Vem valde herr Hitler?

Av Bo I. Cavefors


Få förnekar att den karismatiske Adolf Hitler var nationalsocialismens främste röstfiskare. Men det fanns även andra skäl till att "rörelsen" tog makten 1933. Om detta har det skrivits hundratusentals avhandlingar, böcker och artiklar, men det förefaller som om ej en enda av alla dessa rader har lästs av dagens debattörer om nynazisternas haltande marsch in i det svenska folkhemmet, i den mån "folkhemmet" fortfarande existerar, trots att Hitler & Co redan i partinamnet lyckades knyta an till politiska slagord som inte är okända ens för ovetande partipolitiker, NSDAP - det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Det bästa och mest omfattande arbetet om vilka människor som förde Hitler till makten publicerades 1991 av Jürgen W. Falter (Hitlers Wähler, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1991), som med hjälp av en stab medarbetare kartlagt vilka som röstade på NSDAP, varför man gjorde det och vid vilken tidpunkt de tidigare etablerade partierna förlorade greppet om väljarna. Myterna, ej sällan i skydd av förment vetenskapliga analyser, berättar om hur från slutet av tjugotalet framför allt kvinnor och arbetslös medelklass utgjorde nationalsocialisternas främsta valboskap. Professor Falter bevisar övertygande att så förhöll det sig icke.

1. Vid riksdagsvalet 1928 väljer endast 810 000 tyskar NSDAP, dvs 2,6 procent av de avgivna rösterna.

2. 1930 väljer 6 500 000 NSDAP, det motsvarar 18,3 procent och partiet blir därmed det näst största i tyska riksdagen, större än kommunistpartiet och det katolskt borgerliga Zentrum.

3. 1932 blir NSDAP Tysklands största parti med 13 800 000 röster, motsvarande 37,4 procent. Det är jämförbart med SPD:s, socialdemokraternas, andel av valmanskåren fyrtiofem år senare, 1987.

4. I mars 1933 får NSDAP 17 000 000 röster. Det motsvarar CDU:s, kristdemokraternas, och CSU:s (kristligt sociala unionens) sammanlagda röstetal 1987.

Bakgrunden till denna extremt framgångsrika valstrategi har Falter noga följt och han menar att nationalsocialisternas valsegrar 1932 och 1933 inte borde kommit som överraskning för motståndarna. Regional- och kommunalvalen åren dessförinnan visar klara tendenser. I Sachsen tredubblas rösteantalet från 1929 till 1930 och i många andra valkretsar fördubblas det.

Värt att speciellt notera är att medan NSDAP totalt får knappt 30 procent av rösterna hämtar man hem 50-60 procent av rösterna vid universitet och högskolor.

Vad som är mest intressant i Falters material och som i hög grad kan översättas till debatterna om nazismens möjligheter idag såväl i Rosengård som på Bellevue eller runt Möllevången är Falters mycket omfattande redovisningar om från vilka samhällsgrupper NSDAP:s väljare rekryterades.

1930 kommer var tredje röst från konservativa DDP (tyska demokratiska partiet) samt från liberala DVP (tyska folkpartiet). Två år tidigare, 1928, hade var tionde NSDAP-väljare röstat på SPD (socialdemokraterna). Trenden fortsätter fram till maktövertagandet 1933, samtidigt som nazisterna lyckas morna soffliggarna; var femte NSDAP-väljare har inte röstat alls under de föregående valen.

Hitler är mer framgångsrik i det protestantiska Tyskland än i det katolska. Vid alla riksdagsvalen från och med 1928 finns det "ett klart positivt och ytterst starkt statistiskt samband mellan antalet evangeliska väljare och nationalsocialisternas framgångar", skriver Falter. I juli 1932 får NSDAP i protestantiska områden 41 procent av rösterna, i katolska områden knappt 16 procent. Vid det ödesdigra riksdagsvalet 1933 är relationerna 50 respektive 30 procent.

Många hävdar att arbetare sällan röstade på NSDAP. Falters slutsats är en annan och han konstaterar att SPD, socialdemokraterna, "förborgerligats" redan vid sekelskiftet och sedan 20- och 30-talen inte är något egentligt vänsterparti.

Trots att arbetarna svarar för nästan hälften av de röstberättigade medborgarna, får de båda klassiska arbetarpartierna SPD och KPD (kommunisterna) gemensamt endast 27 procent av rösterna. Minst en tredjedel måste således antingen ha lagt sin röst på NSDAP eller något av de borgerliga partierna.

Falter konstaterar att 1932 är 28 procent av NSDAP-väljarna arbetare, men av detta följer ej att Hilter leder ett arbetarparti utan att "rörelsen" är just det som Führern och Joseph Goebbels envist hävdar, ett "folkparti" med god anslutning från flertalet sociala miljöer och klasser på skalan arbetarklass-medelklass och där den enda skillnaden finns på det konfessionella planet. Bland specifika grupper är katolska kvinnor mest avogt inställda till Hitler; flertalet vänder honom ryggen.

Medelklassen, inkluderande manschettproletärer, är inte genomsnittligt högt representerade bland NSDAP-väljarna medan det motsatta gäller för tjänstemän inom statlig, regional och kommunal förvaltning. Detta överensstämmer väl med NSDAP:s interna partistatistik över medlemmarnas sociala tillhörighet och förklarar det stora antalet sympatisörer vid högskolor och universitet.

En av de mest efterhängsna myterna om nationalsocialisterna rektyteringsbas handlar om partiets genomslagskraft hos arbetslösa. Falter visar att bland partiets medlemmar är de arbetslösa klart underrepresenterade samtidigt som väljarstrukturen generellt har "utomordentligt hög stabilitet". Ingen yrkesgrupp dominerar entydigt även om "byråkraterna" inom samhällsförvaltningen är ytterst välrepresenterade.

Fram till juni 1932 stiger arbetslösheten i Weimarrepubliken parallellt med ökningen av antalet NSDAP-väljare, vilket emellertid ej innebär att det är de arbetslösa som lägger sin röst för Hitler. NSDAP-väljare blir istället framför allt de arbetare och tjänstemän som fortfarande har sina arbeten kvar men som fruktar att arbetslösheten skall drabba även dem.

Falters siffermaterial är omfattande. I Sachsen-Thüringen och i Berlins innerstad är arbetslösheten störst i riket, men just i dessa och liknande områden är nationalsocialisternas valframgångar under genomsnittet medan KPD ligger betydligt över genomsnittet. Däremot har NSDAP goda siffror i områden där familjerna är högt skuldsatta med lån för egnahem och småjordbruk.

I en tid som påminner om den ekonomiska regressionen i weimartidens Tyskland kan åtskilligt läras om hur social oro och allmän frustration och osäkerhet inför framtiden kan hanteras på ett klokt sätt - eller av en skicklig demagog utnyttjas för att radikalt förändra maktstrukturerna. I en krönika i Sydsvenska Dagbladet (6.10.03) menar Carl Rudbeck, apropå de försnillande försäkringsdirektörerna och rent allmänt om "avdankade politiker och byråkrater" ... "i ett land som avskaffat tanken att en människa skall leva med följderna av sina handlingar" - att det gått så långt så att den byråkrat och/eller politiker "som gör något dumt inte behöver räkna med några allvarliga påföljder".

Vid en av intervjuerna efter mordet på Anna Lindh frågade sig statsministern, Göran Persson, retoriskt: "Vad är det för land vi lever i!". Svaret blir naturligtvis att vi lever i det land som skapats av Persson och andra ledande politiker, i ett land där enligt statsministern ett Nej snabbt kan förvandlas till ett Ja. Och tvärtom. I ett land där socialministern inte kan hålla ordning på miljarderna, där löften ges och bryts med samma varma hand, där det snabbt växande antalet fattigpensionärer tvingas leva på samma summa pengar som statsministern får i löneökning, osv. Rudbeck skriver i sin krönika: "Det är inte ovanligt att på TV (i USA...) se tidigare framgångsrika affärsidkare föras bort försedda med handfängsel eller att också en gång mycket betydande politiker hamnar i fängelse...".

I dagens Sverige är det uppenbart att fältet ligger öppet att erövra för en skicklig demagog.


Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 21.12.1997.

Här något reviderad samt aktualiserad.