PDA

View Full Version : http://oskorei.webblogg.se/



Oskorei
Saturday, June 11th, 2005, 05:03 PM
Då har man börjat blogga.

http://oskorei.webblogg.se/

Kvasir_
Wednesday, June 15th, 2005, 08:31 PM
Fint Oski ;)

Oskorei
Wednesday, June 15th, 2005, 08:47 PM
Tack :)

Du får länka din egen eminenta blog också tycker jag. "The public has a right to know" ;)

Kvasir_
Thursday, June 16th, 2005, 12:16 PM
Okej, då får jag göra det då ;)

http://aequitasetlibertas.blogspot.com

Min fina blogg :D

Oskorei
Friday, September 9th, 2005, 10:01 PM
Då det finns en ständig risk att en "hatblogg" som min kan försvinna utan spår, kopierar jag hit några av de inlägg jag lagt ner tid på. Vi börjar med en kommentar till Margareta Winberg.



Margareta Winberg publicerar i dagens Expressen en debattartikel, där hon försvarar den svenska feminism hon är en del av. Artikeln kan hittas här:
http://www.expressen.se/index.jsp?a=309250

Eftersom hennes artikel, och hennes världsbild, är full av luckor och rena felaktigheter, tänker jag ägna dagens blogg åt att kommentera Winbergs artikel.

Till att börja med påstår Winberg följande: "Nog är det väl ändå litet magstarkt att utmåla män som offer för någon slags förföljelse. Det är ju ändå inte män som är misshandlade av det motsatta könet, våldtagna, utsatta för människohandel, har sämre ekonomiska levnadsförhållanden eller får sexualiserade skällsord dagligen slängda efter sig redan från skoltiden."

Vi kan börja med misshandeln, som ofta används som det mest tydliga exemplet på mansmakten. Men tyvärr, Margareta, det är inte bara män som misshandlar, och det beror inte på "patriarkatet". Följande lilla citat kan bevisa detta: "I en studie från slutet av 1970-talet publicerad av forskarna Linda Nisonoff och Irving Bitman uppgav 15,5 procent av männen och 11,3 procent av kvinnorna att de blivit slagna av sin partner.

Sociologen Murray Straus, professor och biträdande chef för Family Research Laboratory i New Hampshire, menar att även om kvinnor antas ha mindre möjligheter att åstadkomma fysiska skador är mansmisshandel ett socialt problem" Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=339167

Det kan även vara intressant att påpeka att om mäns våld mot kvinnor ökar, så är det feministernas egen förtjänst, och ett tecken på att de haft framgång. Den absoluta majoriteten av alla män jag känner betraktar män som slår med största förakt. Det är ett tecken på att man saknar självdisciplin, och det strider mot det manlighetsideal som vi har i Sverige. Men det är detta manlighetsideal som feministerna gör sitt yttersta för att utradera. Och om kombinationen av mäns fysiska överlägsenhet och ett utraderat manlighets/hedersideal skulle leda till ökat våld i hemmet, så.... grattis Winberg.

Personligen kan jag tycka att då teorin om "mäns våld mot kvinnor" är kärnan i feminismen, så faller hela det feministiska teoribygget när verkligheten punkterar denna teori, men vi ska ändå fortsätta att gå igenom Winbergs artikel.

Vad gäller kvinnors lägre lön (83% av männens) baseras denna siffra på utelämnande av fakta. Man tar inte upp att män förlorar ett år i lumpen, eller att män dör tidigare än kvinnor, och att mäns samlade livsinkomst därför mycket väl kan vara lägre än kvinnors (jag har läst detta i en debattartikel, men minns inte var. Tips om källan skulle uppskattas). Inte heller tar man upp att män förväntas subventionera kvinnor i ett otal situationer (såsom uppvaktning, bio och lunch) men jag skulle framstå som en bitter angry white male om jag utvecklade den tankegången. :p

Sedan påstår Winberg följande:

"Vi feminister inbillar oss inte att mäns makt och negativa beteenden mot kvinnor är någon del av en manlig ”natur”, aggressivare, våldsammare, med större sexbehov eller speciellt sinne för ledarskap. Manlighet eller maskulinitet, uttryckt på detta vis, är en del av den uppfostran och utbildning som våra pojkar och män hittills fått. Omvänt – med en annan fostran och utbildning kan en annan ordning råda. "

Hon förnekar alltså att det skulle finnas biologiska skillnader mellan könen som kan ligga till grund för saker och ting (till skillnad från en del mer extrema feminister som menar att "män är djur"). Här hamnar jag på samma sida som von Wachenfels, då det finns många studier som påvisar rent biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Exempelvis skillnad i testosteronnivå, olika uppbyggd intelligens, eller att kvinnor mognar snabbare än män. Män ÄR aggressivare i en viss betydelse av ordet, och Winberg och hennes gelikar har aldrig kunnat bevisa motsatsen. Trots decennier av feministisk och "jämställd" uppfostran har de heller inte lyckats göra flickor och pojkar likadana (på sin höjd har de lyckats göra dem rotlösa, och uppnå att dagens unga generationer mår sämre än någonsin tidigare).

Sedan tar Winberg upp kvinnors verklighet.

"Samtidigt vägrar de att inse och förstå den verklighet som många kvinnor lever i.
Av de tusentals svenska kvinnor som blir grovt misshandlade, våldförda och förnedrade ska man inte vänta sig att deras inställning till män förblir opåverkad av vad de upplevt."

Visst, det är inte roligt att bli förnedrad eller slagen. Men det är tvärtom Winberg som vägrar att inse och förstå den verklighet män lever i. För varje exempel på en illa behandlad kvinna går det att hitta en man som råkat ut för något liknande. Jag jobbar själv på en kvinnodominerad arbetsplats, men inte fan skyller jag det faktum på att jag har tråkigt på fikarasterna och inte delar mina kollegors intressen på "kvinnliga härskartekniker".

Winberg avslutar med orden. "Ett jämställt samhälle är gott – för alla." Jag kontrar med att för det första är det inte ett jämställt samhälle Winberg vill ha, det är ett könlöst samhälle där pojkar tvingas vara androgyner och där flickor försöker ta över den traditionella mansrollen. För det andra har vi försökt skapa ett sådant samhälle här i Sverige i flera decennier nu, och jag kan inte se att någon mår bättre nu än för 50 år sedan.

"Elitfeministernas samhälle är dåligt - för alla, utom för elitfeministerna."

Oskorei
Friday, September 9th, 2005, 10:04 PM
Frihetlig socialism
I min ungdom läste jag likt så många andra välmenande småttingar de anarkistiska klassikerna, och fascinerades av Kropotkins altruistiska utopier och Bakunins revolutionära frihetslängtan. Det är ingen överdrift att påstå att dessa 1800-talsanarkister slog an en sträng hos mig som sedan funnits kvar i över ett decennium. Min respekt för andra människors rätt att leva sina liv som de själva önskar, oavsett hur illa jag själv kan tycka om deras val, tog form när jag läste Bakunin och Kropotkin.

Hur som helst, åren gick och gradvis insåg jag att den nya generationen som tagit över titeln "frihetliga anarkister" skiljde sig en hel del från mig. Och från Bakunin och Kropotkin också för den delen. Ju mer jag fick veta om den, desto mer insåg jag att de hade mer gemensamt med nidbilden av en 1600-tals-puritan, en fundamentalistisk muslim eller en rashatare än med mig, Michail och Pjotr.

Det började med att de med våld försökte hindra "nazister" från att demonstrera (att det rörde sig om det sionistiska partiet Sverigedemokraterna, som har både svarta och judar som medlemmar hindrade dem inte från att klassas som nazister). Gamla tanter i Sveriges Pensionärers Intresseparti åkte på stryk av upprörda maskerade småglin när de kritiserade invandringsnivån. Samma maskerade småungar fortsatte därefter med att "krossa porren" genom att misshandla en porrbutiksägare och hans anställda, vandalisering och klotter. Avslutningsvis stal de kundregistret från ett nationalistiskt förlag och hängde ut närmare 1000 personer som "nazister". Nationaldagen firade dessa maskerade hjältar med att bränna sin egen flagga. Listan kan göras betydligt längre, den intresserade uppmanas att själv göra en djupdykning i extremvänstern på internet.

Vart vill jag då komma med detta, förutom att det är en skam att politiskt våld från vänsterkanten mot icke politiskt korrekta grupper inte tas tag i av vare sig polis eller media när politiskt våld i alla former från deras motståndare snabbt blåses upp på löpsedlar?

Jo, det som stör mig mest är att de ostraffat kan kalla sig frihetliga socialister eller anarkister. Pjotr Kropotkin var frihetlig, Michail Bakunin var frihetlig. Dessa självgoda åsiktspoliser är det inte.

Oskorei
Sunday, September 11th, 2005, 08:54 AM
Queer Theory
Följande är en liten text jag skrivit på ett engelsk-språkigt forum, det är mer ett utkast till en essä än en egentlig essä. Ämnet är det som i den akademiska världen kallas "queer theory", och som skulle kunna beskrivas som "post-modern feminism för homosexuella". Många av oss anar inte vilket inflytande denna riktning har i dagens samhälle, kärnan i queer theory kan sägas vara att "det finns inga män, det finns inga kvinnor, det finns ingen normal eller naturlig sexualitet eller sätt att leva ihop, allt sådant är bara sociala konstruktioner".

Vi ser tydligt denna teoris inflytande i dagens samhälle, exempelvis när homosexuella gavs rätten att adoptera eller att gifta sig. Queerteoretikerna resonerade som så: "kärnfamiljen är en social konstruktion, skapad för att förtrycka kvinnor och homosexuella. Homosexuella blir säkert lika bra föräldrar som heterosexuella, det är en myt och en lögn att ett barn behöver både en mor och en far för att växa upp till en sund individ. Visserligen en lögn som de flesta forskare som studerat saken instämmer i, men det skiter vi i." Eller något sådant. ;-)

Efter att ha flyttat fram de homosexuellas positioner i samhället till att hamna framför de heterosexuellas (om du inte tror mig kan du läsa exempelvis polisens rekryteringsreklamer där de "särskilt sökte dig med annan sexuell läggning" (något säger mig att de inte syftade på sadomasochister, koprofiler eller pedofiler, utan att de menade homo- bi- och transpersoner... Fast vad vet jag, jag är ju bara en tråkig heteronormativ svensk man) eller så kan du försöka döma en homosexuell för hatbrott mot heterosexuella), har queerteoretikerna nu övergått till att ge sig på den monogama kärnfamiljen. Vi har sett detta när det kom upp motioner i ungdomsförbunden att tillåta månggifte ("polyamorösa relationer" som queerteoretikerna skulle kalla det), och nu senast i FI:s försök att ersätta äktenskapsbalken med en "samlevnadsbalk" där vem som helst kan vara samlevande med vem eller vilka som helst (om FI planerat att sätta en gräns för hur många som kan vara gifta med varandra är bortom min kunskap i nuläget).

Vad kan vi då förvänta oss av de radikala queerteoretikerna och deras nyttiga idioter i väsntern framöver? Min kvalificerade gissning är att de i en sorts ohelig symbios med marknadskrafterna kommer att försöka ändra vår syn på vad som är straffbar pedofili, och vad som är "förtryck av ungas sexualitet". Det finns redan en del pro-pedofila krafter i vänsterns och queerteorins utmarker, och vänsterns patologiska behov av att ständigt förinta allt mer av sitt eget arv kommer att föra fram dessa krafter i rampljuset när det inte finns så mycket annat att ge sig på än just "den åldersnormativa diskursen".

Vidare har vi redan sett hur en vänsterprofil som Joanna Rytel försökt få sexuella övergrepp på djur att framstå som radikalt. Grattis, vänstern, en härlig framtid väntar er i det queerteoretiska samhället...

(verkar som introt blev betydligt längre än själva essän, men här är den i alla fall)

http://forums.skadi.net/showthread.php?p=314551#post314551

Tankegångarna i den första bloggen utvecklades sedan vidare i detta inlägg:


Fortsatta tankar om queerteoretikerna
Problemet med queerteorin är att den appelerar till känslomässigt störda individer (främst perversa och "sex radicals"/horvänster) som inte kan skilja på sex och kärlek, och därför heller inte förstår den egentliga, högre, tanken bakom äktenskapet och parrelationen utan bara ser den som en form av "ägande". Inte heller verkar de kunna skilja på frivillig självkontroll och "förtryck".

Det finns tydliga skäl att fråga sig om queerteoretikerna och den del av vänstern de tillhör, i själva verket inte har väldigt tveksamma gener eller tragisk uppväxt då de verkar mer intresserade av sunk, otrohet och perversion, än av heder, självdisciplin och övriga högre ideal. Ibland räcker det med att titta/lukta på sunkvänstern för att inse att deras ideal är självdestruktion, både estetiskt, själsligt och kroppsligt.

När det gäller motsättningarna inom vänstern mellan den vanliga radikalfeminismens puritanska syn på pornografi och prostitution, och de så kallade "sexradikalernas" "fria" syn på samma fenomen är det bara på ytan frågan om en egentlig motsättning. Att man tillhör den radikala vänstern idag beror i 9 fall av 10 på att man hyser ett patologiskt hat mot sin egen kultur, sitt eget folk, och sitt eget Västerland. Skillnaden mellan radikalfeministiska puritaner och sexradikaler är bara en fråga om att de inte är överens om metoderna: "hur ska vi bäst förinta Västerlandet? Genom att sprida porr och förvandla våra landsmän till kåta, otrogna, kopulerande apor, eller genom att förbjuda allting som på något vis kan tolkas som förtryck av kvinnor?"

Slutmålet för alla grenar av vänstern är detsamma: din kulturs undergång.

Oskorei
Monday, September 12th, 2005, 06:44 AM
Tack till Frid och Glenlivet för tipset om denna artikel.


Rasistmedia och Södertälje
Natten till igår har det varit kravaller i Södertälje, mellan hundratals ungdomar och polisen. Det hela började med att en grupp ungdomar kastade sten på en flicka och kallade henne hora.

Jag vill å det bestämdaste passa på att beskylla både polis och media för rasism med anledning av det inträffade.

För det första blir jag bestört av att media skriver ut att det hände just i Södertälje. Har det någon som helst betydelse? Nej det har det inte, lika lite som ungdomarnas etnicitet eller religiösa tillhörighet. Det enda media vill uppnå är att vi ska dra rasistiska slutsatser av det inträffade. Precis som om sådant här inte händer i helsvenska bostadsområden hela tiden, ja sannolikt varje dag. Men när det händer i invandrartäta Södertälje är det minsann plötsligt viktigt att skriva ut det. Jag blir så upprörd och bestört att jag skakar. Se på mig, gott folk, jag skakar, jag gråter, jag mår dåligt.

Vidare menar jag att polisen totalt saknar mångkulturell kompetens och förmåga. Olika kulturer har olika syn på horor, och behandlar dem på olika vis. I ett mångkulturellt samhälle kan man inte välja och vraka mellan de kulturella uttrycken, utan man får snällt ta det goda med det onda. Vill man vara konsekvent mångkulturell får man faktiskt lära sig att leva med detta (med tanke på hur ofta uttrycket hora ostraffat används i skolorna förstår jag heller inte varför polisen plötsligt gjorde en så stor sak av det hela), och det är uppenbart för åtminstone mig att polisen förtryckte dessa unga pojkar när de uttryckte sin kultur genom att kalla flickan, om vars sexuella erfarenheter media bedrägligt nog väljer att tiga, för hora och stena henne.

Vidare är det min fasta övertygelse att media vill skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare genom att skriva att flickans pappa kom till platsen. Den stereotyp som media här utnyttjar är att invandrare skulle vara klanister, och att om det varit en invandrarflicka hade hela hennes släkt kommit till hennes undsättning, och det hade inte varit polisen som angripit de unga pojkarna. Medan svenskar på sin höjd tittar på när en annan svensk åker på däng. Så även genom denna till synes oskyldiga kommentar sprider media hat. Jag måste ta lite att dricka, jag är så arg att jag svettas kopiöst av all denna rasism som konfronterar mig vid denna tidiga timma.

Så, tillbaka. Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ungdomarna kallade polisen för "fascister" och "svin". Det är allmänt känt i de anti-rasistiska vänsterkretsar där jag hör hemma, att den förtryckte/den fattigare har alltid rätt, alltså är polisen fascistsvin. Min slutsats av det inträffade är att den svenska rasismen, som för övrigt är medfödd och genetisk och dessutom inbyggd i den svenska kulturen, ännu en gång stuckit fram sitt fula tryne, och att det måste tillsättas en ny ombudsman av något slag för att bekämpa detta.

"We gotta fight,
for their right,
to call our girls hora"

Oskorei
Thursday, September 15th, 2005, 04:32 PM
I dagens Aftonbladet bereds en av redaktörerna från "Gringo", den självutnämnda "svartskallen" Carlos Rojas Beskow, utrymme att ondgöra sig över den svenska poliskåren. Artikeln är så skriande dum att jag undrar om någon som läser den kan känna annat än irritation och vanmaktshat (jag menar detta allvarligt. Tycker du att Carlos Rojas Beskow är en klipsk kille och att hans nyaste esså är riktigt bra, så skriv det som en kommentar till denna blogg. Jag vill veta. Sverige måste ju krylla av Rojas Beskow-fans med tanke på hur mycket han får breda ut sig i våra media, eller hur?).

Hur som helst, Rojas Beskow ondgör sig över hur polisen skötte kravallerna i Södertälje/Ronna nyligen. Intressant är att han inte med ett ord berör bakgrunden till att polisen ens kom dit, nämligen att ett "ungdomsgäng" trakasserade två unga tjejer. Jag tvingas tolka det som att Carlos tycker det är helt ok. Tjejer ska finna sig i att kallas hora och få saker kastade på sig i förorten helt enkelt, de ska visa "respekt". Om polisen i det läget kommer dit, och exempelvis griper någon som sparkat till en av de två tjejerna, så bör det alltid ses som ett utslag av "rasism" och "övervåld" (det är så dumt så det gör ont, jag vet).

Sedan gnäller Rojas Beskow på att han gjort en undersökning där en del poliser tydligen sagt att "arabsläktet är mer brottsbenäget" och att en tredjedel av poliserna är negativa till att Sverige tar emot invandrare. Att ens behöva påpeka att vi har åsiktsfrihet i Sverige, även vad gäller invandringsnivån, eller att poliserna trots allt är de som har bäst kunskap om brottsligheten, inte Carlos, är egentligen överflödigt.

Men nu kommer vi till den riktigt härliga punkten i Carlos' text:

"Det roligaste är att folk blir förvånade sen över att någon lackar. Jag ser k-pistskotten (som jag är ganska säker på inte var riktade att döda) som en reaktion mot övermän som missbrukat sin makt och behandlat dig illa. Jämför elfte september 2001 och World Trade Center-attacken."

Vi repeterar händelsförloppet: ungdomsgäng trakasserar två tjejer -> polisen ingriper -> hela jävla Ronna försöker hejda polisen, med kravaller som resultat -> "någon lackar" och skjuter med automatvapen på polisstationen där de två tjejerna och deras pappa råkar befinna sig.

Vi fortsätter citera Rojas Beskow (även om hans misshandel av "ärans och hjältarnas språk" är ett kräkmedel av kosmiska proportioner):

"Vi måste bara kunna analysera händelsen utifrån perspektivet att förtryckaren har skulden till det inträffade. Gör vi det tror jag att slutsatsen kommer att bli ungefär den att det finns för många puckade poliser som alla beter sig puckat mot framför allt förortsungar. Du kan inte glida runt och "råka" trampa på folk utan att nån förr eller senare langar en fet höger i din fejja eller ett knä i pungen när du som mest känner dig trygg med din makt."

Ständigt detta jävla gnäll om förtryckare, ständigt detta jävla försvar av i princip vilka vidrigheter som helst så fort de råkar komma från någon som på grund av att hans familj är nyanländ inte hunnit komma särskilt långt i detta samhälle.

Det stora problemet är att Carlos Rojas Beskow liksom alla vänstermänniskor, inklusive Sarnecki, totalt saknar begrepp om mänsklig natur och ondskans och den onda maktens lockelse. Vänstern utgår alltid ifrån att människor är av naturen goda, och att det enda som kan få dem att begå onda handlingar är "förtryck" (detta gäller emellertid inte poliser. Poliser är onda rasister sedan födseln).

Problemet med vänsterns analys är att de har fel. Det finns en lockelse i att utöva makt över andra människor som inte går att reducera till fattigdom eller förtryck. Klart som fan att den som saknar en moralisk kompass tycker att det är roligt att kalla tjejer av annan etnicitet hora. Klart som fan att det är skönt att gruppvåldta en tjej om man saknar heder. Klart som fan att det är en kick att se hur andra människor viker undan/visar "respekt" när man kommer gående i grupp.

Inser vi inte detta, liksom att individen alltid har ett val, så tar vi ifrån individen allt ansvar för sina handlingar. Efter det kan man alltid bete sig som ett svin och sedan lugnt luta sig tillbaka med ett hånflin: "förtryckaren har skuld till det inträffade".

Men glöm inte: i Ronna var ungdomsgänget faktiskt förtryckaren.

Och glöm inte, till skillnad från proffstyckaren Beskow, de två tjejerna och deras berättelse (som faktiskt stöder polisens version).

"Nu i Ronna var det enligt medborgarna på plats övervåld från poliserna som startade de så kallade upploppen. Och jag ser ingen anledning att lita mer på polisen än på medborgarna."

Du ser ingen anledning att lita på tjejerna heller, eller hur Beskow?

Den intresserade kan läsa Beskows arroganta (och totalt respektlösa gentemot tjejerna) artikel här:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,699008,00.html

Tjejernas historia kan läsas här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=462297&previousRenderType=6

Läs. Fundera. Ta ställning.

Oskorei
Thursday, September 15th, 2005, 09:35 PM
Hårda ord om Rinkebysvenskan

Med anledning av att "guzz" och "keff" ska med i Svenska Akademins OrdLista härnäst; en uppretad liten text jag skrivit som reaktion.

Det som stör mig mest i samband med den ständigt pågående förfulningen och förenklingen av "ärans och hjältarnas språk", är att det implicit alltid anses vara så ungdomligt och häftigt att använda rinkebysvenska.

Oavsett om det är en svettig kulturkofta med fuktig läpp som ägnar utrymme på kultursidorna till att dregla över någon ny "hiphop-poet" som "förnyar språket med nyskapande och kreativa globaliseringar" ("i mötet mellan kulturerna i förorten skapar förortskidsen sina egna språkliga praktiker"), eller om det bara är någon 15-årig helsvensk tjej som sitter i bussen och försöker göra sig märkvärdig med tillkämpade talfel ("ey len, jag var så full du vet jag spydde i min mammas hatt du vet sen jag var med Amir du vet"); det är lika störande varje gång.

Det är för helvete ett talfel, språkligt torftigt, grammatiskt felaktigt och med en bastardiserad vokabulär. Att man inte behärskar ett språk är inte skäl till att folk ska börja se upp till en.

Oskorei
Sunday, September 18th, 2005, 10:03 AM
När jag läste på universitetet fick vi läsa en del intressanta tänkare från Tredje Världen. Jag minns bara Franz Fanon till namnet (läste några afro-amerikaner också på fritiden som tog upp samma saker), men kontentan av deras artiklar berörde den koloniala erfarenheten, hur det kändes att bli koloniserad.

Kärnan i koloniseringen var inte politisk, utan den var psykologisk, det var koloniseringen av det egna psyket som var värst. Särskilt illa var det för de intellektuella, och de som gick på kolonialmaktens skolor, eftersom de lärde sig att kolonialmaktens kultur var överlägsen deras egen kultur, och eftersom de lärde sig att skämmas för sin egen kultur och sin egen historia. I Algeriet fick skolbarnen lära sig den franska historien exempelvis, och det franska språket, men inte berbiska eller arabiska. Den egna kulturen och den egna historien var icke-existerande, något man skämdes för, något som man inte talade om bland fint folk/offentligt. Den franska, vita, mannen var normen, själv var man ett undantag som aldrig helt kunde nå upp till normen. Själv var man "den Andre".

Det är denna "inre kolonisering" som de flesta intellektuella från Treje Världen beskriver som den skadligaste. Många beskriver hur dåligt de mådde av den, och hur de kämpade för att bli av med den. Bland afro-amerikanerna är det särskilt skammen över den svarta huden, och drömmen att bli vit, som dominerar i dessa tragiska berättelser. Om kolonialismen gjorde skada, så är det den inre koloniseringen som var den skadligaste, att den fick människor att skämmas för vilka de var.

Den direkta kolonialismen är över nu, det som finns kvar är ekonomisk och kulturell kolonialism, antagligen lika skadlig.

Men vad jag frågar mig är om inte dessa Tredje Världen-intellektuellas berättelser och analyser är fullt tillämpliga på dagens Sverige och dagens svenskar. Vi läser i undersökning efter undersökning hur dåligt våra unga mår, att de skär sig, super, tar livet av sig, och så vidare och så vidare. De förklaringar våra ledare ger är väldigt diffusa. "Ökade krav" är väl den vanligaste.

Men är det en slump att ungdomens katastrofala mående sammanfaller med den nya kolonialiseringen. Våra unga tillåts inte intressera sig för sin egen kultur eller historia längre. Att öppet vara "svensk" är bara på gränsen till rumsrent/lagligt, precis som det var skamligt att vara "berb" i Algeriet. Slår man på en TV eller radio möts man av en strid ström av kolonialiserande kulturyttringar. Politiker som uttalar sig om hur diskriminerande svensken är. Afro-amerikaner som glänser i bling-bling. Svenska Akademins Ordlista som tar in nya spännande ord som "guzz" och "keff". Så fort det ska göras en reklam som vänder sig till unga ska den välja musik och design från hiphopkulturen, precis som om det inte finns minst lika många raggare, punkare, hårdrockare eller skinnskallar i vårt avlånga land. "Ey mannen, använd kondooom"

Som ung svensk idag tillåts man inte ha en egen etnisk identitet, på sin höjd kan man haka på hiphopkulturen och bli en andra klassens hiphopare, en wannabe. Svensken har förvandlats till "den Andre", den som media alltid plockar fram för att fördöma, den tråkiga jäveln som media alltid använder som jämförelse för att visa hur häftiga nysvenskar som Carlos Beskow eller Ken Ring är. Och så undrar våra "ledare" varför ungdomarna mår så dåligt...

Nu sitter det säkert någon vänstermänniska och tänker "ja, men det är bara rätt åt oss svenskar. Vi koloniserade andra, nu blir vi själva koloniserade", men så vitt jag vet var det ytterst få vanliga svenska bönder som hade slavar, och eventuella slavägare är dessutom döda sedan länge. För att inte tala om vilken masochism som krävs för att kunna tänka så....

PS:
@ Carlos Beskow: Min blogg kanske inte har så många kommentarer, men det är alla fall inte jag som får pengar av etablissemanget på grund av min etnicitet. När jag läser etablissemangsmedlemmar berömma din tidning påminner det starkt om hur folk berömmer barn och begåvningshandikappade: -"oooh så fin teckning du har gjort Lillan. Vad föreställer det?" -"De ä vov-vov" -"Oo så fin den är. Vad duktig du är Lillan"

Egentligen är man inte särskilt imponerad, men man vet att man är så illa tvungen att låtsas eftersom ungens pappa blir sur om man säger som det är.

Oskorei
Monday, September 19th, 2005, 11:53 AM
Ibland hör man samhällsvetare och vänstermänniskor beklaga sig över att media är så vinklad, och att media rentav är en ny makthavare eller hotar demokratin. Ber man dem att precisera sig, att ge konkreta exempel på hur media använder sin makt, blir de oftast tysta (ett bra sätt att få tyst på jobbiga vänstermänniskor är faktiskt att be dem ge konkreta exempel). Anledningen till att de har så svårt att ge exempel är följande: visserligen är media mycket riktigt "vinklad" och visserligen utnyttjar media sin maktposition till att styra eller kväva åsikter, men det är väldigt sällan vänstern som blir drabbad. I Sverige och övriga Västvärlden är det tvärtom de icke politiskt korrekta som drabbas av medias makt, som inte får yttra sig i det offentliga samtalet, som osynliggörs, och som förlöjligas. Det kan vara allt från invandringskritiker eller nationalister till kvinnoprästmotståndare, summan av kardemumman är att vi ganska ofta hör/läser OM dem, men alltid i negativt ljus, och aldrig något AV dem. Vi hör aldrig deras röster, vi får aldrig läsa deras åsikter direkt utan alltid sammanfattade av media.

Sällan blir detta så tydligt som i "journalisten" Thomas Berglunds artikel om Nationaldemokraternas demonstration i Södertälje igår. ND har två mandat i Södertälje, och demonstrerade med anledning av de övergrepp mot en ung tjej, och efterföljande kravaller och polishusbeskjutning som jag redan skrivit om här.

Till att börja med kallar Thomas ND för ett "högerextremistiskt" parti. Några belägg för att de skulle vara detta finns inte, faktum är att deras politik i det mesta påminner om socialdemokratin runt 50-60-talet.

Som en röd tråd genom artikeln går därefter försöken att förlöjliga ND och att framställa dem som misslyckade och svaga. Polisen fick också skydda det 50-tal nationaldemokrater som hade slutit upp. ... Det var först när talesmannen Marc Abramsson i en dåligt fungerande megafon ställde en retorisk fråga som åhörarna reagerade. ”Ingen här vill väl leva i ett mångkulturellt Sverige?”, besvarades med hånskratt och burop. ... De flesta av nationaldemokraterna lämnade Södertälje med pendeltåget efter mötet. Ett dussintal blev kvar och jagades av demonstranter i närheten av stationen. Till sist tvingades de söka skydd hos polisen medan motdemonstranterna skingrades.
Vi bjuds emellertid även på ett par citat från ND:s motståndare, som är väldigt avslöjande:

På en tvärgata beordrades ett tiotal ungdomar upp mot väggen för visitation och strax intill Stortorget plockades ägg och färgbloss av två motdemonstranter.
– Vi är här för att det är vår demokratiska plikt att protestera. Vi ska inte ha några nazister som sprider propaganda på torget i Södertälje, sa killen som blivit av med sina ägg.

Vår demokratiska plikt att kasta ägg på dem vars argument vi inte klarar att bemöta, måste han rimligtvis menat... Notera att Berglund inte beskriver denna yngling som en vänsterextremist eller antidemokrat, trots hans planer, och trots hans uppenbara förakt för yttrandefriheten.

Den allmänna åsikten på torget var att nationaldemokraterna inte borde ha fått något demonstrationstillstånd.
– Hade vi begärt tillstånd så tätt inpå vad som hände i Ronna hade vi aldrig fått det, sa en syrian. Han skrattade gott åt ett plakat med texten ”syrianerna har rätt till ett eget land – det har svenskarna också”.

Smaka på det stycket igen: "han skrattade gott åt ett plakat med texten: - det har svenskarna också"....

Många demonstranter kroppsvisiterades och flera beslag av farliga föremål gjordes. Två personer greps, bägge motdemonstranter. Den ene hade fyrverkerier i en ryggsäck och greps därför för förberedelse till grov misshandel. Den andre greps för brott mot knivlagen. Bägge släpptes senare.

Charmiga små idealister, milt sagt. Jag vet inte hur många som minns mordet på en ung kille med rakat huvud för ungefär ett år sedan av ett "ungdomsgäng". Hur som helst, killen som höll i kniven den gången var aktiv i vänsterkretsar, och hade tidigare gripits just för att han strykt runt en nationalistisk demonstration beväpnad med kniv. Food for thought...

Hur som helst, kontentan är att Thomas Berglund gjort sitt yttersta för att använda den makt han trots allt har som journalist, för att framställa ND som ett svagt parti. Från nationaldemokrater på plats får man en helt annan beskrivning av det inträffade, och skrapar man lite på ytan inser man att det är saker som går att tolka lite som man vill som Berglund använder för att framställa ND som hjälplösa. Tex att "polisen skyddade nationaldemokraterna". Såvitt jag vet har ND hittills aldrig förlorat en konfrontation med sina motståndare i samband med sådant här, utan de har tvingats skaffa sig medlemmar som förmår skydda dem själva.

Vad jag frågar mig är därför var Berglund själv står politiskt. Det är uppenbart att han beskrivit ND:s demonstration på ett sätt som han aldrig skulle kunna beskriva exempelvis en socialdemokratisk eller folkpartistisk. Men det gör det å andra sidan även ännu mer uppenbart vilket parti man som oppositionell till makteliten i Sverige ska rösta på... Inte är det SAP, inte är det Fp, och inte är det FI....

Berglunds artikel finns att läsa här:
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10573102.asp

Oskorei
Monday, September 19th, 2005, 05:21 PM
Introduktion till eugeniken
"Eugeniken var en ondskefull och felaktig lära. Eugeniker mätte skallar och steriliserade folk som ansågs icke önskvärda. Eugeniker var rasister. Hitler var eugeniker."

Det är väl vad de flesta av oss vet om eugeniken. Eftersom det är en mycket begränsad, och inte särskilt rättvisande, bild av ett intressant vetenskapligt och samhälleligt område, tänker jag ägna detta inlägg åt en snabb introduktion till eugeniken, baserat på en engelsk artikel som ni hittar här: http://www.eugenics.net/papers/caseforeugenics.html

Eugenik betyder ordagrant: "the organic betterment of the race through wise application of the laws of heredity.", det vill säga "det organiska förbättrandet av människorasen genom klok tillämpning av ärftlighetslagarna". Tanken är att eftersom vi vet hur ärftlighetslagarna fungerar, så kan vi styra evolutionen så att den åtminstone inte går i fel riktning.

Den artikel jag sammanfattar koncentrerar sig på intelligensen. Den ställer upp följande punkter:

1. Intelligens hos människor är huvudsakligen ärftlig.


Den arga vänstern, som tagit över stora delar av universitet och media, hävdar nästan alltid att skillnaderna mellan individer beror på miljöskillnader, inte arv. Men mot detta kan eugenikerna ställa rena fakta, exempelvis att tvillingar har nästan samma IQ trots att de vuxit upp i väldigt olika miljöer. Även adopterade barn har en IQ som ligger nära deras föräldrars, oavsett vilka adoptivföräldrar de vuxit upp hos. Tvillingstudier visar att arv/gener är viktigast när det gäller intelligensen, inte miljön.

2. Civilisationen beror fullständigt på intelligensen

Intelligenta människor bygger civilisationer. Mindre intelligenta människor gör det inte, kort sagt. Eugenikerna brukar jämföra IQ-genomsnittet i olika länder med hur rika dessa länder blivit, och faktuim är att länder med hög genomsnittlig IQ brukar vara rikare än de med låg IQ. Även inom länder är det så att barn med hög IQ brukar ha mer framgång än de med låg, oavsett miljö.

3. Ju mer civiliserat ett land är, desto bättre mår folket

Ganska självklart egentligen.

4. Just nu har vi en evolution där vi blir mindre intelligenta för varje ny generation

Tidigare var det så att det naturliga urvalet även gällde människor. Eftersom det inte fanns några preventivmedel, fick alla många barn. De mest lämpade överlevde och fick egna barn, de minst lämpade gjorde det inte.

Skillnaden mot nu är preventivmedlen. De kvinnor som är bäst på att använda preventivmedel är ofta de med högre IQ, medan de med lägst IQ är de som oftast råkar ut för oönskade graviditeter (statistiken visar att de flesta kvinnor vill ha ungefär lika många barn om de själva får välja, men att alla inte lyckas nå det målet). Resultatet är det som kallas dysgenik, negativ eugenik. Vi blir alltså kollektivt mindre intelligenta. Eugenikerna Lynn och Van Court har gjort en studie där de beräknar att vi förlorar .9 IQ-poäng per generation.

5. Om vi inte vänder trenden, kommer vi att få allt mindre civilisation

Se punkt 2.

Egalitarianism: Politiskt Korrekt men Vetenskapligt Felaktigt

Artikelförfattaren fortsätter efter de fem punkterna med att granska hur allmänheten ser på eugenik, arv/gener och miljö. Hon finner att de flesta tror att vetenskapen "bevisat" att skillnader mellan människor beror på miljö, inte arv. "Människor är lika av naturen, skillnader beror på miljön". Detta beror i sin tur på att media väljer att inte publicera de många forskningsrön som faktiskt bevisar att eugenikerna har rätt.

Orsaken är att de allra flesta journalister står längre till vänster än den övriga befolkningen, och att allt tal om gener och ärftlighet får dem att må dåligt. Och resultatet är att vi kommer att bli allt dummare, och allt fattigare.

Med en insikt om eugenik skulle vi kunna få en ständigt friskare och mer intelligent befolkning. Med nuvarande media och politiker har vi fått dysgenik istället, och allt detta för att vi missat en mycket simpel sanning: "att alla är lika mycket värda leder inte automatiskt till att alla är likadana".

Oskorei
Tuesday, September 20th, 2005, 04:39 PM
Det eviga nuets tyranni

Enligt ett gammalt ordspråk kan det vara väldigt skönt på kort sikt att kissa ner sig när man fryser, men på längre sikt ångrar man det ordentligt. Vi lever just nu i ett samhälle som gör just detta, som offrar framtiden för nuet, och jag tänker ägna dagens blogg till att visa hur jag menar.

Vårt samhälle saknar fullständigt ett historiskt medvetande. Vi jämför aldrig vår egen situation bakåt med historien, och vi tänker aldrig längre än max 5 år framåt när vi fattar politiska beslut. Konsekvenser på längre sikt än 5 år är alltså totalt ointressanta när beslut fattas. Effekten är att vi redan förstört framtiden för våra barn, kanske ohjälpligt.

Genetiskt

Genom att ta avstånd från alla former av eugenik och ärftlighetslära, ser vi till att erodera det människomaterial som i framtiden kommer att förvalta samhället. Effekten är att allt fler lågintelligenta kommer att få försörjas av en ständigt krympande grupp högintelligenta. Eugenik och dysgenik tas upp på annan plats på denna blogg.

Effekter på kort sikt av anti-eugenik: Den sköna känslan av att vara en god människa som man får när man tar avstånd från "rasism och eugenik", den trygghet man får av att slippa ett hatiskt mediadrev.

Effekter på lång sikt av anti-eugenik: Ett samhälle med ständigt lägre IQ, som gradvis förvandlas till ett u-land.

Kulturellt

Mångkulturella, fungerande, samhällen är en myt. Historiskt har de enbart fungerat när en grupp (hegemonen) varit stark nog att tvinga på de andra grupperna sina regler. Så fort någon annan grupp vuxit sig starkare än grupp ett, har kamp om positionen som hegemon utbrutit. Denna kamp har ofta urartat till blodiga inbördeskrig, följda av vinnarens diktatur.

Det mångkulturella Sverige fungerar just nu eftersom den etniskt "svenska" gruppens makthavare trots allt är starka nog att genomdriva sitt regelsystem över alla de grupper som här finns (även om detta utmanas allt oftare). På kort sikt fungerar det, i stort sett, alldeles utmärkt, och vi blir berikade med falafel, rinkebysvenska och musik (helt bortsett från att vi hade haft tillgång till detta även i ett samhälle där målet varit assimilering snarare än "mångkultur"). Problemet är att situationen är inte statisk, utan ständigt föränderlig. Olika grupper har olika höga födelsetal, och olika hög migration till Sverige. Redan nu är majoriteten av de nyfödda i Malmö muslimer. Olika grupper har även olika starkt självmedvetande, är olika "hungriga". Vi ser redan hur vissa grupper mobiliserar sina krafter för att vinna så mycket utrymme som möjligt, exempelvis kan vissa "ungdomsgängs" anti-svenska rasism tolkas som ren kamp om inflytande, makt och revir. Jag förutspår att om gällande trender håller i sig, kommer Sverige att vara en islamisk stat inom 200 år. Rom gick under efter att ha släppt in för många germaner, och germanerna tog över. Men eftersom historien är slut kan detta inte hända här...

Effekter på kort sikt av mångkultur: Den härliga känslan av att vara en god människa, den trygghet det innebär att slippa jagas av "antifascister" och mediadrev, falafel, rinkebysvenska och ny musik.

Effekter på lång sikt av mångkultur: Kamp om positionen som hegemon, där den starkaste vinner. Islam som dominerande kultur och religion.

Kärnfamilj och auktoritet

Ett samhälle är aldrig starkare än sina individer. Det historiskt sett mest framgångsrika sättet att forma dessa individer från tidig ålder är kärnfamiljen, med auktoriteter hela vägen från familjen, till vuxen ålder, via skola och värnplikt. Kärnfamiljen skapar individer med identitet, integritet och självdisciplin (polygyni; månggifte där en man har flera fruar har också fungerat väl för vissa kulturer, men sällan varat särskilt länge i Europa). Grupper som experimenterat med andra former av familjebildningar har gått under, historien har fällt sin dom över dem och de är inte längre med oss.

I vårt samhälle har vi emellertid kommit fram till att auktoritet är förtryck. Resultatet är att eleverna i skolan gör som de vill, och ofta kan hota andra elever och lärare utan konsekvenser, att kriminella kan stämma poliser för övervåld, diskriminering, med mera.

Effekter på kort sikt av att angripa kärnfamilj och auktoritet: Den härliga känslan av att vara en bra och tolerant människa, en och annan extra röst.

Effekter på lång sikt av att angripa kärnfamilj och auktoritet: Ett samhälle befolkat av svaga individer som saknar varje möjlighet att bemöta starkare granngrupper, som inte valt att vara fullt lika toleranta och "fria".

(det finns en livlig debatt om detta, och då mycket ligger på gränsen till det straffbara väljer jag att inte redogöra mer för mina åsikter här)

Det går att göra listan på hur vi förstör framtiden betydligt längre, exempelvis hur åsiktskontrollen i media och universitet fördummar oss, de ekologiska frågorna, nedrustningen av försvaret, hur förtidspensionerna håller en allt större del av folket borta från produktivt arbete, och så vidare.

Oskorei
Sunday, September 25th, 2005, 10:30 PM
Det händer att jag skämtsamt kallar mig ksatriyaanarkist, men i alla skämt ligger det en kärna av allvar. Detta inlägg kommer därför att utgöra ett försök att redogöra för betydelsen av detta språkligt sett monstruösa begrepp (man skulle även kunna använda begrepp som national-anarkism, reaktionär anarkism eller anarko-traditionalism, eller varför inte Heidegrens preussisk anarkism).

Ksatriya är sanskrit för krigarkasten, anarkism är en samling ideologier som menar att samhället fungerar bättre utan stat. Personligen är jag så reaktionär och anti-egalitarianistisk att jag delar grundtanken bakom de indo-Thora kastväsendena, nämligen att olika människor har olika natur och därför passar bäst till olika saker. Många människor saknar energi och viljestyrka att bli mer än sudras/trälar/bönder. En del har vilja men saknar högre ideal, dessa blir vaishas/karlar/borgare. En mindre grupp har både vilja och ideal, dessa leder och försvarar samhället (ksatriyas/jarlar/adel), medan en ännu mindre grupp är präster/brahminer.

Denna indelning är återkommande i alla historiska mänskliga samhällen (notera att jag i likhet med Hegel använder mig av indelningen av mänskliga samhällen i historiska och ohistoriska), och bekräftas så fort man lär känna ett större urval av sina landsmän. Att det skulle vara egenskaper som alltid går i arv ställer jag mig tveksam till, men grundtanken är sund. Detta ställer naturligtvis till med problem när man har ksatriyaegenskaper, och alltså är mest lämpad att stå i tjänst hos en Traditionell statsbildning, men någon sådan inte står att finna. En sudra saknar dessa problem eftersom han/hon finner sig väl tillrätta i alla samhällen som göder sina undersåtar med bröd och skådespel, och en vaishya är nöjd så länge skatterna inte är för höga, men för ksatriyas och brahimner är det värre.

Ksatriya utan Stat

Låt oss först slå fast en fundamental sanning: den nuvarande svenska staten saknar fullständigt varje form av legitimitet (auctoritas i traditionellt perspektiv). Det är en våldsmakt som till det yttersta använder sina maktmedel till att pervertera varje högre ideal, till att skada, förvrida och utplåna det svenska folket, och till att inskränka vissa av individens rättigheter samtidigt som den ger individen rättigheter som ingen egentligen kan ge honom/henne (abort!). Den svenska staten är därför, ur ett högre perspektiv, en anti-stat. En Traditionalist har ingen som helst skyldighet att betrakta en anti-stats lagar som annat än lågtstående människors försök att med tvång genomdriva sina sjuka påfund.

Ur ett traditionellt perspektiv är den moderna machiavellanska synen på staten som monopolist på våld inom ett geografiskt område enbart sjuk. En stat är ytterst en organism som förkroppsligar högre ideal, och bidrar till en högre ordning. En stat hjälper människorna att leva i enlighet med sin egentliga natur, och att komma i kontakt med sina högre stående egenskaper, inte att sjunka ner i sina djuriska drifter. En verklig Stat bidrar till att utveckla sann individualitet, och människotyper som utmärks av heder, stolthet, mod, lojalitet och virilitet.

En anti-stat däremot är motsatsen till en Stat. Den förkroppsligar lägre ideal, falska och verklighetsfrämmande ideal, och förleder sina undersåtar att bryta mot sin egentliga natur. Den lurar i dem att det är rätt att mörda de ofödda, att det är deras plikt att glömma sina förfäder och sin kultur, att kvinnor är förtryckta av män, och så vidare och så vidare. Den skapar människotyper som utmärks av feghet, lathet, konformism, hedonism, materialism, verklighetsflyktiga ideologier och ren hjärntvätt. Anti-statens "individualism" är ett annat namn för atomisering och meningslöshet.

När man råkat födas inom en sådan politisk organisations gränser, ställs man därför inför en situation som påminner om förutsättningen för det som kallas ontologisk anarkism. Ontologisk anarkism bygger på insikten att staten saknar högre legitimitet, och bara är en "spelare" bland flera, en spelare med begränsade möjligheter att vara ständigt närvarande (anarko-kapitalister och läsare av TAZ torde vara välbekanta med detta). Därför: du är bara tvungen att underkasta dig denna anti-stats regler så länge de överenstämmer med högre ideal (tex förbjuder både högre ideal och socialdemokratin våldtäkt), eller så länge du bedömer att konsekvenserna av olydnad är för allvarliga.

Man kan jämföra situationen med att man är ställd inför en rånare som vill ha ens pengar. Om man ger sina pengar till en rånare innebär detta på intet vis att man erkänner någon sorts auktoritet eller legitimitet hos denna, bara att man för tillfället är sämre beväpnad eller inte springer fort nog. Detsamma gäller den svenska anti-staten. Vill anti-staten hindra dig att ge dina barn en nationalistisk uppfostran, göra nordisk salut, nyttja traditionella substanser som redan skyterna brukade, eller skipa traditionell rättvisa, så är det upp till dig att se till att den inte får information i onödan om hur du valt att leva ditt liv.

Anark-konceptet

Det finns emellertid inget i detta synsätt som påminner om anarkismens lätt hysteriska motstånd mot Staten som ide. Vi kan jämföra med Ernst Jünger här, och hans koncept anarken. En anark är bortom både den dyrkan av Staten som utmärker vissa konservativa (och socialdemokrater, liberaler, med flera), men även den hysteri mot den som utmärker anarkisten. Det finns därför inget som förhindrar en anark, eller ksatriyaanarkist, att ha kontakter med staten som en bland flera spelare.

Kärnan i ksatriyaanarkismen är kort uttryckt att i en värld där alla politiska organisationer saknar högre legitimitet, är traditionalisten tvingad att fungera som anarkist, i enlighet med sina egna ideal och sin egen personliga ekvation. Skillnaden gentemot en vanlig anarkist är att ksatriyaanarkisten bidrar till återskapandet av en politisk organism som är värdig att skänka lojalitet då den förkroppsligar vissa traditionella ideal.
// // <img>

Horagalles
Sunday, October 2nd, 2005, 06:32 PM
Då har man börjat blogga.

http://oskorei.webblogg.se/
:thumbup :thumbup :thumbup :thumbup :thumbup


Introduktion till eugeniken

"Eugeniken var en ondskefull och felaktig lära. Eugeniker mätte skallar och steriliserade folk som ansågs icke önskvärda. Eugeniker var rasister. Hitler var eugeniker."

Det är väl vad de flesta av oss vet om eugeniken. Eftersom det är en mycket begränsad, och inte särskilt rättvisande, bild av ett intressant vetenskapligt och samhälleligt område, tänker jag ägna detta inlägg åt en snabb introduktion till eugeniken, baserat på en engelsk artikel som ni hittar här: http://www.eugenics.net/papers/caseforeugenics.html

Eugenik betyder ordagrant: "the organic betterment of the race through wise application of the laws of heredity.", det vill säga "det organiska förbättrandet av människorasen genom klok tillämpning av ärftlighetslagarna". Tanken är att eftersom vi vet hur ärftlighetslagarna fungerar, så kan vi styra evolutionen så att den åtminstone inte går i fel riktning.

Den artikel jag sammanfattar koncentrerar sig på intelligensen. Den ställer upp följande punkter:

1. Intelligens hos människor är huvudsakligen ärftlig.


Den arga vänstern, som tagit över stora delar av universitet och media, hävdar nästan alltid att skillnaderna mellan individer beror på miljöskillnader, inte arv. Men mot detta kan eugenikerna ställa rena fakta, exempelvis att tvillingar har nästan samma IQ trots att de vuxit upp i väldigt olika miljöer. Även adopterade barn har en IQ som ligger nära deras föräldrars, oavsett vilka adoptivföräldrar de vuxit upp hos. Tvillingstudier visar att arv/gener är viktigast när det gäller intelligensen, inte miljön.

2. Civilisationen beror fullständigt på intelligensen

Intelligenta människor bygger civilisationer. Mindre intelligenta människor gör det inte, kort sagt. Eugenikerna brukar jämföra IQ-genomsnittet i olika länder med hur rika dessa länder blivit, och faktuim är att länder med hög genomsnittlig IQ brukar vara rikare än de med låg IQ. Även inom länder är det så att barn med hög IQ brukar ha mer framgång än de med låg, oavsett miljö.
3. Ju mer civiliserat ett land är, desto bättre mår folket

Ganska självklart egentligen.
4. Just nu har vi en evolution där vi blir mindre intelligenta för varje ny generation

Tidigare var det så att det naturliga urvalet även gällde människor. Eftersom det inte fanns några preventivmedel, fick alla många barn. De mest lämpade överlevde och fick egna barn, de minst lämpade gjorde det inte.

Skillnaden mot nu är preventivmedlen. De kvinnor som är bäst på att använda preventivmedel är ofta de med högre IQ, medan de med lägst IQ är de som oftast råkar ut för oönskade graviditeter (statistiken visar att de flesta kvinnor vill ha ungefär lika många barn om de själva får välja, men att alla inte lyckas nå det målet). Resultatet är det som kallas dysgenik, negativ eugenik. Vi blir alltså kollektivt mindre intelligenta. Eugenikerna Lynn och Van Court har gjort en studie där de beräknar att vi förlorar .9 IQ-poäng per generation.

5. Om vi inte vänder trenden, kommer vi att få allt mindre civilisation

Se punkt 2.


Egalitarianism: Politiskt Korrekt men Vetenskapligt Felaktigt

Artikelförfattaren fortsätter efter de fem punkterna med att granska hur allmänheten ser på eugenik, arv/gener och miljö. Hon finner att de flesta tror att vetenskapen "bevisat" att skillnader mellan människor beror på miljö, inte arv. "Människor är lika av naturen, skillnader beror på miljön". Detta beror i sin tur på att media väljer att inte publicera de många forskningsrön som faktiskt bevisar att eugenikerna har rätt.

Orsaken är att de allra flesta journalister står längre till vänster än den övriga befolkningen, och att allt tal om gener och ärftlighet får dem att må dåligt. Och resultatet är att vi kommer att bli allt dummare, och allt fattigare.

Med en insikt om eugenik skulle vi kunna få en ständigt friskare och mer intelligent befolkning. Med nuvarande media och politiker har vi fått dysgenik istället, och allt detta för att vi missat en mycket simpel sanning: "att alla är lika mycket värda leder inte automatiskt till att alla är likadana".

http://oskorei.webblogg.se/190905161236_introduktion_till_eugeniken .html

Oskorei
Sunday, October 9th, 2005, 08:36 PM
För några inlägg sedan kommenterade jag Zanyar Adamis kolumn i Metro, där han på ett svepande och oriktigt sätt generaliserade om "blattar" och "svennar". Zanyar påstod att vita, heterosexuella medelålders män "dissar" alla andra grupper i Sverige, jag påpekade att för att göra sådana generaliseringar måste han kunna backa upp det hela med fakta. Jag anförde även en del fakta som bevisar att Zanyar har fel.

Men det finns fler intressanta påståenden i Zanyars kolumn. Faktum är att både hans och Rojas Beskows kolumner på så vis är rena guldgruvor, eftersom man sällan hittar pseudo-vänsterns värlsbild så tydligt och ärligt, på gränsen till naivt, presenterad som hos dem.

Det jag idag kommer att kommentera är Zanyars påstående att vi måste "upplösa normen". Jag menar att vi varken kan, eller bör, göra det. Ett samhälle kommer alltid att ha en dominerande norm, ett dominerande kulturmönster. I annat fall är det nämligen inget samhälle, utan flera samhällen som råkar samexistera geografiskt (detta är vanligt i Mellanöstern, där kurder, turkmener, sunnimuslimer, shiamuslimer, syrianer med flera ibland samexsterar mer eller mindre våldsamt). Vi kan därför antingen ha ett samhälle där normen är heterosexuell, eller ett där den är bisexuell, eller rentav ett där den är homosexuell. Detsamma gäller vilken etnisk norm som gäller, och om det är patriarkalt, matriarkalt, eller en blandning.

Hur som helst, vad pseudo-vänstern inte är mentalt kapabel att inse, är att norm inte nödvändigtvis är samma sak som intolerans. Bara för att ett samhälle är heteronormativt behöver det inte aktivt förtrycka homosexuella, även om de sannolikt inte kommer att få så mycket utrymme i media eftersom de är ganska få. Man kan jämföra med de grekiska tragedierna, där det finns en huvudhandling (normen) och flera bihandlingar (tolererade alternativa normer). Vänstern däremot kan inte föreställa sig att man kan ha en norm men ändå tolerera andra normer, utan tror därför att alla "heterosexister" vill mörda alla homosexuella. Anledningen till att vänstern inte kan föreställa sig något annat, är att de själva inte är mentalt kapabla att leva med att det finns människor som inte delar deras normer, och därför själva alltid vill använda alla sina maktmedel till att förbjuda normer såsom nationalism, heterosexualism, kvinnoprästmotstånadre med mera. Detta beror på att vänstern ofta drar till sig omogna individer (detta gäller visserligen en del inom högern också, men min erfarenhet är att det är mindre vanligt där).

Vi har nu alltså kommit fram till att ett samhälle behöver en dominerande norm, men att detta inte innebär att alla andra normer är förbjudna utan att de ändå kan vara tolererade. Vi ska nu försöka lista ut vilka normer vi därför bör välja som dominerande. För tvärtemot vad den postmoderna vänstern påstår (men aldrig själv tar konsekvenserna av) så finns det mer eller mindre bra normer att välja på. Det pågår en ständig kamp mellan förespråkare av olika alternativa normer, där motståndarna till den heterosexuella svenska normen för tillfället får stå mer eller mindre oemotsagda i det offentliga samtalet.

Monoamorös heteronormativitet och kärnfamiljen:
Vänstern och queerteorin är emot den "monoamorösa heteronormativa kärnfamiljen", och vill ersätta denna med en "upplösning av normen". Jag tänker här försvara det monoamorösa heteroförhållandet med hänvisning till traditionell syn på mikro- och makrokosmos och den maskulina och feminina principen. Enligt traditionella religioner finns det i universum en manlig och en kvinnlig princip, kaos och kosmos, yin och yang. Världen har skapats genom att de förenats. Äktenskapet och sexakten är en återskapelse av denna syntes, och heterofamiljen är en syntes som skapas när manligt och kvinnligt förenas. Det är därför heller ingen överraskning att det bara är heteroförhållandet som är kapabelt att skapa nytt liv, eller att det är heterokärleken som kan låta den enskilde bli en del av något större än sig själv.

Utifrån ett kosmiskt perspektiv är det därför bara det heterosexuella kärleksförhållandet som är kapabelt att skapa något nytt. Att två av samma kön/sort har sex är ur ett kosmiskt perspektiv ganska ointressant, även om jag inte bryr mig nämnvärt personligen ifall de väljer att ha det. Det finns situationer där homoeroticistisk praktik har sin plats, exempelvis viss anatemisk ockultism och bland den lilla grupp som verkligen är födda homosexuella (det tredje könet, som det kallas i traditionella samhällen, och som måste skiljas från den större grupp som blivit bisexuella på grund av omständigheter i uppväxten), men för samhället i stort är detta inget skäl att pusha homosexualitet som en glamorös livsstil.

Ur det heterosexuella förhållandet kommer sedan kärnfamiljen, som för vidare blodlinjerna och traditionerna. Inga "polyamorösa" relationer är kapabla till detta, det är bara heteronormativiteten som kan föra samhället vidare, och det är därför en monoamorös heteronorm bör vara i centrum för samhället. Detta innebär inte att homosexuella eller polyamorösa ska förtryckas eller misshandlas, bara att deras val av liv är perifert för samhället i stort och inte ska definieras som "äktenskap" alltså likadant som föreningen av maskulint och feminint. Att kalla en polyamorös grupprelation för ett äktenskap eler en familj innebär att begreppet äktenskap, och familj, förlorar sin djupare betydelse, och att det går inflation i begreppen.

Både ur ett kosmiskt/metafysiskt och ett socialt perspektiv bör vi därför ha en monoamorös heteronorm i centrum för samhället. Även ur ett individuellt perspektiv är detta det bästa, då det skapar på djupet lyckligare människor än ett samhälle utan den stabila uppväxtmiljö som en kärnfamilj ger, eller den djuriska och ytliga personlighetstyp som skapas av ett "polyamoröst" samhälle.

Etnonormativitet:
Vänstern gnäller också flitigt på att den vita, svenska mannen står i centrum för samhället. Kan detta då försvaras? Tja, bortsett från att vi var här först, och var i förkrossande majoritet så sent som 1980, så kan det även försvaras med kosmiska och sociala aspekter (personligen kan jag tycka att det är absurt att man ens ifrågasätter att svenskheten är normen i Sverige, men det är såklart min personliga åsikt).

Ett samhälle behöver en samling ideal om den goda människotypen och det goda samhället. För att ett samhälle ska överleva i ständig konkurrens med andra samhällen behöver denna människotyp vara stark, stabil och utåtriktad. Det duger inte att ha ett samhälle med suputer, fegisar, analfabeter, perversa eller vidskepliga nollor. Ett samhälle av nollor går under, och dess medlemmar tvingas underkasta sig starkare samhällens medlemmar.

Jag menar att det traditionella svenska människoidealet (hårt arbete, ärlighet, heder, "en riktig karl slår inte en tjej", gruppsolidaritet, självbehärskning, viss distans med mera) är överlägset de alternativ som finns, och därför är det bästa att ha som norm. Det är ett ideal som blandats ut en del med vänsterns pseudo-altruism och högerns pseudo-individualism, och som därför bör kompletteras med traditionalism och nationalism, men det är ljusår bättre för vårt samhälle än rinkebyalternativet eller islam.

Om man läst Julius Evolas indelning av samhällen i ktoniska, "sydliga" kulturer och hyperboreanska "nordliga" civilisationer är det tydligt att det traditionella svenska människoidealet faktiskt ligger nära det hyperboreanska, särskilt i jämförelse med rinkebyalternativet ("softish, mannen, jao"). Även islam är dock ett osunt alternativ, eftersom det utgår ifrån att individen är så driftstyrd att kvinnor exempelvis måste ha slöja för att inte våldtas. Så har fallet aldrig varit i Sverige, men om man utgår ifrån det länge nog blir det så.

När det gäller rent genetiska aspekter av svenskheten som norm, tillåter yttrandefrihetslagstiftningen mig inte att gå närmare in på det här.

Ur ett socialt och individuellt perspektiv är därför svenskheten som norm det bästa för Sverige. Den bidrog till att skapa världens rikaste samhälle, medan dess nedgång sammanfallit i tiden med att vi blivit fattiga och tappat tron på oss själva. Utan en norm som definierar vad som är en svensk går det heller inte att bedriva någon som helst integrationspolitik, men det är mer en parentes.

Norm, kulturkrig och tolerans

Varje samhälle har alltså en uppsättning normer om hur livet normalt sett levs. Egentligen är det så självklart att det är löjligt att det måste påpekas. Dessa normer genomdrivs normalt sett inte med våld och lagar, utan genom mer informella medel som ogillande, goda exempel, vana, och så vidare. Om någon bryter mot dessa normer brukar man även kunna leva med det, även om de kan få utstå lite ogillande. Den som inte inser detta enkla sammanhang är en mental dvärg, som heller inte kan begripa hur man exempelvis kan vara både heterosexist, nordicist och anarkokapitalist.

Vänstern kan däremot inte förstå detta, utan sätter likhetstecken mellan norm och lag. Om jag vill ha en heterosexuell norm, tolkar de därför detta som att jag vill lagstifta mot homosexuella. Anledningen är att de själva har en låg mognadsnivå, och inte kan leva med att inte alla vill leva enligt deras normer. Därför har de förråat det offentliga samtalet till den grad att så gott som all kritik av deras favoritgrupper likställs med "hets mot folkgrupp". Att exempelvis ND eller NSF demonstrerar mot Pridemarschen bör tolkas som ett inslag i kampen om vilka normer som ska vara vägledande i vårt samhälle, men vänstern är mentalt inte kapabla att se det som annat än "böghat". Man blir så trött. Man blir så förbannat trött...

Oskorei
Sunday, October 23rd, 2005, 11:20 AM
Några inlägg tillbaka kommenterade Fredrik Lindholm (URL: http://ironthorn.blogspot.com) mina diatriber mot fackets diskriminering av och ointresse för etniska svenskar med följande ord: Hmm... Lösningen är ju att göra kakan större och att göra etnicitet till en icke-faktor.

Då jag respekterar Fredriks ståndpunkter, fick detta mig att fundera kring förhållandet mellan en libertär och en traditionalistisk världsbild. Dagens inlägg blir en redovisning av resultatet, något ostrukturerad.

Kort om libertarianism

Den libertära världsbilden utgår ifrån att varje individ har en uppsättning rättigheter, som ingen kan ta ifrån honom/henne. Detta innebär att statens inskränkningar av individens frihet i normalfallet ses som illegitima. Det finns ett flertal libertära riktningar, anarko-kapitalism, objektivism, minarkism, individual-anarkism med flera, och de stammar ur olika idetraditioner men når mer eller mindre samma resultat.

Jag ser dessa libertära strömningar som inkarnationer av den indo-Thora frihetslängtan och den fornnordiska "individualismen". Våra förfäder var stolta, oberoende och självständiga, och tusen år av styre från Stockholm har inte helt kunnat kväva detta. Men i likhet med andra partiella inkarnationer av forna ideal, som nationalismen och socialismen, lämnar den något att önska utifrån ett traditionellt perspektiv.

Apoliteia

Till att börja med måste vi konstatera att det finns två sorters traditionalister, två olika inställningar till den moderna världen. Båda utgår ifrån att den moderna världen är i grunden dålig, att vi lever i Kali-Yugans mörkaste fas. Däremot finns det två sätt att reagera på detta, där Julius Evola i olika faser av sitt liv uttryckte båda (James Mason uttryckte det enklast: "Total Dropout or Total Revolution"). Den ena reaktionen är ksatriya-reaktionen, fullskalig revolt mot den moderna världen, även politiskt. Genom sin involvering i den italienska fascismen och WWII demonstrerade Evola denna väg. Den andra reaktionen är mer resignerad, och döptes av Evola till apoliteia. Här menar man att Kali-Yugan har lång tid kvar, och att det är orealistiskt att försöka bekämpa den. Det enda man kan försöka göra är att leva ett traditionellt liv mitt i den, och eftersom det inte finns några värdiga politiska rörelser att stödja tar man avstånd från politiken (a-politeia).

Jag instämmer inte i Evolas senare, mer resignerade, analys. Det finns många tecken på att det nuvarande världssystemet har fått inbyggda motsättningar som inom 20-30 år kommer att leda till dess undergång, inte minst marxister som Wallerstein demonstrerar detta (det växande mellanskiktet i Tredje Världen, migrationen med följande etniska konflikter, bristen på en hegemon som kan ta över efter USA, osv). Att ta upp kampen mot det nuvarande systemet är därför inte bara en nödvändighet för att kunna kalla sig själv ariya/ädel, det är även fullständigt realistiskt.

Hur som helst, utifrån apoliteia-perspektivet är det intressant vilket samhälle som är bäst att leva i. Socialdemokrati, totalitarianism, teokrati? Det är då de libertära blir av intresse, eftersom det i ett libertärt samhälle finns frihet även för en traditionalist att vara sig själv och att söka upplysning/initiation på sitt eget sätt. Inga åsiktspoliser kommer hem till traditionalisten när han/hon råkat uttrycka sina tankar kring raser eller könsroller. Inga åsiktspoliser tar ifrån traditionalisten jobbet så snart media "avslöjat" honom/henne som antidemokrat (eftersom själva den libertära ideologin är antidemokratisk, alltså emot att majoriteter kan ta ifrån individen dess rättigheter). Inga välmenande dagmammor/politiker sätter traditionalisten i fängelse så snart han/hon som ett led i sitt sökande provar effekterna av marijuana.

Utifrån detta faktum finns det rent praktiska affiniteter mellan en libertär världsbild och en traditionell. I många frågor kommer traditionalister att ha nytta av starka libertära lobbygrupper, och libertärerna har faktiskt nytta av ett antal traditionalister som sprider sina ideal om vuxna, hedervärda och oberoende människor också (för att frihet ska fungera måste människomaterialet hålla någon sorts kvalitet). Man kan även som traditionalist känna respekt för libertärerna när de gentemot staten och dagismentaliteten ställer sig upp och yttrar: "jag är en vuxen, hedervärd människa. Jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och svara för konsekvenserna av mina egna handlingar. Jag behöver ingen dagisstat att ta hand om mig", eftersom detta ligger närmare våra förfäders syn och människoideal.

Ett libertärt samhälle erbjuder alltså ett ramverk inom vilket även traditionalism kan fungera. Men det är just ett ramverk, som kan fyllas med vad som helst, och risken är betydande att många använder det till att försvara sina "val" av rent animalistiska livsstilar ("äta, skita, knulla, dö", fast i den mer kostsamma version som är konsumtionssamhället).

Etnicitet och progressiv kollektivism

Men min invändning mot en libertär världsbild är dess anti- eller a-nationalism. Den ser etnicitet som en ickefråga, eller en rent privat fråga, något som kan och bör hållas borta från det politiska (exempelvis försvarar många libertärer öppna gränser, något som utifrån ett traditionellt perspektiv skulle leda till folkets undergång och därför är en mycket märklig, självdestruktiv och antifolklig ståndpunkt. Att värna om både den ätt och det folk man är en del av är en viktig del av traditionen, och att stillatigande se på när folket går under är helt enkelt inte hedervärt).

Empirin demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det inte går att skilja etniciteten från politiken, att det heller inte går att utifrån ett "selfish gene"-perspektiv att "ställa sig utanför" sin grupp. Genforskarna, som kartlagt olika geners rörelser och öden genom historien, har funnit att det är inte konkurrensen inom grupper som spelat störst roll för vilka gener som överlevt och spridits, det är konkurrensen mellan grupper. Folkmord, undanträngning och stilla utdöende, det är så historien sett ut. Den som vill värna om sina egna geners, sin egen blodslinjes, framtid, är tvungen att även värna om sin grupps. Och forskningen kring "etnisk nepotism" visar även att det är exakt vad människor gör. Vi har utvecklat instinkter och kulturer ("gruppevolutionära strategier" för dem som läst MacDonald) som innebär att vi känner släktskap med dem som liknar oss, eftersom de med största sannolikhet även delar våra gener i större grad. Och dem vi känner släktskap med, gynnar vi, för att gynna våra egna geners väl (notera att fenomen som självmordsbombningar kan förklaras utifrån detta perspektiv. Även om en barnlös spränger sig själv, kommer hans släktingars gener, som han delar, att leva vidare).

Slutsatsen blir naturligtvis att den som tror att han/hon kan "ställa sig utanför" sin grupp faktiskt är missledd, och mindre verklighetsförankrad än de "fördomsfulla svenssons" som han/hon implicit ofta vill kontrastera sig mot. Vad får då detta för konsekvenser för den libertära a-nationalismen, när vi konstaterat att etnisk nepotism är medfött? Tja, för det första inser vi att det inte är så säkert att alla grupper i ett libertärt samhälle kommer att "följa reglerna". Grupper som är numerärt starka men inte lika framgångsrika ekonomiskt, kommer att utnyttja sin numerära styrka till att tvinga till sig fördelar, och så kommer det politiska att födas på nytt, kanske rentav staten (och en etnisk stat dessutom). Detta är väldigt tydligt genom historien, vi kan se det i Uganda där infödda afrikaner förvisade asiater som upplevdes ha blivit för rika. Vi kan se det i Tyskland där tyskar vände sig mot en judisk grupp som ansågs "orättvist" framgångsrik, eller i USA och hela Västvärlden där "minoriteter" med politik och/eller kravaller tvingar fram förändringar i den förda politiken till sin egen fördel. Sådan är de etniska relationernas verklighet, sådan är människans natur. När man inte tycker att reglerna är till ens egen fördel, och man är många nog, så ändrar man på dem. Även om jag och Fredrik Lindholm skulle se etnicitet som en ickefråga, så finns det tillräckligt många som inte skulle dela vår syn, och tvärtom se oss som orättvist priviligierade västerländska män. Cirkeln sluts, och de som försökte ställa sig utanför mentalt ställs utanför rent socio-ekonomiskt genom att nya, mer självmedvetna, grupper tar ifrån dem deras tillgångar. ;-)

Vår tids mest kända forskare kring gruppevolutionära strategier (Kevin MacDonald) uttrycker det på följande vis:

While ethnic cleansing is rejected in the strongest moral terms, the authors give their moral approval to competition by birth rate -- a view shared also by the current governments of the United States and other NATO countries. Writing prior to the NATO military action in Kosovo, the Teitelbaum and Winters state that the very large numbers of Albanians in the province were due to a conscious program of demographic competition which by 1996 had resulted in four out of five births in Kosovo being Albanians (p. 96).
However, Teitelbaum and Winters do not think of demographic competition as competition at all:
Ethnic conflict always entails counting the size of groups whose growth rates are low or negative and who are threatened by assimilation. These groups, feeling besieged, respond by cultivating a collective consciousness, and this frequently includes pro-natalist campaigns -- nonviolent conflicts fought over the long term. This kind of demographic ethnic conflict -- a culture war about numbers -- harms no one, but as soon as cynical politicians and their followers try to take a shortcut and redress the imbalance by forcible eviction of another ethnic group, demography becomes lethal. (p. 81)Such a view ignores the reality of ethnic competition throughout the world over very long periods of human history as well as the importance of numbers in pursuing ethnic interests. A Kosovo with a very large Albanian majority will speak a different language and have an entirely different public culture than one with a Serbian majority, and given the centuries-old history of ethnic separatism and ethnic conflict in the region, it is difficult to suppose that this state of affairs would not impinge on the interests of both groups. Teitelbaum and Winters implicitly posit a sort of individualist fantasyland in which the ethnic and cultural groupings of others have no real life impact on individual success or failure. As Bookman notes, however, ethnic power is quite often translated into ethnic discrimination with effects on real-world issues like employment and access to higher education, not to mention a great many instances of civil war, expulsion and genocide.

2005-okt-23 @ 12:10:54

// <img>


http://oskorei.webblogg.se/