PDA

View Full Version : Rassystematik: Europaner



Väring
Friday, July 29th, 2005, 05:24 PM
A östlig högskallig underkrets (östeuropaner, ÖE).

I en primitivare grupp "protoeuropaner" (PE)
(f.ö. långskalliga och lockhåriga).
a) mycket småvuxna, spinkiga, föga skäggiga weddider i V. Indiens och Ceylons bergsskogar.

b) de något storvuxnare, mer undersätsiga och mycket skäggiga ainuiderna och de med dem rätt närbeskäktade wjatkiderna (rester i skogstrakterna här och där mellan Waldai och Altai).

II eg., mer progressiva östeuropaner eller kaspaner.
a) långskallar
1) mörka: östmediterrana eler kaspida (Ks) rasen. Medellängd, ibland däröver, oftast rätt smalt, skarpskuret ansikte. Många underraser inom denna ras, som har en utbredning, om än i delvis stor blandning, över stora delar av Asien, Afrika och Europa. De viktigaste underraserna är den pontina, saharina, indina (alla gracila med fina ansikten, smal, rak näsa, hos de två sistnämnda föga skägg), den afganina (mycket storväxta, rätt smala ansikten, men tjockare, svagt böjd näsa, rätt tjocka läppar, stort skägg). Andra underraser i Egypten (?) och Polynesien (P).
2) blond: östnordider (ej å kart) (f.ö. utom huvudhöjden så utomordentligt lik västnordiderna, att den vid en annan uppställning nog kunde ha förts dit såsom en underras). Består f.ö. av en aistin underras i V. Finland och Estland, och en arin, spridd i Ö. Europa och V. Asien, båda högväxta.

Lundman, Bertil (1939). Jordens människoraser och folkstammar. S 132


b) kortskallar
1) taurider (T), storväxta kortskallar med mycket högt huvud (HLI c. 78-80!) med platt nacke, samt stor kroknäsa och lockigt här, ansiktet långt, även om ansiktsbredden är rätt växlande. Underraser: dinariner: mycket storväxta; i Kaukasus en liknande, mtebin (georg mtebi = bergland) underras; armeniner: medellängd med starkt köttig näsa: karpatiner (rel. sen blandras?) lägre växt.
2) näsa mindre, ofta konkav (utom de nedan nämnda även den rätt föga kända pamirida rasen i Pamir: ej å kart).
a) blonda, av medellängd: östbalter (Ö) med två underraser savolaxiner (lägre kroppslängd, litet, något prognat ansikte, något sneda ögon) och tavastiner (högre kroppslängd, stort, rätkäkigt ansikte, horisontella ögon).
b) mörka och mycket små (syd-) "lappider" (L) (variner; av lapska vare = berg) hos oss och de närbesläktade, ej fullt så särpräglade gorinerna i Polen (av polska gora = berg).

B västlig lågskallig (qfattig) underkrets: atlantaner (eller västeuropaner, VE).

I långskallar,
a) mörka,
1) storväxt och mer primitiv: Tydalider (ej å kart).
2) i regel mer småväxta äro de mångformiga (väst)mediterran(id)erna (M) med bl.a. följ. underraser: den primitivare, småvuxna berina, den lilla, eleganta insulina (eg. mediterrana), den mer storvuxna och svagt kroknästa baskina och den mer avlägset besläktade arabina; om den sistnämnda se NR s. 67 (där den kallas orientalisk).

b) ljusa: (väst)nordider (N) = nordras i NR; göta- och svea typen äro ej ens underraser, utan av lägre valör; en underras är väl däremot (?) den stora grova falina ("västfaliska") rasen i NV. Tyskland och förmodligen även sydligaste Norge, ehuru där starkt blandad med götatypen (västmanlandstypen i NR får betraktas som en varietet av den falina underrasen). En närstående, till typen grov underras äro de blonda "kanarinerna" (på Kanarieöarna m.m.).

Ibid., S 133


En särskild, hithörande underras är väl den storvuxna och ljusögda, men mörkhåriga nordatlantina rasen (något qrikare), även om den i viss mån är en "mellanras" mellan nordider (av götatyp) och insuliner.

II kortskallar (väst)alpina (A) rasen (eg. västalpida) med en särskild underras i V. Norge, den strandina (huvudrasen kan då kallas den cevennina).

Ibid., S 134

Rehnskiöld
Saturday, July 30th, 2005, 02:33 PM
En närstående, till typen grov underras äro de blonda "kanarinerna" (på Kanarieöarna m.m.).

Såpass alltså, och jag som trodde att spanjorernas ankomst påverkade infödingarna där i en mer europeisk riktning. Kan ha varit tvärtom alltså? Finns det inget sådant som en västlig högskallig krets?

Väring
Saturday, July 30th, 2005, 05:29 PM
Såpass alltså, och jag som trodde att spanjorernas ankomst påverkade infödingarna där i en mer europeisk riktning. Kan ha varit tvärtom alltså? Finns motsvarigheter även i Nordafrika. Coon har en del exempel därifrån i The Races of Europe. Kanarinerna är troligen det ursprungliga elementet på Kanarieöarna.


Finns det inget sådant som en västlig högskallig krets?Som helhet är västeuropa lågskalligt, men det finns stora variationer mellan länder och regioner. Island och Norge är lågskalligare än Sverige - delar av Spanien och Italien är högskalliga. För övrigt en praktisk indelning i låg- och högskallar av Lundman.

IlPrincipe
Saturday, July 30th, 2005, 06:40 PM
Intressant. Mycket av det initiala kan man finna i Lundmans bok ("Raser och folkstockar i Baltoskandia", 1946)


(P).2) blond: östnordider (ej å kart) (f.ö. utom huvudhöjden så utomordentligt lik västnordiderna, att den vid en annan uppställning nog kunde ha förts dit såsom en underras). Består f.ö. av en aistin underras i V. Finland och Estland, och en arin, spridd i Ö. Europa och V. Asien, båda högväxta.

Detta torde väl vara det som Lundman menade med "Aistonordisk"? D v s den vitblonda östnordiska typen utmärkande för urindoeuropéerna och typisk för sin kombination av västeuropeisk långskallighet och östeuropeisk högskallighet. Den är väl ganska ovanligt framträdande i dessa dar (i oblandad form som så många andra) och ganska nära besläktad med den svenska Hälsingetypen (västbaltider - lång, blond samt hög och medelskallig).

Vi sammanfatta nu det här ovan sagda under historiska perspektiv. Då vår uppgift ju huvudsakligen är att behandla de aktuella förhållandena, måste detta dock bli helt korfattat, särkilt som ju anknytningarna till historiskt material i mycket äro så osäkra, och den nutida betydelsen av smärre förskjutningar under historisk tid ofta äro ytterst osäker. (…)

Utbredningen är av de relativt mer småväxta stockarna, måste man, även oberoende av eventuella arkeologiska rön, anse som en tydlig restutbredning både i Skandinavien och Finland. Jag förmodar därför, ehuru med stor tvekan, att de utgöra återstoden av tidigare förhärskande, men numera undanträngda folkelement i Baltoskandi. – Vi kunna tänka oss, att de första invandrarna som efter landisens avsmältning kommo från sydväst över de danska öarna, voro tydalingarnas och norsk-alpinernas förfäder och de från sydöst vandrande ev. sydlapparnas. Tänk om trots allt, de mer mongoloida nordlapparna också äro så gamla att de gå tillbaka på komsa-kulturens bärare (sannolikt äro de dock senare, sannolikt med norsk-alpiner uppblandade, inkomlingar från Ishavskusten). – Ättlingarna till samtliga dessa typer äro fortfarande med eller mindre brunetta, något annat kunde de knappast heller då för tiden varit i dessa trakter med den då starka instrålningen och reflexionen i isfältens närhet.

När så isen smultit bort kommo rätt snart efter dem söderifrån blonda stammar, tydligen redan nu uppdelade på en lågskallig grupp från söder över Danmark, västmanlandstypernas förfäder, och en högskallig från sydost över Karelska och Aunus-näsen, förfäder till de nuvarande savolaxinerna (tavastinernas urhem torde däremot legat ungefär vid Peipus). Alla dessa grupper vore jägare och fiskare.

Först sedan kommo åkerbrukande stammar med relativt högre kroppslängd (eller åtminstone anlag till sådan). Även här har vi en sydvästlig lågskallig grupp, som senare bildat götatypen, och en baltisk, mer högskallig grupp, aistinernas förfäder. Till de sistnämnda hörde väl också de stridsyxfolk, som över SV Finland och Åland gingo över till östra Sverige. En annan grupp stridsyxfolk trängde från Mellaneuropa ut på jylländska halvön, ännu andra åter, obetydligt senare, över Skåne in i västra Skandinavien, där de småningom mötte den östra strömmen. Den äldre befolkningen kuvades. Att trots dessa översvämningar av stridsyxfolk människorna i västra Skandinavien fortfarande äro så lågskalliga intränglingarna från sydöst snart försvunno i massan. I östra Sverige och norrut mot Tröndelagen däremot voro de högskalliga stridsyxbärarna visserligen också i mindertal, men dock relativt något talrikare gentemot den lågskalliga urbefolkningen. Här uppkom nu den (dock endast) något höskalligare tröndeytpen. I Finland däremot, där även urbefolkningen måste vara högskallig, framkallade ju däremot eventuella blandningar med denna ej någon minskning i huvudhöjden på de invandrande urindoeuropéerna.

En hel de av de äldre skikten i Skandinavien drevos ock från de lättillgängligare och för nykomlingarna mer eftersträvansvärda bygderna i väster och öster längre in i det inre, där de nu utgöra västmanlandstyperna. I sin tur trängde dessa senare in tydalingarnas förfäder ännu längre in i det inre. Att döma av en del uppgifter i de norsk-isländska ättesagorna tyckas dessa tydalstyper ännu under vikingatiden delvis varit i någon mån etniskt särskilda från nordbor. (…)

De redan förut i de norska kusttrakterna boende tydalsliknade typerna drevos däremot ut i det yttersta kustbandet, där de (kanske genom ensidig näring) småningom brakymofiserades till strandiner (någon liknade utveckling har tydligen ägt rum här och där på de danska öarna). Att strandiner knappast förekomma utmed kusten till den egentliga Tröndelagen (ungefär från Molde till Namsos) torde bero på att de förmodligen i rätt sen tid (möjligen först under järnåldern) från sydöst (Ö. Svealand och S. Norrland?) invandrade, eller åtminstone med dylika invandrare förstärkta trönderna då gjorde rent hus även utmed själva kusten. Trycket inifrån mot kusten blev m. a. o. här så starkt, att den strandina ”bården” brast!

De båda lapska huvudstockarna tänker jag mig uppkomna genom blandning mellan strandiner (eller deras förstadier) och österifrån kommande grupper, för sydlapparnas del något slags högskalliga wjatkiner från mellersta Ryssland ( i ancylus-tid?), för nordlapparna (ev. med samojeder besläktade), något senare utmed Ishavskusten invandrade primitiva mongolider.

Härmed skulle huvuddragen av Skandinaviens antropologiska geografi redan vara given i och med stenålderns slutskede. Fimbulvintern skulle då endast ha framkallat smärre folkförskjutningar (…) och en allmän folkminskning, men varken helt ommöblerat eller utrotat de sedan halvtannat årtusende i sina bygder fastrotade stockarna. – Det sagda är visserligen mycket osäkert, men stämmer för bra med de arkeologiska förhållandena för att kunna förbigås med tystnad.


I en primitivare grupp "protoeuropaner" (PE)
(f.ö. långskalliga och lockhåriga).
a) mycket småvuxna, spinkiga, föga skäggiga weddider i V. Indiens och Ceylons bergsskogar.

b) de något storvuxnare, mer undersätsiga och mycket skäggiga ainuiderna och de med dem rätt närbeskäktade wjatkiderna (rester i skogstrakterna här och där mellan Waldai och Altai).


Alla till Wjatkiderna härrörande underraser är intresseranta då de utgörs av en nordisk/östbaltisk urras i Ryssland (upphoven till kaukasierna?). Deras utbredning är intressanta. Vore bra med mer material på det här området...

Väring
Sunday, July 31st, 2005, 05:32 PM
Detta torde väl vara det som Lundman menade med "Aistonordisk"? D v s den vitblonda östnordiska typen utmärkande för urindoeuropéerna och typisk för sin kombination av västeuropeisk långskallighet och östeuropeisk högskallighet. Den är väl ganska ovanligt framträdande i dessa dar (i oblandad form som så många andra) och ganska nära besläktad med den svenska Hälsingetypen (västbaltider - lång, blond samt hög och medelskallig).

Visst är det så. Lundman verkar använda olika ord från bok till bok. De här trådarna kunde kanske vara av intresse.

http://forums.skadi.net/showthread.php?t=9107
http://forums.skadi.net/showthread.php?t=8282
http://forums.skadi.net/showthread.php?t=7067
http://forums.skadi.net/showthread.php?t=6866
http://forums.skadi.net/showthread.php?t=5682


Alla till Wjatkiderna härrörande underraser är intresseranta då de utgörs av en nordisk/östbaltisk urras i Ryssland (upphoven till kaukasierna?). Deras utbredning är intressanta. Vore bra med mer material på det här området...

Jag har inte sett några exempel på Wjatkider men beskrivningen liknar rätt så mycket det som Coon kallade för "Ladogan".