PDA

View Full Version : Lundman om antikens greker, romare.



Väring
Wednesday, July 13th, 2005, 05:17 PM
Kap 4. Europa i äldre historisk tid.

a. Historisk forntid

Vi börja med Grekland. Urbefolkningen här var lågskallig och tydligen av från början cromagnitt ursprung. Rasen var snarast en övergångsform mellan den arabina och den insulina, vilket ju även geografiskt sett är förklarligt. Näsan var sålunda rak enligt talrika, till stor del tydligen realistiska, men för övrigt på många olika sätt stiliserade avbildningar, såväl inhemska ("minoiska") som samtiden egyptiska och gick liksom hos den klassiska tiden idealtyp i ett med pannan. Läpparna tyckas ha varit rätt arabina genom sin svängda form ("amorbåge") och munnens relativa bredd. Märkvärdigt nog framträder samma läppbildning, t.o.m. ännu mer utpräglad (ss. "det arkaiska, grekiska leender") på alla skulpturer från de förklassiska, hellenska epokerna, alltså långt fram i "indopeuroeisk" tid.
Stilhistoriskt anses det av fackmännen ej kunna vara lån från något annat håll (om ej från semitiskt: förf.). Däremot är det alldeles olikt leendet hos såväl de klassiska statyernas som den nutida, i regel tunnläppade grekerna, som ej sällan ännu ha den klassiska, snarast pontint-armenina typens drag.(Lundman, Bertil (1943). Jordens människoraser och folkstammar. S 63)


Under den senare delen av den minoiska perioden med dess höga kultur inkommo en del armeniner (och pontiner?), men rasen förblev i huvudsak densamma. Omkring 2000 f. kr. kom den den första grekiska vågen, senare följd av flera andra. Den äldre befolkningen dels undanträngdes, dels assimilerades av detta, från början östnordiska och väl även något pontina herreskikt, som ännu länge var vida mer nordiskt än nygrekerna nu förtiden.
En hel del av den klassiska tidens skulpturer med sina feta och slappa, blaserade ansikten häntyda dock redan på Främre Asiens raser (och än mer laster!). Detta kallas av "kännare" för "klassisk ro: atarachia" (!). På skulpturer av grekiska ynglingar stötes vårt formsinne oftast av den köttiga hakan (ej sällan även av ett köttigt ansikte i övrigt).
(-Vid alla dylika jämförelser, måste man dock hålla i minne, att all konst i viss mån är stilisering.)

Även i kulturen visade sig rasblandningen. Den empiriske Aristoteles var av bevarade byster att döma till utseendet nordtyp (trots sin relativt ringa kroppslängd), den mer fantasifullt konstruerade Platon av mer armenin (eller dinarin) typ. En annan dylik motsats bildas av Aiskylos eller Sofokles, båda av rätt nordisk typ och den skeptiske Euripides av armenin. Att moderna tyskar till leda spinna ut dylika ämnen, säger varken till eller ifrån om deras reala existens. Sammanhanget mellan detta nordiska skikts utdöende och den grekiska kulturens avmattning är rätt tydlig, om ock många andra faktorer här varit verksamma. Verkligheten är inte så enkel!(Ibid., S 64)


De stammar, som senare kallats de italienska inträder omkring 1500 f. Kr. genom nuv. Venetien på Poslätten. Hit hörde romarna, ehuru de tydligen hade mottagit kulturella och även rasliga inslag av de egendomliga etruskerna, ett från början mindreasiatiskt folk, vilket till slut slagit sig ned i nuvarande Toskana (som sedan fått deras namn). I äldre forntid voro dessa senare ock övervägande av arabin typ, ehuru med armenina inslag samt med sådana av urbefolkningens insulina ras.

Tydligen ha ättlingarna till dessa etrusker, trots alla folkvandringar, talrikt kvarlevt i Toskana ända långt fram i tiden. Hos renässansens florentinare var rastypen påfallande ofta starkt "österländsk" (tänk blott på Savonarola, Dante, Machiavelli, de flesta mediceerna o.s.v.). Detsamma gäller nog kynnet med den hos dem, än mer än hos andra samtida italienare, starkt framträdande föreningen av raffinerat konstsinne och tygellös egoism och anarkism. Jämte allt det tidstypiska kan nog detta egenartade kynne delvis förklaras ur en speciell, germansk-österländs blodblandning.

De gamla romerska släkterna voro att döma av de i regel ytterst realistiska porträttskulpturerna och de talrika uppgifterna i den personhistoriskt synnerligt intresserade romerska litteraturen av övervägande (öst-?) nordisk typ. Sulla, Augustus, Tiberius m. fl. voro, så märkvärdigt det än låter, rena prakttyper med himmelsblå ögon och lingult hår.
Caesar var dock mörkögd och delvis dinarin. Överhuvud är den s.k. romerska näsan tydligen en nordiskt-dinarin näsa (i nutiden t. ex. buren av själve Mussolini), liksom den grekiska näsan, snarast en (arabin-) pontin-armenin blandform. - Även alpina och alpint-cromagnida romare finns avbildade. Det lägre folket var nog i äldre tider övervägande insulint, men stadsbefolkningen blev genom slavimporten till slut övervägande "syrisk" (armenin-arabin).

Även här förvärrade det mer sakligt lagda, bärande skiktets undergång och inblandningen av mer lidelsefulla och anarkiska raselement statens av mycket annat framkallade sjukdom ända till döds (P:son Nilsson).(Ibid., S 65)


- Intressant är, att en hel del av de sista, rått kraftfulla kejsarna, såsom Diokletianus, till ras och härstamning voro (nordiskt-) dinarina och från det nu dinarina kärnområdet!(Ibid., S 66