågasätta åtskilliga av Spenglers många påståenden och tvivla på om han verkligen i sin hjärna hade den enorma mängd detaljkunskaper som ploppar fram på sidorna. Att kolla uppgifterna och se om de är korrekta och om de är tänkbara i de sammanhang där Spengler plockar in dem, skulle ta några decennier i anspråk. Veterligen har ingen gjort försöket. Man får ta Spengler för vad han är, en oerhört inspirerande debattör och informatör om vår kultur och om vår civilisations förestående kapsejsning, OM vi inte nekar att i tid och otid ta råd av "allt småskurnare, allt ofruktbarare forskare", OM vi inte i tid skärper oss och kastar ut med övrig kompost "de briljanta epigonerna", de "som ordnar, samlar och avslutar, som romartidens alexandriner".

Vad Oswald Spengler vill framprovocera är att vi måste inse var någonstans i det historiska skeendet vårt "öde" befinner sig, handla därefter, förnya oss och omsätta våra kunskaper "till personliga upplevelser". Först då kan vår kultur återfödas och vi kan dra oss ur civilisationens djävulska mörker. Med hedern i behåll.


Artikeln har tidigare publicerats i bla Svarta Fanor (tryckta versionen) nr 15, oktober 1996.

Artikeln här något reviderad.