PDA

View Full Version : Befolkades Finland från Södertörn?


Frans_Jozef
Wednesday, September 22nd, 2004, 11:47 PM
Befolkades Finland från Södertörn?




Genetikern Svante Pääbo, född i Sverige men verksam i Leipzig, har i en serie DNA-undersökningar kunnat fastställa att de första invandrarna i Norden efter istiden kom från Västeuropa. Nu har vid utgrävningar på ett ställe som heter Skatmossen i Åsby norr om Varberg gjorts arkeologiska fynd som öppnar för en hypotes om hur denna första immigration, som Pääbos resultat pekar på, kan ha gått till: Invandrarna var jägare och samlare från Västeuropa som vid istiden slut specialiserat sig på att utnyttja de näringsmässigt rika vattnen i den smältande inlandsisen omedelbara närhet.
Det har varit mycket stohej kring Pääbos forskningsresultat. Särskilt i Finland har man varit mycket upprörd. De arkeologiska fynden i landet hade dittills entydigt tolkats peka på ett ursprung österut, liksom språkhistorikerna hade varit övertygade om att finnarna kommit från öst. Denna uppfattning är alltså nu åtminstone delvis felaktig. Många har haft svårt att svälja dessa fakta. Man lär t o m ha hotat Pääbo till livet.
De genetiska forskningsresultaten går inte att kullkasta. De är absoluta. Men vad man kan fråga är hur de ska hanteras i det historiska sammanhanget. När det gäller Finland verkar det troligt att arkeologerna och språkhistorikerna har missat något. Frågan är bara vad?
Ett förslag är att spåren av den allra första invandringen har tolkats fel av de finländska arkeologerna. Det kan ha samband med att man antagit att immigranterna kom över land och landbryggorna fanns i östra Finland. Ingen har hittills tänkt sig möjligheten att det skulle ha gått att i båt ta sig österut från Sverige utmed inlandsisens rand.
Fynden i Skatmossen

Men tack vare ett fynden i Skatmossen har denna möjlighet plötsligt presenterat sig. Det var barnen i en familj intresserad av arkeologi som påträffade de första föremålen. De hittade några bitar av flinta på en åker och visade dem för sin mor, som genast såg de kunde vara artefakter. Hon tog dem i sin tur till sin man som är aktiv amatörarkeolog. Han misstänkte omgående äldre stenåldern, men ville vara säker på sin sak. Så han lade fram dem för arkeologen Bengt Nordqvist vid Göteborgs universitet. Han blev eld och lågor.
Det som gjorde alla så upphetsade var att kanterna på de upphittade flintbitarna var avrundade på ett sätt som visade att de svallats av havet. Skatmossen ligger i dag på en höjd av 65 m över havet. Det var för en så där 13-12 000 år sedan som området hade kontakt med havet. Fynden pekade på en ålder äldre än alla andra fynd från stenåldern i Sverige.
Våren 2000 grävdes en del av fyndområdet ut av Bengt Nordqvist, bl a med hjälp av de intresserade amatörarkeologerna i Varbergs fornminnesförening. Under åkerns humuslager hittade man på det ursprungliga sandlagret fler föremål av flinta, i många fall troligen liggande på samma plats som de en gång hamnat. Men det är inte frågan om någon stor mängd.
En ö i ett rikt arktiskt hav

Man påträffade slagen flinta (avslag och spån) samt redskap och kärnor. Det intressanta är att mängden av de förstnämnda var lika stor som mängden av de sistnämnda. Annars brukar mängden avslag och spån utgöra 95-97 procent av flintfynden. I en artikel i tidningen Artefakt tolkar Bengt Nordqvist detta så att de som bodde där i en arktisk miljö hade flintan med sig.
Bengt Nordqvist har också undersökt fyndplatsen i förhållande till den lokala strandförskjutningen och kommit fram till en datering av bosättningen vid en tidpunkt för omkring 13 000 år sedan. Då låg Skatmossen på östra delen av en ö i en skärgård vid kanten av inlandsisen. Den mäktiga ismuren kunde från ön ses i nordost och öster.
Havet här var då mycket näringsrikt tack vare alla mineral och andra näringsämnen som inlandsisen spred i havet med sitt smältvatten. På dem frossade mikroskopiska småkryp, som sedan förtärdes av större djur som räkor och fiskar, allt i en näringskedja upp till säl och valross. Till detta kommer otaliga fåglar som också levde på fisk.
Denna rika miljö utnyttjades sommartid av band av jägare och samlare med ursprung i centrala Frankrike föreslår Nordqvist. Han menar att de pendlade mellan kusten och inlandet. Det skulle enligt honom förklara fynd i grottor från denna del av Franrike, daterade till magdalenien-perioden (för ungefär 13 000 till 9 000 år sedan). ”Bland dessa grottfynd,” skriver han i Artefakt, ”förekommer såväl snäckskal som ben från säl, samt snidade figurer tillverkade av valrosständer. Det finns även avbildningar av havslevande djurarter. Det är ristningar som återger sälar och plattfiskar, men även målningar av garfågel.”
Renjägare i centrala Frankrike

Nu är det intressanta att under magdalenien kom sommartid jägarband, som specialiserat sig på renjakt, till bl a Paris-bäckenet. De slog läger regelbundet på samma plats generation efter generation, som framgår t ex av det utgrävda lägret i Pincevent på Seinens östra strand i kommunen La Grande-Paroisse i departementet Seine-et-Marne. I detta läger bodde man i tält av något slag. Eldstäderna befann sig i tältöppningen. Vid den utgrävning, som den franska arkeologen André Leroi-Gourhan genomförde, påträffades tre olika typer av eldstäder, varav en troligen användes för tillredning av föda för gemensamma måltider.
Vad som framträder i Leroi-Gourhans beskrivning är bilden av en socialt långt utvecklad fångstkultur, där banden rörde sig i fasta revir. Det framgår bl a av att ett band trots ett nomadiserande liv tycks ha gravsatt sina döda i en bestämd grotta.
Lägret i Pincevent var återkommande bebott från sommaren och in i hösten. Sedan flyttande man men okänt vart.
Kustnära liv

När fiske- och jägarbandet från Skatholmen vände söderut på hösten skulle det åtminstone i Paris-bäckenet ha kommit till områden som höll på att tömmas eller redan var tömda på sin befolkning. Nu kanske det var möjligt att man hade överlappande revir. Andra jägarband fick gå in i de områden som användes av banden som var specialiserade på renjakt under förutsättning att de lät renen vara och jagade andra slag djur.
En annan möjlighet är att man endast av handelsmässiga och religiösa skäl färdades så långt söderut som till Paris-bäckenet. Annars höll man sig vid kusten, specialiserade som man möjligen var till ett kustnära liv och dess rika försörjningsmöjligheter. Till vintern sökte man sig längre bort från inlandsisen till platser inåt land, där man kunde försörja sig på de vintriga villkoren.
Problemet är att över hälften av dagens Nordsjö var torra land på denna tid. Inlandsisen som låg över Norge i norr och England väster tryckte ned landet där. Det medförde att Nordsjön med Holland och Belgien inklusive Engelska kanalen i sin tur pressades uppåt. Dessa förhållande gällde i tiden ända ner till någongång för 7000 år sedan, då Nordsjön översvämmades och havet bröt genom landförbindelsen mellan Frankrike och England och skapade Engelska kanalen.
Tjongér-kulturen

Våra blivande förfäder, som specialiserat sig på fiske samt jakt på säl och valross, höll till på vad som kunde kallas Nordsjölandet. Men till vintern kunde de tänkas ha sökt sig längre söderut, till t ex dagens Holland. Där hittar man i Holland den äldre Tjongérkulturen från för 11 000 år sedan. Dess microliter (små behandlade stenbitar (oftast) av flinta) utmärktes av en speciell typ: sylar och/eller nålar med en en böjd rygg. Det kan tänkas att denna typ hade tagits fram för att underlätta ihopsyendet av bitar av skinn från säl och valross (till kläder och bostäder i form av tält). Den yngre Tjongérkulturen i Belgien från för 10 000 år sedan var åter inriktad på renjakt, vilket visar att renen börjat dra norrut. Tjongérkulturen hämtade sin flinta på åtminstone tre brott i närheten av nuvarande Mons i södra Belgien.
På en av Tjongérkulturens fyndplatser i Belgien har arkeologerna påträffat ett halsband av fossiliserade snäckor. Det har sannolikt hämtats från Paris-bäckenet, där det är lätt att hitta gamla förstenade snäckor. Det visar att Tjongérkulturen höll kontakt med jägarbanden som var inriktade på renjakt i centrala och södra Frankrike. Därför är det rimligt att antaga att de grottmålningar, som Nordqvist lyfter fram i citatet ovan, har kommit till genom Tjongérkulturens kontakter med området. Det kan tolkas så att Tjongérkulturen i sin tur var relaterad till de specialiserade fiskarbanden.
Cheddar-mannen

Ännu västligare finns det spår av bosättningar från denna tid (för 13 000 år sedan) i östra sidan av mellersta England från en ort som heter Cresswell. Härifrån var det inte långt till den istida Nordsjön. En jämförelse mellan materialet i Cresswell och det från Skatmossen skulle måhända påvisa likheter.
Ytterligare en fyndplats i England kan vara av intresse i sammanhanget. Den ligger i Mindap-bergen i Somerset sydväst om dagens Bristol. Där påträffade i en grotta nära byn Cheddar år 1903 ett skelett, de s k Cheddar-mannen, som anses ha en ålder av omkring 10 000 år. Han tillhör visserligen början av nästa skede, men det är mycket möjligt att han var en ättling till ett fiskarband som slog sig ned här en 3 000 år tidigare. Inlandsisen gick då nästan ända ner till nuvarande Bristolkanalen. Men den fanns då ännu inte utan Severn flöt fram genom ett land som bildades av Irländska sjön i norr och ett förstorat Somerset i söder. Från Mindap-bergen var det några timmars gångväg till de rika fiskevattnena i denna postglacialt uppsvällda version av floden.
Så från England över Holland (Nordsjölandet) till Sverige (Skatmossen) kan vi ha spår av bosättningar från en båtburen, specialiserad fiskekultur från tiden för istidens begynnande slut (alltså för 13 000 år sedan). Denna kultur spreds uppenbarligen efterhand till Irland och Skottland (där fiskarband fortfarande levde utmed kusterna i början på bondestenåldern). När inlandsisen, som täckte havsbottnet mellan England och Norge, smalt bort öppnades nya vägar. Från Nordsjölandet paddlade man norrut över norska öar till nordligaste Norge. Spåren efter av deras bosättning där uppe har döpts till Komsakulturen. Den har daterats till omkring 7000 f Kr (då Yoldiahavet bredde ut sig).
Askolakulturen i Finland

I och med att inlandsisen drog allt längre norrut följde de fiskarband som kommit till Sverige med. Kring för 9 000 år sedan på Yoldiahavets tid hittade de vägen till Södertörn, som då var en skärgård. Det verkar som om ett fiskarband snart slog sig här. Kanske var det barn eller barnbarn till dessa fiskare eller också kom ett annat band från Mälarmården, som sedan fortsatte utforskningen av Yoldiahavets vatten utmed isranden. Över skären, som skulle bli Åland, kom de till södra Finland. Strax norr om Borgå möttes de av en långsmal udde som sträckte sig från Karelen. Här slog bandet – en grupp på kanske 30-40 personer – sig ned. Spåren efter dem har döpts till Askolakulturen efter fyndplatsen i närheten av byn Askola.
Fiskarbanden från Somerset till Sverige levde sannolikt gott och kunde kanske avknoppa ett nytt band var annan eller tredje generation. Förhållandena var uppenbarligen hårdare på den finländska urudden. Fiskarbandet, som kom hit, ökade inte nämnvärt i antal under åtminstone ett tjugotal generationer, detta om man får tro Pääbos resultat, som pekar på en mycket liten befolkning som länge var isolerad. Den inavel som det kom att bli frågan om lade grunden en del speciella finländska genetiska traditioner i fråga om bl a sjukdomar.
Bräckligt material

Nu råder det inget tvivel om att denna beskrivning bygger på ett för bräckligt material för att betraktas som annat än hypotes. Arkeologerna i England, Holland och Nordtyskland har hittills inte intresserat sig för de senistida havens försörjningsmöjligheter och har följaktligen inte upptäckt någon särskild kultur knuten till dem. Även pendlingarna i temperatur under denna tid bereder svårigheter.
För 13 000 år sedan uppträdde en värmeperiod kallad Bölling. Den följdes av en köldknäpp, äldre Dryas, som räckte i ungefär ett halvt millenium. Därpå började varma perioden Alleröd, som i sin tur efter ett antal hundra år avlöstes av köldknäppen yngre Dryas. Varje köldperiod måste ha fungerat som ett bakslag för den isnära fiskarkulturen och antalet fiskarband måste ha minskat, om de inte helt försvann. När de varma somrarna kom tillbaka sattes kanoterna åter i sjön i långsamt ökande antal.
På det här avståndet i tid är det också svårt att urskilja vad som hände i en 500-årsskala, ja, ofta inte ens i en tusenårsskala. Så under perioder med snabba växlingar blir detaljerna minst sagt suddiga. Först när vi kommer ned i Preboreal tid för omkring 10 000 år sedan kan förekomsten av fiskarkulturer med säkerhet fastställas.
Men fortsatta arkeologiska undersökning kommer sannolikt att bekräfta förekomsten av den tidiga, specialiserade fiskarkulturen. Vi har sedan 18 000 år tillbaka i såväl Europa som Västasien och Afrika en stark tendens till specialisering. Människan lärde sig snabbt att färdas över stora havsytor som bl a invandringen till Australien för en 40-30 000 år sedan visar. Varför då inte också i Nordvästeuropa? Även om det var stora risker förknippade med fiske och jakt i vattnen utmed isranden, var utbytet så stort att det var värt riskerna. Sannolikt hade de specialiserade, båtburna fiskarbanden här en ännu högre stenåldersvälfärd än de markbundna jägarkulturerna hade tillgång till.
Oinosgrupper

Ett jägarband på stenåldernsnivå brukar omfatta 30-40 personer, 5-7 familjer. Om fiskarbanden även hade denna sammansättning vet vi förstås inte än så länge. Storleken på banden bestäms av försörjningsvillkoren. Gruppens storlek är en optimalisering av dess överlevnadsmöjligheter i förhållande till näringsunderlaget: för många medlemmar och näringen i reviret tar snart slut; för få och tillräckligt mycket mat kan inte införskaffas åt alla. Man kan benämna sådana ekologiskt optimaliserade grupper för oinosgrupper (första grupperna). Det kan misstänkas att redan Homo habilis organiserade sig i oinosgrupper. Just i denna mera strukturerade organisation kom de att skilja sig från chimpansernas flockar. I varje fall utvecklades oinosgrupperna under ett tidigt skede av människans utveckling, vilket även den s k Eva-hypotesens utforskare har visat. Den moderna människan härstammar från sju mödrar!
André Leroi-Gourhan tror också att de istida jägarbanden i Västeuropa var omkring 25-30 personer stora med fem vuxna män som aktiva jägare. Fiskarbanden kan ha haft, som antytts, en bättre avkastning än jägarna och därmed kanske uppgått till 35-40 personer. Men detta är något som ännu måste utforskas.
Vilket språk talades?

Eftersom baskiska är det enda språket i Västeuropa med rötter i jägarstenåldern, har det föreslagits att dialekter eller språk av arkaisk baskiska skulle ha talats av jägarbanden i Västeuropa. Men det äldsta fyndet av ett skelett av baskisk typ i Baskien är omkring 11 000 år gammalt. Över huvud dyker det från ungefär denna tidpunkt upp alltfler skelett av en mera kortvuxen mediterran typ i Sydeuropa.
En möjlig förklaring är att huvuddelen av den gamla cromagnon-befolkningen i södra Frankrike följde med renen när den började söka sig norrut. Därmed blev det glesare mellan bosättningarna i området. De fylldes upp av invandrare, möjligen från Nordafrika. Med dem skulle baskiskan ha införts i Europa.
Så därmed skulle vi inte i dag riktigt veta vad språk cromagnonerna och deras postglaciala ättligar i Nordväst- och Nordeuropa egentligen talade. Finska språkhistoriker har emellertid inte lyckats finna ett ursprung det finska ordet ”mies” (man). Om det förhåller sig så som vi föreslagit i denna artikel, att Finland först befolkades postglaciala cromagnoner från Västeuropa över Södertörn, så skulle detta finska ord kunna vara en av de mycket få bevarade resterna av cromagnonernas gamla språktradition.
Efter fiskarbanden kom en andra våg av invandrare från Nordtyskland till Sverige. Det var jägarband som var specialiserade på jakt på megafaunan (ren och älg). DNA-undersökningar har visat att samerna är ättlingar i direkt nedstigande led till dessa invandrare. De talade av allt att döma ett arkaiskt finsk-ugriskt språk. När inlandsisen dragit sig så långt tillbaka att det fanns utrymme för ren och älg i södra Finland kom troligen sådana jägargrupper till landet. Först med dem skulle ett finsk-ugriskt språk ha introducerats i Finland.

SÖREN G. LINDGREN
Utlagd 001108. Uppdaterad 010429.