Salaligans ledare Sigvard Nilsson Thurneman, till höger, vallas vid Hjulhuset vid Sala silvergruva där ligan bytte bilar vid ett av sina dåd.

Scenen är Bergslagen, Västmanland, och ljuset faller på Sala, som i slutet av 1920-talet, när Den magiska cirkeln bildades, var en överblommad gruvstad med stor arbetslöshet. Några unga män från trakten slöt sig där samman i en hemlig förening, en sekt, vars verksamhet bestod av hypnos och yoga grundad på dunkel teosofi. Man rökte bolmört och försatte sig i trans. Från och med 1930 började man även syssla med mord.

Ledare för Den magiska cirkeln och senare Salaligan, som detta sällsamma gangstergäng kom att kallas, var en blyg och tillbakadragen bodknodd som hette Sigvard Nilsson (1908–1979). Väl inne på brottets bana bytte han efternamn till Thurneman, vilket antogs vara ett anagram för manhunter. Fem bestialiska mord hann man utföra, och man planerade många fler, innan härvan rullades upp, sommaren 1936.

Sällan har ett kriminalfall fängslat svenska folket mer än Salaligans härjningar. Med hjälp av en i sammanhanget oslagbar kombination av religiös vidskepelse, droger, sex och pengar lyckades Thurneman förmå en handfull intellektuellt sett ganska slätstrukna elektriker och grovarbetare att utföra häpnadsväckande dåd. Exempelvis hade man ihjäl en äldre dam genom att borra hål i husväggen och leda in avgaserna från en bil.

Rånmord varvades med rena lustmord; man stal bilar på löpande band och skaffade gott om skjutvapen, även dynamit, alltmedan livet pågick som vanligt i den lilla staden. Thurneman, som uppenbarligen var helt känslokall, invaggade sina kumpaner i tron att sekten styrdes från Köpenhamn, och att även han bara var ett redskap i ett större nätverk.

Att mörda var inte fel. Man befriade bara de dödas själar, menade Thurneman. Inte ens en filadelfiapastor i Knutby hade kunnat uttrycka den saken på ett mer övertygande sätt. Och mitt i alltsammans flyttade ligaledaren till Stockholm, där han slog sig ned på Östermalm och öppnade praktik som homeopat. Galenskap, från början till slut. Han släpptes inte ut förrän efter 30 år på mentalsjukhus.

Om denne man har nu Arne Sundelin skrivit en roman – ”Fallet Thurneman”. Med utgångspunkt från den rättspsykiatriska undersökningen av Sigvard Nilsson-Thurneman, som blev offentlig 2007, vänder han och vrider på fallet och försöker förstå hur den tanige, modersbundne pojken kunde bli ett monster.

En intressant bok. Som roman är den inte alltigenom lyckad, främst på grund av att gränsen mellan fakta och fiktion ofta är oklar, och kasten mellan olika tidsplan ibland alltför tvära, men den ger lika fullt en god bild av brotten i Bergslagen och i synnerhet av huvudpersonen själv. I någon mening förblir han en gåta, men skuggorna skingras tillräckligt mycket för att olika förklaringar ska låta sig prövas.

Till bokens förtjänster hör även inblickar i hur psykiatrin fungerade på 30-talet, när ännu Lombroso var en given auktoritet. Genom journaler från Långholmen och Säters fasta paviljong framträder bilden Thurneman. Och eftersom han är seriemördare, känd från pressen, anmäler sig snart även kvinnor med erbjudanden om pengar, tröst och äktenskap. Ett ack så vanligt fenomen som här dock inte problematiseras.

I april 1936, kort innan ridån gick ner, skulle Salaligan råna en bank på Vasagatan i Stockholm, och för att få arbeta ostört planerade man att spränga Centralstationen i luften. Tre av de fem ligamedlemmarna infann sig på Centralen med en tidsinställd bomb – 15 kilo dynamit – men allt hade gått för långt. De backade ur. Senare dömdes de till livstids straffarbete, men inom tio år var alla utom Thurneman frisläppta.

Till sist försattes emellertid även han på fri fot och fick arbete som vaktmästare på Karolinska Institutet. Han var även verksam som översättare, sedan han under sin långa internering hade tillägnat sig betydande kunskaper i engelska, ryska, franska och sanskrit. En märklig man, en moralisk analfabet och drömmare.

Slutligen måste något sägas om bokens tekniska utförande. ”Fallet Thurneman” må som roman vara något fragmentarisk i sina korta tablåer och dialoger; värre är att själva boken redan vid första genomläsningen faller sönder i ett lösbladssystem. Det är sorgligt att se seriösa förlag välja sämsta tänkbara limbindning också till verk som förtjänar ett längre liv än dagsländans.

Kilde: http://www.svd.se/kulturnoje/littera...re_4355195.svd