Bortom civilisationen

av Are Waerland



Låtom oss göra ett besök i en stuga från vikingatiden! Dessa liknade i allt väsentligt vår tids rökstugor sådana vi ännu finna dem bevarade särskilt i Dalarna.
Vikingabostaden saknade golv och mellantak samt hade ett öppet rökhål, det s.k. vindögat, i takets mitt. Elden som brann på den låga härden eller ärilen, utgjorde stugans mittpunkt.


Man levde ett friskt uteliv från morgon till kväll och återvände ej till hemmet och härden förrän det kvällades.
Därute, tätt till stugan, stod den mångtusenåriga storskogen med sina jättefuror och skyhöga granar, full av mystik och det präktigaste bränsle. När man kom hem om kvällen, trött och frusen, var elden det första man såg till och slog sig ned vid.
En och en kommo stugans inbyggare hem från skogar och fält, jaktfärder och fisken, utearbeten, strövtåg och upptäcktsfärder - eller påhälsningar till de milsvitt avlägsna granngårdarna och långfärder till fjärrbelägna orter.
Kvällen vid härden blev dagens stora upplevelse. Då fick man veta vad var och en haft för sig och upplevat. Kretsen kring ärilen var lika stor som stugans omkrets och rymde många. Skenet från lågorna och glöden lyste upp varje vrå och gav en trolsk, varm färg åt kinderna, en egendomlig glans och ett soligt leende åt ögonen.
Vid den flammande härden tinade alla upp. En behaglig värme spred sig från fötterna genom hela kroppen. Hjärtat klappade fastare, andningen blev friare och sinnet varmare. Tankarna fingo vingar. Minnena vällde upp ur själslivets djup ... Vad det var skönt att åter vara hemma vid den gamla härden och i den kära kretsen!


Man åt sin enkla kost. Karlarna snickrade och täljde, kvinnorna spann, syddde och lagade. Så lade man sig att sova under fällarna på bänkarna eller i halmen på golvet. De unga, som ej rymdes i dagligstugan, fingo krypa under fällar i härbrän och staburer, eller ock i höet på loften och lador. Där lågo de även under de smällkallaste vinternätter, år ut och år in, då nordan tjöt, yrsnön virvlade och de hungriga vargarna ströko runt gårdarna.
Ett härdat släkte var det, som ej visste av pjunk, nervositet, magsjukdomar, nedfallna inre organ, kolitis, kräfta, läkare, apotekare,sjukhus och fruktan för djävulen, synden, Odin, Tor eller döden ... som älskade att tags med trollpack och jättar och drömde om den eviga kampen på Idavallen!
Man hade icke radio och grammofoner, men man hade järnhälsa, ben med märg i, hela tänder, som höllo genom hela livet, och ett brinnande blod, fullt av skogarnas och fjällens renaste syre, åkrarnas must och bergens malm ... Man hade muskler av stål - och en själ, på vars djuptonade strängar naturen spelade sina underbara ackord och melodier. I stället för teatrar och film hade man de ändlösa upplevelser och skådespel, som endast ett intimt samliv med naturen, ett ofördärvat nervsystem och ett rikt fantasiliv, närt av ett friskt, sjudande vitamin- och mineralrikt blod, skänker ... ett blod, fritt från alla tobaks-, kaffe-, och apoteksgifter, spritångor, kroglukter och de moderna hyreskasernernas och stugornas torra, heta, förpestade sovkammarluft.


Med halvvaket öga följde man lågornas dans på ärilen och rökens ringlar mot vindögat i taket. Därute lyste stjärnorna. Hur väl man kände dem alla. Just nu lyste den stjärnan genom den blåtunna röken, som man vanligtvis somnade in vid. Snart skulle en annan komma och titta in i stugan till de sovande. Då var man redan långt fjärran i drömmarnas värld. Så vandrade de undan för undan, de stilla himlaljusen, under nattens tysta timmar. Glöden falnade på härden, men gick dock aldrig ut ... Vad den halvvakna drömmen i stugan var vacker! ... Men slöt man ögonen, så började en annan och ännu vackrare dröm - de friska nervernas och ofördärvade hjärnornas underbara upplevelser. Vart skulle man väl färdas i natt, vad skulle man få se, vem skulle man möta och språkas vid? Ty under sömnen lämnade själen kroppen - det visste de gamla! - och färdades vida och upplevde saker och ting på främmande orter. De sista tankarna före vilan bestämde ofta färden, avgjorde sammanträffanden och förde en i beröring med hädanfarna och gudar, med valkyrior och fylgior, med tingens själar och det stora brusande andeliv, som sammanhåller det hela och uppbär tillvaron.
Elden på ärilen drog den utandade luften med sig i en ringlande dans mot vindögat. Ur rökstugans halvtäta dörr, mossfyllda fogar och springor strömmade den friska rena luften i tusen rännilar mot härden. R ö k s t u g a n a n d a d e s ! Den härliga, rena luften från skogar och fält, sjöar och fjäll, fyllde de sovandes lungor. - Vad det var skönt att sova! - Brösten hävde och sänkte sig likt väldiga bälgar och drucko sig mätta på livgivande syre och markens och skogens dofter. Den förbrukade luften bars av nattvinden i livgivande strömmar till den kolsyrehungrande skogen och den växande grödan på fälten, vilka åter förvandlade den till blad och knoppar, grenar och stammar ... till ved på ärilen, bröd i ugnen, värme i stugan och kraft i muskler och sinnen .


Bland några av mitt livs lyckligaste stunder räknar jag de få nätter, som det förunnats mig att vila under de gamla rökstugornas sotade åsar. Vilka underbara nätter! ... vilka drömmar! ... och vilket uppvaknande! ... Ännu finns de kvar i Norden, dessa rökstugor. Ännu sover folk i dem. Må de som göra detta, aldrig ... aldrig överge dem! Må de veta hur rika de äro och vilka skatter de äga! Och må vi Sol-vikingar slå oss samman och åter bygga oss rökstugor - och en finnbadstuga bredvid rökstugan! Vad behöva vi mer i livet? - om vi vilja leva det verkliga livet ... det stora, brusande livet, som väller upp i ständiga, osynliga strömmar från den aldrig sinande källan, Mimers brunn vid världsträdets fot ... och om vi vilja höra suset av de "vinddrag", som föra vintergatornas stjärnehärar i väldiga strömmar på sina banor, och lyss till stjärnesången, som tonar i Yggdrasils krona.

Är ej det sunda blodet, det ofördärvade sinnet och människoanden i sin oändliga rikedom förmer än allt det som grammofon, radio och film kan bjuda? - Och så detta oändliga, underbara, levande världsallt med dess outtömliga andliga rikedomar, från vilket civilisationen skiljt oss genom att i grund fördärva vår kropp som vår jordiska tillvaros klangbotten och oumbärligaste instrument.
Sannerligen ha ej "trollen" stulit allt det bästa från oss och gett oss sjukdomarnas inferno, krogarnas helveten, gnällande grammofoner, rasslande, rosslande radio, jazz, målade läppar och kinder, högklackade skor och gottköpslitteratur i stället.


En gång förirrade jag mig långt - långt bort i vildmarken. Jag gick och gick och såg slutligen röken i en dalsänka stiga mot skyn. Efter att ha sprungit ned för fjällsluttningarna, hamnade jag jag sent omsider i det lappläger, jag sökte. Där stod en lappkåta och väntade på mig med färsk granris strödd på marken runt den brinnande elden och präktiga renhudar utbredda på golvet.
Jag öppnade min ränsel och rustade till kvällsvard, som avåts tillsammans med dessa vildmarksbarn. Så drog jag en renhud över mig, kröp ensam till kojs i kåtan, hälsade stjärnorna som lyste genom rökhålet, och upplevde en natt, vilken satt djupa spår i mitt liv.

Här i vildmarken, vid den falnande glöden, i denna underbara stillhet och rena luft, som verkade som en andlig källdryck, kom jag i direkt beröring med naturen och de stora "djupen" på ett sätt som aldrig tillförne. En ny värld öppnade sig för mig. Jag sov - men färdades dock vida, fann mitt väsens "fylgia" och andra riken än de, som våra vakna ögon skåda och våra tolv sinnen förnimma. Den natten slet mig för alltid lös från den civiliserade storstadsmänniskanns förkonstlade liv med dess eländiga njutningar, förslappade sinnen, förstörda organ, förgiftade och förfalskade livsföring och erbarmliga, religiösa livsåskådning.

Sannerligen har ej den civiliserade människans sålt sin förtsfödslorätt som människa mot en häxbrygd, som förvandlat hennes s.k. "kultur" till ett sannskyldigt Hels rike. Men likt den med blindhet slagne prisar hon sin fattiga själs lumpor och söker frampressa "livshymner" med sina sjuka nerver som strängar och sina ruinerade organ som klangbotten, utan att bliva varse att den "hymnen" är en dödsruna.


Ej genom universiteten, ej genom skolor, böcker, och alla civilisationens parafernalia går vägen till det verkliga livet, utan genom den enkla, sunda, härdande livsföringen och dess "omvärdering av alla värden" ... samt genom de få men stora och starka tankarna ... och genom det tysta, stilla samlivet med naturen, världsalltet och det för intellektet outgrundliga men dock för den osjälviska, renade och sunda människan förnimbara andeliv, som genomströmmar det hela.