Från DN för många år sedan.


Ska de kallas nazister?

Den tyska högern ersätter förnuftet med svärd och blod



AV muren finns det inte mycket kvar i den nya huvudstaden Berlin, och
inom de flesta näringar, på universitet och även inom medievärlden är
den så kallade återföreningsprocessen i princip
slutförd. Bonnregeringen griper in överallt med föreskrifter. Resten
sköter kapitalet i rasande tempo.

Den nya sköna världen, som skulle resa sig på murresterna och det kalla
krigets ruinfält, har inte blivit vad många drömde om för sex år sedan.
När DDR raderades bort från kartan talades det om en tredje väg, en stat
som förenade kapitalismens och socialismens förtjänster. Den gamla
DDR-intelligentian och även delar av västtyska SPD vände sig mot en
direkt anslutning ("Anschluss"), men med stöd av de östtyska väljarna
drev Kohls kristdemokrater igenom Tysklands enande.

Det man kallar "återföreningen" har manifesterat sig som en förstorad
modell av gamla Västtyskland, men borde den inte snarare ha blivit en ny
konstellation med sina egna kännetecken? Det förenade Tyskland har
kritiserats från vänster men kanske i ännu högre grad från
högerkonservativt håll, vilket jag beskrivit i två tidigare artiklar.

Historikern Rainer Zitelmann, som tillhör liberala FDP:s högerflygel och
är en av den intellektuella konservatismens främsta talesmän, hävdar i
sin bok Wohin treibt unsere Republik? att det politiska etablissemanget
inte har tagit återföreningen på allvar. I stället för att lyfta fram
förenande tyska värderingar och traditioner har de stora partierna i
Bonn sopat hela frågan om nationstillhörigheten under mattan.

Skulden lägger han i allt väsentligt på den vänsterliberala
nomenklaturan som har makten över tyska medier och som framgångsrikt
infiltrerat även delar av kristdemokraterna och socialdemokraterna. För
Zitelmann börjar vänstervågen 1968 och fortsätter efter en
nedgångsperiod på åttiotalet med förnyad intensitet efter murens fall,
vilket kan förefalla paradoxalt, eftersom öststatskommunismens
sammanbrott snarare borde ha spelat de konservativa krafterna i händerna.

För den yttersta vänstern, som i det längsta hävdade att även en
misslyckad kommunism var progressiv och lovvärd, kom återföreningen som
en chock. I alla år hade det ju sagts att det var kapitalismen som
skulle självdö och socialismen som skulle segra, men historiens ironi
gjorde att det i stället blev kapitalismen - marknadsekonomin - som med
chockkurer och operationer fick ta sig an de svårt medtagna
öststatsekonomierna.


DET BLEV åter möjligt att diskutera den tyska nationen och ihåligheterna
i den tyska självförståelsen. Efter decennier av självpåtagen tystnad
och kanske även brist på intresse kunde nu även respekterade demokrater
(som Martin Walser) ventilera sina känslor för das deutsche Vaterland.
Det var inte en nationalism som manifesterade sig i termer av en tysk
Sonderweg eller krav på mer Lebensraum, utan en inåtvänd kulturtrötthet,
en längtan efter en identitet bortom Mercedesbilarna och hårdvalutan.

Men om alla nu var så trötta på den förkättrade vänsterns snäva
världsbild, varför då ta upp den till diskussion igen? Zitelmanns svar
är att även om vänstern förlorade en del av sin lockelse 1989 och Marx
och andra stuvades undan i skräpkällaren, så försvann inte vänstern för
det. Inflytelserika opinionsbildare försökte i stället vända förlusten
till seger genom att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll, och i
synnerhet mot det hot som de spirande nazistsekterna, republikanerna och
även de högerintellektuella ansågs utgöra. Hotet var enligt Zitelmann
inte större än tidigare och säkert mindre än i många andra länder, men
det kom väl till pass när förtroendet för vänstern sviktade.

Zitelmann beskriver med stor sakkunskap hur "antifascismen" och
antirasismen fick ersätta vänsterns gamla utopier. En liten grupp
våldsbenägna nynazister gjorde det möjligt för vänstern att åter sluta
leden i jättelika massdemonstrationer. Presskampanjer mot påstådda
högersympatisörer inleddes mot bland annat författaren Botho Strauss och
presidentkandidaten Heitmann, och Zitelmann drar paralleller med
hetsjakten mot påstådda terroristsympatisörer på sjuttiotalet. När
vänsterns "kulturella hegemoni" ifrågasattes efter återföreningen grep
de enligt författaren sista halmstrået för att upprätthålla makten,
nämligen de hundratusentals partijournalister och vältränade
vänsterpropagandister som blivit över från DDR.

Tanken att den gamla SED-kadern skulle förse den västtyska vänstern med
nytt blod inför dess ideologiska rollback ter sig minst sagt
konspiratorisk, även för den som instämmer i hans kritik av
flockmentalitet och politisk korrekthet. Det gäller även Zitelmanns syn
på DDR som starkt påminner om västtysk antikommunism på femtiotalet.
Zitelmann märker inte att han ofta hemfaller åt samma fiendebilder och
projektioner som han med rätta kritiserar vänstern för.

Följaktligen målar han skräckbilder av PDS, som till nittiofem procent
består av medlemmar från det östtyska enhetspartiet och enligt Zitelmann
innebär en fara för demokratin. Det är inte otänkbart att SPD i en
framtid söker samarbete med PDS, men jag har svårt att tro att
gammalstalinister eller arbetslösa Stasiagenter kommer att få något
inflytande i en regering styrd av nygamle SPD-chefen Oskar Lafontaine.
Tvärtom tror jag att en sådan koalition skulle kunna förena öst och väst
i större utsträckning än vad enhetskanslern Kohl förmått.

Men trots sina brister är Zitelmanns bok svår att avfärda och man skulle
önska att den lästes av många. Den vittnar nämligen om en förändring i
tidsandan. Den politiska högerkonservatismen lever inte längre ett liv i
skymundan, utan lanserar sig bokstavligen som nittiotalets rebelliska
avantgarde. Ännu har denna föga inflytande på den praktiska politiken
eller i valen, men Zitelmann, Heimo Schwilk och andra kommer säkert att
bidra till att förändra det politiska debattklimatet.

Mycket vatten har flutit nedför Rhen sedan sextiotalets ungdomar gjorde
gatorna osäkra med sin studentrevolt. Reträtten från politisk aktivism
påbörjades redan på sjuttiotalet och tron på en strålande framtid dog ut
redan före 1989, delvis därför att dess galjonsfigurer grånat under sin
marsch genom institutionerna, delvis därför att de flesta vänsterprojekt
i praktiken varit mindre framgångsrika.

Ungdomsrevolt förknippar man i dag oftast med miljöaktivister, spontis,
antifa-demonstrationer och autonoma husockupanter som alla har sin
politiska hemvist till vänster. Högern anses i dessa kretsar
ålderdomlig, mossig och nästan löjeväckande, men i en ny bok med den
programmatiska titeln Wir '89:er framträder tolv högerintellektuella
ungdomar i ord och bild utan att skämmas. De medverkande är alla mellan
nitton och tjugonio år.


BARA DET faktum att boken kommit ut och blivit uppmärksammad i medierna
har hos den äldre vänstergenerationen orsakat allvarliga bekymmer.
Håller minnet av nazismens illdåd på att falla i glömska bland dagens
unga tyskar? Har de glömt att högern valde Hitler framför Thälmann och
beredde vägen för katastrofen? Hur kan de på allvar lansera unken
tjugotalskonservatism som färskvara?

Man behöver inte läsa länge i boken för att finna svaret. Majoriteten av
de unga som kommer till tals i denna bok förespråkar ingalunda ett
politiskt system liknande det som fanns i Tyskland på tjugo- eller
trettiotalen. De flesta är uppfödda på Marx och Freud, har ätit på
McDonald's och spisat hårdrock, röstat på Helmut Kohl och hejat på Boris
Becker. Deras önskan är att se Tysklands senare historia i ett mer
fördelaktigt ljus. De är utleda på alla dessa mjukislärare från 1968 som
föraktar sitt land och predikar yttrandefrihet och humanism, men tappar
fattningen när egna sonen av nyfikenhet börjar studera nazismens
källskrifter.

Frågan om andra världskriget och uppgörelsen med nazismen är annars föga
central för dessa unga tyskar, som i stället vill göra upp med
studentrevoltörernas och vänsterliberalernas skuldbeläggande av den
tyska nationen. De tycker illa om feminism och multikulti, vill bryta
den politiska korrektheten och tål inte negativa omdömen om preussiska
dygder och upplyst aristokrati. En skribent svärmar för sin schwabiska
hembygd och en annan prisar fäktandet inom sin studentkorporation!


MED EN något dunkel och gammaltysk terminologi skulle man kunna säga att
svärdet och blodet för dessa högerungdomar håller på att återta den
plats som förnuftet och materialismen fråntagit dem.

Förebilderna heter inte Lenin, Che Guevara eller Mao, utan greve
Stauffenberg, Tomas från Aquino, påven och Ernst Jünger. Varför det är
så och hur det skall tolkas är en historia för sig, som jag inte tror
att de själva är riktigt klara över. Här finns ingen enhetlig linje
eller front, utan en rad oförenliga idéer och begrepp - technomusik och
nationalism, Armanikostymer och Lederhosen - och det gemensamma visar
sig till slut inte så mycket handla om 1989, utan om att göra upp med 1968.
Redan detta visar väl att denna begränsade grupp ungdomar inte alls
representerar en generation och allra minst en som präglats av
händelserna 1989. De skapar sig en identitet genom att göra motstånd mot
den gamla generationen men saknar själv verkligt präglande erfarenheter
- som krigsnederlaget 1945 eller uppbrottsstämningen 1968 ändå var. De
som verkligen påverkades av händelserna 1989 var de instängda ungdomarna
i DDR, alla de som mer eller mindre deltog i den oblodiga revolution som
till slut resulterade i Tysklands återförening. Bara en östtysk kommer
dock till tals i denna bok som framträder med representativa anspråk.

Men låt mig till slut ändå säga att det är orättvist och felaktigt att
som politologen Claus Leggewie i sin bok om Die '89er ryggmärgsmässigt
förse dessa unga högertyskar med naziststämpeln eller att koppla ihop
dem med våldsfanatiker. För de äldre tycks den unga konservatismen
endast vara en uppvisning i politisk marknadsföring, ett försök att
presentera gammaldags reaktionära och nazistiska idéer i attraktiv
nittiotalsförpackning. Många säger att även Hitler till en början
uppträdde i social och demokratisk förklädnad och att dessa ungdomar
intellektuellt röjer väg för nya stormtrupper.

Men bokens författare citerar hellre Gramsci än Goebbels och de
föraktar rasistiska skinnhuvuden. I slutkapitlet riktar den yngste av
dem, en nittonåring från Allgäu, en vädjan till alla oroliga
vänsterföräldrar som undrar vad som är på gång. "Kanske", skriver han,
"kommer ni en gång att upptäcka att livet för en ungkonservativ inte
handlar om attentat mot flyktingförläggningar, hakkorsflaggor och
Hitlerböcker, utan om en ärlig övertygelse om att handla och uppträda
annorlunda än ni gjorde."


* Rainer Zitelmann
Wohin treibt unsere Republik?
Ullstein

* Wir '89:er. Wer wir sind - was
wir wollen
Red. Roland Bubik
Ullstein

* Claus Leggewie
Die '89er. Portrait einer Generation
Hoffmann und Campe