PDA

View Full Version : Ida Asplund



Susisaari
Sunday, February 13th, 2005, 02:56 PM
Man måste agera, innan det är för sent

Hon stryker inte finnarna medhårs

Vem är denna Ida Asplund som plötsligt stiger fram och talar för finlandssvenskarna som en nationalitet, om en definition av det finlandssvenska på basis av släktband och som varnar oss för vårt hukande för finnarna?




http://195.255.83.67/gm/wl/newsp/hbl/pic/050209/07428727.jpg
Kontroversiell. De som förknippar finlandssvenskheten med nationalism, isolationism och rasbiologi har
fått vatten på sin kvarn efter att Ida Asplund uppträtt i folkdräkt bland annat i Helsingin Sanomats NYT-bilaga.


- Jag är vice ordförande i Finlandssvensk samling och mitt engagemang för det finlandssvenska sträcker sig rätt långt tillbaka. Min pappa, som är från Munsala, uppfostrade mig till finlandssvensk med starka band till hembygden, berättar Ida Asplund när Hbl ringer upp henne i Umeå där hon nu studerar och där hon bott en del av sitt 24-åriga liv.
- Jag är dubbelmedborgare i Finland och Sverige, som är min mammas hemland. När man som jag bott en del av sitt liv utomlands så får man en helikopterbild av Finland och dess problem, och inser att man som ung finlandssvensk måste ta sitt ansvar och agera nu, innan det är för sent.

Hur skulle du definiera finlandssvenskarna?
- Finland är en binationell stat, inte bara en officiellt tvåspråkig stat. Finlandssvenskarna är alltså en nationalitet och då stöder jag mig på grundlagen.

Vem kan tillhöra den finlandssvenska nationaliteten?
- Min personliga uppfattning är att alla som vill titulera sig finlandssvenskar absolut ska göra det. Problemet är att man utifrån kan börja ifrågasätta att det faktiskt kan vara en nationalitet, om vem som helst kan träda in i den. Och då är vi juridiskt ute på hal is. Där har Helsingin Sanomat misstolkat mig på ett okunnigt och illvilligt sätt när de skriver att jag skulle vara något slags förespråkare för gentester. Jag har inget behov av att diskutera genetik, det tycker jag hör till det förgångna faktiskt.

I FST-programmet Artur sa du att enbart finlandssvenskar som har släktband till finlandssvenskar räknas. Vad menade du med det?
- Enligt internationell rätt finns det objektiva kriterier för både etnicitet och nationalitet. Där finns ett resonemang som har att göra med härkomst. Jag kan jämföra med franskkanadensarna. Om du vill sätta ett barn i en fransktalande skola i Kanada då måste du ha en farmor, en mormor, en farfar eller en morfar som var fransktalande kanadensare. Om du inte tillhör den gruppen då får du också gå i en fransk skola, men då blir det en annan fransk skola, för engelskspråkiga.

Är det här något du förespråkar för Svenskfinland?
- Det är rätt intressant med tanke på framför allt Nyland, där det finns en så pass stor andel elever som inte förstår svenska bra och att det kan bli ett problem för lärarna och samtliga elever på skolorna. Om det problemet skriver också Tänk om, en utredning av svenska språknämnden. De föreslår språktest och det är möjligt att de har rätt.
- Så länge finlandssvenskarnas identitet och dignitet inte ifrågasätts har härkomsten ingen betydelse. Men om de ifrågasätts måste vi ta en härkomstdiskussion. Det finns två nivåer, en personlig och en juridisk. Om man tittar juridiskt på det så räcker det enligt nationell rätt med ett kryss på ett papper. Men enligt internationell rätt måste det vara mer än så för att vara finlandssvensk.
Duger du själv som finlandssvensk?
- Om jag duger. Det kan man naturligtvis fråga sig eftersom jag är till hälften rikssvensk. Men jag tror nog jag gör mer för finlandssvenska frågor än vad de flesta andra i min ålder. Jag har också klara band till min hembygd och jag har gjort ett ideologiskt val att definiera mig som finlandssvensk. Enligt det kanadensiska testet skulle jag nog klara mig i båda skolorna.
I praktiken säger du detsamma som Folktinget; att man kan välja att vara finlandssvensk.
- Jag säger inte detsamma som Folktinget. Folktingets linje är att stryka majoriteten medhårs. Jag anser inte att det är en minoritets uppgift att se till att majoriteten tycker om dem. Det är majoritetens problem om de inte gillar oss. Vår huvuduppgift är att bevaka våra rättigheter. Och Folktingets slogan ett folk, två språk är hopplöst föråldrad i en tid då nationalstater rämnar.

Hur mycket vet du egentligen om verkligheten i det tvåspråkiga
Svenskfinland?
- Jag är medveten om att det finns olika verkligheter i Svenskfinland, men kanske borde man i södra Finland också bekanta sig med Österbotten. Man har beskyllt mig för isolationism. Tvärtom vore det bra om man insåg att samarbete med andra svenskspråkiga, också över nationalstatens gränser, är gynnsamt för oss.

Har vi inte också en gemensam kultur med det finska Finland?
- Jag anser inte att två språk kan bära samma kultur. Det finns ett intimt samband mellan ursprung, historia, kultur och språk. Det betyder inte att man inte har gemensamma nämnare. Jag ser inte att vi måste stänga ögonen och öronen mot det finska Finland, men jag tror att vi måste fokusera viktigare saker först och framför allt inte huka som Henrik Lax när han i samband med den nya språklagen säger hellre morot än piska. Det finns ingen europeisk stat som har antagit en språklag i linje med Finlands, som är utan sanktionsmöjligheter.

Får man kalla dig finländare?
- Jag är finlandssvensk och tar inte illa upp om man kallar mig finländare. Men finne är jag absolut inte.

TUVA KORSSTRöM

09-1253 229, tuva.korsstrom@hbl.fi

Susisaari
Sunday, February 13th, 2005, 02:58 PM
Finlandssvensk samling står för stolta finlandssvenskar

Föreningen Finlandsvensk samling drivs av en stark liten kärna stolta finlandssvenskar, som står bakom Ida Asplund. Men de vill inte definiera finlandssvenskar via släktskap.





I dag funderar Finlandssvensk samling r.f. (Fiss) på om de ska föra vice ordförande Ida Asplunds uttalanden i Helsingin Sanomats veckobilaga NYT vidare till Opinionsnämnden för massmedier.
- Tidningen har förvrängt Idas uttalanden och gjort sig skyldig till illvilligt uppsåt, säger ordförande Gösta von Wendt.
Föreningen, som Asplund företrätt i sina uppseendeväckande framträdande både i NYT och andra medier, grundades den 24 mars 2001 för att främja finlandssvenska intressen, samt stärka den finlandssvenska identiteten och samhörigheten. I föreningens styrelse sitter enligt von Wendt just nu två representanter från Österbotten (varav Asplund är den ena), och en var från Åboland, Västra Nyland, Helsingfors och Mellannyland, Östra Nyland, svensköarna i Finland och finlandssvenskarna i Sverige. Sedan starten har några styrelsemedlemmar dragit sig ur verksamheten, även om de hänger kvar i föreningens papper. Nya medlemmar diskuteras på föreningens årsmöte i april.
Enligt von Wendt står Fiss inte för de hårddragna åsikter Ida Asplund fört fram i vissa sammanhang.
- Nej, vi tar avstånd från blodsband och från att finlandssvenskar ska kunna visa på släktskap för att få kalla sig finlandssvensk.
Fiss har kring 400 medlemmar, varav en dryg handfull är aktiva. Av de nio i styrelsen är det egentligen von Wendt, Borgåbon Carl-Gustav Aminoff, verksamhetsledaren Hans Göran Rosenlund, Ida Asplund och Ekenäsbon Ingmar Asplund som är aktiva.
- Vi har möten per telefon regelbundet, uppger von Wendt.
Föreningens stora linjer är fastslagna i stadgarna. Under allmänna möten på olika håll i Svenskfinland och på årsmötena diskuteras de stora frågorna föreningen vill driva, såsom regionsamarbete och funktionell autonomi. Några protokoll över debatten förs egentligen inte, eftersom det brukar finnas tidningar närvarande.
- Men på det stora hela kan man säga att vi vill ha med fler unga specialister, såsom Ida. Det gäller också efter sådana här chocker, om man vill kalla dem så, även om vi kanske då diskuterat att nog ge mer makt åt unga men att vi gamlingar måste vara med och övervaka, säger von Wendt.
Kjell Herberts, forskare vid Institutet för finlandssvensk samhällsforskning vid Åbo Akademi i Vasa, har följt med föreningens verksamhet från början. Han har i positiv anda velat se dem som glada amatörer som velat skapa en bred folkrörelse utan att ha lyckats. Men de senaste utspelen har gjort honom bekymrad.
- De har vitaliserat en diskussion som är 100 år gammal om att separera Svenskfinland. Jag har blivit allt mer bestört och förvånad för budskapet är inte förankrat i den tvåspråkiga verklighet en stor del av finlandssvenskarna lever i. Man ska inte göra en glansbild av tvåspråkigheten, men det sätt som föreningen nu för fram frågorna på gör mer skada än nytta.

JEANETTE BJöRKQVIST

09-1253 344, jeanette.bjorkqvist@hbl.fi

Susisaari
Sunday, February 13th, 2005, 02:58 PM
Tala inte om gener!





Om vi definierar en finlandssvensk enligt härkomst är det fråga om Folktingets generalsekreterare Christian Brandt håller måttet. Han har nämligen ryska, tyska och finska förfäder.
- Att definiera en finlandssvensk enligt härkomst är en omöjlighet. Finlandssvenskar har ofta en brokig bakgrund, säger Brandt.
Under historiens gång har otaliga språkbyten skett. Många finlandssvenska familjer blev finska i Helsingfors under 1950- och -60-talen. Finska familjer som återvänder från Sverige väljer ofta svenskt dagis och skola för sina barn.

Engagemang

- Att vara finlandssvensk är ett val. Enligt Finlands grundlag har vi två nationalspråk. Var och en har rätt att kruxa för till vilken språkgrupp den vill höra, säger Brandt.
Han förnekar inte befolkningsaspekten, Svenskfinland och den svenska befolkningen är begrepp.
- Vi kan gott diskutera hur den finlandssvenska samhörigheten kan stärkas. Ett starkare engagemang kring finlandssvenskheten behövs och där hoppas jag att Folktinget kan komma med en hel del, till och med radikala idéer, säger Brandt.

Löjeväckande

- Poängen med en identitet är att du själv skapar och formar den, säger professor Marika Tandefelt.
Då man valt sin identitet är det till fördel att bli accepterad av gruppen. Där bidrar faktorer som kulturbakgrund och språk.
- Den som talar svenska som i Sverige, accepteras inte av mitt öra som finlandssvensk, säger Tandefelt.
Hon varnar skarpt för att tala om gener i samband med språkliga minoriteter.
- I dag är väldigt få minoriteter i världen enhetliga på annat sätt än språket. De allra flesta är integrerade i det omgivande samhället.
Tandefelt säger att den typ av diskussion som Ida Asplund initierat gör finlandssvenskarna löjliga.
- Hur helylle får man vara. Hon får finna sig i att många aldrig skulle klä sig i folkdräkt, säger Tandefelt vars finlandssvenska motto är: För mångfald mot enfald.

CAMILLA BERGGREN

09-1253 267, camilla.berggren@hbl.fi

Susisaari
Sunday, February 13th, 2005, 03:30 PM
Bygdesvensk rörelse vill slå vakt om Svenskfinlands kärnområden. Kulturell autonomi och självstyre bland visionerna.

Upp till svenskhetens försvar

Bevarandet av de finlandssvenska kärnområdena är det högt ställda målet för den finlandssvenska samlingsrörelsen i vardande. I slutet av mars håller man stormöte för att bilda föreningen med arbetsnamnet Finlandssvensk framtid. Då samlas 150 finlandssvenska aktivister i Björkboda på Kimitoön, för att grunda den rörelse som skall trygga Svenskfinlands kulturella och språkliga status.

Entusiasmen är det inget fel på. Anhängare i tusental och goda EU-kontakter har man redan försäkrat sig om.

Natura gav gnistan

- Det hela började egentligen med kampen mot Natura-programmet. Jag blev då kontaktad av folk från bl a Korpo och Nagu. Vi höll ett möte i Pargas och konstaterade att nånting måste göras, säger Gösta von Wendt, godsägare i Björkboda.

Det är han som hittills trätt upp i offentligheten som framtidsrörelsens ledare. I början ensam, men nu sekonderad av den verksamhetsledare man engagerat; juristen och jordbrukaren Hans-Göran Rosenlund i Närpes.

Österbotten är rörelsens fasta fäste.

- Det var när österbottningarna engagerade sig som saker och ting började hända, betonar von Wendt. De har verkligen drive på där uppe.

Det hela är mycket hemligt. Det är bara von Wendt och Rosenlund som uppträder i offentligheten. Men anhängarskaran är stor och representativ bedyrar von Wendt.

Det finns en styrgrupp som kommer samman och organiserar verksamheten, men medlemmarna i den har beslutat träda fram först vid stormötet 24:e mars.

- Det blir nog en överraskning för många, myser von Wendt, alla regioner och olika politiska inriktningar är representerade. Också det finska Finland är med på ett hörn.

Orsaken till hemlighetsmakeriet förblir i dunkel.

- Några medlemmar i gruppen ville inte uppträda offentligt och då beslöt vi att inga namn ges ut.

Opolitisk rörelse

Vad är det då man vill?

Det är omsorgen om det svenska språkets ställning som förenar rörelsen. Det och ingenting annat. Det finns inga politiska eller ideologiska syften bakom. Men att det i grunden finns ett utbrett missnöje med svenska folkpartiets mjäkiga politik går inte att ta miste på. Sfp har inte tillräckligt framgångsrikt lyckats försvara vitala finlandssvenska intressen; åtminstone inte som det upplevs i bygderna. Man misstror den tvåspråkiga framtoning sfp gått in för.

- Vi vill bevara den finlandssvenska kulturen, språket, dialekterna; speciellt i kärnområdena. Vi är inte emot finsk inflyttning, men den måste ske så att den språkliga statusen bevaras. De som flyttar in till svenskbygderna måste visa förståelse för de språkliga och kulturella särdragen. De måste respektera den kultur som finns, deklarerar von Wendt.

Han sitter i samlingssalen han låtit inreda i spannmålsmagasinet på Björkboda Bruksgård — Riddarsalen, som den kallas. Kopior av gamla ägarsläkters vapensköldar pryder väggarna. En vacker kandelaber brinner på det massiva bordet. En perfekt miljö att mana fram en ödesmättad stämning kring traditioner och framtid i.

Förslaget till ny språklag finner von Wendt otillräckligt. Det innehåller inga sanktioner och man har ju sett hur det blir i praktiken med allmänna utfästelser om svensk service. Det måste tas in bestämmelser om övervakning och sanktioner.

- En hund utan tänder är ingen vakthund.

En språkombudsman kunde vara en lösning. En annan att de kommunala revisorerna ges i uppdrag att övervaka att språklagen följs.

Tvåspråkighetsstrategierna tror han inte på. Med dem lyckas man inte stå emot splittringstendenserna. Ofta leder tvåspråkiga lösningar till enspråkig verklighet.

Nej, finlandssvenskarna måste få mer att säga till om i egna angelägenheter. Det behövs ett lagfäst minoriteskydd för att stoppa splittringen av de finlandssvenska kärnområdena. Regionerna måste få mer att säga till om i frågor som gäller språk och kultur.

Hur detta skall utformas i praktiken har man ingen modell för ännu. Det blir rörelsens första uppgift att utarbeta konkreta modeller för utökat självstyre i Svenskfinland. Den åländska självstyrelsen kan till någon del tjäna som förebild. EU väntar man sig uppbackning av. Det finns språkliga minoriteter i de flesta EU-länder och inom EU finns stor beredskap att befrämja minoriteternas ställning.

Folkting i riksdagen

Med Folktingets nuvarande roll och valsätt är von Wendt inte alls nöjd. Han vill ha ett folkting som utses i allmänna finlandssvenska val.

– Folktinget kunde bli som en riksdag i Riksdagen, med befogenheter att besluta i gemensamma finlandssvenska angelägenheter.

Skolorna, hälso- och sjukvården, åldringsvården och kulturen är områden där autonoma lösningar kunde utarbetas.

- Varje finlandssvensk skall ha rätt till vård på sitt modersmål.

von Wendt tror orubbligt på framtidsrörelsens möjligheter.

- Vi ger oss inte. Vi kommer att göra allt för att rädda finlandssvenskheten.

Han vill inte att rörelsen han är i färd med att grunda skall bli en konkurrent till de politiska partierna. De mål Finlandssvensk framtid har är sådana som partierna borde kunna dela och man har medlemmar från alla politiska grupperingar.

Men en utmaning för främst svenska folkpartiet kan ju rörelsen ändå bli?

- Sfp vill väl också rädda finlandssvenskheten, man har bara fel metoder. Man går på i gamla hjulspår. Det är nya tider nu. Man måste våga stå upp och kämpa för sin sak.

När diskussionen flyter in på arbetsliv och ekonomi blir von Wendt försiktigare i sin framtoning. Att hävda svenskans ställning i arbetslivet blir knappast framtidsrörelsens käpphäst.

Inom arbetslivet är i regel finskan starkare. I sitt yrkesliv behöver de flesta finlandssvenskar kunskaper i finska. Men nog borde det ju vara möjligt för en enspråkigt svensk arbetare i de finlandssvenska kärnområdena att klara sig på svenska på sin arbetsplats också, tycker von Wendt. Han framhåller också att de statliga verk som bolagiseras, t ex Posten, inte får tillåtas bli enspråkigt finska.

Någon draghjälp av finlandssvenska kapitalägare tror han inte på i språkfrågan. När man gör placeringsbeslut tas inte språkpolitiska hänsyn. Då gäller bara lönsamhet och marknadstänkande.

- För finlandssvenskarnas framtid är den fattiga fiskarens insats lika viktig som bergsrådets.

HANS JERN


Gösta von Wendt kom till Dragsfjärd för 15 år sedan då han köpte Björkboda Bruksgård och slog sig ner där som jordbrukare. Gården han anor från 1730-talet. Bruket grundades av släkten Hising, senare adlad Hisinger.
von Wendt är född i Tammerfors, har varit företagare i pappersindustribranschen och i den egenskapen rört sig över hela landet, bott i bl a Vasa, Uleåborg, Helsingfors och Sverige.

- Så jag har mer än helsingforsperspektiv på tillvaron, poängterar han.

Björkboda gård har han vårdat med ömhet. Tagit väl vara på den kulturhistoriska miljöns värden och bruksortens traditioner. Restaureringen av gårdens karaktärsbyggnad pågår som bäst under museiverkets tillsyn.

Han är en handlingens man som blivit bygdens förkämpe. Det må sen gälla att starta ett byaråd, bevara bybutiken eller se till att bygden får poliser som kan svenska. Gösta ställer upp, har Björkbodaborna kunnat konstatera.


Löntagaren 5.3.2001 nr 2/01

Susisaari
Sunday, February 13th, 2005, 03:34 PM
http://www.kulturfonden.fi/finlandssvensken/Fisve-4-2002/Bilder-4-2002/Umea-fiolspel.gif
Systrarna Ida och Brita Asplund underhöll gästerna med fiolspel.


Historisk dag i Umeå
För första gången i Umeås historia firade finlandssvenskarna Svenska dagen. Umeå finlandssvenskar och Finlandssvenska nationen vid Umeå universitet hade lyckats ordna ett gediget program med många intressanta föreläsningar.



Umeåbornas Svenska dagenfest blev en lyckad tillställning med fullspäckat program. Finlandssvenska nationen vid Umeå universitet hade tagit initiativ till festen, som hölls tre dagar efter den officiella Svenska dagen, eller den 9 november, och slagit ihop sig med Umeå finlandssvenskar om arrangemangen. Dagsprogammet bestod till största delen av föreläsningar av studerande Peter Holmblad som berättade om utgrävningarna vid Pörnullbacken i Vörå, Hans-Göran Rosenlund som presenterade föreningen Finlandssvensk samling och berättade om finlandssvenskarnas situation i dagens Finland och Ida Asplund, studerande och ordförande för Finlandssvenska nationen som föreläste om finskhetsrörelsen vid sekelskiftet.

Åhörarna fick även ta del av projektet SweDia 2000, ett insamlings- och dokumenteringsprojekt som utförs av Stockholms universitet där man samlat in dialekter i Sverige och Svenskfinland. Inledningstalet hölls av FRIS’ förbundssekreterare Jan-Olof Källström, som bland annat läste upp FRIS’ målsättningsprogram och han berörde även den aktuella kritiken inom förbundet. I programmet ingick också ett smakprov på finlandssvenska dialekter. 16 personer från olika orter i Svenskfinland radade upp sig och höll ett kort anförande var. De flesta passade på att göra lite reklam för sin hembygd och bjuda dit åhörarna på besök. I pauserna fick besökarna äta grisar bakade av Umeåföreningens damer.

– Vad vi vet är det första gången i Umeås historia som finlandssvenskar firar Svenska dagen, säger Ida Asplund, som hoppas att det blir en tradition.

Hon skulle gärna se att festen kunde samla finlandssvenskarna som är bosatta i Umeå.

– Det är först när folk flyttar från hembygden till ett annat land som man får perspektiv och det är också då som man ofta börjar söka sin identitet, säger Ida som är född i Sverige, men bördig från Munsala på fädernet. Hon är ordförande för Finlandssvenska nationen vid Umeå universitet, den enda finlandssvenska nationen i världen utanför Finlands gränser. Nationen bildades 1994 och har i dag knappt 100 medlemmar. Den är en underavdelning till föreningen Umeå finlandssvenskar.

– Det finns 200-300 finlandssvenska studenter i Umeå universitet, de flesta av dem är österbottningar, säger hon.

Bevarar traditioner

Nationens syfte är att bevara finlandssvenska traditioner, anordna fester och skapa gemenskap bland finlandssvenska studerande. Bland annat firas något som heter Landhöjningsfesten som de firar tillsammans med Övre Norrlands nation, landhöjningen är ju ett fenomen som förekommer på båda sidor av Kvarken. Grisbakarfesten är ett annat nöjesevenemang. Dessutom har nationen en damkör som har finlandssvensk folkmusik på sin repertoar. En sångbok med finlandssvenska visor och snapsvisor har nyligen getts ut. Finlandssvenska nationen har även ett gott samarbete med Österbottniska nationen i Åbo akademi och Vasa nation vid Helsingfors universitet.

Ida Asplund har märkt att finlandssvensk media har visat ett tämligen svalt intresse för den finlandssvenska nationen i Umeå. Hon tolkar bristen på uppmärksamhet som en rädsla från finlandssvenskt håll, att alltför många finlandssvenska studerande skulle ta sig till Umeå för att studera, i stället för att studera vid de högskoleinrättningar som Svenskfinland erbjuder.

– När våra studenter skulle åka till Karleby för att informera gymnasieelever om Umeå universitet, så blev de inte insläppta, berättar hon.

Hon tror att rädslan för en utflyttning från Svenskfinland i viss mån kan vara befogad, eftersom man på Umeå universitet kan erbjuda studieprogram som inte finns i Finland, men därför är det, enligt henne, viktigt att studerandena har en stark förankring i sin finlandssvenska identitet. Då är de inte lika benägna att assimileras i det svenska samhället och risken för att de lämnar Svenskfinland för gott minskar, resonerar hon.

– Här i Sverige har man inte alltid förstått skillnaden mellan finnar och finlandssvenskar. Men om de bygger upp sin finlandssvenska identitet, då är det ingen fara med att ge sig ut. Då handlar det inte endast om språket, utan om en egen kultur och ett eget sinnelag, säger Ida Asplund.

Svenska dagen avslutades med en festmåltid vid Scharinska villan i Umeå. Folkdans och körsång ingick i kvällsprogrammet.

Text och foto: Karin Dahlström