PDA

View Full Version : Soldaten som sa nej



NSFreja
Thursday, December 2nd, 2004, 09:41 AM
Soldaten som sa nej

NAOMI KLEIN möter Jeremy, 25 – politisk flykting som kan nagla fast Bush vid krigsförbrytelser

Jeremy Hinzman berättade för mig att han funderade på att åka till Ottawa för att delta i demonstrationerna mot George W Bush. Men om han gjorde det skulle han inte hålla några eldiga tal. ”Det är inte rätt tidpunkt för det”, konstaterade han.
Det lät klokt. Nästa vecka ska denne 25-åring inställa sig hos Kanadas immigrations- och flyktingnämnd. Han kommer att hävda att han i egenskap av soldat i 82nd Airborne Division som vägrat slåss i Irak bör ges flyktingstatus i Kanada. Hinzmans advokat, Jeffry House, hade planerat att utgå från argumentet att kriget i sig var olagligt eftersom det inte hade godkänts av FN. De hade en armé av experter som var redo att vittna, men i förra veckan kom de dåliga nyheterna: den kanadensiska regeringen hade intervenerat och nämnden hade beslutat att krigets legalitet är ”irrelevant” för fallet.
Nu kommer House i stället hävda att Hinzman är en politisk flykting eftersom han vägrar att delta i ett krig som innefattar systematiska brott mot folkrätten, från tortyren i Abu Ghraib till angrepp på civila bostadsområden. Före detta marinkårssergeanten Jimmy Massey, som tjänstgjorde i Irak under den inledande invasionen, kommer att vittna till Hinzmans fördel. Massey kommer att berätta för nämndens ledamöter att när hans bataljon gick in i Bagdad behandlade den vartenda civilt fordon som ett fientligt mål. Om bilar inte stannade vid amerikanska vägspärrar ”så lyste vi på dem och avfyrade våra vapen, 50-kalibriga gevär och M-16-gevär, rakt in i de civila fordonen”. I maj berättade Massey för det amerikanska radio- och tv-programmet Democracy Now! att marinkårssoldaterna sökte igenom de bilar de hade attackerat ”men vi hittade inga vapen… Jag skulle tro att min pluton ensam dödade mer än 30 oskyldiga civila.” Massey mindes också att han hade skjutit rakt på en demonstration nära Bagdads internationella flygplats och sedan insett: ”Å Gud, vi öppnade just eld mot en grupp fredliga demonstranter.” Han hävdar bestämt att detta inte var isolerade olyckshändelser utan att kriget ”bröt mot varje regel i Genèvekonventionen som jag har fått lära mig”.

Varje vecka kommer det fram fler fakta som stödjer Hinzmans sak. Den 13 november, under belägringen av Falluja, rapporterade New York Times att amerikanska styrkor skickade tillbaka alla män ”i vapenför ålder” till den belägrade staden, även om de var obeväpnade och testades negativt för sprängmedelsrester. James Ross, juridisk rådgivare till Human Rights Watch, sade till Times: ”Om det var vad som hände så skulle det utgöra en krigsförbrytelse.” Nästa dag citerade Washington Post marinkårssergeanten Aristotel Barbosa som sa att: ”det är hål i väggarna på i stort sett vartenda hus [i Falluja]”. Varje man tillhör fienden och varje hus är en måltavla – det är själva innebörden i kollektiv bestraffning och den metoden är förbjuden enligt Genèvekonventionen.
Men eftersom den amerikanska regeringen har ställt sig utanför avtalet om den internationella brottmålsdomstolen så kommer kanske dessa brott aldrig att prövas. Och det är det som gör Jeremy Hinzmans fall så viktigt: han kommer att ställa Bushadministrationen inför rätta för krigsförbrytelser. Ingen kommer att hamna i fängelse om han vinner, men ett sådant beslut skulle få konsekvenser. Och det är det som gör den kanadensiska regeringen så nervös. Vårt ställningstagande till kriget i Irak har knappast varit utmanande. Vi ”väntade ut det” som om krigets illegalitet gjorde det valfritt – men inte avskyvärt. Och vi försökte hjälpa till på alla sätt vi kunde: genom att skicka trupper till Afghanistan och Haiti, storföretag till Irak och polisutbildare till Jordanien. Och nu försöker vissa återigen äta kakan och ha den kvar: det är okej att kritisera Bush, får vi höra – men inte förrän han har åkt härifrån, när ingen längre lyssnar.

Det är för att vi tröttnat på den här sortens moraliskt dubbelspel som många av oss går ut på gatorna i Ottawa den här veckan: inte bara för att demonstrera mot Bush utan för att kräva att Kanada ska leva upp till sin retorik om att utgöra ett genuint alternativ, snarare än en andra klassens medborgare i Fästning Nordamerika. Fram till nu har vi rättfärdigat våra svaga ställningstaganden genom att intala oss att ingen förväntar sig av oss att vi ska vara starka. Medan länder som Frankrike och Tyskland struttar runt på världsscenen som de imperier de en gång var tenderar Kanada att nedvärdera sin egen betydelse och förneka den högst verkliga makt vi faktiskt besitter.
Fallet Jeremy Hinzman är ett belysande exempel. De amerikanska och brittiska styrkorna är redan så överbelastade att de nyligen tvingades flytta en infanteribataljon från Mosul till Falluja och sedan tillbaka till Mosul igen. Senator John McCain har efterlyst 40 000–50 000 fler soldater samtidigt som koalitionen tappas på medlemmar: Ungern, Polen och Nederländerna har nyligen tillkännagett sina planer på att dra sig tillbaka.
Och om Hinzman beviljas flyktingstatus skulle det mycket väl kunna bli droppen som får bägaren att rinna över, eftersom det skulle öppna slussportarna för andra amerikanska soldater som inte vill slåss. Under Vietnamkriget kom 50 000 amerikaner i värnpliktig ålder till Kanada; en bråkdel av den mängden skulle kunna ta knäcken på kriget. Om Kanada återigen blev en fristad för krigsvägrare så skulle det innebära att vi inte bara i tysthet valde att inte delta i det olagliga och omoraliska kriget i Irak. Vi skulle bidra till att få slut på det.

Naomi Klein
Översättning: Tor Wennerberg
Publicerad: 2004-12-02

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,569580,00.html