PDA

View Full Version : Lundman om indoeuropeer



Väring
Monday, July 18th, 2005, 05:19 PM
Den åsikten, att redan i de äldsta pontina och väl (språkligt) ej alls indoeuropeiska rasvandringarna från Turan ingått ett starkare blont, kanske t.o.m. indoeuropeiskt element, är knappt troligt, ehuru energiskt försvarad i dessa dagar av denstarkt raschauvinistiske engelsmannen R. Dart. Han håller på en blond "nordisk" kärna, t.o.m. i egypter, semiter och hamiter! Osannolikt är ock, att, som Reche uppger, blonda typer funnits avbildade redan från de äldsta sumeriska perioderna. Andra vilja rent av finna indoeuropeiskt kulturgods, ja, ras bland polynesierna, vilkas adel verkligen kallats Arii (!!). Dessa tyckas dock verkligen, trots deras "malajiska" språk, innehålla kaspida element, som dock etnogeniskt ej torde ha något närmare samband med indoeuropeerna (se s. 212!).

Längst i nordväst gränsade pontinerna till en annan ras, extremt långskallig (BLI c. 70) och minst lika högskallig (HLI c. 75), trots (den åtminstone sekundära) närheten till V. Tysklands cromagnida lågskallar, men blond liksom dessa senare. De bevarade, starkt enhetliga kranierna visa rätt smala ansikten med kraftiga drag. Många arkeologer vilja sätta rasens urhem så västligt som till Türingen, men såväl på grund av den delvis rätt starka olikheten i typ mot megalitfolket, som av kulturgeografiska skäl, måste de dock ursprungligen kommit österifrån åtminstone från S. Polen eller Galizien, men heller icke mycket längre österifrån. Vi kalla rasen s.s. närstående nordras östnordisk. De voro otvivelaktigt indoeuropeernas förfäder.

Lundman, Bertil (1943). Jordens människoraser och folkstammar. S 48


Som kulturgrupp kallas stammarna än snörkeramiker, än stridsyxfolk, vilket i områdets kärna är detsamma. Kulturen var mot stenålderns slut halvnomadisk dock (utom möjligen längst i SO.) med odling av bl. a. korn. Religionen med sin dyrkan av elden, härden och himmelen var ej heller någon bondereligion. Folket var krigiskt och ytterst expansivt, tack vare ett par viktiga kulturframsteg, delvis uppkomna genom inflytelser från Österlandet, delvis självständigt uppfunna av detta intelligenta folk. Sannolikt ha de förmedlats via nedre Donauländerna (Siebenbürgen) eller Kaukasien, ur vilka länder mindreasiatiska köpmän redan i tredje årtusendet f. kr. hämtade silver, koppar, guld m.m.

Urindoeuropeerna hade nämligen lärt sig att begagna kärror, till en början säkert dragna av oxar. Det syns på det ända in I medeltiden enda använda anspänningssättet med ok (lokan uppfanns först omkr. 1200), vilket ju endast är lämpligt för hornkreatur och blott sekundärt kan ha applicerats på hästar (och åsnor). Snart finna vi kärrorna även dragna av hästar, indoeuropeernas husdjur par preference, och sedan dröjde det inte länge, innan den fruktansvärda, lätta stridskärran utexperimenterades (efter förebilder i sumeriska åsnekärror, de senare dock av enklare typ). Orden för vagn, kärra och alla dess delar, tistelstång, hjul, nav o.s.v. äro f. ö. gemensamma för alla eller de flesta indoeuropeiska språk.
(Vid ett så stort och väl samstämmande material som detta kan verkligen denna annars så osäkra "språk-paleontologiska" metod ge ett otvetydigt resultat.)


Hade redan den klumpiga oxkärran ökat stammarnas rörlighet, fingo de nu en enorm överlägsenhet i strid. Ridkonsten var, om än kanske ej alldeles okänd, så dock länge mindre använd. Först senare framträdde östindoeuropeiska rena ryttarfolk, såväl i Norden som i Asien.

Ibid., S 49


Dessa ha tydligen självständigt övergått till ridning, något som Centralasiens mongoler ock småningom lärde sig av dem, ty så och ej omvänt torde det gått till (se vidare nedan!). - Vidare var det en bättre stridsyxa (mest av sten), av såväl etymologiska (jfr att grekiska peleksys, sanskrit paracu "stridsyxa", kommer av sumeriska balag via assyriska pilakku) som typologiska skäl influerad av österländska yxtyper (av koppar) (obs. att hos de flesta indoeuropeiska folk huvudgudarna tänktes åka och strida med stridsyxa, ej med pilbåge!).

Denna åsikt om indoeuropeernas "urhem", rättare (äldsta kända) spridningscentrum, och urtillstånd har snart s.g.s. överallt slagit igenom. Detta stödes dels på stridsyxefolkets arkeologiska betygade kultur (som i allo stämmer med det språkforskningen kan framdraga om folkstammens urtid), liksom dess expansiva karaktär och lämpliga initialpunkt kan förklara indoeuropeernas exempellösa segertåg.

I ljuset av den sensationella upptäckten av sanskrit s.s. ett med de europeiska språken besläktat tungomål, ansågs däremot under det tidigare 1800-talet att "urhemmet" legat i Asien (Iran eller V. Turkestan och sanskrit mer eller mindre varit själva urspråket!). Efter 1800-talets mitt kom reaktionen, och man ansåg nu "urhemmet" beläget vid S. Östersjön (ivroga kontroverser). Den framstående språk- och kulturforskaren O. Schrader m.fl. intog en förmedlande ståndpunkt med urhemmet I S. Ryssland eller östra Mellaneuropa. Några bekanta etnologer i Wien, även v. Eickstedt (ehuru han uttrycker sig mycket klart och försiktigt), vilja i våra dagar t.o.m. förlägga det ända borta i Centralasien (där indoeuropeerna skulle lärt sig hästaveln av mongolerna!)

Ibid., S 50




Framstående, moderna ryska forskare anse (enl. Fil. mag. B. Lundholm, som gjort osteologin ev en del förhistoriska hästar till föremål för sin lic.-avhandling) det dock fastslaget, att hästrasen hos mongolerna härstammar från tarpanen, den sydryska vildhäst, som indoeuropeerna tämjde, och ej från Mongoliets delvis ännu kvarlevande vildhästar. (Muntlig uppgift.) Denna åsikt blir till full visshet, då den pålitlige Birket Smith i "Kulturens Veje" framhåller , att det enligt kinesiska historiker är säkert, att de centralasiatiska mongolerna först år 400 f. kr. lärde sig hästskötsel av indoeuropeerna. (Jfr nedan om "röda" och "svarta" djävlar"!) Uppfattningen om "snörkeramikerna - stridsyxefolket" s.s. urfolket (Schuchhart, Sophus Möller, Forssander) är tydligen säkrad; s.s. förf. nedan motiverar även den sannolikt enda biografiskt möjliga.

"Urhemmet! måste alltså ha legat i östligaste Tyskland, Schlesien (ev. Thüringen) och trakterna öster därom, S. Polen, Mähren, Galizien o.s.v. Endast detta område är möjligt av biogeografiska skäl: Å ena sidan måste det legat åtminstone i kanten av det av vildhästar uppfyllda och för hästavel lämpade stäppområdet, som f. ö. under den dåtida "subboreala" klimatperioden omkring 2000 f. Kr. sträckte sig mycket längre åt nordväst än nuförtiden. Å andra sidan, och det är ännu viktigare, måste det legat inom det jämförelsevis svala nordeuropeiska område där blondheten (uppkommit och) kunde behålla sig. Mycket längre åt öster, där stäppen i östra Ryssland då nästan nådde tundran, är detta ej möjligt. Ty att urindoeuropeerna voro blonda, framgår av att åtm. dess adel (åtminstone utom de eg. arierna!) enl. fullt säkra historiska uppgifter övervägande var detta överallt i de sydliga, brunetta länder, dit denna folkstam trängt. Här märktes ock den bristande biogeografiska anpassningen genom den blonda herrerasens hastiga tillbakagång i de heta klimaten. Som nyckel till frågan om urhemmets läge kunde alltså formas slagordet: skogsmänniskan på stäpphästen!

Ibid., S 51


De historiska källornas uppgifter om blonda (eg.) arier, särskilt inder äro mer sällsynta. (Blondast voro ariernas nordstammar, skyter o.s.v., se nedan!). Dessa ha nämligen av vandringsgeografiska och språkligt kulturella skäl (till stor del nomader i äldre tid) redan från början bott längst ned på stäppen i SO., ja, kanske redan från början bestått av ett öst-nordiskt-pontint blandfolk, sydöst om det eg. stridsyxefolket. Under deras långa väg genom stäpperna till Indien och Iran måste nordblodet minskats, men ännu i Nordindien funnos förr (och finnas i bergstrakterna ännu!) enstaka blonda typer. De under sista årtusendet f. Kr. i Centralasien uppträdande tokarerna tyckas däremot ha kommit från trakterna av Karpaterna (?), varför de under sitt snabba framträngande österut ej hade hunnit nämnvärt rasligt omlagras eller uppblandas. Men även de centralasiatiska "arierna!, saker och skyter, framträda för kineser och andra s.s. övervägande blonda folk, de "röda djävlarna" (med blå-gröna ögon) i gammalkinesiska källor.
Först mycket senare tala dessa om "svarta djävlar", d.v.s äkta stäppmongoler. Märk i samband härmed, att såväl i Kinas som Assyriens forntid var "svarthårig" ett stående epitet på folket och = bofast; alltså måste blond och nomadisk ansetts identiska!

Så spredo sig indoeuropeernas unga, kampglada krigarfolk över större delen av Eurasien, från yttersta Spanien (kelter) till Gobi och från Norden till Ceylon.

Ibid., S 52

(Från omkring 2000 f. kr. utsattes Mindre Asien och länderna närmast öster och söder därom för oavbrutna indoeuropeiska invasioner både från NV- från Balkanhalvön: hettiter, fryger och senare kelter (galater), samt från NÖ. via trakterna kring Kaspiska havet bl. a. kimmerier och olika iranska stammar, främst arierna i mitanniriket. (De en tid så omdiskuterade amoriterna i Syrien m.m. voro däremot helt enkelt en rent semitisk stamgrupp. "Hyksos" däremot var en egyptisk kollektivbenömning för öknens rövarstammar; de historiskt bekanta hyksos voro nog mest semiter, ehuru deras ledare buro o-semitiska, kanske indoeuropeiska namn.)


Härigenom infördes, särskilt i herreskiktet, en hel del (öst-) nordiskt och väl även pontint blod. En rad hettitiska hövdingar på en synnerligen naturtrogen relief se precis ut som svenska nämndemän! Utom av andra skäl (förvekligande herreliv, ständiga krig) tog dock klimatet en sådan tribut av den rätt illa anpassade östnordrasen (särskilt småbarn), att den här snart starkt decimerades.

Ibid., S 61


Omkr. 1500 f. Kr. kommo så indoarierna över Turan och Hindukusch'bergspass. Länge inskränkta till Pandschab, besegrade de småningom draviderna och assimilerade dem till stor del. De dravidiska språken kommo då mest att kvarleva nere i det länge av arierna föga berörda Sydindien, mest bland av draviderna tidigare kuvade indomelanida stammar! (Det är dessa senares ras, som hittills kallats "dravidisk"). Jfr karta 21 över den för Indiens del viktiga näsformen. (Ju mörkare beteckning å kartan, dess bredare näsor) samt karta 22 över den lika viktiga hudfärgen (Obs. att kast, på indiska varna, ursprungligen betydde färg!)

Arierna assimilerade alltså snabbt dravidernas ras och mer utvecklade, men starkt sinnliga och grymma kultur. Liksom Kinas gamla medborgarkultur måste komma att bilda hörnstenen vid uppbyggandet av ett nytt modernt Kina, bådar å andra sidan den indiska excessiviteten ej gott för framtiden, när den hittills mest inom religionens ram hållna, bittra lidelsen under kulturutvecklingen väl snart ock kommer att riktas klass mot klass!

Rasligt voro väl indoarierna från början av en östnordisk-pontin blandras, som efter de blonda elementens successiva utdöende genom klimatet kanske homogeniserad kvarlever såsom afganiner. Delvis nordiskt blonda bergstammar finnas ännu i Afganistan.

Ibid., S 216

Rehnskiöld
Thursday, July 21st, 2005, 08:34 PM
Den åsikten, att redan i de äldsta pontina och väl (språkligt) ej alls indoeuropeiska rasvandringarna från Turan ingått ett starkare blont, kanske t.o.m. indoeuropeiskt element, är knappt troligt, ehuru energiskt försvarad i dessa dagar av denstarkt raschauvinistiske engelsmannen R. Dart. Han håller på en blond "nordisk" kärna, t.o.m. i egypter, semiter och hamiter! Osannolikt är ock, att, som Reche uppger, blonda typer funnits avbildade redan från de äldsta sumeriska perioderna. Andra vilja rent av finna indoeuropeiskt kulturgods, ja, ras bland polynesierna, vilkas adel verkligen kallats Arii (!!). Dessa tyckas dock verkligen, trots deras "malajiska" språk, innehålla kaspida element, som dock etnogeniskt ej torde ha något närmare samband med indoeuropeerna (se s. 212!).

Utan att kunna peka på någon direkt källa ställer jag mig här frågande. Har inte vissa klassifieringar av egyptiska reliefer och dylikt lett till att man kunnat tro att det fanns mer nordiska element i de styrande skikten?


Som kulturgrupp kallas stammarna än snörkeramiker, än stridsyxfolk, vilket i områdets kärna är detsamma. Kulturen var mot stenålderns slut halvnomadisk dock (utom möjligen längst i SO.) med odling av bl. a. korn. Religionen med sin dyrkan av elden, härden och himmelen var ej heller någon bondereligion. Folket var krigiskt och ytterst expansivt, tack vare ett par viktiga kulturframsteg, delvis uppkomna genom inflytelser från Österlandet, delvis självständigt uppfunna av detta intelligenta folk. Sannolikt ha de förmedlats via nedre Donauländerna (Siebenbürgen) eller Kaukasien, ur vilka länder mindreasiatiska köpmän redan i tredje årtusendet f. kr. hämtade silver, koppar, guld m.m.

Samma folkgrupp som kom att bebo Sverige varefter de drivit undan en tidigare bondebefolkning? Ett sidospår och kanske inte relevant visserligen men hur ställer man sig då till frågan om Sveriges ursprungsfolk? Vad vet man om det folk som bebodde landet innan detta stridsyxfolk slog sig ned?

Mycket intressant läsning!

Väring
Friday, July 22nd, 2005, 05:58 PM
Utan att kunna peka på någon direkt källa ställer jag mig här frågande. Har inte vissa klassifieringar av egyptiska reliefer och dylikt lett till att man kunnat tro att det fanns mer nordiska element i de styrande skikten?

Arthur Kemp skrev i March of the Titans att de ursprungliga egyptiska härskarna var nordiska, antropologiskt sett. Marija Gimbutas nämner i The Indo-Europeanization of Europe att Egypterna eventuellt var Indo-Europeer.




Samma folkgrupp som kom att bebo Sverige varefter de drivit undan en tidigare bondebefolkning? Ett sidospår och kanske inte relevant visserligen men hur ställer man sig då till frågan om Sveriges ursprungsfolk? Vad vet man om det folk som bebodde landet innan detta stridsyxfolk slog sig ned?

Lundman skrev att de första var förfäderna till de norska alpinerna, tydalstyperna och sydlapparna. Sedan kom västmanlandstyper, senare götatyper och östnordiska stridsyxestammar.

Väring
Tuesday, August 2nd, 2005, 06:00 PM
Uppdaterade text med något om arierna i Indien.