PDA

View Full Version : Europas nutida rasgeografi



Väring
Thursday, June 30th, 2005, 05:33 PM
Kap. 5. Europas nutida rasgeografi.

a. Europa utom Norden

Brittiska öarna (se karta 9-10!) innesluta starka natur och kulturgeografiska motsatser mellan västerns magra oceaniska kärrhedar och österns vänliga, mellaneuropeiska lövängar. De flesta invasioner från kontinenten ha därför naturligtvis främst sökt sig till den lättare tillgängliga och för deras lantbruksvanor mer passande sydöstra delen, drivande den äldre befolkningen inåt hedtrakterna.
Där har småningom en anspråkslös, för ett kallfuktigt klimat särskilt anpassad typ ytterligare renodlats: den nordatlantina rasen. Det varma havet gav här så rik näring, att någon "alpinisering" knappt kommit ifråga. - I S. Wales är folket småvuxnare och mycket mörkt, här även ögon : insulin ras. Östra Storbrittannien (och sydöstra Irland) var övervägande nordiskt intill de senaste släktledens stora invandringar av arbetare från västerns, framför allt Irlands, fattigaste områden. Här och där finnas dock små rester av gamla dinarina klockbägarättlingar, som det tycks underligt nog numer mest i en del kusttrakter, som därför ha något högre BLI.

Lundman, Bertil (1943). Jordens människoraser och folkstammar. S. 81


Belgien är i Ardennernas oländiga bygder längst i söder rätt starkt alpint, liksom närmast angränsande trakter av Tyskland.

Lundman, Bertil (1943). S 84


Resten av den wallonska delen är visserligen fortfarande lågvuxen och mörk, men (hög-) mesocefal, d.v.s. det berint-insulina grundskiktet föga "alpiniserat". Flandern åter - liksom Nederländernas södra delar till Zuidersee och Ijssel - bildar ett övergångsområde till den (särskilt i det synnerligen högvuxna Ö. Friesland) starkt nordiska återstoden av det senare riket. I holländska Zeeland ha vi dessutom ett nu mycket svagt, förr ställvis starkare dinariskt inslag, som utan tvivel sammanhänger med liknande engelska "rasöar" vid Dover o.s.v.

Ibid., S 85

Väring
Saturday, July 2nd, 2005, 02:35 PM
Tysklands rasförhållanden (karta 13 och 14) kunna ju påräkna särskilt intresse under nuvarande förhållanden och bli därför här rätt utförligt behandlade.

Ibid., S 85


I stort kan landet (1939 års gränser, men med Elsass) delas i två huvudstockar, en nordlig rätt övervägande nordisk och en sydlig där nordrasen överväger endast relativt till andra raser var för sig (ställvis ej ens det).

Det nordliga området kan ännu delas i tvenne delar genom den gamla "slavergränsen" från 8-900-talet vid Elbe och Saale. Rashistorien ger förklaringen härtill. Det nordöstra gebitet är ju visserligen till största delen också urgammal germansk mark. Men då befolkningen under folkvandringarna drogo bort, inträngde slaver ("vender") österifrån, delvis dock under hövdingar av ursprungligen germansk härstamning. (Märk de ofta lågskalliga "slaviska" hövdingegravarna!) Venderna kuvades sedan på 1100-1200-talen och utrotades delvis. Landet koloniserades nu av kyrkan och adeln (den senare mest från Westfalen) med borgare och bönder från olika delare av Tyskland (kanske mest dock norra). De antropologiska förhållandena I nutiden visa, huru relativt mycket färre slaver kvarlevat än man hittills trott (för övrigt vore ju nog dessa slaver delvis redan förut germanblandade). Den särskilt höggradiga lågskalligheten i V. och Ö. Preussens kusttraktet beror på de många holländare, som på 15-1600-talet slagit sig ned där.

HLI (i norra Europa) och allelprocenten för q är våra känsligaste reagens på östeuropeiskt "blod" (här då främst östbaltiskt ras). Båda dessa rasskiljemärken visa nu en mycket skarp gräns mellan tyskt och polskt språkområde, en annan, ehuru mycket svagare vid gamla slavergränsen. Även BLI är något högre i öster än i väster. Detta beror dock mest på att vid medeltidskolonisationen även delvis alpina sydtyskar inkommo, ej blott nordvästtyskar! Denna klara bevisföring har såvitt bekant ännu ingen av nutidens nationalistiska tyska antropologer kommit på!


Ibid., S 86


En annan (och än svagare) folkstocksgräns går längst i NV. och skiljer de i folktyp och folklynne tydligt, om än rätt svagt insulint blandade (nedre) Rhenländerna från övriga Nordvästtyskland. Resten av detta är liksom Holland mycket nordiskt-fäliskt, det senare ej minst i det trubbnästa och i uppträdandet trubbiga, men genomrejäla Westfalen! BLI håller sig dock mest vid 79-81 (genom svaga alpina inslag och någon ringa neotenisering av den nordiska grundstocken).

Förra konungariket (men ej provinsen) Sachsen, Lausitz, Tyskböhmen och Schlesien äro mycket blandade. Folket är ännu rätt ljust, men småvuxet och höggradigt kortskalligt, BLI 84-87. Vad det framför allt kan vara i tillräcklig grad östbaltiskt (ty HLI är föga högre än i väster, liksom q-%:en men starka östbaltiska inslag är det nog. F.ö. är här Tysklands mest musikaliska folk, både som utövande och skapande musiker).

Sydtyskland är vida mer invecklat. Först ha vi de av nordrasen åtminstone sedan folkvandringstiden starkt besatta bredare floddalarna, särskilt Rhens och Neckars. För övrigt finnas två stora underområden, ett västligt där den alpina, ett östligt, där den dinarina, näst efter eller delvis jämte den nordiska rasen dominerar. Gränsen mellan dem går från Bodensjön genom S. Bayern mot SÖ. delen av Böhmerwald. Dock äro dinarinerna ingalunda överallt sällsynta i väster, ja, i Elsass tyckas de t.o.m. nästan dominera, tydligen i samband med det än starkare dinarina Östfrankrike! Särskilt starkt alpina äro Schwartzwald och de magra sumpmarkerna kring övre Donau ("Ried"), således även här typiska "reträttområden"! De rätt talrika konvexa näsorna i vissa småväxta trakter söder- och österut visa, att här även karpatina inslag förekomma.

Ibid., S 87


SO. området är knappt övervägande dinarint. Snarare är det, om än ytterst svagt, relativt övervägande nordiskt med starka dinarina samt svagare alpina och (längst i öster) östbaltiska inslag. Alpernas förr starkt isolerade delar ha mycket växlande rassammansättning. De bördigare delarna av tyska Steiermark och Nedre Österrike äro rätt påfallande nordiska, som det tycks huvudsakligen genom westfaliska kolonister under medeltiden; både BLI och HLI äro därför häråtskilligt lägre än omgivningen. - Tysk-Böhmen liknar mer Sachsen än Tjeckien, i det folkgränsen emellan folken för en gångs skull verkligen i viss mån är en rasgräns.

Ibid., S 88


Schweis utgör trots språkolikheterna till största delen en enda folkstock. (Endast Ticino hör rasligt nästan helt till Poslätten. Graubünden mer till Tyrolen.) Detta som så starkt alpint sedda land är i själva verket det relativt mest långskalliga (BLI c. 81) i Mellaneuropa genom starka nordiska men också mediterrana inslag. Dinariska inslag äro sällsynta, karpatina och alpina vanligare. Den i mellersta Schweiz mycket starkt framträdande gråögdheten är ett karakteristikum för denna rätt harmoniserade blandstock. Gränsen är skarp mot den på franska och italienska sidan enormt kortskalliga omnejden (BLI där åtminstone förr c. 86-87!).

Ibid., S 83

Väring
Saturday, July 2nd, 2005, 02:52 PM
I Polen (av 1920) dominerar ännu nordrasen i de nordliga floddalarna. Däremellan och ej minst i kärrskogarna österut äro östbalterna (av en mer småvuxen underras) starkare. I sydväst har vi mycket gorider, i sydost (inom lillryskt språkområde) karpatiner (och bland de mer högväxta s.k. huzulerna i Karpaterna väl ock äkta dinariner), men I Wolynien delvis därjämte en del Pontiner.

Ibid., S 91


Tjeckien är mycket mörkare (särskilt håret: jfr karta 11 och 12!) och högskalligare samt något lågvuxnare och kortskalligare, har alltså mer gorina, karpatina och östbaltiska blodinslag än länderna norr- och västerut. - Slovakerna äro rätt starkt gorina med östbaltiska och karpatina inslag.

Ibid., S 88


Ryssland. Beträffande detta enorma område kunna vi fatta oss kortare på grund av den delvis större likformigheten, åtminstone i mitten, i väster och söder, och det för oss mindre intresset. Här kunna vi urskilja en nordlig, blondare, övervägande nordisk-östbaltisk zon i skogsbältet och en brunettare i åkerbruks- och steppbältena söder därom. Den blondare zonen upphör dock åtskilligt väster om Kama, utmed vars stränder bo övervägande små, mörka, knotiga människor, väl mest mongolant (kumitt) blandade wjatkider. Än mer än annars äro dessa och andra gränser synnerligen vaga och relativa. Endast rådsrepubliken Ukrajna bildar en (inom sydzonen) rätt väl avgränsad, ganska övervägande dinarin stock, österut vid Don begränsad av en ännu rätt pontin befolkning, ehuru ställvis med mongolana inslag, vilka senare här som annorstädes dock ha överdrivits. T.o.m. Krim- och Wolgatatarerna äro mest dinariskt-pontina. Goriner ha vi ställvis rätt mycket i mellersta Rysslan (kring Tschernigow o.s.v.).

Ibid., S 90


Balkanhalvön. Bulgarerna och de med dem nära besläktade "macedoniska" slaverna äro övervägande pontina, med östbaltiska, nordiska, ja, kanske ännu wjatkida inslag. De voro nämligen ursprungligen ett östfinskt folk, som först antogo ett turkiskt, sedan ett slaviskt språk. I Jugoslavien och Albanien äro förhållandena i korthet följande. När de östbaltiskt-nordiska slaverna under 5-600-talen e. Kr. trängde hit, besatte de i större utsträckning endast i slavonien och Morava-dalen, även om den nordiskt-dinarina urbefolkningen vida längre in språkligt slaviserades. Det starkare östbaltiskt området slutar därför ungefär vid Bosniens gräns (Ernst Klein).
Ibid., S 89


Mycket karakteristiskt för (nord-) serberna är just en östbaltisk-dinarin blandtyp med kvadratansikte och kroknäsa, välkänd från de politiksa karikatyrerna. Allra längst in lever dock ännu ett av de äldre (men ej äldsta!) språken kvar, albanesiskan, talat av människor av starkt övervägande dinarin typ.


Ibid., S 90


Litauen erinrar väl närmast om Östpolen, men Lettland är vida mer nordiskt och har även ett rätt högväxt, svagt kortskalligt och mörkt rasinslag av okänd härstamning, främst kring Libau. Möjligen är det ett inslag av dinarint-pontina steppfolk, men läget!? (se f.ö. ovan s. 70). På raskartan anger jag Lettland endast med yttersta tvekan som relativt (ej absolut!) övervägande östbaltiskt. F.ö. tyckas letterna avvika från grannfolken genom sina (relativt) långa spetsiga näsor - (Estland behandlades i samband med Finland).

Ibid., S 91

Väring
Sunday, July 3rd, 2005, 09:48 AM
Ungern. Vi komma nu till de märkvärdiga ungrarna, detta halvasiatiska steppfolk med finskt-ugriskt språk, som blivit ett europeiskt kulturfolk. Urungrarna voro ett ryttarfolk på östryska steppen av mest östbaltiskt ras. Redan tidigt upptog deras adel mtebint blod från Kaukasus (Bartusch), senare hela folket genom blandningar med hunner och turkfolk åtskilligt mongolant (av diverse slag). När de på 800-talet äntligen kommo till ro i Ungern, funno de före sig där rätt nyinvandrade slaviska stammar (östbaltisk-nordiska) och en urbefolkning av diverse stammar (snarast pontin-karpatin-dinarin-nordisk!). Kom så till senare mongolana påspädningar (genom komaner m. fl.) på 11-1200-talet, för att inte tala om alla i senare tider flyende balkanslaver, slovakiska lantarbetare o.s.v.

Ibid., S 88


Pustans blodgruppsfördelning skvallrar dock ännu häpnandsväckande starkt om östlig härstamning. Här har ock det hårda livet i äldre tider skapat fram en spänstig och i viss mån enhetlig typ, kanske främst något mongolant-pontin, men med ostbaltiska och dinarina inslag (bredovalt ansikte, mörkt hår, ofta grå ögon och något böjd näsa). (BLI är I S. Ungern ställvis så hög som 86-87.)

Bland Siebenbürgens szekler (en ungersk stam) ha vi många blonda, östbaltiska typer. Hos ungerns tyskar märks ännu ofta på typen, varifrån i Tyskland de en gång kommit, om än för århundraden sedan, "Schwaberna" i S. Ungern (från S. Würtemberg) äro starkt alpina, "Saxarna" i Transilvanien (från Hessen och nedre Franken?) mycket starkt nordiska.


Ibid., S 89


Rumänerna, som ju tala ett, om än starkt uppblandat, romanskt språk, bestå i Bessarabien, Moldau och Valakiet av mesocefala, med allsköns folk och raser uppblandade pontiner, I Siebenbürgen ofta av ungefär samma blandning som i Galizien: småvuxna korthögskallar med svagt utvecklade kroknäsor (snarast en östbaltisk-karpatin typ). (I Dobrudscha slutligen bo diverse stammar, men föga rumäner.)

Ibid., S 89

Väring
Monday, July 4th, 2005, 04:39 PM
Frankrike bebos historiskt sett av romaniserade kelter med starka germanska inslag - men rasligt sett äro nu mest än äldre befolkningsskikt de dominerande. Frankrike kan genom tvenne vid Nevers rättvinkligt varandra skärande diagonaler delas i fyra karakteristiska, mer eller mindre enhetliga kvadranter. Den norra var åtminstone ännu på 1800-talet rätt starkt nordisk genom folkvandringstidends starka germanska kolonisation. Den östra är lika högväxt, men starkt hög- och kortskallig samt mörkare: kanske övervägande dinarin (bl.a. kanske "klockbägarblod" m.m. i dessa genom "Burgundiska" porten åt Ö. öppna landsdelar?) men med starka nordiska och alpina inslag.

Ibid., S 83


Den södra kvadranten är starkt alpin (BLI h.o.d. i Auvergne "statistiskt säkrad till" minst 90!) men med ett (alpint blandat) insulint bräm utmed medelhavet. Västra kvadranten är mest invecklad: Utom Bretagne (se nedan) och några starkare nordinslag i ett par bördigare trakter i norr (Loire-dalen m.m.) en verklig trasmatta av övervägande mediterrana (av olika primitivitet) och alpina områden, ännu på 1800-talet ofta med häpnadsväckande skarpa gränser (bl.a. tydligen verkningar av bondens bindande vid torvan) (se något å sid. 105). Bretagne har utom detta även rätt mycket nordatlantin ras, åtm. övervägande genom invasionen av brittiska kelter (jfr namnet!), som flydde för anglosaxarna.


Ibid., S 84


Spanska halvön delas rasligt i en sydlig högskallig, saharin del och en nordlig, lågskallig: insulin och berin (med svag "alpinisering" i cantabriska bergen). (I Galicien och N. Portugal liksom i Granadas berg är mediterrantypen mer berin, d.v.s. mer grov och cromagnid, men småvuxen.) Gränsen tycks vara rätt skarp. De mångomtalade baskerna, som äro språkbesläktade med forntidens iberer, tala ett nu alldeles isolerat språk. De spanska baskerna äro mediterrana, ehuru av en särskild "baskin" avart: högväxta och långansiktade och i regel med svagt böjda näsor. (Blodallelen q saknas så som fullkomligt hos dem.) På grund av näsformen m.m. har man gissat på ett dinariskt blodinslag (ja, sökt jämföra deras språk med de kaukasiska, vilket senare kanske ej är alldeles utsiktslöst, men knappt sannolikt torde lyckas). Rasligt är det däremot alldeles omöjligt (extrema lågskallar). De funna kulturella anknytningarna i fäbodväsende m.m., förekomma i alla Europas och Främre Asiens bergstrakter, eller, s.s. massiva hjul o.d., äro i avskilda ålderdomliga bergdalar kvarlevande relikter av äldre tiders rätt överallt utbredda tekniker. De franska baskerna äro rätt starkt alpint blandade - eller "alpiniserade" - , men likna f.ö. de spanska. Dessutom finnes hos båda grupperna en del nordblod. - Om Kanarieöarna är redan talat.

Ibid., S 82


Italien har ju sen gammalt ansetts som ett mönsterexempel på regionala rasmotsättningar : Iinorr alpint med ett visst nordinslag, i söder mediterrant. Några mer detaljer behövas: Sicilien har en del armenina och (genom araber) saharina inslag. Svaga pontina inslag ha vi nog såväl där (genom greker) som i Apulien. Kring det en gång etruskiska Neapel finnas ännu mycket arabiner och armeniner.

Ibid., S 83


I trakten av Lucca i norra Toskana ha vi ett, gentemot den f.ö. mer eller mindre kortskallig omgivningen, häpnadsväckande skarpt begränsat område av rätt högväxta mediterraner (med böjda näsor), snarast ättlingar till etruskiska arabiner, som behållit sig i denna skyddade vrå bland bergen. Poslätten (incl. största delen av schweiziska kantonen Ticino) är "dinarint-alpin", d.v.s. karpatin med framförallt bland de högre klasserna ännu ej obetydligt av nordiskt germanblod. Själva alpsluttningarna är ställvis mer lågskallig, d.v.s starkare alpin. Venetien är rätt starkt dinariskt.

Ibid., S 83


Nygrekerna ha i vissa trakter (främst på öarna, delvis t.o.m. mycket långa) långa, i inlandet ofta korta huvud. Höga äro dessa dock överallt, varför man mest torde ha att göra med armeniner och pontiner, men även med av slaver och albaner införda dinariner och östbalter. Enstaka bredansiktade östbaltiska och turkomongoliska typer ses ock, liksom naturligtvis ytterligare en del mer eller mindre utblandade. Typväxlingen är stor, men "klassiskt rena" (och ej sällan även "klassiskt tunga") drag saknas ej, åtminstone på öarna som mindre utsatts för slaviska invasioner under medeltiden.

Ibid., S 90

Väring
Thursday, July 7th, 2005, 05:35 PM
b. Norden (med Estland)

Till slut något om Norden, som jag ju redan behandlat i NR, varför jag här delvis kan fatta mig kortare, särskilt som en del viktiga frågor ju redan behandlats i det historiska kapitlet. Å andra sidan komma här en del nya fakta och synpunkter med. Antropologiskt sett är Norden en enhet, fast man kanske kan tvista, om man dit även rasligt bör föra östra Finland samt kusttrakterna av Sydöstbaltikum som bilda övergångsområden. Även det tidigare nämnda kustområdet västra Norge samt i viss mån danska öarna (dock minst Fyen), äro ju rätt avvikande (Lapparnas rasstockar är ju något alldeles för sig).

Norden är, liksom Sydvästeuropa och brittiska öarna, egenartat därigenom, att man, genom noggranna undersökningar och den mindre starka typblandningen, även kunnat få fram helt fina skiftningar hos grundrasen, vare sig nu dessa må kallas variationer eller utgöra svaga urgamla inslag, som till mer eller mindre fullständig likformighet, traktsvis smälts in i grundstocken. På detta sätt kan Norden uppdelas i ett antal, åtminstone före maskinkulturens tid någorlunda välskilda folkstockar, även om naturligtvis gränserna dem emellan alltid, än varit mer, än mindre självklara. Ofta kunna dessa gränser förklaras ur historiska stammotsättningar och naturliga samfärdselområden (- vilket ofta, ehuru ej alltid är detsamma -) ty såsom ordspråket säger: "Commercium fit connubium", handelsförbindelser skapa giftermålsförbindelser. Ibland går dock gränserna påfallande egendomligt i förhållande till de naturliga regionerna, och över huvud taget må man akta sig för alltför skruvade eller billiga förklaringar till desamma. En dålig förklaring är dock i regel ingen förklaring alls, och mycket torde alltid förbli outrett härvidlag.

Ibid., S 94


Vi skola nu beskriva de viktigaste av dessa folkstockar i all korthet. Vi börja med den största och mest komplicerade, den sydvästskandinaviska omfattande hela Danmark, Västkust- och Vänerlandskapen I Sverige intill den såväl antropologiskt som etnografiskt betydelsefulla "Sydsvenska diagonalen" (eller "Flodströmlinjen") Arvika-Hallsberg-Oskarshamn, (ett övergångsområde bildas dock av hela Ö. och Mell. Småland ända till den "sydsvenska vertikalen" ungefär: Jönköpingstrakten-Värnamo-Ö. Göinge; den sistnämnda är även av biogeografisk betydelse: Granlund) samt hela sydvästra hälften av Norge, söder och väster om den, även etnologiskt synnerligen, viktiga, "Sydnorska diagonalen" från Skien över fjällen till kusten vid Ålesund. I stort sett omfattar denna stora region de mera miltoceaniska delarna av vär halvö och det är ej troligt, att häri ligger något viktigt sammanhang dolt, sannolikt så, att de mer eller mindre besläktade stammar som i forntiden bott här, främst på grund av ett för detta klimat lämpat lantbruk, i viss mån varit bunden till denna region, utanför vilken de i sin bondekonservatism ej kunnat känna sig hemma.
Det alpina inslaget här ha vi redan berört i historiska delen. Vi framhåller här blott att detta i de svenska delarna av området endast ytterst sällan (så kanske i någon mån i Sydvästskåne) är starkare märkbart.

(På hela skånska slätten är kortskalligheten relativt större, ja isaritmen för huvudindex 79 följer så noga slättens gränser i äldre tider (efter Campbells grundläggande och Sven Dahls kompletterande undersökningar) att Ljungs härad som ligger vid sydkusten, men var något mera skogigt, enligt mätningarna också har en något mer långskallig befolkning.)

Ibid., S 95


Även den nordiska typen i denna region är i viss mån särpräglad, i regel lång, smärt, mycket ljushårig och med jämförelsevis smala ansikten med fina drag samt lätt lynne: det är den s.k. götatypen (som jag närmare beskrivit i min NR sid. 31).

Vi bortser från oenhetliga Småland, som även antropologiskt sett är en grupp "småländer". - Nästa folkstock, som vi ha att behandla, kallar jag den innerskandinaviska. Den utbreder sig från Östergötland och Mälardalen i en bred zon åt nordväst genom halvöns bredaste delar fram mot Dovre och Hardangervidden. Den är ganska enhetlig, särskilt märkas ej några alpina eller andra kortskalliga typer (om man bortser från så pass sena och obetydliga saker som den finska inblandningen i våra s.k. Finnmarker i Värmland och Dalarna).
Den nordiska typen här, den s.k. västmanlandstypen är något mindre, undersätsigare och med en smula grövre drag än götatypen. - Inom denna folkstock i skogstrakterna, och i svagare grad även annorstädes, de redan tidigt nämnda "tydalingarna", som ju tyckas vara rester av något slags urbefolkning, tyvärr ännu ovisst på vad sätt. I förhållande till den omgivande folkstockens stora massa äro de dock ganska få, varför man numera ej kan tala om någon särskild population bildad av dem, utan endast om rasinslag och om några smärre "folkstocksfragment" i några avlägsna skogstrakter.

Norr om den innerskandinaviska populationen ha vi återigen en annan folkstock, den "tröndiska", även den fyllande ett brett bälte genom Skandinavien från kust till kust söderut till den "Centralskandinaviska diagonalen" Ålesund-Fämund-Rättvik-N. Uppland (-i motsats till de andra gränslinjerna äro i Sverige de etnografiska paralellerna här rätt få-), ett nytt bevis på huru intimt Sverige och och Norge höra samman.

Ibid., S 96


-Denna folkstock sträcker sig alltså från Roslagskusten genom södra Norrland och Jämtland över på norskt område pch omfattar där hela gamla Tröndelagen samt fortsätter norr ut så långt norrmän bo åtminstone till Malangen (till "Nordnorska tvärlinjen") - (ehuru där naturligtvis något mer förvanskad av "alpina", lapska pch även finska inblandningar).

Dess uppkomst är ganska lättförklarlig, då under forntid och tidig medeltid livliga handelsförbindelser, ja folkomflyttningar ägde rum utefter de sydnorrländska älvarna, framför allt mellan Hälsingland och Jämtland å ena, samt Tröndelagen ä den andra sidan. Folkstockens grundmassa utgöres av utomordentligt storväxta typer med ofta hårt utmejslade anletsdrag, sådana vi äro vana att se dem hos hälsingska och jämtska storbönder (s.k. Tröndetyp). Lynnet är också hårt, och det är inte utan, att det snarare är typen som sådan, än vissa ökända tattarsläkter, som främst bär skulden till det bekanta vilda livet i vissa delar av Hälsingland.

Norr om denna folkstock ha vi i Ångermanland och Västerbotten en annan, mindre viktig och kanske också mindre gammal folkstock, den västerbottniska. Lynnet är här betydligt fogligare, ja kontrasten emot förhållanden inom den förra stocken äro, trots en i stort sett likartad natur och kultur, så stor, att man här nästan för en gångs skull kan våga sig på att skylla på övervägande rasliga orsaker - annars är ju i regel det s.k. folklynnet en synnerligen komplex företeelse. - Gränsen var här förr rätt skarp både i antropologiskt och demografiskt avseende och kunde kallas den "Norrländska tvärlinjen".

Vi övergå nu till Finland, vars rasförhållanden behärskas ytligt sett av dualismen mellan svenskt och finskt, så att kusttrakterna i sydväst (även där de ej numera äro svensktalande) äro av övervägande östnordisk ras, under det att denna successivt avtar inåt landet.

Ibid., S 97


Detta gör den även i de ännu svensktalande bygderna, så att den finska rasen rent av torde överväga i de bortre socknarna av den svenska Österbotten, östnordrasen åter i de finska kring Åbo! Överallt är så att säga språk- och folktillhörigheten mindre förbunden med vissa rastyper än med förfädernas boningsort, så att svensk och finsk stam dock i stort sett äro rasligt synnerligen intimt hopsvetsande.

Ser man djupare, är det dock en annan dualism, som framträder än skarpare, den mellan å ena sidan svensk och västfinsk, å andra sidan östfinsk stam - gränsen, (ungefär Kotka - Gamla Karleby, ev. Kajajoki) bör kallas den "sydfinska diagonalen". Detta är lättförklarligt av historiska skäl. Västfinnarna ha ju kommit till sina nuvarande boningsorter över Estland, där de redan tydligen intimt blandat sig med därvarande indoeuropeer. Dessa voro av övervägande östnordisk ras (s.k. aistin typ, se ovan s. 70). När alltså de nuv. västfinnarna kommo in i Finland voro de rasligt sett redan ett slags halvgermaner. Så får man som sagt ungefär tänka sig uppkomsten av den nu s.k. tavastländska eller tavastina typen, som utgör västfinnarnas grundstomme.

Östfinnarna åter ha i huvudsak kommit till sitt land direkt från Ryssland utmed Ladogastränderna Ladogastränderna, och sedan såsom ett slags halvnomadiska fiskare och jägare, men även handelsmän småningom utsträckt sitt område utmed de centralfinska sjöstråken. Dessas genomgående sydöstliga riktning har redan under medeltiden inbjudit denna rörliga befolkning att tränga tvärs genom Finland och i norra Österbotten skaffa sig en ny hembygd. (Om de s.k. kvänerna se något närmare i min NR sid. 57.)

I Estland råder samma motsättning som i Finland mellan ett västligt, högväxt område av mest nordisk och tavastin ras och ett östligt av savolaxin ras.
(De kulturgeografiska paralellerna saknas f.ö. ej heller här.)

Ibid., S 98


Estlandssvenskarna stå rasligt ock precis i samma förhållande till västesterna, som finlandssvenskarna till västfinnarna. De äro rätt olika på olika öar (Sven Danell). Enastående starkt östbaltisk är tydligen det egendomliga grekiskt-katolska, delvis rysktalande "Setukesien" längst i SÖ. På Ösel och i gränstrakterna i SV. mot Lettland är folket något mörkare och kortskalligare, än f.ö. utmed kusten, men delvis rätt storväxt. Här har tydligen blandning skett med letter, som ju I bland är av denna typ (se ovan!). I stort sett äro esterna i all händelser ett mycket starkt nordiskt uppblandat folk, t.o.m. mer än finnarna. Kroppslängden uppgår i väster här och där t.o.m. till över 175 cm., och hårets blondhet (som dock nog är mera östbaltiskt än nordiskt betingat), överträffas knappast hos något annat folk.

De nunmer fåtaliga liverna på SV. stranden av Rigabukten äro storväxta och övervägande (öst-?) nordiska - nästna som ålänningar eller Runöbor. - Som synes är både genomsnittstyp pch lokalzonering bland alla dessa stammar i stort sett densamma som i Finland.

Härmed ha vi avslutat vår rundgång. Med Sverige som medelpunkt utgöra de nordiska folken (ja t.o.m. esterna) åtminstone i viss mån en enhet i rasavseende. Mest avvika finnarna, framförallt östfinnarna (endast lapparna kunna rasligt aldrig göra anspråk på att höra med i den nordiska folkstocksgruppen). Mest rasfrändskap kanske vi ha med nordvästra Tyskland och Holland (norr om Rhen) samt en del nordengelska och östskotska grupper. De senare äro ju också till stor del direkta ättlingar till Danska och ännu mer Norska vikingar - eller tyskar från Nordsjökusten!

Lapparna även behandlade i NR, söderfalla i tydligt både kulturellt och rasligt i tvenne grupper: syd-, ren- eller fjällappar (inkl. skogslappar) i söder och nord-, fiskar- eller havslappar i norr. Tydligen äro dessa båda grupper från början av helt olika härstamning.

(Allt detta gäller de nutida havslapparna i norska Finnmarken. De förr längre söderut i Norge förekommande, nu nästan utdöda havslappsgrupperna äro rasligt ej alls undersökta.)

Ibid., S 99

Rehnskiöld
Sunday, July 10th, 2005, 09:14 PM
Det där kommer bli mycket intressant läsning, kanske skulle man skriva ut så man kan läsa i skuggan utomhus med fläktande vind.Var kan man komma över Lundmans arbete? antikvariat?

Väring
Monday, July 11th, 2005, 01:08 PM
Det där kommer bli mycket intressant läsning, kanske skulle man skriva ut så man kan läsa i skuggan utomhus med fläktande vind.Var kan man komma över Lundmans arbete? antikvariat?

Kolla med ditt lokala bibliotek. "Nordens rastyper" är en annan som jag rekommenderar starkt och som verkar finnas på något bibliotek i de flesta kommuner. Du kan också hitta den på www.nordish.com. Om du tänker köpa något kan du prova www.antikvariat.net, men det finns mycket skräp som säljs begagnat.

IlPrincipe
Monday, July 11th, 2005, 02:18 PM
Japp, den går att köpa via antikvariat.net (jag gjorde det). Boken är mycket intressant och man får den i klassisk formgivning - från Verdandis studentförening där den gamle liberalen Torgny Segerstedt var med och låg bakom verket :viking3

150 kronor allt som allt. Tack förresten "Väring" för publicerandet av denna intressenta läsning.

Väring
Wednesday, July 13th, 2005, 05:42 PM
Japp, den går att köpa via antikvariat.net (jag gjorde det). Boken är mycket intressant och man får den i klassisk formgivning - från Verdandis studentförening där den gamle liberalen Torgny Segerstedt var med och låg bakom verket :viking3

En av hans bättre. Lundman är egentligen bäst på grundläggande antropologi och mera ingående beskrivningar av Skandinavien/Norden. Han beskriver exempelvis inte de Brittiska öarnas befolkning särskilt bra.