PDA

View Full Version : Politisk Terminologi



Julius
Wednesday, February 4th, 2004, 08:16 AM
Det här är en pågående omskrivning av boken Politisk terminologi av
Per Engdahl.

Innehåll

Inledning
1. Allmänna uttryck (http://www.skadi.us/forum/showpost.php?p=82443&postcount=2)
2. Staten (http://www.skadi.us/forum/showpost.php?p=82445&postcount=3)
3. Samhället (http://www.skadi.us/forum/showpost.php?p=82447&postcount=4)
4. Ideologier (http://www.skadi.us/forum/showpost.php?p=82452&postcount=5)


Inledning


Om en politisk rörelse skall kunna göra en bestående insats i sitt
folks utveckling måste dess medlemmar sammanhållas av en enhetlig
livsåskådning. Ett politiskt program förutsätter en klar uppfattning
av dagens politiska verklighet. Man måste känna till det bestående
samhällets sociala och ekonomiska förhållanden, man måste ha klar
insikt i den härskande statsformen och de politiska faktorer ur vilkas
samspel den för tillfället existerande statsviljan danas. Men en sådan
uppfattning av den nuvarande verkligheten kan man inte erhålla, om man
inte samtidigt har en överblick över de historiska utvecklingsförlopp
ur vilka denna verklighet vuxit fram.

Genom historiska insikter jämte kunskaper om rådande förhållanden kan
en rörelse klargöra vilka missförhållanden som måste avhjälpas, och de
orsaker som framkallat dessa missförhållanden. Det är med samhällets
sjukdomar som med människans. Först då vi vet orsakerna kan vi finna
botemedlen. Och botemedlen söker en rörelse utforma i sitt program.
Programmet innefattar de nya former i vilka rörelsen vill gjuta
framtidens stat och framtidens samhälle. Programmet måste bygga på
den helhetsuppfattning om verkligheten, som rörelsen gjort till
sin. Det räcker emellertid inte med en enhetlig uppfattning och ett
enhetligt program. Om rörelsens medlemmar sinsemellan ska kunna dryfta
samhällsfrågorna måste de använda samma uttrycksmedel när det gäller
att beteckna en och samma sak. Om en person med ett visst uttryck
förstår en samhällsföreteelse som måste bekämpas, medan en annan i
samma ord inlägger en helt annan innebörd, kan lätt missförstånd
uppstå. Och än mer är detta fallet i den yttre propagandan. Om i en
och samma rörelse den ene talaren säger att han är socialist, medan
den andre påstår att han är antisocialist, kan knapppast några
anhängare värvas. Folk får då uppfattningen att rörelsen inte riktigt
vet vad den vill. Det är därför nödvändigt med en enhetlig
terminologi. Man måste veta vad man menar när man använder ett visst
ord, och man måste rätta sig efter det sätt på vilket orden och
termerna i allmänhet används inom rörelsen man tillhör. De följande
förklaringarna av några bland de vanligaste orden i den politiska
diskussionen är därför avsedda att för studiecirklarna i den
nationella rörelsen lägga grunden till ett enhetligt användande av
politisk terminologi. I den betydelse orden här används och förklaras
har de tidigare utnyttjats i den litteratur som vuxit upp kring
rörelsens nysvenska åskådning.

Julius
Wednesday, February 4th, 2004, 08:23 AM
1. Allmänna uttryck


Ideologi betyder egentligen idélära. Ordet används som benämning på
en politisk helhetssyn. Ideologin söker tolka den historiska
utvecklingen, den rådande verkligheten och det sammanhang som finns
mellan nuet och det förgångna. Ur denna tolkning skapar ideologin
sedan sin uppfattning av framtiden, sådan den bör vara. En ideologi
har sin egen uppfattning av människan och hennes ställning i
tillvaron. Ideologi skulle därför kunna översättas med uttrycket
politisk livsåskådning.

Folket eller nationen är ett genom tiderna levande väsen, vilket bärs
upp av de släktled som tillsammans bildar en lång kedja genom
århundraden. Man har liknat folket vid en organism. Människokroppen
består av celler vilka tillsammans bygger upp huden, benstommen,
musklerna, inälvorna, blodet osv. Cellerna är mycket små organismer
som lever sitt eget liv inom människokroppen. De har en jämförelsevis
kort livslängd. I regel bli de inte mer än sju år. De förtvinar och
förs bort av blodet för att ersättas med nya, uppbyggda av den föda
som organismerna förtär. Om folket är en stor organism, blir de
enskilda människorna celler som till en tid fullgör en viss uppgift
för att sedan dö bort och följs av nya, medan folket självt lever
vidare. Trots att människorna är andra, är svenska folket i dag och på
Gustav Adolfs tid det samma.

Talet om folket som en organism är en bild som inte får överdrivas.
Man brukar tala om unga folk, mogna folk och åldrade folk. Men ett och
samma folk kan ha många ungdomsperioder och många tider av ålderdom
och förfall. Ur denna synpunkt kan man säga att folkorganismen är som
en släktkedja, där varje tidevarv är en individ, som föds, blommar upp
och vissnar bort. Under Engelbrekts och Sturarnas tid var Sverige
ungdomligt. Denna period nådde sin mognad under storhetstiden för att
sedan under frihetstidens partistrider åldras och försvinna. Den
begynnande industrialismen under 1800-talet har åter givit vårt folk
ett ungdomligt drag, och måhända går vi mot en ny period av mognande
mannakraft.

Folkvilja kallas i den demokratiska åskådningen en mystisk makt som
framkallar resultaten i de allmänna valen. Denna folkvilja anses vara
summan av alla enskilda individers vilja. I verkligheten har denna
folkvilja visat sig vara obefintlig. Den upplöser sig vid varje val i
en rad klassviljor, vilka samtliga företräder olika motstridiga
sociala intressen.

Demokratin kan därför aldrig få fram en verklig folkvilja. Den blir
blott tummelplatsen för olika klassintressen. Moderna åskådningar
betraktar folket som en genom tiderna levande enhet, en nationell
ödesgemenskap. Dess vilja är folkets dunkelt fattade begär att leva
och hävda sig i världen. Denna vilja kan förnimmas av stora
personligheter vilka sedan förkroppsligar och ger form åt folkviljan.
Folkviljan i dess verkliga innebörd kan därför bättre komma till
uttryck i en ledande personlighet än i en ur allmänna val framgången
församling.

Samhället är folkets arbetsgemenskap. För att folket skall kunna
fylla sin uppgift i historien måste dess olika medlemmar fullgöra var
sin del av denna uppgift. Folkets arbete måste organiseras. Detta
sker genom indelningen i klasser, stånd eller yrkesgrupper. Denna
organisation eller indelning kallar vi samhället.

Samhället organiserar såväl det materiella som det andliga arbetet
inom folket.

Staten kallas det organ som står över den samhälleliga
arbetsfördelningens olika grenar, och som har till uppgift att utåt
företräda folkets enhet och gemenskap, att inåt reglera förhållandet
mellan folkets olika grupper och att i sin gärning leda folket vid
uppfyllandet av dess uppgifter i världen.

Sociala kallas sådana frågor som har med samhället eller den folkliga
arbetsfördelningen att göra. Alla problem som rör förhållanden inom
olika samhällsgrupper, samt förhållandet mellan klasser, yrken och
stånd, är sålunda sociala frågor.

Ekonomiska kallas de frågor som rör samhällets materiella
arbetsuppgifter. Dylika uppgifter omhänderhas av näringslivet.

Kulturella kallas de frågor som rör samhällets andliga uppgifter.
Kultur är detsamma som andlig odling. Dit hör sålunda religion,
konst, vetenskap, utbildning, undervisning, uppfostran, livsåskådning
och dylikt.

Politiska kallas sådana frågor som angår staten och maktförhållandena
inom staten. I den mån som dessa frågor rör statens omvårdnad om
samhällsgrupperna kallas de socialpolitiska. Socialpolitiska åtgärder
är sådana som genom reformer inom det bestående samhället, hjälp och
dylikt, söker undanrödja de värsta verkningarna av sociala
missförhållanden. Socialpolitiska åtgärder skiljer sig från
socialistiska därigenom att socialismen genom att bygga ett nytt
samhälle söker undanrödja de sociala missförhållandena själva.

Demokrati betyder egentligen massvälde. Ordet användes i tre
betydelser: politisk demokrati, social demokrati och ekonomisk
demokrati. Vid användandet av ordet demokrati bör man strängt hålla
dessa tre huvudformer isär.

Politisk demokrati kallas den statsform där makten utgår från folket i
val. Den demokratiska åskådningen ser i folket en samling av
sinsemellan likaberättigade individer, som var och en har samma rätt
att ge uttryck åt sin mening. I en politisk demokrati måste därför
full yttrandefrihet, föreningsfrihet och tryckfrihet vara rådande.
Statsangelägenheter avgörs antingen direkt av folket vid allmän
omröstning, s k folkomröstning eller referendum eller också av
församlingar som utsetts av folket i allmänna, direkta och lika val,
och som av folket fått sig anförtrodd den folket tillkommande makten.
Den politiska demokratin förutsätter att anhängarna av den åsikt som
vid ett visst beslut stannat i minoritet lojalt fogar sig i det av
majoriteten fattade beslutet. Minoriteten erhåller i stället rätt att
kritisera majoritetens beslut, att värva anhängare för sin ståndpunkt
och därigenom eventuellt själv en gång bli majoritet.

Social demokrati kallas det samhälle där alla medborgare har samma
möjlighet att komma fram i samhället. Den sociala demokratin tar inte
hänsyn till föräldrarnas börd, förmögenhet eller samhällsställning,
utan låter barnen erhålla den uppfostran som deras anlag, begåvning
och ansvarskänsla förutsätter och ger dem sedan en däremot svarande
ställning. Den sociala demokratins ideal behöver inte förenas med den
politiska demokratin. Man finner sålunda att social demokrati är ett
ideal för rörelser som på det politiska området är antidemokratiska, t
ex fascismen och nationalsocialismen.

Ekonomisk demokrati kallas det samhälle där näringslivets frågor
avgörs av styrelser för de olika företagen som valts med allmän och
lika rösträtt av de i företaget arbetande personerna. Den ekonomiska
demokratin lägger alla befogenheter i tjänstemännens och arbetarnas
händer genom av dessa utsedda fackliga förtroendemän.

Julius
Wednesday, February 4th, 2004, 08:35 AM
2. Staten


Statsform kallas statsmaktens yttre organisation. Statsformen brukar
ibland fastslås i en bestämd lag. En sådan lag kallas då författning
eller grundlag. Statsformen kan vara monarkisk eller republikansk,
demokratisk eller auktoritär (se vidare dessa ord).

Parlamentarism är en form av politisk demokrati. Det parlamentThora
styrelsesättet innebär att folket överlåter all makt åt det folkvalda
parlamentet eller riksdagen. Det parti eller de partier som
tillsammans bildar majoritet i parlamentet utgör underlaget för
regeringen. Regeringen blir sålunda ledningen för parlamentets
majoritet. Skulle majoriteten bli en annan, avgår regeringen och en
ny regering, företrädande den nya majoriteten, träder till.
Parlamentet är ett uttryck för folkets vilja, och regeringen är ett
uttryck för parlamentsmajoritetens.

Det parlamentThora systemet har först prövats i England. Det
infördes i Frankrike år 1871, i Sverige år 1905, i Tyskland år 1918. I
Italien härskade det parlamentThora styrelsesättet redan från 1848.

Presidentdemokrati eller presidial demokrati kallas den form av
demokratiskt styrelsesätt genom vilken makten fördelas mellan ett
folkvalt parlament och en folkvald president. Denna form av demokrati
går tillbaka till den s k maktfördelningsläran enligt vilken
statsmakten indelas i tre slag: verkställande, lagstiftande och
dömande makt. Den verkställande maktens utövare kallas exekutiv. Den
lagstiftandes utövare kallas legislatur och den dömandes
jurisdiction. Maktfördelningsläran har genomförts framför allt i den
amerikanska demokratin, där folket väljer både statsöverhuvudet,
presidenten och folkrepresentationen, "kongressen". Presidenten
innehar den verkställande makten och är härutinnan oberoende av
kongressen. Kongressen däremot innehar lagstiftningsrätten och är på
denna punkt oberoende av presidenten. Den dömande makten innehas av
en domarkår, som visserligen utses av presidenten, men som sedan är
oavsättlig. Den dömande maktens självständighet i Förenta staterna
framgår bl a av högsta domstolens rätt att upphäva lagar som anses
strida mot författningen.

Presidentdemokratin påverkade i viss mån den tyska demokratin, som
blev en slags blandform mellan parlamentThorburn och presidial
demokrati. I den presidiala demokratin är regeringen beroende av den
folkvalde presidenten, medan den i en parlamentThorburn demokrati är
beroende av parlamentet. I Tyskland var presidenten folkvald, medan
regeringen visserligen var utnämnd av honom men samtidigt måste inneha
parlamentets förtroende.

Direkt demokrati kallas den form av demokratiskt styrelsesätt som
låter en rad frågor avgöras av folket genom direkt folkomröstning.
Den direkta demokratin är framför allt genomförd i Schweiz. I Schweiz
ska vissa frågor avgöras av regeringen, andra av parlamentet och andra
åter av folket direkt. Direkt demokrati brukar ibland även kallas för
referendumdemokrati.

Plebiscitär demokrati kallas den statsform i vilken folket i allmän
omröstning överlåter hela makten till en enda person, som därmed anses
företräda folkviljan. En omröstning som avser att ge uttryck åt
folkets förtroende för en ledande statsman kallas plebiscit. Den
plebiscitära demokratin är i själva verket detsamma som diktaturen
eller ledarstaten. Den visar att gränserna mellan demokrati och
diktatur ingalunda är så skarpa som den svenska pressen vill göra
gällande.

Monarki kallas den statsform där staten främst representeras av en
monark, konung eller kejsare som ärvt sin värdighet av sin
företrädare, och sedan skall lämna sitt ämbete i arv åt sin närmaste
arvinge. Monarkin kan vara absolut, konstitutionell eller
parlamentThorburn. [...]

Republik kallas den statsform där statschefen är vald antingen direkt
av folket som i Förenta staterna och i Tyskland eller indirekt av
parlamentet såsom i Frankrike och Finland. Däremot torde man inte
kunna beteckna det nationalsocialistiska Tyskland som vare sig en
republik eller en monarki, då statschefen, ledaren och rikskanslern
inte var folkvald, ej heller hade erhållit sitt ämbete genom arv.
Hitler var utnämnd av riksregeringen genom en särskild lag och ägde
själv befogenhet att utse sin efterträdare. En dylik statsform brukar
understundom kallas cesaristisk efter de romerska kejsarna, vilka
erhöll sitt ämbete genom företrädarnas utnämning.

Rådsrepublik kallas den statsform i vilken statsmakten utövas av råd,
vilka i sin tur valts av lägre råd, utgångna ur fackliga val vid olika
företag eller kooperativa organisationer.

Rådsrepubliken förutsätter en ekonomisk demokrati. Den har åtminstone
delvis genomförts i Sovjetunionen. Dess räckvidd begränsades
emellertid här genom det förhållandet att valen inom de fackliga
församlingarna helt behärskades av det kommunistiska partiet, vilket
följaktligen utövade en partidiktatur bakom de till det yttre
demokratiska formerna.

Auktoritär kallas en statsform där hela eller åtminstone en stor del
av makten samlats hos en regering som inte direkt är beroende av
folket i val. En auktoritär stat kan vara monarkisk som i Italien,
republikansk som i Polen eller Turkiet eller cesaristisk som i
Tyskland. I Italien innehades makten av regeringschefen, medan
monarken hade ungefär samma ställning som i en parlamentThorburn monarki.
I Polen innehades den egentliga makten av arméns överbefälhavare,
medan såväl presidenten som regeringen var dennes redskap. I Turkiet
innehades makten av den folkvalde presidenten som var vald på livstid
och följaktligen innehade en ställning som delvis påminner om den
tyske ledarens. I Tyskland innehades makten av statsöverhuvudet som
samtidigt var regeringschef. Den tyska statsformen kallas även
ledarstat.

Diktatur kallas den statsform, där all makt såväl i stat som samhälle
ligger i en mans hand. Diktaturen är en form av auktoritär styrelse.
Diktatur rådde i Italien och Tyskland, även om man där förberedde en
utveckling som var avsedd att begränsa regeringarnas makt genom att
överlåta vissa befogenheter åt särskilda samhällsorgan, s k
korporationer.

Total stat är en form av den auktoritära staten. Den stat kallas total
som dirigerar samtliga områden inom samhället utifrån enhetliga
synpunkter. Den totala statens anhängare har liknat denna vid en
dirigent i en orkester. De olika samhällsgrenarna är självständigt
spelade instrument, där vart och ett har sin egenart. Men om samspelet
skall ha någon mening måste de spela samma melodi. Staten är det organ
som dirigerar detta samspel och ger det mening och innehåll.

Klasstat kallas den stat där makten över staten innehas av en viss
samhällsgrupp. Klasstaten är ofta demokratisk.

Folkstat kallas den stat där statsledningen företräder folkets breda
lager. Folkstaten förkroppsligas mestadels i en ledarepersonlighet
eller en begränsad elit.

Julius
Wednesday, February 4th, 2004, 08:44 AM
3. Samhället


Samhällsordning kallas samhällets yttre organisation. I motsats till
statsformen har samhällsordningen endast i sällsynta fall
sammanfattats i en särskild lag. Man kan emellertid säga att det
korporativa samhället i Italien fick sin sociala författning i den s k
"lagen om arbetet" (carta del lavoro). Samhällsordningarna kan vara
borgerliga eller socialistiska, feodala eller korporativa osv (se
vidare dessa ord).

Hierarkisk kallas den stat eller det samhälle där de olika medborgarna
innehar den befogenhet som följer med deras ämbete eller
samhällsuppgift. Ett hierarkiskt samhälle kan vara ett klassamhälle.
Olika personer innehar olika befogenheter alltefter börd, förmögenhet
och samhällsställning. Ett hierarkiskt samhälle kan emellertid även
vara en social demokrati. Olikheten i befogenhet beror då inte på
klasstillhörighet eller förmögenhetssställning utan på det ämbete och
de uppgifter som en person på grund av sina förtjänster
erhållit. Hierarkin är motsatsen till jämlikhetsprincipen.

Feodalt kallas ett samhälle som indelas i olika stånd och där ett av
dessa stånd, adeln eller aristokratin, innehar en särskild
förmånsställning, vilken sedan går i arv inom de släkter som
tillsammans bildar adelsståndet. Det feodala samhället var rådande i
Europa före industrins genombrott.

Borgerligt kallas ett samhälle där näringslivet är kapitalistiskt
organiserat och innehavarna av större eller mindre förmögenheter
därigenom bildar en klass, borgarklassen eller bourgeosien, som utövar
det främsta inflytandet i samhället.

Kapitalistiskt kallas det samhälle eller det näringsliv där makten
enbart ligger i händerna på ägarna till kapitalet, och detta kapital
finns samlat på ett fåtal händer.

De som bekämpar kapitalismen förnekar därför inte kapitalets
betydelse. Kapital behövs till varje produktionsform, alltså även till
en socialistisk. Kapitalismen skiljer sig från socialismen därigenom
att i ett kapitalistiskt samhälle tillerkänns staten inte någon
avgörande kontrollrätt i förhållande till det fria näringslivet, medan
i ett socialistiskt samhälle står dock alltid näringslivet, även om
det bärs upp av fria näringsutövare, under statens
kontroll. Socialismen tillerkänner staten rätt att stifta lagar, vilka
begränsar kapitalinnehavarnas makt över produktionen. Detta strider
mot den kapitalistiska uppfattningen där staten inte tillerkänns en
dylik rätt.

Proletärt kallas ett samhälle där de fattigare folklagren genom en
omstörtning erövrat makten i staten och genom denna maktställning, den
s k proletära diktaturen, innehar en särskild förmånsställning.

Med proletär menas en person som saknar egendom. I det proletära
samhället måste följaktligen all enskild äganderätt vara upphävd.

Socialistiskt kallas ett samhälle där förhållandet mellan näringslivet
och folket regleras av staten eller något samhällsorgan, där
äganderätten till kapitalet inte berättigar till full dispositionsrätt
över de företag vari kapitalet investerats, och där samtliga företag
under överordnad ledning samarbetar för en planmässig lösning av
näringslivets gemensamma uppgifter.

Korporativt kallas det samhälle där varje medborgare tillhör en
särskild yrkesorganisation och dessa yrkesorganisationer, de s k
korporationerna tillsammans utgör samhälllets organisation.

Man brukar även tala om den korporativa staten och menar med detta
uttryck en stat där yrkesorganisationerna behärskar statsmakten. "Den
korporativa staten" har man felaktigt använt som beteckning exempelvis
för den fascistiska staten i Italien. Denna stat var auktoritär och
behärskade själv yrkesorganisationerna i stället för tvärtom. Fascism,
nationalsocialism och nysvenskhet kämpar för korporativa samhällen;
fascism och nationalsocialism låter detta samhälle behärskas av en
ledarstat eller en diktatur, medan nysvenskheten ställer det
korporativa samhället i samarbete med en nysvensk folkstat. Det
korporativa samhället är en form för en socialistisk
samhällsordning. Detta blir i all synnerhet fallet då korporationerna
ställs under statsmaktens kontroll och därmed bli redskap för en
allmänvilja. Den åskådning för vilken det korporativa samhället är
idealet kallas korporatism.

Agrart kallas ett samhälle där den jordbrukande befolkningen är den
övervägande. Agrara problem är detsamma som jordbruksfrågor.

Kooperativt kallas ett företag som uppbyggts genom samverkan mellan
dem som arbetar i företaget eller på annat sätt har fördel av dess
verksamhet. Man skiljer mellan producentkooperativa och
konsumentkooperativa företag.

Ordet kooperativ bör i alla diskussioner skiljas från
korporativ. Dessa uttryck ha ingenting med varandra att göra.

Producentkooperativt kallas ett företag som ägs av arbetare och
tjänstemän och leds av en person eller en styrelse som utses av
ägarna. Producentkooperativa är även sådana företag som jordbrukets
andelsföreningar, vilka tillsammans äger ett mejeri, en traktor eller
dylikt. Jordbrukets andelsrörelse kallas även jordbrukskooperationen.

Konsumentkooperativt kallas ett företag som ägs av företagets kunder.
Kooperativa Förbundet i Sverige är typiskt konsumentkooperativt. Därav
även dess namn Konsum.

Klass kallas en social grupp som avgränsas genom likartade
förmögenhetsvillkor och en därigenom särpräglad uppfostran. Klassen
bör skiljas från stånd, som utgör en genom börd avgränsad grupp i
samhället, vilken försetts med särskilda i lagstiftning garanterade
förmåner. Gränserna mellan klasser är därför mera flytande än de
strikt uppdragna ståndsgränserna. Klass och stånd böra likaledes
skiljas från yrke, vilket är en genom en gemensam arbetsuppgift
avgränsad samhällsgrupp. Ståndssamhället var fordom indelat i fyra
stånd: adel, präster, borgare och bönder, medan det moderna
klassamhället sönderfaller i en rad olika klasser. Man brukar i regel
räkna med överklassen, till vilken räknas de högre ämbetsmännen samt
de allra mest förmögna, medelklassen, som indelas i högre och lägre
medelklass, samt arbetarklassen, vilken utgör den överväldigande delen
av befolkningen. Denna indelning kan emellertid ersättas även med en
annan: företagarklassen, ämbetsmännen, de intellektuella, de klasslösa
mellanskikten, bönderna samt arbetarklassen. I det senare fallet har
hänsyn tagits både till den rena klassynpunkten och en viss gemenskap
i samhällsuppgifter. Ett på yrkesgrupper uppbyggt samhälle föreligger
där korporatismen förverkligats.

Julius
Wednesday, February 4th, 2004, 09:24 AM
4. Ideologier


Radikal kallas den åskådning som ställer sig kritisk till det
bestående, som uppställer helt andra samhällsideal, och som med olika
metoder vill föra samhället fram till dessa nya ideal. Man kan skilja
mellan revolutionär och reformistisk radikalism.

Revolutionär kallas den åskådning som genom en hastig omvälvning vill
bryta sönder hela den bestående samhällsordningen eller statsformen
och därigenom bereda plats för ett nytt samhälle och en ny stat.
Revolutionen är en dylik omvälvning. Den kan vara blodig som den
franska revolutionen av 1789, den ryska av 1917 och delvis också den
italienska 1922. Men den kan även vara jämförelsevis oblodig och
försiggå inom till det yttre iakttagna lagliga former såsom de
gustavianska statsvälvningarna av 1772 och 1789 eller den tyska av
1933. Det väsentliga med revolutionen är att man genom en kraftfull
handling vill bryta av en utvecklingslinje och skapa utgångspunkten
för en helt ny linje, oberoende av den gamla.

Reformistisk kallas den åskådning som i likhet med den revolutionära
ställer upp ett helt nytt samhällsideal, men som inte utan vidare vill
bryta sönder det bestående utan genom reform efter reform förändra det
ena området efter det andra inom det rådande systemet, så att till
sist ett helt nytt samhälle växer fram ur reformarbetet.
Reformistiska åskådningar är liksom revolutionära alltid
radikala. Både reformister och revolutionärer uppställer nya
samhällsideal. De skiljer sig emellertid ifråga om de metoder som de
vilja använda för uppnåendet av de eftersträvade nya förhållandena.

Konservativ kallas en åskådning som accepterar det ideal som för
tillfället är rådande i samhället och följaktligen bekämpar alla andra
ideal som samhällsfientliga.

När ordet konservativ användes i denna mening kan det nyttjas om varje
åskådning som kommit till makten och inte efterstävar någon fortsatt
nydaning. Ordet konservativ är i denna mening motsatsen till
radikal. Liberalismen var exempelvis radikal under sitt första skede,
men torde för närvarande kunna betecknas som konservativ. På det
politiska området är socialdemokratin konservativ, i det att den
försvarar den bestående parlamentarismen, men på det ekonomiska
området är den radikal, då den arbetar för den nuvarande ordningens
ersättande med en ekonomisk demokrati. En åskådning kan sålunda vara
konservativ på ett visst gebit och radikal på ett annat. En åskådning
kan även vara radikal under en viss tid och konservativ under en
annan. Liberalismens utveckling är ett exempel på detta.

Ordet konservativ kan emellertid även användas i en annan betydelse,
nämligen som benämning på en särskild politisk ideologi. Se ordet
konservatism.

Moderat kallas en åskådning som inte genom snabba reformer eller
genomgripande omstörtningar vill föra utvecklingen vidare utan i en
lugn samhällsutveckling ser lösningen på varje tids frågor. Moderat är
ett uttryck som närmast sammanfaller med ordet konservativ i detta
ords härovan angivna betydelse.

Reaktionär kallas en åskådning som i ett förgånget samhälle eller en
försvunnen statsform ser idealet för framtiden, och som därför vill
vrida utvecklingen tillbaka till den tid då detta ideal ännu var
levande. Reaktionär bör skiljas från konservativ. Reaktionen vill
driva tillbaka. Konservatismen vill stå kvar på samma ståndpunkt,
ungefärligt uttryckt.

Dynamisk kallas en åskådning som inte vill fastslå en viss ideologi
som en för alla tider gällande åskådning utan anser att varje tid har
sin egen åskådning, och att en rörelse eller en ideologi ständigt
måste förändras efter tidens krav. Den mest typiska dynamiska
åskådningen är fascismen. Fascismen är revolutionär, men den anser att
den fascistiska revolutionen aldrig kommer att avslutas. Nya tider och
nya problem kräver ofta en ny syn på samhället, staten och
folket. Fascismens program är därför inte slutgiltigt. Den är blott en
tillfällig dagorder i folkets kamp för tillvaron, en dagorder som i
morgon kan och måste följas av en annan. De dynamiska åskådningarna
är i regel radikala. Men det finns även inom konservativt tänkande en
viss dynamism, även om denna är av ett mera stillsamt slag.

Rationalistisk kallas en åskådning för vilken det mänskliga förnuftet
är den väsentliga drivkraften i allt framåtskridande, och för vilken
sådana företeelser som tro och känsla är föråldrade ting eller
vidskepelse.

Rationalistiska åskådningar är liberalismen, marxismen och vissa
moderna former av konservatism.

Irrationalistisk kallas en åskådning för vilken tro och känsla vid
sidan av förnuftet är drivkrafter i framåtskridandet. Irrationalismen
utgår från människans ofullkomlighet och förutsätter att det finns
ting som ligger utanför den gräns till vilken vi kunna nå med våra
sinnen eller utröna med logisk slutledning och empiriska försök.
Irrationalismen är inte motståndare till förnuftet, men förnekar dess
ensamrätt.

Irrationalistiska är äldre konservativa åskådningar, samt fascism och
nationalsocialism, vidare nysvenskhet och andra former av den nya
nationalismen samt alla religiösa åskådningar. Irrationalismen kallas
understundom antiintellektualism, i motsats till rationalistiska
tankegångar som ibland kallas intellektualistiska.

Opportunistisk kallas en åskådning eller en politik som visserligen
har ett bestämt mål, men som tills vidare åsidosätter vissa delar av
detta mål för att kunna förverkliga de delar, som för tillfället är
genomförbara. En opportunistisk politik behöver inte svika slutmålet,
även om den för ögonblicket ställer vissa krav på framtiden.

Intransigent kallas en åskådning eller en politik som avböjer varje
deltagande i statslivet och varje samarbete med andra, såvida icke
hela slutmålet i ett sammanhang kan genomföras.

Individualistisk kallas en åskådning som anser att individen är det
väsentliga i all utveckling, och att alla gemenskaper såsom samhälle,
stat och nation blott är till för individernas skull.

Typiskt individualistiska riktningar är liberalismen, anarkismen,
vissa konservativa strömningar samt moderna riktningar inom
socialdemokratin.

Kollektivistisk kallas den åskådning som anser att en högre gemenskap
såsom staten, folket eller massan är förmer än individen, och att
individen helt måste uppge sina egna intressen eller sin egen
personlighet för att tjäna det gemensamma.

Den tyska nationalsocialismen företräder en nationell
kollektivism. Den ryska kommunismen är likaledes kollektivistisk, även
om dess slutmål bottnar i en rent individualistisk grunduppfattning.
Fascismen och nysvenskheten har starka kollektivistiska drag, vilka
här förenats med individualistiska inslag. Detta är särskilt fallet
med nysvenskheten.

Romantisk kallas en åskådning som icke blott rör sig med den exakta
verkligheten utan söker skapa en framtidsbild även med tillhjälp av
fantasi och drömmar.

Romantiska var den äldre konservatismen och den utopiska
socialismen. Romantiska inslag finnas även i den nya nationalismen.

Realistisk kallas en åskådning som helt söker grunda sin uppfattning
på den verklighet vilken vi med våra sinnen kunna iakttaga. En sådan
åskådning kallas även empirisk.

Realistiska åskådningar är liberalism och marxism. Den nya
nationalismen är en sammansmältning av realistiska och romantiska
betraktelsesätt. Den nationalistiska inställningen är här typiskt
romantisk, medan det korporativa inslaget är klart realistiskt.

Nationell kallas en åskådning som i nationen ser en ofrånkomlig och
outplånlig verklighet.

Uttrycket "nationell åskådning" användes även i en trängre betydelse.
"Nationell åskådning" hävdar här gentemot internationalismen den egna
nationen som ett oförytterligt värde och gentemot liberalism och
marxism nationens överhöghet över individ och klass samt kräver
organiserad samverkan av nationens alla krafter till lösande av dess
livsproblem. I denna betydelse används ordet ofta inom Sveriges
Nationella Förbund och är då liktydigt med nysvensk. (Se detta ord.)

Nationalistisk kallas en åskådning som icke blott erkänner nationens
verklighet utan också anser att nationen och dess liv är ett av
historiens högsta värden, och att den enskilde liksom staten och
samhället i första hand bör tjäna nationen.

Ordet nationalism får icke förväxlas med chauvinism som betyder ett
ensidigt hävdande av den egna nationens rätt på bekostnad av andras
folks rätt att leva och inom sina gränser utveckla sin nationella
egenart.

Nationalistisk var den äldre konservatismen. Nationalistiska är även
en rad moderna åskådningar såsom fascismen, nationalsocialismen,
nysvenskheten osv.

Imperialistisk kallas en åskådning som hävdar ett visst folks rätt att
härska över andra. Imperialismen utgår ifrån folkens olikhet i
begåvning och kultur och kräver att de mest begåvade folken skall leda
världsutvecklingen, och att de mindre begåvade därför ska underordna
sig de begåvades ledning. Imperialismen bygger dock ibland på den råa
styrkan och kräver den starkares rätt att hålla den svagare nere. Man
brukar på tal om denna åskådning använda uttrycket djungelns lag, som
reglerar kampen för tillvaron ute i naturen.

Internationalistisk kallas en åskådning som anser att mänskligheten
som helhet är det enda gemenskapsvärdet i historien, och att
nationerna antingen genom mellanfolkligt samarbete eller genom
upplösning bör lägga grunden till en världsstat. I sin mest
ytterliggående form kallas internationalismen kosmopolitism.

Pacifismen kallas den åskådning för vilken freden är målet för den
historiska utvecklingen och användandet av våld ett brott, som i varje
situation måste undvikas. Pacifismen är till sitt väsen
internationell. Den bygger på individualistiska förutsättningar, även
om man ofta finner den i förbund med kommunismen.

Idealistisk kallas en åskådning för vilken andra värden än
tillfredsställandet av de materiella behoven anses vara de högsta i
tillvaron. En idealistisk åskådning räknar med idéer som direkta
drivkrafter i utvecklingen.

Materialistisk kallas en åskådning som endast i tillfredsställandet av
de yttre materiellla behoven ser det väsentliga i utvecklingen.

En anhängare av en materialistisk åskådning kan emellertid praktiskt
vara idealist såtill vida att han åsidosätter sina egna materiella
behov för att på det sättet kunna förhjälpa andra, sämre ställda till
en högre materiell standard. Marxismen är anhängare av en materiell
historieuppfattning, vilket icke hindrar dess anhängare att visa prov
på en ofta långtgående personlig offervilja.

Aristokratisk kallas en åskådning som anser att staten eller samhället
skall styras av en viss grupp, ett begränsat fåtal. Om detta fåtal
innehar sin makt på grund av börd, kallas det adel eller
bördsaristokrati. Om det är maktägande på grund av förmögenhet kallas
det plutokrati, om det utgörs av de mest begåvade
intelligensaristokrati och om det är de politiskt mest dugande för
elit.

Konservatismen kallas den politiska åskådning för vilken de bestående
samhällsförhållandena alltid är grunden för den fortsatta
utvecklingen. Konservatismen accepterar samhället sådant det är. Den
vill endast genom reformer inom ramen för det bestående låta
utvecklingen gå vidare. Det kan därför tänkas två olika slag av
konservatism.

Dels är konservatismen den åskådning som just nu söker tolka det
rådande samhället på fördelaktigast möjliga sätt, och som utifrån de
existerande förhållandena bygger sitt program. Eftersom de bestående
förhållandena är liberala och demokratiska och på det ekonomiska
området kapitalistiska, blir konservatismen följaktligen liberal,
demokratisk och kapitalistisk.

Konservatismen i denna mening förändras alltid med tiden. Den följer
i släptåg efter utvecklingen och kan knappast kallas en självständig
ideologi.

Vid sidan av denna mera allmänna konservatism finns det emellertid en
konservativ ideologi, för vilken all utveckling är ett sakta och
stillsamt framåtskridande. Enligt denna åskådning är alla
revolutioner icke några verkliga förändringar i utvecklingen utan bara
tillfälliga krusningar på ytan. De framsteg som revolutionär politik
åstadkommer måste förr eller senare gå om intet, såvida inte den djupa
utvecklingen, den som går fram oberoende av yttre välvningar, hinner i
kapp dem. Denna åskådning anser att alla omstörtningar är av ondo,
därför att de ändå inte åstadkommer större resultat än den långsamma
utvecklingen själv.

Liberalismen kallas den åskådning enligt vilken folket utgörs av en
samling på ett visst område bosatta, likaberättigade individer. Staten
är enligt liberal uppfattning att jämföra med ett bolag, där
medborgarna är aktieägare. Staten tillkommer genom en fri
överenskommelse mellan de enskilda medborgarna och är följaktligen
underkastad deras vilja. Näringslivet har likaledes skapats av de
enskilda individerna, och bör följaktligen få utveckla sig genom en
fri konkurrens mellan olika individer utan ingrepp från statens
sida. Genom att individens förnuft politiskt och ekonomiskt får ostört
utveckla sig, uppnås liberalismens mål, största möjliga lycka åt
största möjliga antal.

Liberalismen är alltså demokratisk, kapitalistisk och
rationalistisk. Den kan understundom även vara nationell, i det att
den erkänner folket som en ram för det liberala samhället och den
liberala staten. Den kan däremot aldrig vara nationalistisk.

Anarkism kallas den åskådning enligt vilken all statlig och
samhällelig ordning måste avskaffas för att de fullständigt fria och
egendomslösa individerna i fritt samarbete ska kunna utveckla sig
efter den förnuftiga natur som människan i grunden anses
besitta. Anarkismen är liberalismens yttersta flygel. Den är liksom
liberalismen individualistisk men driver denna individualism till
ytterlighet. [...]

Socialismen kallas den åskådning för vilken det allmännas intresse på
olika områden måste gå före det enskildas.

Socialismen har genomgått tre utvecklingsperioder: det utopiska, det
marxistiska och det korporativa.

Den utopiska socialismen grundades i början av 1800-talet av en rad
franska idealister. Den har fått sitt namn av ordet utopi, vilket
betyder en framtidsdröm, som aldrig kan förverkligas. De utopiska
socialisterna ville bygga ett samhälle där egendomen kontrollerades av
en statsmakt uppburen av de bästa inom folket. En aristokratisk
socialism om man så vill, med ett vackert framtidsprogram men utan en
klar uppfattning om den historiska utvecklingen eller den dåvarande
verkligheten.

Den marxistiska socialismen eller marxismen skapades av den
tyskjudiske tänkaren Karl Marx. Den utgår ifrån den materialistiska
historieuppfattningen enligt vilken all utveckling är en historia om
klasstrider. I det feodala samhället härskade adelsherrarna över
bönder och borgare. Borgarna reste sig i den franska revolutionen och
byggde det av borgarklassen behärskade kapitalistiska samhället, i
vilket borgarna härskar över proletariatet eller arbetarklassen.
Arbetarklassen skall emellertid genom den proletära revolutionen
överta makten, bygga upp den proletära diktaturen för att sedan
organisera det socialistiska samhälle, där staten avskaffats och all
makt över näringslivet och samhället överlåtits åt en facklig eller
kooperativ demokrati.

Den marxistiska socialismen har, i motsats till den utopiska
socialismen, en klart utformad uppfattning av den historiska
utvecklingen och den bestående verkligheten, men den saknar
utopisternas målmedvetna framtidsprogram.

Kommunismen är den åskådning som bevarat den revolutionära marxismen
i dess renaste form. Den har vidare utvecklats genom Lenins lära om
imperialismen som ett uttryck för den kapitalistiska världens inre
förfall. Liksom enligt Marx konkurrensen mellan kapitalisterna i det
inre kommer borgarklassen att smälta samman till ett fåtal bottenrika
personer, vilka så småningom inte ka hålla stånd mot det påträngande
proletariatet, kommer enligt Lenin kampen om kolonier och råvarukällor
mellan de kapitalistiska staterna, den s k imperialismen, att i så hög
grad försvaga de kapitalistiska staterna, att de undertryckta massorna
i dessa stater så småningom gör gemensam sak med de i kolonierna
utsugna färgade folken. Denna aktion framstår för kommunismen som
vägen till världsrevolution, kommunismens slutmål.

Syndikalismen är liksom kommunismen revolutionär, socialistisk och
proletär. Men den tar avstånd från marxismens lära om klasskampen som
en strid om materiella fördelar. All historia, säger syndikalismens
lärofader, fransmannen Sorel, är meningslös. Det finns bara en sak som
ger utvecklingen färg och innehåll, det är den mänskliga hjälteandan
eller heroismen. Människornas liv får färg genom drömmar om
idealtillstånd, s k myter. En sådan myt var drömmen om det tusenåriga
riket i den första kristna kyrkan. Den hänförde de kristna till
martyrkyrkans bragder. En annan myt var den franska revolutionens dröm
om ett samhälle uppbyggt på frihet, jämlikhet och broderskap. Den
hänförde Napoleons härar till deras sagolika segrar. Syndikalismens
myt är drömmen om det socialistiska samhället, stiget ur det sista
avgörandet, den stora generalstrejken. Genom ständiga oroligheter
genom strejker, sabotage och kravaller skall den proletära klassandan
hållas vid liv. Proletariatet skall ständigt stå på krigsfot, ständigt
vara berett på det sista avgörandet. På så sätt blir den moderna
klasskampen ett nytt blad i den mänskliga hjältekampens historia.

Socialdemokratin kallas den åskådning som på demokratisk och laglig
väg vill genomföra den marxistiska socialismen. Socialdemokratin
anser att arbetarklassen utgör den ojämförligt största delen av ett
folk. Genom den allmänna rösträtten kan denna klass få det avgörande
inflytandet över staten. Om blott socialdemokratin fritt får bedriva
sitt upplysningsarbete är detta endast en tidsfråga. Sedan
arbetarklassen sålunda på demokratisk väg uppnått den absoluta makten
skall den använda denna makt för att genomföra socialismen. Denna
uppfattas av socialdemokratin främst som den ekonomiska demokratin.

Socialdemokratin vill sålunda förena den politiska, den sociala och
den ekonomiska demokratin i ett samhällssystem. Den är i motsats till
kommunismen reformistisk. Då den även i viss mån avtrubbat det
marxistiska framtidsprogrammet, i den mån något sådant förelegat,
kallas den på grund av denna programrevision för revisionistisk.

Den korporativa socialismen kallas den åskådning för vilken det
korporativa samhället är den närmaste framtidens
samhällsform. Korporatismen ser i industriens tillkomst orsaken till
den sociala och ekonomiska omvälvning som världen under de sista
hundra åren fått genomgå. Den tar till sin uppgift att ge det
industrialiserade samhället den organisation som detta behöver för att
kunna uppnå största möjliga trivsel och effektivitet. Den bygger
därvid på klasskampens avskaffande och ersättande med ett samarbete
mellan folkgrupperna. För att uppnå detta mål uppställer den två
fordringar. För det första måste den demokratiska staten ersättas med
en auktoritär som är mäktig nog att åtaga sig de fattigare
folkgruppernas skydd och undvika ensidigt klassvälde, och för det
andra måste det gemensamma arbetets avkastning rättvist fördelas
mellan de olika folkgrupperna, så att varje grupp får en känsla av
social rättvisa. Genom samarbete och rationalisering inom det
korporativa samhällets ram vill den korporativa socialismen sedan
bereda möjlighet för en stegrad produktion och därmed för ökad
trygghet åt de för närvarande fattigaste grupperna.

Den korporativa socialismen skiljer sig på en rad punkter från den
marxistiska. Den vill inte uppnå sitt mål genom en ökad klasskamp utan
genom klasskampens avskaffande. Den vill inte genomföra ekonomisk
demokrati utan införa ett samarbete mellan företagsledare och i
företaget anställda. Den vill genom klasskampens avskaffande söka
vinna företagarna för det socialistiska uppbygget. Den vill inte
avskaffa äganderätten eller överföra denna i statens händer, då detta
enligt korporativ uppfattning endast skulle betyda att kapitalet
råkade i de högsta ämbetsmännens eller de högsta fackliga
förtroendemännens händer, vilket skulle innebära ett ännu värre
fåtalsvälde över kapitalet än i ett kapitalistiskt samhällle. Den
korporativa socialismen bibehåller sålunda den enskilda äganderätten
men ställer den under statlig kontroll. Den är anhängare av ekonomisk
och politisk hierarki men social demokrati. Dess huvudprinciper kan
uttryckas i orden: Ägandets ansvar - arbetets ära.

Den nya nationalismen är det sammanfattande namnet på alla de
strömningar som efter världskriget framträtt i Europa för att gestalta
samhälle i korporativa former och däröver bygga en auktoritär
statsledning. Den nya nationalismen har f ö vid sidan av klart
utformade idérörelser även tagit sig uttryck i antidemokratiska
statsbildningar på nationalistisk grund utan något utpräglat
idéprogram eller någon utbildad samhällsåskådning.

Fascismen kallas den italienska formen av den nya
nationalismen. Fascismen anser att det väsentliga i utvecklingen är
livet, det gåtfulla driftsbetonade, instinktiva och viljemätttade
livet. Instinkterna är dels individuella och dels kollektiva. Den
individuella instinkten utformar personligheten, den kollektiva skapar
gemenskapen, folket. Det är personlighetens skyldighet att tjäna den
nation han tillhör. Fascismen tror liksom syndikalismen på myterna,
som hänföra massorna till bragder och offer. Fascismens myt är
drömmen om Italien, om det återuppståndna romerska imperiet. För att
förverkliga den drömmen organiserar fascismen det italienska folket
till en sluten enhet. Korporationerna och deras underavdelningar blir
formationer i arbetets stora nationella armé. Den auktoritära staten,
företrädd av hövdingen, il Duce, blir den stora överledningen. Italien
är ett uttryck för italienarnas kollektiva instinkt, dess ledare har
formats genom de anlag till särpräglade personligheter som folket
rymmer inom sig. Diktaturen är nödvändig för fascismen för att folkets
samfällda handlingar ska bli starka och effektiva nog. Italien skall
genom fascismen kunna ge uttryck åt sin obändiga, instinktiva vilja.

Nationalsocialismen är den tyska formen av den nya nationalismen. För
nationalsocialismen präglas historien av de raser som kämpar om
makten i världen. De människor som är av samma ras, eller som fått sin
andliga prägel av den kultur som skapats av en viss ras, söker sig
till varandra. På så sätt uppstår folken i historien. Det tyska
folket har skapats av germanska stammar tillhörande den nordiska
rasen. Germansk kultur har sålunda satt sin prägel på alla tyskar,
även om de tillhör andra till Tyskland inflyttade raser. Folket bildar
en gemenskap i vilken den enskilde blott är ett uttryck för det
gemensamma liksom droppen är en del av en bölja. Ur folket stiger ett
ledarskikt bestående av de män, vilka bättre än andra förkroppsligar
rasens vilja och känsloliv, och ur detta ledarskikt framträder den
främste, ledaren, som samlar ledarskiktet omkring sig till en folket
ledande rörelse. Ledaren förkroppsligar folkets vilja. Staten är ett
redskap genom vilket ledaren på det politiska området fullgör
folkviljan, medan samhällsorganen, exempelvis korporativa
organisationer, är medel för ledaren att på det sociala och ekonomiska
området genomför denna folkvilja.

Nationalsocialismen är sålunda ett uttryck för en rasbunden
folkgemenskap, ledd och organiserad av en ur folket självt stigen
ledare och av honom utnämnda funktionärer inom statens förvaltning,
inom rörelsen och inom de samhälleliga organisationerna av kommunal
eller korporativ natur.

Nationalsyndikalism kallas den spanska formen av den nya
nationalismen. I början av 1930-talet bildades bland Madrids studenter
de s k nationalsyndikalistiska juntorna, fackliga sammanslutningar,
som krävde en korporativ samhällsordning. Dessa slogs senare samman
med den av Jose' Primo de Rivera bildade Spanska falangen, vilken
kämpade för en auktoritär statsledning. Vid sammanslagningen mellan
detta parti och det monarkistiska traditionalistpartiet efter
inbördeskrigets utbrott antogs så gott som oförändrat det
nationalsyndikalistiska programmet. Nationalsyndikalismen är starkare
katolskt orienterad än fascismen och har starka individualistiska
drag, vilket framhålles som ett uttryck för spanskt folkkynne. Den
företräder traditionerna från det spanska världsväldets dagar och vill
söka skapa en iberisk kulturgemenskap mellan Spanien, Portugal och de
Latinamerikanska staterna.

Nysvenskheten är den svenska formen av den nya nationalismen. Den har
fått mycket av sin prägel från de jämförelsevis lugna förhållanden som
kännetecknat den svenska utvecklingen efter kriget. Dess myt är
nationen, det genom tiderna levande svenska folket. Detta folk är
inte bara ett historiskt begrepp och inte heller enbart en raslig
företeelse. Det har också präglats av den svenska naturen med dess
korta, ljusa och intensiva somrar och dess långa mörka vintrar. Ras
och historia, språk och kultur smälter i den nysvenska nationalismen
samman med den svenska naturupplevelsen till en nationell bekännelse,
i vilken det storvulna och heroiska förenas med det lyriska och
innerliga i svenskhetens väsen. Nysvenskheten betraktar utvecklingen
som en spänning mellan personlighet och folkgemenskap. I motsats till
demokratin erkänner den inte personlighetens företräde, men i motsats
till nationalsocialismen ger den inte heller en företrädesställning åt
gemenskapen. Nysvenskheten ser i personlighet och gemenskap de två
likvärdiga faktorer ur vilkas brottning och samspel historien växer
fram till ett färgrikt och meningsmättat drama. Medan
nationalsocialismen utifrån sin uppfattning om gemenskapen som det
högsta värdet bygger upp en likriktad ledarstat, där alla poster
tillsätts uppifrån av ledaren, där all kultur är renlärig och
likriktad uppfostran, och där livsåskådningen helt präglas av
rastanken, leder den nysvenska åskådningen fram till en folkstat, där
vid sidan av uppifrån utsedda ledare också ett system av rådgivande
nedifrån valda församlingar fungerar. Nysvenskheten blir motståndare
till den andliga likriktningen. Staten är ett uttryck för gemenskapen
men kulturen växer fram ur enskilda skapande personligheter. Dess
personlighetstanke gör rasen icke till ett självändamål utan till ett
redskap åt den fria människoanden, som av rasen formar ett folk liksom
bildhuggaren mejslar sitt konstverk ur marmorn. Denna uppfattning är
djupast sett kristen. Människoanden är icke enbart en produkt av ras
och omgivning. Den bär också inom sig något av alla yttre faktorer
obundet, någonting som ger människan hennes fria vilja, hennes plikt,
hennes ansvar och hennes ära. Det är varje folkkamrats skyldighet att
fritt ställa sig till den nationella gemenskapens förfogande. Han är
genom födelsen infogad i nationens ödesgemenskap. Ur denna tankegång
växer den nysvenska socialismen. Dess yttre uttryck blir en korporativ
samhällsordning, i vilken nysvenskheten förenar en statlig
planläggning med ett fritt verkande personligt initiativ.
Nysvenskheten är motståndare till klassamhället och vill genom
ekonomisk förbättring av de fattigaste folkgruppernas ställning, genom
organiserad kapitalbildning inom de breda lagren, samt genom en i
statlig ungdomsrörelse organiserad likartad uppfostran skapa
förutsättningarna för en verklig social gemenskap. Nysvenskheten är
till sist aktivistisk. Den fordrar att Sveriges intressen klart och
målmedvetet ska hävdas, och att Sverige skall ta ledningen inom en
nordisk gemenskap, vars plats på frontlinjen mot världskommunismen är
självklar.

Queen of Swords
Monday, August 16th, 2004, 06:02 PM
4. Ideologier


Radikal kallas den åskådning som ställer sig kritisk till det
bestående, som uppställer helt andra samhällsideal, och som med olika
metoder vill föra samhället fram till dessa nya ideal. Man kan skilja
mellan revolutionär och reformistisk radikalism.

Revolutionär kallas den åskådning som genom en hastig omvälvning vill
bryta sönder hela den bestående samhällsordningen eller statsformen
och därigenom bereda plats för ett nytt samhälle och en ny stat.
Revolutionen är en dylik omvälvning. Den kan vara blodig som den
franska revolutionen av 1789, den ryska av 1917 och delvis också den
italienska 1922. Men den kan även vara jämförelsevis oblodig och
försiggå inom till det yttre iakttagna lagliga former såsom de
gustavianska statsvälvningarna av 1772 och 1789 eller den tyska av
1933. Det väsentliga med revolutionen är att man genom en kraftfull
handling vill bryta av en utvecklingslinje och skapa utgångspunkten
för en helt ny linje, oberoende av den gamla.

Reformistisk kallas den åskådning som i likhet med den revolutionära
ställer upp ett helt nytt samhällsideal, men som inte utan vidare vill
bryta sönder det bestående utan genom reform efter reform förändra det
ena området efter det andra inom det rådande systemet, så att till
sist ett helt nytt samhälle växer fram ur reformarbetet.
Reformistiska åskådningar är liksom revolutionära alltid
radikala. Både reformister och revolutionärer uppställer nya
samhällsideal. De skiljer sig emellertid ifråga om de metoder som de
vilja använda för uppnåendet av de eftersträvade nya förhållandena.

Konservativ kallas en åskådning som accepterar det ideal som för
tillfället är rådande i samhället och följaktligen bekämpar alla andra
ideal som samhällsfientliga.

När ordet konservativ användes i denna mening kan det nyttjas om varje
åskådning som kommit till makten och inte efterstävar någon fortsatt
nydaning. Ordet konservativ är i denna mening motsatsen till
radikal. Liberalismen var exempelvis radikal under sitt första skede,
men torde för närvarande kunna betecknas som konservativ. På det
politiska området är socialdemokratin konservativ, i det att den
försvarar den bestående parlamentarismen, men på det ekonomiska
området är den radikal, då den arbetar för den nuvarande ordningens
ersättande med en ekonomisk demokrati. En åskådning kan sålunda vara
konservativ på ett visst gebit och radikal på ett annat. En åskådning
kan även vara radikal under en viss tid och konservativ under en
annan. Liberalismens utveckling är ett exempel på detta.

Ordet konservativ kan emellertid även användas i en annan betydelse,
nämligen som benämning på en särskild politisk ideologi. Se ordet
konservatism.

Moderat kallas en åskådning som inte genom snabba reformer eller
genomgripande omstörtningar vill föra utvecklingen vidare utan i en
lugn samhällsutveckling ser lösningen på varje tids frågor. Moderat är
ett uttryck som närmast sammanfaller med ordet konservativ i detta
ords härovan angivna betydelse.

Reaktionär kallas en åskådning som i ett förgånget samhälle eller en
försvunnen statsform ser idealet för framtiden, och som därför vill
vrida utvecklingen tillbaka till den tid då detta ideal ännu var
levande. Reaktionär bör skiljas från konservativ. Reaktionen vill
driva tillbaka. Konservatismen vill stå kvar på samma ståndpunkt,
ungefärligt uttryckt.

Dynamisk kallas en åskådning som inte vill fastslå en viss ideologi
som en för alla tider gällande åskådning utan anser att varje tid har
sin egen åskådning, och att en rörelse eller en ideologi ständigt
måste förändras efter tidens krav. Den mest typiska dynamiska
åskådningen är fascismen. Fascismen är revolutionär, men den anser att
den fascistiska revolutionen aldrig kommer att avslutas. Nya tider och
nya problem kräver ofta en ny syn på samhället, staten och
folket. Fascismens program är därför inte slutgiltigt. Den är blott en
tillfällig dagorder i folkets kamp för tillvaron, en dagorder som i
morgon kan och måste följas av en annan. De dynamiska åskådningarna
är i regel radikala. Men det finns även inom konservativt tänkande en
viss dynamism, även om denna är av ett mera stillsamt slag.

Rationalistisk kallas en åskådning för vilken det mänskliga förnuftet
är den väsentliga drivkraften i allt framåtskridande, och för vilken
sådana företeelser som tro och känsla är föråldrade ting eller
vidskepelse.

Rationalistiska åskådningar är liberalismen, marxismen och vissa
moderna former av konservatism.

Irrationalistisk kallas en åskådning för vilken tro och känsla vid
sidan av förnuftet är drivkrafter i framåtskridandet. Irrationalismen
utgår från människans ofullkomlighet och förutsätter att det finns
ting som ligger utanför den gräns till vilken vi kunna nå med våra
sinnen eller utröna med logisk slutledning och empiriska försök.
Irrationalismen är inte motståndare till förnuftet, men förnekar dess
ensamrätt.

Irrationalistiska är äldre konservativa åskådningar, samt fascism och
nationalsocialism, vidare nysvenskhet och andra former av den nya
nationalismen samt alla religiösa åskådningar. Irrationalismen kallas
understundom antiintellektualism, i motsats till rationalistiska
tankegångar som ibland kallas intellektualistiska.

Opportunistisk kallas en åskådning eller en politik som visserligen
har ett bestämt mål, men som tills vidare åsidosätter vissa delar av
detta mål för att kunna förverkliga de delar, som för tillfället är
genomförbara. En opportunistisk politik behöver inte svika slutmålet,
även om den för ögonblicket ställer vissa krav på framtiden.

Intransigent kallas en åskådning eller en politik som avböjer varje
deltagande i statslivet och varje samarbete med andra, såvida icke
hela slutmålet i ett sammanhang kan genomföras.

Individualistisk kallas en åskådning som anser att individen är det
väsentliga i all utveckling, och att alla gemenskaper såsom samhälle,
stat och nation blott är till för individernas skull.

Typiskt individualistiska riktningar är liberalismen, anarkismen,
vissa konservativa strömningar samt moderna riktningar inom
socialdemokratin.

Kollektivistisk kallas den åskådning som anser att en högre gemenskap
såsom staten, folket eller massan är förmer än individen, och att
individen helt måste uppge sina egna intressen eller sin egen
personlighet för att tjäna det gemensamma.

Den tyska nationalsocialismen företräder en nationell
kollektivism. Den ryska kommunismen är likaledes kollektivistisk, även
om dess slutmål bottnar i en rent individualistisk grunduppfattning.
Fascismen och nysvenskheten har starka kollektivistiska drag, vilka
här förenats med individualistiska inslag. Detta är särskilt fallet
med nysvenskheten.

Romantisk kallas en åskådning som icke blott rör sig med den exakta
verkligheten utan söker skapa en framtidsbild även med tillhjälp av
fantasi och drömmar.

Romantiska var den äldre konservatismen och den utopiska
socialismen. Romantiska inslag finnas även i den nya nationalismen.

Realistisk kallas en åskådning som helt söker grunda sin uppfattning
på den verklighet vilken vi med våra sinnen kunna iakttaga. En sådan
åskådning kallas även empirisk.

Realistiska åskådningar är liberalism och marxism. Den nya
nationalismen är en sammansmältning av realistiska och romantiska
betraktelsesätt. Den nationalistiska inställningen är här typiskt
romantisk, medan det korporativa inslaget är klart realistiskt.

Nationell kallas en åskådning som i nationen ser en ofrånkomlig och
outplånlig verklighet.

Uttrycket "nationell åskådning" användes även i en trängre betydelse.
"Nationell åskådning" hävdar här gentemot internationalismen den egna
nationen som ett oförytterligt värde och gentemot liberalism och
marxism nationens överhöghet över individ och klass samt kräver
organiserad samverkan av nationens alla krafter till lösande av dess
livsproblem. I denna betydelse används ordet ofta inom Sveriges
Nationella Förbund och är då liktydigt med nysvensk. (Se detta ord.)

Nationalistisk kallas en åskådning som icke blott erkänner nationens
verklighet utan också anser att nationen och dess liv är ett av
historiens högsta värden, och att den enskilde liksom staten och
samhället i första hand bör tjäna nationen.

Ordet nationalism får icke förväxlas med chauvinism som betyder ett
ensidigt hävdande av den egna nationens rätt på bekostnad av andras
folks rätt att leva och inom sina gränser utveckla sin nationella
egenart.

Nationalistisk var den äldre konservatismen. Nationalistiska är även
en rad moderna åskådningar såsom fascismen, nationalsocialismen,
nysvenskheten osv.

Imperialistisk kallas en åskådning som hävdar ett visst folks rätt att
härska över andra. Imperialismen utgår ifrån folkens olikhet i
begåvning och kultur och kräver att de mest begåvade folken skall leda
världsutvecklingen, och att de mindre begåvade därför ska underordna
sig de begåvades ledning. Imperialismen bygger dock ibland på den råa
styrkan och kräver den starkares rätt att hålla den svagare nere. Man
brukar på tal om denna åskådning använda uttrycket djungelns lag, som
reglerar kampen för tillvaron ute i naturen.

Internationalistisk kallas en åskådning som anser att mänskligheten
som helhet är det enda gemenskapsvärdet i historien, och att
nationerna antingen genom mellanfolkligt samarbete eller genom
upplösning bör lägga grunden till en världsstat. I sin mest
ytterliggående form kallas internationalismen kosmopolitism.

Pacifismen kallas den åskådning för vilken freden är målet för den
historiska utvecklingen och användandet av våld ett brott, som i varje
situation måste undvikas. Pacifismen är till sitt väsen
internationell. Den bygger på individualistiska förutsättningar, även
om man ofta finner den i förbund med kommunismen.

Idealistisk kallas en åskådning för vilken andra värden än
tillfredsställandet av de materiella behoven anses vara de högsta i
tillvaron. En idealistisk åskådning räknar med idéer som direkta
drivkrafter i utvecklingen.

Materialistisk kallas en åskådning som endast i tillfredsställandet av
de yttre materiellla behoven ser det väsentliga i utvecklingen.

En anhängare av en materialistisk åskådning kan emellertid praktiskt
vara idealist såtill vida att han åsidosätter sina egna materiella
behov för att på det sättet kunna förhjälpa andra, sämre ställda till
en högre materiell standard. Marxismen är anhängare av en materiell
historieuppfattning, vilket icke hindrar dess anhängare att visa prov
på en ofta långtgående personlig offervilja.

Aristokratisk kallas en åskådning som anser att staten eller samhället
skall styras av en viss grupp, ett begränsat fåtal. Om detta fåtal
innehar sin makt på grund av börd, kallas det adel eller
bördsaristokrati. Om det är maktägande på grund av förmögenhet kallas
det plutokrati, om det utgörs av de mest begåvade
intelligensaristokrati och om det är de politiskt mest dugande för
elit.

Konservatismen kallas den politiska åskådning för vilken de bestående
samhällsförhållandena alltid är grunden för den fortsatta
utvecklingen. Konservatismen accepterar samhället sådant det är. Den
vill endast genom reformer inom ramen för det bestående låta
utvecklingen gå vidare. Det kan därför tänkas två olika slag av
konservatism.

Dels är konservatismen den åskådning som just nu söker tolka det
rådande samhället på fördelaktigast möjliga sätt, och som utifrån de
existerande förhållandena bygger sitt program. Eftersom de bestående
förhållandena är liberala och demokratiska och på det ekonomiska
området kapitalistiska, blir konservatismen följaktligen liberal,
demokratisk och kapitalistisk.

Konservatismen i denna mening förändras alltid med tiden. Den följer
i släptåg efter utvecklingen och kan knappast kallas en självständig
ideologi.

Vid sidan av denna mera allmänna konservatism finns det emellertid en
konservativ ideologi, för vilken all utveckling är ett sakta och
stillsamt framåtskridande. Enligt denna åskådning är alla
revolutioner icke några verkliga förändringar i utvecklingen utan bara
tillfälliga krusningar på ytan. De framsteg som revolutionär politik
åstadkommer måste förr eller senare gå om intet, såvida inte den djupa
utvecklingen, den som går fram oberoende av yttre välvningar, hinner i
kapp dem. Denna åskådning anser att alla omstörtningar är av ondo,
därför att de ändå inte åstadkommer större resultat än den långsamma
utvecklingen själv.

Liberalismen kallas den åskådning enligt vilken folket utgörs av en
samling på ett visst område bosatta, likaberättigade individer. Staten
är enligt liberal uppfattning att jämföra med ett bolag, där
medborgarna är aktieägare. Staten tillkommer genom en fri
överenskommelse mellan de enskilda medborgarna och är följaktligen
underkastad deras vilja. Näringslivet har likaledes skapats av de
enskilda individerna, och bör följaktligen få utveckla sig genom en
fri konkurrens mellan olika individer utan ingrepp från statens
sida. Genom att individens förnuft politiskt och ekonomiskt får ostört
utveckla sig, uppnås liberalismens mål, största möjliga lycka åt
största möjliga antal.

Liberalismen är alltså demokratisk, kapitalistisk och
rationalistisk. Den kan understundom även vara nationell, i det att
den erkänner folket som en ram för det liberala samhället och den
liberala staten. Den kan däremot aldrig vara nationalistisk.

Anarkism kallas den åskådning enligt vilken all statlig och
samhällelig ordning måste avskaffas för att de fullständigt fria och
egendomslösa individerna i fritt samarbete ska kunna utveckla sig
efter den förnuftiga natur som människan i grunden anses
besitta. Anarkismen är liberalismens yttersta flygel. Den är liksom
liberalismen individualistisk men driver denna individualism till
ytterlighet. [...]

Socialismen kallas den åskådning för vilken det allmännas intresse på
olika områden måste gå före det enskildas.

Socialismen har genomgått tre utvecklingsperioder: det utopiska, det
marxistiska och det korporativa.

Den utopiska socialismen grundades i början av 1800-talet av en rad
franska idealister. Den har fått sitt namn av ordet utopi, vilket
betyder en framtidsdröm, som aldrig kan förverkligas. De utopiska
socialisterna ville bygga ett samhälle där egendomen kontrollerades av
en statsmakt uppburen av de bästa inom folket. En aristokratisk
socialism om man så vill, med ett vackert framtidsprogram men utan en
klar uppfattning om den historiska utvecklingen eller den dåvarande
verkligheten.

Den marxistiska socialismen eller marxismen skapades av den
tyskjudiske tänkaren Karl Marx. Den utgår ifrån den materialistiska
historieuppfattningen enligt vilken all utveckling är en historia om
klasstrider. I det feodala samhället härskade adelsherrarna över
bönder och borgare. Borgarna reste sig i den franska revolutionen och
byggde det av borgarklassen behärskade kapitalistiska samhället, i
vilket borgarna härskar över proletariatet eller arbetarklassen.
Arbetarklassen skall emellertid genom den proletära revolutionen
överta makten, bygga upp den proletära diktaturen för att sedan
organisera det socialistiska samhälle, där staten avskaffats och all
makt över näringslivet och samhället överlåtits åt en facklig eller
kooperativ demokrati.

Den marxistiska socialismen har, i motsats till den utopiska
socialismen, en klart utformad uppfattning av den historiska
utvecklingen och den bestående verkligheten, men den saknar
utopisternas målmedvetna framtidsprogram.

Kommunismen är den åskådning som bevarat den revolutionära marxismen
i dess renaste form. Den har vidare utvecklats genom Lenins lära om
imperialismen som ett uttryck för den kapitalistiska världens inre
förfall. Liksom enligt Marx konkurrensen mellan kapitalisterna i det
inre kommer borgarklassen att smälta samman till ett fåtal bottenrika
personer, vilka så småningom inte ka hålla stånd mot det påträngande
proletariatet, kommer enligt Lenin kampen om kolonier och råvarukällor
mellan de kapitalistiska staterna, den s k imperialismen, att i så hög
grad försvaga de kapitalistiska staterna, att de undertryckta massorna
i dessa stater så småningom gör gemensam sak med de i kolonierna
utsugna färgade folken. Denna aktion framstår för kommunismen som
vägen till världsrevolution, kommunismens slutmål.

Syndikalismen är liksom kommunismen revolutionär, socialistisk och
proletär. Men den tar avstånd från marxismens lära om klasskampen som
en strid om materiella fördelar. All historia, säger syndikalismens
lärofader, fransmannen Sorel, är meningslös. Det finns bara en sak som
ger utvecklingen färg och innehåll, det är den mänskliga hjälteandan
eller heroismen. Människornas liv får färg genom drömmar om
idealtillstånd, s k myter. En sådan myt var drömmen om det tusenåriga
riket i den första kristna kyrkan. Den hänförde de kristna till
martyrkyrkans bragder. En annan myt var den franska revolutionens dröm
om ett samhälle uppbyggt på frihet, jämlikhet och broderskap. Den
hänförde Napoleons härar till deras sagolika segrar. Syndikalismens
myt är drömmen om det socialistiska samhället, stiget ur det sista
avgörandet, den stora generalstrejken. Genom ständiga oroligheter
genom strejker, sabotage och kravaller skall den proletära klassandan
hållas vid liv. Proletariatet skall ständigt stå på krigsfot, ständigt
vara berett på det sista avgörandet. På så sätt blir den moderna
klasskampen ett nytt blad i den mänskliga hjältekampens historia.

Socialdemokratin kallas den åskådning som på demokratisk och laglig
väg vill genomföra den marxistiska socialismen. Socialdemokratin
anser att arbetarklassen utgör den ojämförligt största delen av ett
folk. Genom den allmänna rösträtten kan denna klass få det avgörande
inflytandet över staten. Om blott socialdemokratin fritt får bedriva
sitt upplysningsarbete är detta endast en tidsfråga. Sedan
arbetarklassen sålunda på demokratisk väg uppnått den absoluta makten
skall den använda denna makt för att genomföra socialismen. Denna
uppfattas av socialdemokratin främst som den ekonomiska demokratin.

Socialdemokratin vill sålunda förena den politiska, den sociala och
den ekonomiska demokratin i ett samhällssystem. Den är i motsats till
kommunismen reformistisk. Då den även i viss mån avtrubbat det
marxistiska framtidsprogrammet, i den mån något sådant förelegat,
kallas den på grund av denna programrevision för revisionistisk.

Den korporativa socialismen kallas den åskådning för vilken det
korporativa samhället är den närmaste framtidens
samhällsform. Korporatismen ser i industriens tillkomst orsaken till
den sociala och ekonomiska omvälvning som världen under de sista
hundra åren fått genomgå. Den tar till sin uppgift att ge det
industrialiserade samhället den organisation som detta behöver för att
kunna uppnå största möjliga trivsel och effektivitet. Den bygger
därvid på klasskampens avskaffande och ersättande med ett samarbete
mellan folkgrupperna. För att uppnå detta mål uppställer den två
fordringar. För det första måste den demokratiska staten ersättas med
en auktoritär som är mäktig nog att åtaga sig de fattigare
folkgruppernas skydd och undvika ensidigt klassvälde, och för det
andra måste det gemensamma arbetets avkastning rättvist fördelas
mellan de olika folkgrupperna, så att varje grupp får en känsla av
social rättvisa. Genom samarbete och rationalisering inom det
korporativa samhällets ram vill den korporativa socialismen sedan
bereda möjlighet för en stegrad produktion och därmed för ökad
trygghet åt de för närvarande fattigaste grupperna.

Den korporativa socialismen skiljer sig på en rad punkter från den
marxistiska. Den vill inte uppnå sitt mål genom en ökad klasskamp utan
genom klasskampens avskaffande. Den vill inte genomföra ekonomisk
demokrati utan införa ett samarbete mellan företagsledare och i
företaget anställda. Den vill genom klasskampens avskaffande söka
vinna företagarna för det socialistiska uppbygget. Den vill inte
avskaffa äganderätten eller överföra denna i statens händer, då detta
enligt korporativ uppfattning endast skulle betyda att kapitalet
råkade i de högsta ämbetsmännens eller de högsta fackliga
förtroendemännens händer, vilket skulle innebära ett ännu värre
fåtalsvälde över kapitalet än i ett kapitalistiskt samhällle. Den
korporativa socialismen bibehåller sålunda den enskilda äganderätten
men ställer den under statlig kontroll. Den är anhängare av ekonomisk
och politisk hierarki men social demokrati. Dess huvudprinciper kan
uttryckas i orden: Ägandets ansvar - arbetets ära.

Den nya nationalismen är det sammanfattande namnet på alla de
strömningar som efter världskriget framträtt i Europa för att gestalta
samhälle i korporativa former och däröver bygga en auktoritär
statsledning. Den nya nationalismen har f ö vid sidan av klart
utformade idérörelser även tagit sig uttryck i antidemokratiska
statsbildningar på nationalistisk grund utan något utpräglat
idéprogram eller någon utbildad samhällsåskådning.

Fascismen kallas den italienska formen av den nya
nationalismen. Fascismen anser att det väsentliga i utvecklingen är
livet, det gåtfulla driftsbetonade, instinktiva och viljemätttade
livet. Instinkterna är dels individuella och dels kollektiva. Den
individuella instinkten utformar personligheten, den kollektiva skapar
gemenskapen, folket. Det är personlighetens skyldighet att tjäna den
nation han tillhör. Fascismen tror liksom syndikalismen på myterna,
som hänföra massorna till bragder och offer. Fascismens myt är
drömmen om Italien, om det återuppståndna romerska imperiet. För att
förverkliga den drömmen organiserar fascismen det italienska folket
till en sluten enhet. Korporationerna och deras underavdelningar blir
formationer i arbetets stora nationella armé. Den auktoritära staten,
företrädd av hövdingen, il Duce, blir den stora överledningen. Italien
är ett uttryck för italienarnas kollektiva instinkt, dess ledare har
formats genom de anlag till särpräglade personligheter som folket
rymmer inom sig. Diktaturen är nödvändig för fascismen för att folkets
samfällda handlingar ska bli starka och effektiva nog. Italien skall
genom fascismen kunna ge uttryck åt sin obändiga, instinktiva vilja.

Nationalsocialismen är den tyska formen av den nya nationalismen. För
nationalsocialismen präglas historien av de raser som kämpar om
makten i världen. De människor som är av samma ras, eller som fått sin
andliga prägel av den kultur som skapats av en viss ras, söker sig
till varandra. På så sätt uppstår folken i historien. Det tyska
folket har skapats av germanska stammar tillhörande den nordiska
rasen. Germansk kultur har sålunda satt sin prägel på alla tyskar,
även om de tillhör andra till Tyskland inflyttade raser. Folket bildar
en gemenskap i vilken den enskilde blott är ett uttryck för det
gemensamma liksom droppen är en del av en bölja. Ur folket stiger ett
ledarskikt bestående av de män, vilka bättre än andra förkroppsligar
rasens vilja och känsloliv, och ur detta ledarskikt framträder den
främste, ledaren, som samlar ledarskiktet omkring sig till en folket
ledande rörelse. Ledaren förkroppsligar folkets vilja. Staten är ett
redskap genom vilket ledaren på det politiska området fullgör
folkviljan, medan samhällsorganen, exempelvis korporativa
organisationer, är medel för ledaren att på det sociala och ekonomiska
området genomför denna folkvilja.

Nationalsocialismen är sålunda ett uttryck för en rasbunden
folkgemenskap, ledd och organiserad av en ur folket självt stigen
ledare och av honom utnämnda funktionärer inom statens förvaltning,
inom rörelsen och inom de samhälleliga organisationerna av kommunal
eller korporativ natur.

Nationalsyndikalism kallas den spanska formen av den nya
nationalismen. I början av 1930-talet bildades bland Madrids studenter
de s k nationalsyndikalistiska juntorna, fackliga sammanslutningar,
som krävde en korporativ samhällsordning. Dessa slogs senare samman
med den av Jose' Primo de Rivera bildade Spanska falangen, vilken
kämpade för en auktoritär statsledning. Vid sammanslagningen mellan
detta parti och det monarkistiska traditionalistpartiet efter
inbördeskrigets utbrott antogs så gott som oförändrat det
nationalsyndikalistiska programmet. Nationalsyndikalismen är starkare
katolskt orienterad än fascismen och har starka individualistiska
drag, vilket framhålles som ett uttryck för spanskt folkkynne. Den
företräder traditionerna från det spanska världsväldets dagar och vill
söka skapa en iberisk kulturgemenskap mellan Spanien, Portugal och de
Latinamerikanska staterna.

Nysvenskheten är den svenska formen av den nya nationalismen. Den har
fått mycket av sin prägel från de jämförelsevis lugna förhållanden som
kännetecknat den svenska utvecklingen efter kriget. Dess myt är
nationen, det genom tiderna levande svenska folket. Detta folk är
inte bara ett historiskt begrepp och inte heller enbart en raslig
företeelse. Det har också präglats av den svenska naturen med dess
korta, ljusa och intensiva somrar och dess långa mörka vintrar. Ras
och historia, språk och kultur smälter i den nysvenska nationalismen
samman med den svenska naturupplevelsen till en nationell bekännelse,
i vilken det storvulna och heroiska förenas med det lyriska och
innerliga i svenskhetens väsen. Nysvenskheten betraktar utvecklingen
som en spänning mellan personlighet och folkgemenskap. I motsats till
demokratin erkänner den inte personlighetens företräde, men i motsats
till nationalsocialismen ger den inte heller en företrädesställning åt
gemenskapen. Nysvenskheten ser i personlighet och gemenskap de två
likvärdiga faktorer ur vilkas brottning och samspel historien växer
fram till ett färgrikt och meningsmättat drama. Medan
nationalsocialismen utifrån sin uppfattning om gemenskapen som det
högsta värdet bygger upp en likriktad ledarstat, där alla poster
tillsätts uppifrån av ledaren, där all kultur är renlärig och
likriktad uppfostran, och där livsåskådningen helt präglas av
rastanken, leder den nysvenska åskådningen fram till en folkstat, där
vid sidan av uppifrån utsedda ledare också ett system av rådgivande
nedifrån valda församlingar fungerar. Nysvenskheten blir motståndare
till den andliga likriktningen. Staten är ett uttryck för gemenskapen
men kulturen växer fram ur enskilda skapande personligheter. Dess
personlighetstanke gör rasen icke till ett självändamål utan till ett
redskap åt den fria människoanden, som av rasen formar ett folk liksom
bildhuggaren mejslar sitt konstverk ur marmorn. Denna uppfattning är
djupast sett kristen. Människoanden är icke enbart en produkt av ras
och omgivning. Den bär också inom sig något av alla yttre faktorer
obundet, någonting som ger människan hennes fria vilja, hennes plikt,
hennes ansvar och hennes ära. Det är varje folkkamrats skyldighet att
fritt ställa sig till den nationella gemenskapens förfogande. Han är
genom födelsen infogad i nationens ödesgemenskap. Ur denna tankegång
växer den nysvenska socialismen. Dess yttre uttryck blir en korporativ
samhällsordning, i vilken nysvenskheten förenar en statlig
planläggning med ett fritt verkande personligt initiativ.
Nysvenskheten är motståndare till klassamhället och vill genom
ekonomisk förbättring av de fattigaste folkgruppernas ställning, genom
organiserad kapitalbildning inom de breda lagren, samt genom en i
statlig ungdomsrörelse organiserad likartad uppfostran skapa
förutsättningarna för en verklig social gemenskap. Nysvenskheten är
till sist aktivistisk. Den fordrar att Sveriges intressen klart och
målmedvetet ska hävdas, och att Sverige skall ta ledningen inom en
nordisk gemenskap, vars plats på frontlinjen mot världskommunismen är
självklar.
Mycket läsvärt och hyfsat koncist. Är jag korkad månne, men vad åsyftas med den pågående omskrivningen? Är det du som står för den?

Julius
Monday, August 16th, 2004, 07:40 PM
Är jag korkad månne, men vad åsyftas med den pågående omskrivningen? Jo, skriften är från 30-talet och innehåller ålderdomliga uttryck (typ "demokratien") så jag har helt enkelt moderniserat språket en smula. :)

Kvasir_
Saturday, September 18th, 2004, 11:08 AM
jag har själv skriften "nysvenskheten och ideologierna" måste säga att den är ganska lik denna skrift. När kom den här ut? :)

Julius
Saturday, September 18th, 2004, 07:42 PM
jag har själv skriften "nysvenskheten och ideologierna" måste säga att den är ganska lik denna skrift. När kom den här ut? :)
Den du har är en uppdatering av denna skrift som är från 30-talet. :)