Richard McCulloch och etnopluralismen vinner offentligt erkännande

[Julius]

Richard McCulloch och etnopluralismen vinner
offentligt erkännande som den nya vägen

[source]

(Publicerad den 19 juni 2004. En kortare och enklare variant på denna
text finns publicerad hos Nationens Änglar.)




Det går en trend bland nationaliströrelser i hela den västerländska
världen i riktning mot den så kallade etnopluralismen. Vi kan se denna
skiftning eller konvergens beträffande moral och värderingar,
perspektiv och strategi, i många rörelser i Europa, Nordamerika och
Australasien vilka tidigare verkade stå ganska långt ifrån
varandra. Och det är sannerligen en positiv trend.

Etnopluralismen kan kort beskrivas som en ideologi som beviljar alla
folk, etniska grupper eller raser ett likvärdigt existensberättigande,
samma rätt till självbestämmande och ett eget territorium fritt från
andra folkgrupper. Denna exklusivitet är nödvändig eftersom blandning
av olika folkgrupper på lång sikt alltid leder till assimilation,
undanträngning och åtminstone en folkgrupps utplåning eller
oåterkalleliga förändring. Existensrätten är absolut och inte
avhängig kärleken till eller det personliga värde individer eller
grupper fäster vid sin egen och vid andra etniska grupper. Sådana
preferenser är fullt legitima, men ovidkommande för den etiska tron på
den moraliska rätten till etniskt liv.

I Sverige var det Föreningen för Folkens Framtid som lade grunden för
denna filosofis utbredning, främst genom att översätta och sprida
amerikanen Richard McCullochs verk.

I en aktuell C-uppsats (finns nu on-line som PDF; se nedan), antagen
vid Södertörns högskola i Stockholm, beskrivs och analyseras Richard
McCullochs verk, partiet Nationaldemokraterna och etnopluralismen
ingående. Uppsatsen presenteras med orden: "Denna 'etnopluralistiska'
rasism är icke-hierarkisk, anti-imperialistisk och talar om 'etnisk
mångfald' i termer hämtade från miljörörelsen. Etnopluralismen utmanar
även gängse definitioner av vad rasism och antirasism egentligen är."

Uppsatsförfattaren Rasmus Fleischer har även skrivit en lång artikel i
tidningen Arbetaren (nummer 23-2004 ) baserad på sin uppsats. Som
väntat är artikeln lite mer politiskt vinklad och tillspetsad än
själva uppsatsen. Fleischer har tidigare skrivit artiklar fientliga
mot specifikt Nationaldemokraterna i just Arbetaren.

Fleischer (not 1) är syndikalist och har varit ledare för AFA i
Halmstad, samt drivande inom SUF-Halmstad. På senare tid har han tagit
initiativ till det anarkistiska projektet "Piratbyrån" och tycks
enligt uppgift ha figurerat som fotograf vid Nationaldemokraternas
demonstrationer.

Trots sin bakgrund och politiska hemvist uppvisar han en oväntat hög
objektivitet och akademisk integritet i sin uppsats. Detta skulle inte
ha varit fallet om ett statligt organ, en mer genomsnittlig journalist
eller småpåvarna på tidningen Expo hade producerat ett motsvarande
material. Deras fördomar och slaviska politiska korrekthet skulle ha
saboterat riktigheten och värdet av en dylik analys, vilket vi sett
många prov på hittills. Fleischer hänvisar själv till en sådan
utredning som resulterat i trams, nämligen den ökända statliga
offentliga utredningen Mångfald mot enfald(SOU 1988:13). Vi försöker
inte antyda att allt skulle vara korrekt i uppsatsen, men man får
onekligen intryck av att han sökt en uppriktig förståelse, troligen i
syfte att genom dess spridning öka beredskapen i de egna leden nu när
vi intar det intellektuella överläget.

Uppsatsens slutsats om vad som kan göras för att kringgå
etnopluralismen är lika upplyftande för oss som den borde vara
frustrerande för våra motståndare. Inget nytt, inget revolutionerande
(till skillnad från etnopluralismens hela koncept), utan bara ett
konstaterande av att det behöver definieras nya gemenskaper som ska
ersätta de gamla som rör etnicitet, folk och nation. Att dessa nya
gemenskaper återstår att socialt konstrueras nämns inte uttryckligen
men är underförstått. "Sociala konstruktioner" är vad marxistiska
charlataner som Etienne Balibar och andra som Rasmus lutar sig
tillbaka emot brukar kalla fysiskt påtagliga och hävdvunna naturliga
gemenskaper såsom, ras, folk, familj, etnicitet och nation. Alltså --
lösningen är att uppfinna något nytt som inte funnits tidigare, för
att tränga undan etablerade enheter som alltid existerat i både den
materiella, biologiska verkligheten och den sociala, politiska och
kulturella kontexten, nu när man inte längre klarar av att argumentera
utifrån de redan givna förutsättningarna. Då definierar man ogenerat
om verkligheten och språkets referensramar på ett sätt som passar det
man på förhand vill leda i bevis. (Marxister har alltid ägnat sig åt
att omtolka verkligheten till att bättre stämma överens med social
teori. Detta brukar kallas för lysenkoism eller neolysenkoism.)

Genom att lägga all tonvikt på konstruktionen av nya gemenskaper som
är tänkta att generera någon teoretisk form av kulturell och social
mångfald, antyder Fleischers förslag till kringgående av
etnopluralismen att man inte längre hycklar beträffande mångkulturens
långsiktiga resultat. De mer eftertänksamma motståndarna till etniskt
bevarande har i allmänhet slutat att förneka den förändring,
undanträngning och det folkmord som pågår och snart kommer att
fullbordas (även om de inte uttrycker sig i just dessa
termer). Istället säger de bara att inget av detta är så viktigt; att
det finns annat som betyder mycket mer. Bara det faktum att en del
korten (dvs. mångkulturens långsiktiga konsekvenser avseende
svenskarnas, nordbornas och andra vitas själva existens) håller på att
läggas upp på bordet, fullt synliga och möjliga att debattera, innebär
ett framsteg för vår sak.

Erkännandet av etnopluralismen (antingen i Richard McCullochs tappning
eller någon motsvarande) som något genuint nytt och en helomvändning
jämfört med vissa tidigare läror; som något som inte går att bemöta
med klassisk blandetnisk argumentation -- som kanske över huvud taget
inte går att argumentera emot -- innebär också ett avgörande
framsteg. Det gör det lättare för oss att definiera oss själva, inte
bara inför våra egna anhängare, utan framför allt inför den bredare
publik vi vill vinna över till vår sida.

Ett viktigt och nödvändigt mål för oss är alltså att inom alla sfärer
positionera etnopluralismen som något fundamentalt annorlunda och
väsenskilt från de klassiska eller av media underblåsta
föreställningarna om "rasism", "nazism", "främlingsfientlighet",
"högerextremism" etc. En del av detta mål är att inom vår egen så
kallade rörelse få till stånd ett motsvarande paradigmskifte, så att
vi tydligt kan distansera oss från eller avveckla de element och
tendenser som verkar destruktivt eller moraliskt misskrediterande, så
att det blir våra ord som får tolkningsföreträde i den etiska och den
sakliga debatten i det offentliga rummet.

Även om detta interna paradigmskifte redan har kommit en god bit på
vägen, finns det en allmän tröghetsfaktor som gör det svårt för nya
föreställningar och begrepp att vinna mark, i synnerhet när det
handlar om något så omfattande som hela paradigm. Detta är inget
specifikt för den nationella rörelsen, utan gäller i stort sett alltid
på nästan alla områden. Det tar tid att vänja sig vid något nytt och
vänja sig av vid något gammalt, även för de individer som redan till
stora delar anammat den nya begreppsvärlden. Det är heller inte
alltid det nya passar alla. Den nationella rörelsen har under lång tid
sett bakåt och hämtat lärdomar, ideologi, värderingar och praktiska
erfarenheter från en svunnen tid, och det är i hög grad detta
perspektiv som format den politiska verksamheten och retoriken. Nu är
det dags att blicka framåt och forma våra verktyg och instrument efter
nuet och framtiden.

Men samtidigt som det är svårt att själv byta perspektiv, är det ännu
svårare att dra med sig andra. Människor är ofta benägna att byta
synsätt och anamma något nytt först när det nya börjat upplevas som
ett redan konstaterat faktum. Individer letar efter signaler i sin
nära omgivning om vad som för närvarande gäller och i vilken riktning
vindarna blåser. Detta är en orsak till att det varit så viktigt göra
den nya ideologin/filosofin fysiskt påtaglig i tryckt och välexponerad
form (oavsett hur många det är som verkligen läser verken), samt
utnyttja Preservationist-Books.com:s unika spridningsmetoder. Och det
är också orsaken till att Rasmus Fleischers uppsats faktiskt hjälper
oss framåt. Uppsatsen är nämligen den enda analysen i sitt slag från
våra politiska motståndare, och det är därför mycket möjligt att fler
än Expo och Arbetaren kommer att hänvisa till den och grunda
resonemang på den. Detta utvecklar och omformar mångkulturalisternas
syn på oss etniska bevarare, vilket i sin tur innebär att det nya som
vi (not 2) representerar sålunda får bekräftelse utanför den
nationalistiska sfären. Genom detta erkännande utifrån förstärks vår
egen upplevelse av den väg vi redan beträtt som någonting redan
vedertaget och etablerat. På så sätt får etnopluralismens fortsatta
genombrott ironiskt nog välkommen draghjälp av en uppsats som denna
från Södertörns högskola -- skriven av en onekligen begåvad
marxist/syndikalist som varit anmärkningsvärt ärlig och uppriktig i
sin akademiska prestation.


Några sista ord om partiet Nationaldemokraterna, som uppsatsen
fokuserar på.

Även om Rasmus Fleischer är övertygande när han påvisar den
inspiration och de filosofiska utgångspunkter som Richard McCullochs
litteratur verkar ha tillhandahållit Nationaldemokraterna, måste
Nationaldemokraterna naturligtvis bedömas efter och svara för endast
vad de själva givit explicit uttryck för. Det är de själva som
definierar sina ramar och formulerar sina värderingar och åsikter. ND
har sin egen form av etnopluralism som de står för.

En detalj som media och debattörer troligen kommer att återvända till
när Nationaldemokraterna och dess ideologi diskuteras, är
rasbegreppet, som McCulloch använder flitigt medan
Nationaldemokraterna talar om folk och etnicitet. Den poäng man vill
göra -- med stöd i den påvisade kopplingen mellan Nationaldemokraterna
och Richard McCullochs litteratur -- blir troligen att
Nationaldemokraterna skulle vara en "rasfixerad" rörelse som talar i
förtäckta ordalag och inte är ärlig med vad de menar och vill.

Så är knappast fallet. Utan att på något sätt försöka föra
Nationaldemokraternas talan, så låt oss diskutera lite om ras- och
rasismbegreppet och huruvida det är ett bra begrepp att använda i den
allmänna diskussionen. Fleischer utelämnar själv diskussionen om
rasbegreppets verklighet och riktighet, eftersom det faller utanför
uppsatsens ramar, vilket han också påpekar (not 3).

Kort och förenklat kan man säga att etnicitetsbegreppet består av en
rasmässig (det vill säga biologisk eller ärftlig) komponent och en
kulturell (miljöbetingad) komponent. McCulloch fäster betydligt större
vikt (nästan all vikt) vid det rasmässiga, det vill säga biologiska,
än vad ND gör. Att ND talar om etnicitet ska dock inte ses som ett
enkelt sätt att gå runt det starkt värdeladdade rasbegreppet fast det
i själva verket skulle vara ras man menar (not 4). Jämförelsen mellan
med judar och palestinier/araber är ett tydligt exempel på när
etnicitetsbegreppet är mycket bättre lämpat. Fysiologiskt är araberna
och judarna förhållandevis närbesläktade. De benämns båda som
semitiska folk. Men kulturellt och etniskt, särskilt vad gäller
självupplevd identitet, samhörighet och föreställningen om sin
gemensamma framtid, skulle skillnaden inte kunna vara större. När
Nationaldemokraterna talar om etnicitet tycks de mena det i begreppets
verkliga och fulla betydelse.

Det konstaterande som Rasmus Fleischer själv verka anse viktigast, är
behovet av en ny rasismdefinition som till skillnad från de flesta
etablerade definitioner klassar både Richard McCulloch och
Nationaldemokraterna som rasister. Han ger förslag på en definition
som skulle inkludera etnopluralisterna i rasistkategorin:

"Rasism definierar jag inte som en lära utan som praktik. En
uppsättning praktiker som producerar, stärker och avgränsar upplevda
gemenskaper som ras, folk eller liknande, emedan särbehandling av
människor tillhörande annan kategori än den egna inte bara praktiseras
utan även görs till något viktigt och avgörande."

Här infinner sig frågan: Om denna eller en liktydig definition av
rasism blir diskuterad och debatterad i media och där vinner gehör,
införs i ordböckerna, samt blir till grund för handlingar och
uttalanden från det offentliga Sverige -- ska vi etnopluralister då
börja beteckna oss själva som "rasister"?

Nej. Inte så länge den praktiska definitionen i folks sinnen motsvarar
den "gamla" definitionen. Inte så länge uttrycket bibehåller den
emotionella innebörd och association till onda handlingar (som till
exempel förtryck, orättvisa, folkfördrivning, förföljelse och
folkmord) som det under så lång tid laddats med. Så länge denna
laddning består förmedlar rasism-/rasistbegreppet en fullständigt
felaktig bild av vad vi är, representerar, tycker och tror på.

Rasmus Fleischer beskriver sin analysmetodmetod som genealogisk, med
vilket han avser hur ideologiska pusselbitar, begrepp och termer
skiftar mening över tiden allteftersom olika krafter påverkar dem (not
5). Han skriver:

"Att tolka ett begrepp är att bemäktiga sig ett verktyg. Ord som
'mångfald', 'humanism' och 'demokrati' är, sin storslagenhet till
trots, i någon bemärkelse 'tomma' tills någon aktivt fyller dem med
innehåll. Därmed är de en bräcklig grund att bygga en antirasism på i
ett läge när etnopluralisterna inriktar sig på att omtolka dem. Få av
etnopluralismens idéer är 'egna' -- nästan alla är 'lånade' idéer som
redan har starkt stöd. Ibland räcker det att överbetona etnicitetens
betydelse i dessa idéer för att de ska få en rasistisk funktion."

Hans resonemang är träffsäkert och bra. Men -- det är mycket mer
kännetecknande för våra motståndare, mångkulturalisterna, ras- eller
etnonihilisterna och globalisterna, att bemäktiga sig en etablerad
diskurs och låta innebörder skifta och transformeras, ibland nästan
till sina motsatser. Till och med ett sakligt begrepp som ras -- som
inte borde kunna inrymma en etisk eller moralisk dimension då termen
hör till den vetenskapliga begreppsvärlden där det är uppenbart
olämpligt att sådana aspekter tillåts spela in -- har mer kommit att
definieras av värderingar och dominanta uppfattningar om gott och ont
än av det som ordet egentligen handlar om och beskriver. Och så länge
termen förmedlar så missvisande föreställningar som den i dagsläget
gör, bör vi använda den med största försiktighet. Vi bör inte
acceptera att kallas för rasister eller anklagas för att vara
rasistiska. Vi hycklar inte och vi döljer inget -- vi vill bara göra
oss så väl förstådda som bara går; vi vill bli korrekt uppfattade för
vad vi är och representerar. Därför använder vi hellre våra egna
termer, alternativt andra hävdvunna termer, alternativt drar hela
detta långrandiga resonemang varje gång rasismfrågan kommer på tal.


Uppsatsen kan laddas hem i sin helhet från Södertörns högskola via
dess presentationssida, eller denna direktlänk.

Klicka här för att läsa Arbetarens artikel.


Noter

1) Hans karriärväg liknar 68-vänsterns. Följande utdrag ur Nationens
Änglars citatsamling illustrerar hur vänsterns och den dolda
kommunismens maktövertagande gick till från dess början under
1960-talet. Sedan dess har denna makt konstant befästs, vilket
borgarnas korta innehav av den formella regeringsmakten inte ändrat
på, kanske inte ens påverkat.

"En mycket stor del av dem som då viftade med Lenin, Stalin och Mao
sitter idag i ledningen för tidningar, radio och tv. De är professorer
och höga män i departementen och staten. Jag var med."
"Efter några år var varenda liten maoist, leninist, stalinist eller
trotskist redaktionssekreterare på landets tidningar, på radio och
TV. Ytterligare några år senare blev vi redaktionschefer,
programledare i TV och makthavare."

Göran Skytte avslöjar vilka människor som sitter på Sveriges
massmediala positioner och bestämmer vilken information som ska nå
befolkningen.

"En ny generation av reportrar och redigerare med vänstersocialistiska
sympatier hade tågat in (...) grupper av reportrar som såg som sin
uppgift att 'agitera, inte informera'. Okunnighet, överdrifter, grova
misstag, missuppfattade eller avsiktligt överförstådda intervjuer blev
allt vanligare."

Sven Sörmark i boken Aftonbladet -- Ett reportage inifrån.

Att Rasmus fortfarande verkar stå sina vänner/kolleger inom AFA nära
utgör knappast hinder för hans förmodade avancemang inom media eller
kanske något statligt departement.

2) Utöver Preservationist-Books.com, Föreningen för Folkens Framtid
och Nationaldemokraterna identifierar Fleischer Nationens Änglar,
Svensk Hednisk Front och Engelbrekt som etnopluralistiska.

3) För en bra diskussion kring själva rasbegreppet rekommenderar vi
skriften Rasbegreppets verklighet.

4) Det kan tilläggas att trots att "ras" och "kultur" är fullständigt
olika saker, så tycks de två företeelserna vara förbundna med varandra
i anmärkningsvärt hög grad. Även om detta samband förnekas och
bortförklaras av motståndarna till etnopluralism, visar praktisk
empiri att de två fenomenen följer varandra så till vida att där vi
har en rasmässig omvandling har vi en motsvarande kulturell
omvandling, eller vice versa. Genom denna korrelation mellan varandra
är begreppen ibland utbytbara mot varandra i den praktiska
diskussionen, men det är viktigt att inte glömma bort deras verkliga
innebörd och lika viktigt att inte försöka "gömma sig" bakom det ena
för att det upplevs som mer legitimt.

5) Hela följande stycke ur uppsatsen ger en bra beskrivning av den
genealogiska infallsvinkeln:

"Jag avser använda en genealogisk metod. Det innebär att jag vill
tolka de ideologiska pusselbitar som här studeras inte som fasta
ståndpunkter med bestämd innebörd, utan som fenomen vilka 'skiftar
mening allt eftersom olika krafter bemäktigar sig det'. Så formulerar
Gilles Deleuze hur den genealogi som Friedrich Nietzsche introducerade
handlar om att förstå den roll som maskeringen och listen spelar i
samhälleliga förlopp, om att studera hur 'en ny kraft endast kan träda
in på scenen och bemäktiga sig ett objekt genom att först maskera sig
som de krafter som redan har objektet i sin ägo'. Michel Foucault
benämner denna medvetenhet om hur ideologiska formuleringars innebörd
kan bero på yttre krafter, 'med allt vad den också innebär av
förskjutningar och återanvändande av identiska formler för motsatta
syften', som Regeln om talets taktiska polyvalens. Av den genealogiska
metoden följer också att likheter i resonemang mellan exempelvis
miljörörelsen och den nya rasismen inte skall uttolkas med någo[t]
slags simpel guilt by association-logik, utan snarare ses som exempel
på hur rasister bemäktigar sig en ekologisk diskurs och använder den
för egna syften. Men inte heller rasismen ges någon evig essens utan
ses även den som ett fenomen i rörelse och ständig
omformning. Etablerade definitioner av rasism måste därför ständigt
vara öppna för omformulering."