PDA

View Full Version : Det Rödsvarta Spöknippet



Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:18 AM
DET RÖDSVARTA

SPÖKNIPPET



En studie i likheter mellan syndikalism och fascism.

av

Torbjörn Holmgren


© Torbjörn Holmgren
Omslag: Torbjörn Holmgren
Tryckt hos: Vasastadens boktryckeri, Göteborg 1995

ISBN 91-630-3280-5


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD 6

1. LIKHETER 9

Korporativism 11

Antiparlamentarism 20

Antiintellektualism 24

Likhet och jämlikhet 26

2. SKILLNADER 29

Syndikalism och anarkism 29

Organisk nationalism 40

Klasskamp 44

3. IDEOLOGISKA STORHETER 50

Pierre-Joseph Proudhon 50

Max Stirner 55

Konservativa och Liberaler 57

Freidrich Nietzsche 60

4. GEORGES SOREL 64

Tankar om våld 67

Våld-Violence 68

Myten 69

5. FUTURISMEN 74

6. SYNDIKALISM OCH FASCISM I PRAKTIKEN 78

Italien 78

Spanien 86

Sverige idag 96

EPILOG 105

BILAGA 108

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 109

PERSONREGISTER 112

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:20 AM
FÖRORD

Likheter mellan politiska rörelser är kontroversiella områden. Speciellt när det gäller en så bespottad och hånad företeelse som fascismen. Trots detta får man inte backa undan för att beskriva och studera sådana likheter, mycket gott har kommit av att släktskapet mellan totalitära rörelser som kommunism och nationalsocialism har avslöjats.

Av någon anledning har inte den politiska riktning som kallas syndikalism rönt nämnvärd uppmärksamhet i den ideologiska debatten. Detta är väl egentligen inte så förvånande när man betänker att det bara finns en syndikalistisk rörelse kvar i världen av betydelse, den svenska Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, och att denna med sina cirka tiotusen medlemmar inte spelar någon som helst roll i Sveriges politiska eller ekonomiska liv.

Politisk historia har alltid varit av intresse för mig. När jag började studera på universitetet, och även under privata studier, märkte jag att termen syndikalism ofta återkom när jag läste om Mussolinis Italien och om Spanien vid tiden för inbördeskriget 1936-39. Jag började undra om det fanns en speciell koppling mellan syndikalism och fascism. Föreliggande bok är till för att redovisa resultaten av mina efterforskningar, att klargöra och kanske också avslöja de många likheterna mellan syndikalism och fascism.

Jag ber läsaren tänka på följande: Ingen har någonsin tidigare skrivit en bok om detta! Den bok du läser just nu är unik, det har aldrig gjorts ett allvarligt studium för att sammanställa detta nära släktskap, därför har denna bok ett nyskapande värde i debatten om de faror som hotar vår grundlagsstadgade demokratiska parlamentarism. Samtliga uppgifter som lämnas är dokumenterade, antingen i litteratur eller i de händelser som skildras.

Undantaget från dessa dokumenterade fakta är de rent personliga reflexionerna. I objektivitetens namn har inga komprometterande uppgifter utelämnats av sentimentala eller andra skäl.

Det finns i boken flera negativa uppgifter om den moderna syndikaliströrelsen, vilka utan tvekan kommer att användas för att bekämpa den. Detta tar jag inget ansvar för, det gäller för mig inte att misskreditera syndikalismen utan att redovisa information, och att försvåra möjligheten för syndikalisterna att instinktivt och utan reflexioner ta avstånd från kopplingar mellan fascism och den ideologi de själva tillhör.

Jag hyser inte förhoppningen att slippa bli anklagad för att kalla syndikalister för fascister enbart i avsikt att ställa dem i dålig dager. Emellertid är jag helt övertygad att ingen påläst syndikalist kommer att se saken så; de som har insikt i syndikalismens bakgrund kommer att acceptera mina ståndpunkter.

Faktum är att när jag genom utfrågning införskaffat flera av de uppgifter som redovisas i föreliggande bok har inte syndikalismens språkrör reagerat. Flera av dem har blivit irriterade och ibland starkt upprörda, men ingen har svarat på några konkreta frågor.

Det är ingen tillfällighet att syndikalister är de som inte med omedelbar irritation slår ifrån sig när de kallas fascister, alla andra skulle göra det men inte syndikalisterna.

Det är naturligtvis helt orimligt att sätta likhetstecken mellan fascism och syndikalism, men i såväl teoretiska premisser som i praktiska tillämpningar uppvisar de båda lärorna betydande likheter. Dessa får inte bortses ifrån enbart på grund av de emotionella reaktioner som kan uppstå av ett värdeladdat ord som fascism. Man får i detta sammanhang inte glömma att det med lite god vilja går att sammankoppla precis vilka politiska rörelser som helst; betonar man exempelvis människosynen blir genast nyliberalism en form av fascism, väljer man statens förhållande till individen blir i själva verket alla konservativa, marxistiska och socialdemokratiska rörelser fascistiska o.s.v.

Det finns en fara jag upptäckt bland vissa jämnåriga, många av dem studenter.

Flera av dem har blivit medvetna om företeelsen syndikalism och ser mer eller mindre välvilligt på den. Det är naturligtvis helt i sin ordning, var och en blir salig på sin tro. Problemet som kan uppstå är dock inte mindre än att man måste reagera med kraft.

Det första som kan skapa problem är att de allra flesta av dem är okunniga om alla sidor av syndikalismen.

Jag tror, ja, jag är helt övertygad om att flera av dem som kallar sig anarkister och syndikalister skulle hamna i en situation så penibel att de avsade sig allt samröre med sina respektive ideologier om de visste vad deras trosbröder gjort i bl a Spanien och Italien.

Den andra invändningen som måste göras är påpekandet av det obehagliga faktum att syndikalisterna systematiskt förvägrar de nya potentiella rekryterna dessa upplysningar. Inte någon av SAC:s böcker innehåller sanningar som man kan hitta i vilken historiebok som helst och organisationens egna ideologiskt sakkunniga är noga med att aldrig avslöja hur det ligger till i verkligheten. Det är fråga om ett medvetet bedrägeri av en art jag aldrig tidigare skådat. Jag finner det upprörande hur detta undanhållande av sanningen praktiseras av ledande syndikalister.

Om bara en av dessa som inte känner till syndikalismens rätta natur läser denna bok och efter det ser politiska sekter med större skepsis så är dess syfte nått.

Göteborg den 23 jan. 1995
Torbjörn Holmgren

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:22 AM
1. LIKHETER

Frågor om politiska ideologier är alltid svåra. Själva ordet ideologi är ett omstritt begrepp. Inte förrän efter första världskriget skapades stater med totalitära ideologiska anspråk och ett helt nytt sammanhang för ideologier dök upp. Sedan dess har utvecklingen gått i vågor, på femtiotalet diskuterade man ideologiernas död, tio år senare upplevde marxismen en renässans och under de senaste decennierna har nyliberalism, nykonservatism och ekologism sett dagens ljus.

Säkerligen kommer utvecklingen på detta området, precis som på alla andra, att fortsätta i evighet.

När man jämför ideologier inställer sig vissa grundfrågor om vad som utgör dem. I mitt verk anknyter jag till Reidar Larssons definitioner, beskrivna i hans Politiska ideologier i vår tid, som jag anser vara en av de mest uttömmande och exemplThorburnt strukturerade jag läst i ämnet.

Utgångspunkten för denna bok, d.v.s. likheter mellan syndikalism och fascism, får utan tvekan stöd hos Larssons modell. Den framstår som en oemotsägbar självklarhet när man punkt för punkt läser igenom Larssons grundkriterier.

Ingen kan med sin intellektuella hederlighet bevarad påstå att dessa likheter är insinuationer, halvsanningar eller felaktigheter. Detta trots att det i allmänhet är fråga om just ohederlighet och ibland rent bedrägeri när ordet "fascism" används.

Som t.ex. när vettvillingar vandaliserar, krossar skyltfönster, kastar stenar på poliser och legitimerar det hela med att de bekämpar fascismen.

Tyvärr har denna beteckning, som en gång stod för en bestämd politisk rörelse, urartat till att inte betyda mycket mer än "person med annorlunda uppfattning än den som kallar honom det". Inte minst syndikalisterna själva har varit bidragande i denna utveckling, en avancerad gissning är att de därigenom försöker dra ögonen bort från sina kopplingar till denna ideologi.

I detta verk kommer inte termen fascism att användas på ett dylikt sätt, det vore ovärdigt en bok som baseras på dokumenterade fakta. När jag kopplar samman syndikalism och fascism handlar det inte om att klistra etiketter, de faktorer som knyter dem samman ger inte utrymme för en sådan uppfattning.

Punkterna som R. Larsson har ställt upp innehåller komplicerade termer och begrepp som så gott som uteslutande används i högre studier av politisk orientering. De flesta som inte har fördjupat sig i politiska frågor är ovetande om dem, vilket inte är konstigt med tanke på att de egentligen är helt oväsentliga och inte har någon som helst betydelse för de flesta människors liv. De kommer emellertid att utförligt redovisas för längre fram i texten.

Låt oss se närmare på vad som utgör en ideologis conditio sine qua non ("betingelser utan vilka inte är"):

1. Grundvärderingar Hos fascismen är själva fundamentet skapat av en syndikalist. Hans namn var Georges Sorel och han kommer att få ett eget kapitel längre fram i boken.

2. Människosyn Likheten yttrar sig här i syndikalismens anspråk på att som den medvetna förtruppen vägleda proletariatet. Detta uppvisar betydande likheter med fascisternas önskan att leda samma grupp.

3. Viktigaste enhet i samhället Här ser vi trots allt en markerad olikhet. Det som är viktigast för de två är produktionsenheter (fackföreningar) respektive den allsmäktiga staten.

4. Metoder för samhällsförändring "Direkt aktion", "Handlingens propaganda", begrepp som terroriserat oskyldiga i ett århundrade. Härstammande ur samma källa är de gemensamma för all utomparlamentThorburn verksamhet.

5. och 6. Politisk styrelseform/Ekonomisk organisation (hos de båda rörelserna går inte dessa att skilja åt). Korporativism är nyckelordet som mer än något annat avslöjar fascismens syndikalistiska rötter.

7. Utopin Den sista punkten är liksom den tredje en skillnad. I det här fallet bottnar skillnaden i det faktum att fascismen avvisar alla slutgiltiga utopier.

Denna uppräkning av grundkriterier kommer knappast att få en syndikalist att böja sig för tanken att fascismen är en emanering av hans egen ideologi. Jag har med egna ögon konstaterat hur djupt förnekandet av dessa fakta har gått inom syndikaliströrelsen. Tyvärr verkar det ibland som om rationella argument helt enkelt inte accepteras. Syndikalisterna har en önskan att anpassa världen efter läran, inte tvärtom. Trots detta hyser jag en förhoppning om att så ett frö, att ge en tankeställare åt dem som liksom jag upptäckt egendomliga böjelser hos den syndikalistiska rörelsen genom historien.

Ett annat exempel på en sakkunnig är Lauri Karvonen. Hans bok Fascismen i Europa innehåller fyra punkter som han anser vara minsta gemensamma nämnare för alla fascistiska rörelser. De är: organisk nationalism; korporativism; direkt aktion och antiparlamentarism. Nationalismen skall behandlas i nästa kapitel och är helt klart en skillnad, men faktum kvarstår: enligt Karvonens definition är tre delar av fyra hos fascismen gemensamma med syndikalismen.

Det är nu lämpligt att gå in på mer avancerade beskrivningar av de komplicerade begrepp som Larssons sju punkter innehåller. Låt oss börja med den punkt är betydelsefullast: den kombinerade ekonomiska och politiska samhällsformen.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:25 AM
Korporativism

I både syndikalism och fascism lyser föraktet för demokrati igenom, ytterst bottnande i motviljan till parlamentarism. Alternativet för de båda är en säregen form av samhällsstyrning kallad korporativism.

Idén infördes i det politiska livet av syndikalister som tänkte sig en återgång till ett medeltida skråsamhälle, där mästare och gesäller arbetade sida vid sida i ett klimat av arbetsfred och samarbete.

Korporativism är ett politiskt system där statens funktioner utövas av näringslivets sammanslutningar, ett ersättande av folkrepresentation, till förmån för representanter för olika industrigrenar. Riksdagen, "korporationskammaren", blir en plats där antingen branscher eller yrkesgrupper håller i trådarna. Lite förenklat skulle man kunna tänka sig att t.ex. kommunstyrelsen inte bestod av representanter för olika partier utan från Volvo, SKF, den offentliga sektorn o.s.v. där antalet ledamöter berodde på hur många som var anställda i respektive sektor. Ordet är alltså av samma slag som i "korpfotboll", "korplag" och liknande.

I korporativismens syndikalistiska form ses fackföreningen som det kamporgan vilket skall omvandlas till förvaltningsorgan i det framtida systemet.

Fackföreningen blir här en produktionsförening som anknyts till större produktionsenheter i ett federativt mönster. Man märker vid studiet av hur samhällen med korporativa tendenser fungerar att detta inte har särskilt mycket med demokrati att göra. För syndikalister finns dessutom ett problem som inte fascisterna känner av: hur skall man undvika att gruppegoistiska intressen bråkar om prioriteringar i ekonomiska frågor? Fascisterna löste det hela smidigt med att placera en allsmäktig stat över korporationerna, denna stat var dessutom i händerna på en stark diktatur som höll ordning på särintressena. Syndikalisterna har ingen sådan skyddsmekanism.

Korporativismen är absolut inte demokrati i den traditionella, västerländska meningen, men enligt syndikalisterna har den kvalitéer som är högre än demokrati: den representerar de ekonomiska grupper som samhället är uppbyggt på, istället för politiska partier och geografiskt spridda väljare.

Syndikalisterna tror, trots exempel på motsatsen, att det korporativa systemet ger större jämlikhet, frihet och rättvisa än parlamentarismen som för den goda sakens skull anklagas för att vara en "borgerlig" skapelse. Synen på de skrån och gillen som utgjorde intresseorganisationer under vissa tidsperioder är säkerligen överdriven romantisk hos syndikalisterna.

Även för fascisterna är korporativismen en ersättning för parlamentet. Det är för övrigt den enda utarbetade ekonomiskt-sociala lära fascismen har. En fråga man ställer sig är varför fascismen upptog just korporativismen av alla möjliga samhällsalternativ? Det är inte någon tillfällighet att fascismens och syndikalismens ekonomiska samhällsform är likadan, svaret kommer längre fram i denna bok.

I den fascistiska varianten blev intresseorganisationerna, "fackmännens parlament", gemensamma för arbetsgivare och arbetstagare. Genom detta skulle klasskampen underordnas nationens intressen och därmed försvinna. Mussolini kallade själv fascismen för "statens diktatur över många samverkande klasser". Hans korporationsminister höll hela tiden ett vakande öga på priser, löner och avtal.

I trettiotalets Italien blev strejker och lockouter förbjudna och de självständiga fackföreningarna eliminerades helt. Vad korporativismen i denna tappning innebar var egentligen ingenting annat än att tvinga olika parter till en sammanslagning där staten fattade beslut över de olika intressenterna och inordnade näringslivet, privat företagsamhet och kapitalistisk hushållning i den nationella planhushållningen. I ekonomiskt hänseende var detta ingen succé. Depressionen i början av trettiotalet slog hårt även mot Italien. De skarpa sociala skillnaderna som fanns - och fortfarande finns - ändrades inte i.o.m. fascismens inträde i landets historia. I Italien uppnåddes varken trygghet eller materiellt välstånd, trots offrandet av såväl individuell frihet som yttrande- och tryckfrihet. För Tysklands del blev korporativismen aldrig särskilt utbyggd och spelade inte någon roll i samhällslivet.

Vad Sverige beträffar har en grupp utarbetat planer på hur ett korporativt system skulle se ut i vårt land. Det är förvånande nog inte någon av de syndikalistiska grupperna, utan en rörelse som åtminstone i historiskt perspektiv måste kallas fascistisk.

Den heter Nysvenska rörelsen. Idag en obetydlig sekt bland alla andra suspekta rörelser på den yttersta högerkanten. Per Engdahl var ordförande tills han avled på våren 1994. De flesta fascistiska rörelserna har korporativismen som en formsak, men nysvenskarna är en av de få grupper som verkligen studerat frågan.

Engdahl startade på sjuttiotalet vad han kallade Ideologiskt centrum för korporativism, vars skriftserier i ämnet enligt utomstående bedömare håller hög klass när det gäller att beskriva ett samhällssystem som fascister och syndikalister anser borde ersätta demokratin.

Korporativism är en koppling mellan syndikalism och fascism vilken saknar motstycke hos andra jämförbara ideologier. Det skulle vara intressant att höra den moderna syndikaliströrelsens kommentar till detta om de hade haft någon.

Det närmaste en kommentar jag kommit över är en skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetaren som efter lång tvekan medgav att detta var fallet. En annan och lite mer oroväckande attityd återfanns vid en förfrågning på syndikalisternas lokal i Göteborg, Syndikalistiskt Forum. Själva ordet korporativism, får man här reda på, är så ökänt som en negativ företeelse att man absolut inte bör använda det som en benämning på syndikalismens idéinnehåll.

Det handlar alltså om falsk marknadsföring, att undvika att kalla saker vid dess rätta namn så att denna tydligen komprometterande sanning kommer i dagen.

Det är talande att Stig Lagerström i sin bok Syndikalismen - en grundbok, vilken är SAC:s officiellt sanktionerade ideologiska skrift, är direkt ohederlig när han beskriver korporativism såsom varande: "en konstlad sammansmältning av oförenliga intressen under den starkares ledning".

Läsaren borde dock inte bli förvånad över denna förvrängning av det faktiska förhållandet, i själva verket är hela denna bok fylld med liknande felaktigheter och utelämnade uppgifter (de kommer att redovisas längre fram).

Om den bok du läser just nu inte bidrar till något beträffande kunskaper i politiska ideologier, så hoppas jag i alla händelser att belysa det som jag anser kännetecknar denna ideologis publikationer, nämligen det selektiva urvalet av för dem lämpliga fakta. Framför allt de böcker som ges ut av Federativs, ett förlag ägt och kontrollerat av den syndikalistiska rörelsen, har denna egenskap.

Då syndikalisterna absolut inte vill bli påminda om sina korporativa tendenser har de ersatt sitt alternativ till parlamentarism med vad de kallar federalism. Orsaken är att detta begrepp inte är lika negativt laddat. I dessa dagar av inbördeskrig mellan folk i Europa återkommer denna paroll ofta som en lösning på stridigheter inom kluvna stater.

Federalism är ett statsskick som kännetecknas av maktdelning mellan centralmakt och delstater, ordet kan också användas allmänt om system med maktspridning.

Grundtanken är att en stat bör organiseras som ett förbund av delstater, där gemensamma uppgifter sköts federalt och delstaterna sköter sina egna angelägenheter utan centrala instansers inblandning. Federalism är i allmänhet en kompromiss när en sammanslagning av ett område till en enhetsstat inte är möjlig.

Moderna enhetssträvanden, t.ex. EU är influerade av federala principer.

Tanken på hur ett demokratiskt folkstyre skall förverkligas i praktiken vilar på två ungefär lika betydelsefulla samhällsfilosofiska teorier; dels idén om en allmän vilja som uttrycktes genom röstning, dels tanken att samtliga samhällsmedlemmar aktivt borde delta i ledningen och att detta skulle ske om makten delades på flera organ.

Den federativa principen vilar på den senare teorin.

Man får intrycket av Lagerströms redan nämnda bok att federalism är en sorts slutgiltig lösning på alla problem som kan uppstå mellan regioner och centralmakt, att den skulle ta bort alla spänningar mellan olika grupper i ett modernt samhälle. I verkligheten är detta en något optimistiskt syn på saken, vilket man kan konstatera i f.d. Jugoslavien. För syndikalisterna fungerar federalistbegreppet som en utmärkt täckmantel att maskera sitt största mål med, d.v.s. industriellt maktövertagande och avskaffande av folkrepresentationen.

För att förstå vad syndikalister menar med federalism måste man omtolka ordets betydelse till något helt annat än vad det innebär i de nuvarande existerande federala staterna, t.ex. USA eller Tyskland. Problemet som kvarstår för syndikalisterna är att ord i svenska språket betyder vad de betyder, inte vad den ena eller andra gruppen anser att de betyder.

När SAC påstår att deras organisation är uppbyggd enligt ett federativt mönster ljuger de, den enda anledningen till att de använder detta begrepp är p.g.a. den status det har som beteckning på en modern statsbildning med utrymme för minoriteter och deras begränsade självstyre. SAC är antifederalistiskt.

Syndikalisterna försöker förvrida begreppen och ljuga om den korrekta betydelse av ordet federal för att väcka sympatier.

Verkligheten är den att federal inte är motsatsen till centralism; motsatsen till federal är antifederal. Alla som har någon som helst kunskap i antingen statsvetenskap eller amerikansk historia vet detta.

I USA kallades i republikens tidiga skede förespråkarna för en stark centralmakt, riksbank och gemensamma tullar för federalister; Thomas Jefferson och hans anhängare, som enligt principen Den regering är bäst som regerar minst, kämpade för delstaternas maximala frihet och obundenhet kallades mycket riktigt för antifederalister.

Inom SAC, och i andra organisationer med liknande målsättning, kan de lokala organen gå in eller ut ur gemenskapen som de behagar.

Inget federalt samhälle har en sådan struktur, och det är det som är det viktiga här: syndikalisterna har ambitionen att förändra alla delar av samhället och inte begränsa sig till endast det ekonomiska livet som en vanlig fackförening. Att delstater och regioner skulle kunna växla mellan medlemskap och ickemedlemskap efter eget gottfinnande är ett handlingssätt som knappast står grupper i vanliga federationer fritt att göra.

Ergo: Den rimligaste beskrivningen på SAC:s uppbyggnad är antifederalism eller konfederalism, och de har inga rättigheter att försöka framstå som en "federal" rörelse.


Det finns en del inom SAC som har fått för sig att en organisationsuppbyggnad utan maktmöjligheter för den centrala instansen av någon anledning skulle ge ökad demokrati. Man resonerar som så att om bara människor hade större möjligheter att påverka så skulle deras vilja att påverka också stiga. Det är onekligen ett argument väl värt att beakta, speciellt som många föreningar lider av ett vikande antal aktiva medlemmar.

Hur är det då i verkligheten? Är detta sympatiska tal om medlemsdemokrati och självbestämmande förankrat i realiteten?

Svaret är nej. Allt detta prat är just bara prat. I exempelvis Göteborgs lokalavdelning av SAC är besöksantalet löjligt lågt. Mellan åren 1989-92, vilken är den tidsperiod jag har haft möjlighet att studera, ligger siffran på närvarande deltagare på omkring tjugo personer. Detta av en avdelning med knappt tusen medlemmar.

Jag vet inte hur eventuellt välbesökta andra fackföreningars medlemsmöten är, men en sak står helt klar: även om de också har två procent aktiva medlemmar och resten totalpassiva så har de inte likadana anspråk på medlemsdemokrati som SAC har.


När man studerar syndikalisternas egna uttalanden är det ingen hejd på hur de förfasar sig över hur dåligt den etablerade fackföreningen fungerar, förträffligheten hos deras egen sammanslutning är de dock noga med att påpeka.

Att denna också har sina brister kan man ana av hur populär deras a-kassa var hos arbetsskygga under åttiotalets högkonjunktur. De övriga förbunden kontaktade arbetsförmedlingarna och var noga med att avstänga medlemmar från ersättning om de inte accepterade erbjudanden om arbeten.

Enligt vittnesmål från en högt uppsatt göteborgs-syndikalist vid namn Minou Padellaro, som suttit i lokalavdelningens styrelse och nu var organisationens kassörska, var detta ett osympatiskt sätt att behandla sina medlemmar. Padellaro jämställde de övriga förbundens handlande med polisiär verksamhet (ett mycket grovt uttryck i syndikalistkretsar).

Bland medlemmarna i syndikalisternas a-kassa fick inget sådant förekomma och många passade därför på tillfället att åka snålskjuts på de övriga medlemmarnas inbetalningar. Hela situationen väckte endast sporadiska protester bland ett fåtal av de som ansåg att de blev utnyttjade.


Till syndikalisternas försvar måste man trots allt ge dem kredit för att de inte för sina medlemmar bakom ljuset om den totala bristen på intresse från sina anhängare.

I praktiskt taget varje nummer av deras medlemstidning SAC-Kontakt finns antingen en insändare eller en artikel som ondgör sig över det överväldigande antalet medlemmars brist på engagemang.

En närmast defaitistisk (uppgiven) attityd har mycket riktigt smugit sig in även hos de aktiva. En känd profil hos syndikalisterna svarade, när jag frågade honom om hur han såg på detta dilemma, att det enda rimliga vore att sammankalla till ett möte. Detta möte skulle handla om i vilken utsträckning medlemmarna var villiga att engagera sig. Om uppslutningen blev lika dålig som den dittills varit, vore den enda lösningen att helt enkelt lägga ned och skrota hela rörelsen.


Det sista vederläggandet av syndikalisternas själv-uppskattning som deras organisationsuppbyggnad ger gäller sammanhållningen hos det egna förbundet.

Syndikalister påstår ofta att centralismen och disciplinen inom andra vänsterrörelser leder till splittring. Vad de inte är benägna att tala om är att utbrytningar, splittringar och nybildningar varit lika vanliga inom den internationella syndikalismen som inom alla andra arbetarrörelser.

Inom SAC dyker hela tiden upp spänningar upp till ytan som hotar att slita sönder organisationen. Då ingen kan avgöra exakt vad de lokala, regionala respektive nationella organen har bestämmanderätt över kommer det gång på gång fram Jefferson Davis-inspirerade splittrare som hittar argument för att bryta sig ur och skapa sitt eget förbund.

Ett nutida exempel på detta är Mariestads lokalavdelning som vägrade rätta in sig i ledet och underställa sig distriktets regionala beslut utan helt sonika utträdde ur distriktet. Ett annat är när vissa av de lokala norrländska avdelningarna ansåg sig överkörda av centralregeringen i Stockholm och endast med nöd och näppe kunde övertalas att inte utträda ur SAC. Sammanhållning och disciplin är tydligen inte de norrländska syndikalisternas paroll.

Till och från kan man också i SAC:s medlemstidning läsa om hur enstaka lokalavdelningar gått ur och historiskt sett ser inte situationen bättre ut. I kapitel sex återkommer jag till splittringar som baserats på rent ideologiska grunder.

P.g.a. den anarkistiskt färgade motviljan till all form av centralmakt och enhetlighet verkar de ansvariga som sitter i valda poster inte särskilt angelägna att åtgärda dessa sekteristiska yttringar. Troligen anser de att ett uppsplittrat "förbund" som sönderfaller i småbitar med bibehållen frihet, ingalunda är ett fiasko, utan en seger över de auktoritära, centralistiska tendenserna som kännetecknar övriga föreningar.

I Spanien, som är det enda land där syndikalismen någonsin haft någon sorts folklig förankring, konkurrerar Confederacion General del Trabajo (CGT) och Confederacion Nacional del Trabajo (CNT).

Den organisation som representerar syndikalismen i internationellt perspektiv Internationella Arbetar-associationen (IAA) - som SAC bröt sig ur på femtiotalet - har med all önskvärd tydlighet gjort klart att de vägrar att samarbeta eller "delta i något internationellt sammanhang där CGT finns med". Det här skulle man knappast kunna tro om man bara läst Lagerströms beskrivning av hur väl allting fungerar hos syndikalisterna.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:26 AM
Antiparlamentarism

Det är dags att åter gå in på huvudämnet, likheter mellan fascism och syndikalism.

Utöver korporativismen finns en gemensam nämnare av nästan lika hög dignitet.

Det handlar om antiparlamentarism. Som ges av namnet gäller det ett förkastande av partipolitik till förmån för helt andra metoder att förändra samhället.

Kännetecknande för dessa metoder är en total brist på respekt för andra människors åsikter, samt förvissningen om att antiparlamentarikern har rätt att ta till alla medel för att hindra eller övertyga meningsmotståndare.


Syndikalisterna gör anspråk på att stå utanför partipolitik. Medlemmarna har på papperet tillåtelse att ägna sig åt det parti de själva väljer. Verkligheten är återigen skild från utopin. Personer med "fel" partitillhörighet blir ibland nekade inträde, ibland uteslutna.

Frågan som väcks hos en iakttagare är: varför kan syndikalisterna helt enkelt inte medge detta? Det är ingenting kontroversiellt med en rörelse där alla måste ha samma åsikter för att tillhöra gruppen. Alla partier fungerar så, och många föreningar som begränsar sig till vissa delar av samhällslivet har ofta reservationer om vilka åsikter som är tillåtna. Har kanske syndikalister och anarkister ett särskilt behov av att känna att de "står över" alla andra politiska grupper?

Måste de intala sig själva att de har en organisation som inte deltar i triviala, sekteristiska gräl trots att det finns flera dokumenterade fall på att det inte är så i verkligheten? I alla händelser kan detta liknas vid en jesuitisk reservation och är ett exempel på det bedrägliga sätt som syndikaliströrelsen presenterar sig själv för de som inte vet vad syndikalism och anarkism står för.

Reaktionen hos syndikalister inför parlament påminner mest om någon form av strutspolitik. Genom att lägga armarna i kors och vägra delta anser de sig vara befriade från allt ansvar i fråga om samhällsutvecklingen. Det faktum att en närmast total enighet råder bland världens befolkning om motsatsen bekymrar dem inte nämnvärt.

Inställningen är lik ett intressant psykologiskt fenomen som man kan studera i exempelvis fängelser. När människor har en närmast obefintlig möjlighet att påverka sin omgivning, underkastar de sig regler som ytterligare inskränker deras handlingsfrihet och tror sig därigenom vara herrar över sina egna öden.


I syndikalistkretsar gisslas vår vedertagna demokrati. Kritiken är likadan idag som när den introducerades för mer än ett århundrade sedan. Samtliga argument är övertagna av den politiska - idag närmast obefintliga - riktning som kallas anarkism.

Parlamentet ses som en ineffektiv koloss. Mygel, pampvälde, partirivalitet och ständiga kompromisser bäddade enligt denna åsikt för ett förborgerligande och korrumperande av de ombud arbetarna sände. Dessutom hade de politiska partiernas inverkan på fackföreningen visa sig vara ett avskräckande exempel.

Arbetarpartierna hade tävlat om rösterna och därigenom försvagat deras självständiga handlande. Vidare var parlamentet skapat av makthavarna för att behålla makten. Samarbete var därför dödsdömt på förhand eftersom det skulle försiggå på borgarklassens och kapitalets villkor. Alternativet var en s.k. direkt aktion, vilken i syndikalismens föreställningsvärld blev generalstrejken.

För alla socialistiska rörelser gäller att "kapitalet är makt". Hos syndikalisterna tog sig denna tanke i uttryck att parlamentet i realiteten är maktlöst. Alla avgörande beslut fattades i departement och styrelser utan insyn och exempel på detta kan man enligt syndikalisterna se i avfolkning, börsspekulationer, investeringar där vinst- intresset står över miljöintresset etc.

Slutligen ser syndikalisterna parlamentet som en centraliserad maktapparat.

Majoritetstänkandet kunde rättfärdiga orättvisa beslut som i sin orättvisa fortfarande var demokratiska.


Dessutom - vilket är viktigare för denna bok - sätts hos syndikalisterna som motsats till den tröga, lata, indifferenta massan vad de kallar den medvetna minoriteten; den energiska, ideologiskt övertygade gruppen, som aldrig får rubriceras "elit", inte därför att den inte är en elit, utan helt enkelt därför att det låter illa. "Elit" är enligt anarkister och syndikalister någonting för övriga socialister i stil med socialdemokrater och kommunister. Enligt dem själva är de "frihetliga socialister" och de övriga "auktoritära socialister" och det är just elittanken som skiljer dem åt.

Detta sätt att redogöra för sina ståndpunkter visar bara hur okunniga de anarkistiska och syndikalistiska medlemskadrerna är.

I verkligheten har aldrig den historiska anarkismen eller syndikalismen tagit avstånd från tanken att vissa människor är bättre än andra. I George Woodcocks bok Anarkismen, som är den mest utförliga boken om anarkism på svenska, kan man läsa på s.299 om hur den elitism som jag beskrivit ovan spred sig redan i slutet av förra seklet både i Frankrikes, Italiens och Spaniens syndikalist- och anarkistkretsar.


Tanken om elitgruppen övertogs hos syndikalisterna från den ryske anarkisten Mikhail Bakunin, som i sin tur fick den från den franske revolutionären Auguste Blanqui (1805-1881). Han var en av bevararna av den kommunistiska traditionen från den franska revolutionen.

Blanquis senare anhängare kallas Blanqister och det är från denna riktning inom socialismen som alla idéer om den lilla gruppens överlägsenhet gentemot den slöa massan härstammar, inte minst hos Lenin.

Den medvetna minoritetens roll var att genom handlingens propaganda få med sig hopen av passiva. Denna åsikt kan naturligtvis tolkas som klart elitistisk, trots syndikalisternas försök att upprätthålla en teoretisk distinktion som de anser skiljer dem från andra elitförespråkare i stil med Lenin, och hans tanke om proletariatets förtrupp. Syndikalisterna vill nämligen vägleda proletariatet; kommunister, fascister m fl elitister vill leda.

Denna markering är noga betonad, men vad som är den praktiska skillnaden i synen på den "slöa hopen" och den "medvetna minoriteten" hos de tre riktningarna, bortsett från de tre bokstäverna, är inte lätt att veta.


Fascisternas syn på parlamentet har vi redan tagit del av. Det enda som återstår att påpeka är att fascismens avsky för parlamentarism är - precis som hos syndikalismen - en direkt återspegling av vad anarkisterna anser.

Det är inget att förvåna sig över om man håller den tidigare beskrivna elittanken i minnet; en tanke som i sin tur har en given plats hos fascismen. Särskilt betydande för denna fråga är den italienske sociologen och samhällsekonomen Vilfredo Pareto (1848-1923).

Pareto hade studerat hur eliter avlöste varandra i historien. Han utarbetade en teori om elitcirkulation. Den verkliga makten fanns alltid, även i demokratiska stater, hos öppna och dolda eliter. Pareto menade att: "I verkligheten är det alltid, vare sig men har allmän rösträtt eller inte, en oligarki som styr och som förmår ge 'folkviljan' det uttryck som flertalet önskar".

Ett annat stort namn i dåtidens samhällsvetenskap var den vänstersocialistiske sociologen Robert Mitchels (d.1936). Fascismen upptog hans järnhårda oligarkilag, som innebar att alla organisationer, oavsett hur demokratiskt de var uppbyggda, genom en mängd inbyggda organisatoriska mekanismer alltid kommer att styras av eliter. Mitchels myntade uttrycket "Den som säger organisation säger oligarki".

För dessa två sociologer betydde inte ordet "elit" något moraliskt eller värderande.

Det betydde inte att det alltid är de dugligaste som styr eller att de har något mystiskt samband med en överindividuell vilja. Betydelsen av ordet "elit" är i själva verket ingenting annat än det begrepp som syndikalister, anarkister m fl brukar använda i precis likadana sammanhang: Den medvetna minoriteten.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:28 AM
Antiintellektualism

Inte bara demokratiförakt utan även motviljan till rationalism och förnuftsbaserade beslut är gemensamt för syndikalism och fascism. Båda grupper är kända för att hota och trakassera människor med avvikande uppfattningar.

Syndikalismens antiintellektualism blir lättast beskriven genom dess läromästares egna ord, framför allt den franske syndikalisten Georges Sorel, som vi strax skall återkomma till. När man använder termen anti-intellektualism i fråga om syndikalism uppstår ibland en viss begreppsförvirring.

Vad som avses här är inte ett avståndstagande från alla regler och idéer eller att handlingen skulle ha företräde framför tanken i alla situationer. Vad som menas är att syndikalism ibland presenteras som ett resultat av arbetarnas praktiska erfarenheter. Istället för scheman och dogmer så formas mål, och även medel, under de betingelser den syndikalistiska rörelsen utsätts för.

Det finns ingen nödvändig koppling till antiintellektualism, men detta skulle kunna tolkas i en irrationell mening där all övervägd handling förkastas till förmån för den spontana resningen. Om termen antiintellektualism är passande kan ifrågasättas.

Syndikalismen har trots allt ett drag av krävande tankeverksamhet i sig, som balanseras mot den rena handlingen, men icke desto mindre uppskattar syndikalismen läror med antiintellektuella inslag.

Framför allt bejakas den irrationella mytens betydelse. Hos syndikalisterna är mytens uttrycksätt generalstrejken och den kommer att behandlas längre fram i texten.


För fascisterna finns dock inga begränsningar vad gäller antiintellektualism.

Vilfredo Pareto har även här en framträdande plats. Han gav 1916 ut ett verk, Den allmänna samhällsläran, där han utgår från att människans handlande grundas på oföränderliga känslor och begär såsom makt, sexualitet och religiösa behov.

Eftersom dessa känslor, vilka Pareto kallar residuära, är oföränderliga kommer det mänskliga livet alltid att vara detsamma. Det enda som förändras är de yttre formerna för dessa känslor.

Det som existerar hos människan utöver de residuära känslorna är enligt Pareto derivata föreställningar. Detta är de försök som finns att ge människans handlande en irrationell mening, de kunde vara teorier, ideologier, religiösa system, etc.

Eftersom förnuftsmässiga handlingar bara var rationaliteter av de residuära känslorna, kunde inget mänskligt samhälle styras genom förnuft och demokratiska processer.

För Pareto blev lösningen på detta samhällsproblem att de människor som inte var påverkade av illusoriska ideologier, d.v.s. inte utvecklat derivata föreställningar, var bäst lämpade att styra. Detta ledarskikt måste låtsas tro på populära idéer och föreställningar samt manipulera folkopinionen med propaganda och förse dem med lugnande illusioner, framför allt myter och idealtillstånd.

Kontentan av dessa idéer hos fascismen har blivit en principiell antiintellektualism.

För fascismen är det en ära att inte underbygga ståndpunkter med teoretiska eller rationella resonemang. Relativismen, d.v.s. att alla åsikter är likvärdiga, spelar en central roll hos fascismen. Om alla åsikter räknas som likvärdiga är det inte ovanligt att slutsatsen blir att sluta tänka och handla istället.

Hos den relativistiska synen på teorier och den socialdarwinistiska fascinationen av våldet och grymheten i naturen, blev ofta makten och makttekniken självändamål.

Pellizzi, en av Mussolinis närmaste män, säger: "Det finns intet behov av dogm: disciplin är nog. Detta är fascismens enda dogm".

Likheten till syndikalismen är uppenbar. Även där slår deras egna apologeter fast att "syndikalismen i första hand är en rörelse i andra hand en lära.". Det begrepp, den direkta aktionen, för att utan parlament, med eller mot lagen, angripa problem utan teoretiska diskussioner är något syndikalismen har gemensamt med alla fascistiska rörelser. Sanningen är att fascisterna övertog den direkta aktionen från syndikalisterna.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:29 AM
Likhet och jämlikhet

Det är här man reflekterar över anarkisters och syndikalisters förklaringar om vad som gör dem unika, de säger sig ha kombinationen av frihet och jämlikhet.

Kapitalism kränker jämlikheten och kommunismen kränker friheten är ett tema de alltid återkommer till.

För att precisera skillnaden mellan dem och marxisterna tar de till en märkvärdig och högst ologisk förklaring: människor är inte lika men jämlika!

Riktigt vad denna mening betyder redogör de aldrig för. Inte heller kan de redogöra för den praktiska skillnaden mellan ett samhällssystem där alla är lika, respektive ett där alla är jämlika.

Lika lite som en katolik kan ge en tillfredsställande förklaring på hur gud kan vara både en person och tre personer på samma gång kan syndikalister och anarkister förklara hur människor kan vara mer än juridiskt och formellt "jämlika", samtidigt som de fortsätter att vara "olika". Denna abstraktion är endast ett sätt för dem att dölja sina ambitioner. I verkligheten vill anarkister, syndikalister och alla socialister skapa ett samhälle där alla är exakt likadana! Ingen människa får vara bättre än någon annan på något område för då kränker man tanken på människans jämlikhet.

För att undvika att bli ställda inför sådana paradoxer har man uppfunnit myten om "stalinism". I verkligheten existerar ingenting sådant som stalinism. Stalin var en helt ordinär marxist-leninist, vilket är en radikalisering av socialismen. Det som finns i stalinismen finns alltså i alla socialistiska rörelser.

De praktiska försök anarkosyndikalister har gjort för att förverkliga sina idéer stödjer utan tvekan mina uppgifter. Den store kritiskt-analytiske filosofen Karl Popper summerar en liknande inställning i sin självbiografi. Den är av sådan dignitet och skriven av en av de största auktoriteterna inom frågan om vetenskaplig kunskap att den är värd att återges ordagrant:

"Jag fortsatte att vara socialist i flera år, även efter det att jag hade förkastat marxismen; och om det funnes en form av socialism som kunde förenas med individuell frihet, så skulle jag fortfarande vara socialist. /.../ Det tog tid innan jag kunde medge att detta inte är något annat än en vacker dröm; att frihet är viktigare än jämlikhet; att försöken att realisera jämlikheten hotar friheten; och att det inte ens kommer att råda jämlikhet mellan de ofria om friheten går förlorad." (Citat ur Lübcke, Paul Vår tids filosofi, Stockholm: Forum 1987, s.541)

Jag utmanar vem som helst som bekänner sig till den s.k. frihetliga socialismen att antingen överbevisa mig eller också erkänna att jämlikhet och individuell frihet är varandras motpoler, likt skålarna hos en våg, där den enes stigande mot höjden innebär den andres sjunkande mot jorden.

Det finns ingen skillnad mellan de kommunistiska anspråken och de anarkist/syndikalistiska när det gäller deras gemensamma krav klarast uttryckta i deras gemensamma kampsång: "...åt alla lycka bär." och "nu skall vi skapa evig fred".

Tanken att ett samhälle, skapat av ofullkomliga människor, föränderligt och beskuret av lagar som binder människor och nationer och folk, skulle kunna bära med sig lycka åt alla människor är helt enkelt absurd.

Inget samhälle, ingen ideologi, ingen trosbekännelse och ingen gammal revolutionär sång kan någonsin skapa det perfekta systemet; så länge de har detta anspråk kommer ofelbart deras försök att urarta till vansinniga skapelser där förtryck, slaveri och ofrihet firar nya triumfer.

Hur illusionslöst och pessimistiskt det än kan låta gäller samma sak för den "eviga freden" (vi skall när första världskriget kommer in i bilden se att åtminstone syndikalisterna borde tala tyst om detta). Evig fred är en utopi som aldrig kan förverkligas av en varelse som konstant fört krig i femtiotusen år, socialisternas förklaringar om klasskamper och historisk materialism som orsaken till kriget övertygar inte.

Tanken på evig fred, det förändrade livet och - allvarligast av allt - den nya människan har gjort socialister av hela skalan benägna att krossa, förtrycka och avskaffa den nuvarande människan. Trots sina anspråk på att individen är ett mål och inte ett medel, trots den skenbara frihetslängtan och betonandet av den lilla gruppen ligger alla de totalitära dragen i själva fundamentet till både syndikalism och anarkism; detta får inte glömmas av dem som kämpar för sann frihet, en frihet oberoende av jämlikhet och missriktad solidaritet.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:32 AM
2. SKILLNADER

Trots allt finns naturligtvis skillnader mellan syndikalism och fascism, det vore absurt att förneka dem. För att inte låta objektiviteten bli lidande måste naturligtvis dessa inte underlåtas att redogöras för.

Innan detta görs borde emellertid en annan fråga besvaras, det gäller förhållandet mellan syndikalism och anarkism. Det förekommer en hel del begreppsförvirring i den frågan och det är lämpligt att redogöra för det faktiska förhållandet omedelbart; att inte göra det tidigt kan inverka på förståelsen av sammanhangen i resten av boken.


Syndikalism och anarkism

Syndikalism ses ibland som en "syntes av anarkism, marxism och, i efterhand teoretiserade, rön från kampen mot kapitalet". För syndikalistiska fackföreningar gäller att anarkister dras till dem och börjar sprida sina märkliga läror. I början av detta sekel insåg emellertid en del syndikalister faran med att deras rörelser togs över av anarkister och började protestera. Motsättningen inleddes vid en kongress i Amsterdam då Pierre Monatte ställde sig upp och förklarade för de häpna anarkisterna att de ingenting hade att skaffa med den syndikalistiska rörelsen och att den anarkistiska verksamheten inom syndikalismen var både upplösande och besvärande.

De som följer denna tradition kallas ofta "rena" eller, lite mer nedsättande, "fundamentalistiska" syndikalister och representerades på sin tid i Sverige av Rudolf Holmö. Här, precis som i England, Tyskland och Spanien slutade motsättningen med att de sanna syndikalisterna antingen uteslöts eller lämnade organisationen för att göra ett nytt försök med en ny fackförening.

Kritiken som de fundamentalistiska syndikalisterna riktar mot vad de ser som anarkisternas försök till skadlig infiltration av syndikaten är tvåfaldig: Dels märkte man att allmänheten tog avstånd från syndikalismen, då sekttänkande och anspråk på ideologisk korrekthet tog överhanden istället för arbetarnas dagliga krav. Anarkisterna ansåg att det var viktigare att få bort alla heretiker (kättare) ur leden än att arbeta med fackliga frågor.

De rena syndikalisterna menade (vilket historien gett dem rätt i) att den anarkistiska läran, oavsett vilken av dess sinsemellan oförenliga riktningar det gäller, är så absurd att inte en på tiotusen skulle ge sitt stöd till den.

Orsaken till anarkismens totalhaveri och dess misslyckande med att skapa något varaktigt beror inte på ogynnsamma omständigheter. Det är inte yttre betingelser eller omvärldens motstånd, inte organisationer som svikit eller kompromissat, utan den anarkistiska läran i sig själv som gör den misslyckad. Att den har brutit ihop beror på dess egen absurditet och orimlighet.

En lära som har en sådan naivitet och så omöjliga anspråk tilltalar helt enkelt bara ett försvinnande fåtal av mänskligheten. Anarkisterna borde inte vara så förvånade över sitt fiasko utan acceptera att lärans inneboende orimligheter är orsaken till dess nederlag. Det var därför inte konstigt, menade syndikalisterna, att den breda massan i allt högre grad tog avstånd från syndikalism som de trodde var kopplad till anarkism.

För det andra riktas kritiken mot svårigheten av att upprätthålla enhetlig verksamhet. Den offrades som vi redan har sett till förmån för den allt överskuggande friheten. Anarkisterna har ägnat mycket tid och möda åt att hitta en balans mellan vad de kallar "den globala mänsklighetens allmänna solidaritet och frihetskravet från den enskilde individen".

Summan av deras verksamhet är ingenting! De har överhuvudtaget inte kommit ett steg närmare sitt mål att avskaffa staten än när de började sina försök för över ett århundrade sedan. Tvärtom lever staten i högsta välmåga och är idag starkare och mer maktfullkomlig än någonsin. Samtliga av anarkisternas ansträngningar, alla deras studier och allt deras arbete har varit förgäves. Motarbetandet av centrala krav och uppmuntrandet av spontana aktioner har lett till att alla program som bundit grupper eller enskilda avvisats.

Samtliga försök till bestående internationella anarkist-föreningar - och de har varit många - har runnit ut i sanden beroende på att inga konkreta program har kunnat antas. Det mest kända försöket var Ceciliakolonin i Brasilien vid slutet av artonhundratalet. Den övergavs snart då det var helt omöjligt för anarkisterna att komma överrens tillräckligt mycket för att upprätthålla verksamheten, de bevisade här sin egen oförmåga att utöva anarkismen i praktiken.

När anarkisterna gått in i den syndikalistiska fackföreningen går det helt plötsligt upp en talgdank för dem: istället för den totala avsaknad av disciplin och ordning som är en förutsättning för deras lära ser de helt plötsligt de allsmäktiga syndikaten torna upp sig. Anarkisterna insåg helt plötsligt att dessa skulle vara ett lika stort hinder för friheten som den borgerliga staten. Eftersom de inte klarar av att ha egna organisationer fortsätter de att verka inom de syndikalistiska fackföreningarna och de ger ett nytt recept på hur syndikalismen skall realiseras: Att försöka förverkliga syndikalismen, d.v.s. tankegångar hos en särskild "-ism", är enligt anarkisterna "totalitär". Istället borde det gälla att alla idéer, inställningar, åsikter etc. har likadant utrymme.

Det praktiska resultatet av denna attityd är undantagslöst att alla syndikaliströrelser har kollapsat.

Disciplin, trohet, lojalitet och nödvändigheten av att följa gemensamt fattade beslut drunknar i längtan efter den allomfattande friheten; en frihet som enligt anarkisterna innebär att varje grupp, åsikt, person, vad-du-vill har rättighet att göra precis som de behagar.

I grund och botten ligger motsättningen mellan anarkism och syndikalism dels i att de förra inte accepterar massorganisationer som kan underordna individuella och lokala intressen för att realisera en bestående och effektiv organisation. Dels i en filosofisk fråga som splittrar många fler åsiktsgrupperingar än vad som kan anses vara meningsfullt i relation till dess betydelsen; det gäller frågan om idealism kontra materialism.

Enligt idealisterna, eller subjektivisterna som de ibland kallas, når människan aldrig utanför sina förnimmelser. Verkligheten, som den manifesteras i vardagen, är bara en skenbild. Det egentligt verkliga är inte den mångfald av självständigt existerande ting och händelser vardagen uppvisar, utan den sammanhängande helheten av allt vi erfar och upplever. Denna helhet är inte något materiellt eller konkret som existerar i tiden eller rummet utan principen för att vi skall kunna uppleva något i nämnda rum och tid. En opersonlig eller personlig princip (oftast manifesterad i gud) är alltså det sant verkliga. Utöver detta har idealisterna en annan maxim, nämligen att omvärlden inte är oberoende av medvetandet, vilket ger tanken att allt som existerar måste vara upplevt eller erfaret.

Materialisterna och deras filosofi har ett sämre utgångsläge. Under århundraden har deras inställning mött förakt och även idag används ordet med en negativ biklang inom eller mellan politiska rörelser.

Socialisterna anklagar liberalerna för att enbart tänka i kalkyler och inte se till människan och dennes behov. Högerextrema rörelser anklagar i sin tur socialisterna för att bara var ute efter materiella ting och bortse ifrån nationens andliga krav.

Nyliberaler anklagar de konservativa för att inte snabbt nog avskaffa mellan- statliga handelshinder utan låter nationella intressen gå före abstrakta idealistiska idéer om människans och näringslivets frihet o.s.v. Det enda undantaget från regeln är nationalsocialisterna, där ledarna håller igen på idealismen för att inte skrämma bort de som söker materiella förbättringar.

Den materialism marxisterna, och därmed också de ortodoxa syndikalisterna, bekänner sig till missförstås ibland. Den går inte ut på att enbart materiella värden erkänts och att människan enbart drivs av ekonomiska motiv. Moraliska (i den mån man kan tala om sådana efter Solzsjenitzyn) och kulturella värden förnekas inte.

Det själsliga är hos Marx av en annan natur än det materiella, men samtidigt beroende av det materiella och i sista hand en produkt av det.

Även i kunskapsteoretiska sammanhang använder marxisterna termen materialism.

I motsats till idealismen så existerar enligt dem objekten för vår uppfattning oberoende av att de uppfattas. Det ses som ett axiom att det materiella är det primära och förnimmelsen, medvetandet det sekundära. Tankar är alltså en funktion av materien. Slutligen deklarerar marxisterna, som ett led i sin materialism, att såväl den materiella världen som dess styrande lagar är tillgängliga för kunskapen och att det inte existerar en transcendent verklighet som människan inte kan nå kunskap om.

Materialister misstänktes förr i tiden för att förneka gud och de eviga teologiska sanningarna; idag för att förneka idealen och de storslagna målsättningarna. Flera moderna s.k. syndikalister avvisar klasskampen såsom varande krass materialism.

De vill t.o.m. avskaffa den röda färgen i flaggor och emblem. Målet är, förklarar de, att "befria" hela mänskligheten och inte att separera in folk i klasser med antagonistiska motsättningar (riktigt så enkel är inte ekvationen för övriga iakttagare. Naturligtvis borde klasskampstanken och liknande antika företeelser förkastas, men med lite rimligare invändningar. Vi skall snart se exempel på dessa).

Syndikalisternas svar på anarkisternas kritik är att anklaga dem för att överhuvudtaget inte ha med arbetarrörelsen att göra. Det borgerliga samhället är enligt dem uppbyggt på individualism och det är den nuvarande samhällsformen som representerar allt rofferi. Anarkismen, förklarar de, är en utveckling av den borgerliga liberalismens grundtankar som i moraliskt hänseende inte skiljer sig ett dugg från den orättvisa variant de dagligen såg exempel på. Anarkismens samhällsteori är antisocialistisk och innehåller endast fragment av socialistiska synpunkter i sin kritik av kapitalismen. Dessutom innebär dess småskaliga strävanden en självmotsägelse om inte dess realisering innebär en återgång till småhantverk och småbruk.

För att inte bli totalt isolerade från de grupper som skulle tänkas kunna stödja dem avvisar anarkisterna detta resonemang. De hävdar att deras etik är av socialistiskt märke. "Socialism" handlar inte om ägande utan är en opposition till egoismen och rovgirigheten som kännetecknade kapitalismen.

Anarkisterna hävdar att deras avsikter var att utveckla medborgarnas solidaritet och jämlikhet, de sätter sin etiska socialism mot materialisternas socialism. Enligt anarkisterna är det i själva verket övriga socialistiska riktningar (inklusive syndikalisterna) som kännetecknas av samma materialistiska begär som är kapitalismens högsta värde och mot denna ställde de ett förhärligande av andliga, etiska och moraliska värden, uttryckta i heroiska handlingar.

Rent etymologiskt är naturligtvis anarkisternas mål, syfte och betraktelsesätt helt oförenliga med syndikalismens. För att undvika att detta läggs fram döljer sig anarkister ofta bakom uttryck som "anarkosyndikalist" eller "frihetlig socialist".

Vad det senare uttrycket beträffar kan man konstatera att trots att socialism till sin natur är motståndare till frihet och att detta med all önskvärd tydlighet har bevisats i flera av världens länder, verkar socialism vara ett honnörsord bland dessa grupper.

När man konstaterar att den s.k. frihetliga socialismen inte är motståndare till kapitalism, feodalism, ofrihetlig socialism eller något annat, p.g.a. att de är motståndare till allt herravälde och alla försök att påtvinga andra sin vilja eller ändra i egendomsförhållanden, kan man bara inse att en så lös ostrukturerad föreställning aldrig någonsin kan ha en framtid bland varken arbetare eller andra. Syndikalisterna organiserar sig i fackföreningar, anarkister organiserar sig inte alls.

"Krossa staten" är ett uttryck som ofta återkommer när anarkister vill ge sin syn på framtiden. Riktigt hur samhället skall styras utan stat har de inget svar på och det är det mest framträdande kännetecknet på anarkismen: den saknar totalt alla svar på frågor om framtiden.

Det onda som skall bort är framför allt byråkrati, militarism, monarkin och statskyrkan. Men, frågar sig läsaren, allt det andra som staten tillhandahåller då, vem skall upprätthålla det? Hos nyliberaler tar privat företagsamhet över ruljansen, men det är ju uteslutet hos de mer socialt lagda anarkisterna. Vem skall få skolor, universitet, forskning, sjukvård, försäkringar och pensioner att fungera? För att inte tala om de områden där snabba, centraliserade beslut är absolut nödvändiga: naturkatastrofer, större oljeutsläpp, eventuella kärnkraftshaverier samt nationella kommunikationer? Och hur går det med lag och ordning?

Vi kan i alla händelser få svar på den sista frågan. En s.k. anarkosyndikalist, ökänd av polisen som en beväpnad bråkmakare och beryktad för att hota människor med avvikande uppfattningar, uttalade sig för göteborgs-syndikalisternas räkning. Han förklarar: "Vi behöver inga poliser, vi kan ordna sån't själva!"3(!) Kan någon förvånas över att syndikalismen inte har större framgång i sina rekryteringsförsök när dels de fundamentala frågorna ovan är obesvarade, dels de frågor de kan besvara utfaller på ett sätt som de gjorde i Göteborg?

Det närmaste en beskrivning man kan komma över som framlägger syndikalisternas drömsamhälle är tanken att lokalkontor tar över så mycket som möjligt av det som centrala instanser tidigare skött. Det är en tilltalande tanke, men knappast originell och dessutom undrar man: vad är skillnaden mellan stat och kommun?

Båda två är territoriellt avgränsade områden där ett viss regelsystem upprätthålls och försvaras med maktmedel. Grupper av människor beslutar även i kommuner vad som är lämpligt för alla andra. Vad är en kommun om inte en stat i miniatyrform?

Halva svaret till frågorna om framtiden beror på den materialistiska historieuppfattningen som skall behandlas längre fram i texten, men en lika stor orsak är anarkisternas och syndikalisternas människosyn.

De anarkistiska tankegångar syndikalisterna har i bagaget ger uttryck för den mest optimistiska och ljusa uppfattning om människan som någon politisk ideologi har; människans inneboende godhet kommer att göra så att man kan leva i ett samhälle utan stat och strukturer.

Denna inneboende godhet kommer även ifråga vad gäller ordning och reda i samhället. Orsaken till att inga poliser eller myndigheter behövs är att när staten avskaffats kommer människan inte längre att vara förtryckt. Som genom ett trollslag kommer mentaliteten hos alla människor att ändras och alla kommer att vara goda mot alla. Motsättningar, utsugningar, orättvisor och förtryck upphör att existera!

Man kan här jämföra med tänkandet hos religiösa domedagssekter. I likhet med anarkister ser de ingen anledning till att överväga möjligheten av brister i sin övertygelse. Om man frågar en anhängare till en domedagssekt om det inte skulle vara klokt att spara på åtminstone en del av sina resurser, trots att undergången är nära, skulle han utan tvekan svara nej. Det finns naturligtvis inget behov av att lägga undan något. Världen skall gå under vid ett visst datum och det är närmast kätteri att överväga möjligheten att detta datum kan komma och gå, precis som de övriga fastställda tidpunkterna i historien när domens dag skulle ha kommit men uteblivit.

För anarkisterna är resonemanget likartat: världen skall bli ett paradis när staten är borta. Det finns inget behov av att organisera eller ens överväga möjligheten av att vissa institutioner kommer att bli nödvändiga.

Att ens tänka tanken är en renegatattityd och brist på renlärighet; det är villoläror som härstammar från en oupplyst tid då man trodde att det var nödvändigt med myndigheter och ordnade former för mänsklig samvaro.

Ett roande exempel på den anarkistiska logiken ger Roland Vila i sin bok Anarki till vardags: eftersom en del människor bryter mot lagarna och därigenom blir brottslingar, kommer det i ett anarkistiskt samhälle inte att finnas brottslingar eftersom lagarna som gör dem till brottslingar är avskaffade!4

Huruvida denna omskrivning av begrepp gör en del individer mindre benägna att köra rattfulla, kasta bomber eller misshandla förbipasserande lämnar tyvärr Vila osagt.

Absurditeter i stil med detta florerar i hela den anarkistiska och syndikalistiska litteraturen. Sin största företrädare har denna åsikt hos den ryske anarkisten Peter Kropotkin (1842-1921).

Då darwinismen ger impulser åt en attityd med en inte fullt så sympatisk människonatur såg sig Kropotkin tvingad att i sin bok Inbördes hjälp ge exempel på hur välordnad naturen var och hur gemenskap och solidaritet förde världen framåt.

För att lösa problem med produktion och distribution förklarade Kropotkin att alla skulle sluta sig samman i kommuner som samarbetade. I dessa skulle fördelningen och ägandet baseras på ett sätt som för många ger obehagliga associationer; Kropotkin ville ha kommunism.

Vad detta ord betydde för honom kan sammanfattas i slagordet Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Varor och tjänster skulle ges åt den som behövde. Allt skulle läggas i öppna magasin där alla kunde ta vad de behövde utan kontroller eller myndigheter.

Kropotkin var övertygad om människans inneboende godhet och rättskänsla som skulle hindra missbruk. I sitt förkastande av alla former av lönesystem skiljer sig Kropotkin från de tidigare anarkistiska riktningarna.

Populärt är att kalla denna teori för anarkistisk kommunism och det är denna ideologi som SAC bekänner sig till. Det är underligt att de inte använder detta begrepp i sina reklampamfletter och slutar kalla sig syndikalister.

Det frihetliga anspråken säger dock ingenting; oavsett hur mycket lag och ordning avfärdas kan det inte döljas att dess bekännare är kommunister av den sort som världen redan sett för många av, det är troligen just för att denna term avslöjar för mycket om SAC:s målsättning som den inte används utåt för de som granskar rörelsen.

Det faktum att Kropotkins teorier har fört en tynande tillvaro i snart ett århundrade och att de aldrig har presenterats på ett allvarligt sätt i universitets- eller läroanstaltssammanhang är tillräckligt för att tillbakavisa dem som en kuriositet.

En gammal mans drömmar om ett bättre samhälle som han skrev ned på papper.

Hur man skall tolka anarkisternas anspråk på att detta är "vetenskapliga" analyser kan man fråga sig, men återigen ser man likheter med religiösa sekter. Om en företeelse skall ha framgång i västvärlden idag, så bör den ha vetenskaplig legitimitet, därför påstår anarkisterna på fullt allvar att Kropotkins analyser var "vetenskapliga". I verkligheten är dessa studier naturligtvis inte mer vetenskapliga än kreationism eller scientologi, även om vederbörande anarkist anser det.

Hela den anarkokommunistiska ideologins anspråk är ingenting annat än ett utslag av önsketänkande, de frihetliga socialisterna vill att världen skall vara sympatiskt ordnad, så de uppfinner argumenten de behöver. Om dessa sedan strider mot all vedertagen forskning och hela evolutionsläran struntar de i.

Det riktigt allvarliga vore här om vi får en situation där forskningen utsätts för politisk styrning. Det är inte otänkbart att om syndikalisterna någonsin hamnar i positioner där de har möjligheter till politiska samhällsbeslut (även om det är ytterst osannolikt), att de försöker stifta lagar som ger utrymme åt dessa idéer, på precis samma sätt som kreationisterna i KDS:s riksdagsgrupp försöker styra skolundervisningen.

Man kan fråga sig om det ärligt talat finns någon vuxen människa som på fullt allvar tror på den lära Kropotkin skapade och anarkisterna gjorde till sin. Tanken gör att man kan förvånas över med vilken likgiltighet de anarkistiska trosbekännarna ser på mänsklighetens historia; en historia som utan överdrift kan beskrivas som en absurd, global mardröm. Hela anarkismens idé står och faller med tanken på människans godhet och de reagerar med fruktansvärd frenesi mot de som inte delar den.

Vad som står helt klart är att det faktum att alla syndikalistiska rörelser, p.g.a. att de samarbetat med anarkister, låtit anarkister ta över och ibland t.o.m. representera rörelsen, har skapat åsikten hos såväl den breda massan som hos nyckelgrupper i stil med intellektuella, att syndikalismen skulle vara någon form av anarkism och att den vill införa anarki i samhällslivet.

Även om jag hoppas att mitt inlägg är av betydelse för mångas förståelse av politiska extremiströrelser så tror jag att ingenting annat i högre grad än detta är orsaken till att den syndikalistiska tanken har blivit ett kapitalt misslyckande och aldrig fått någon större anslutning. Avslöjandet om syndikalismens nära koppling till fascismen är i all ära, men värst av allt är den koppling de själva skaffat till anarkismen, det är den som till syvende og sisdt har omöjliggjort den syndikalistiska rörelsen.

Det märkvärdiga är att syndikaliströrelser alltid drar till sig sådana tendenser.

Någonting måste vara fruktansvärt fel med syndikalismen om den alltid och i alla situationer tas över av anarkister, splittras i småsekter och slutligen försvinner i en dimma.

Med kunskapen om dessa motsättningar är det dags att gå tillbaka till huvudämnet. Tidigare utlovades beskrivningar av skillnader mellan de likartade ideologierna syndikalism och fascism, det blir dock nödvändigt att återkomma till motsättningarna inom syndikaliströrelsen. När man studerar den djupgående klyftan mellan ideologierna i fråga inser man paradoxalt nog att det även där finns en likhet; synen på den enskildes förhållande till massan.

För fascisterna är folket, nationen, den väsentliga grupperingen och allt underordnas denna. Syndikalism i sin tur utgår från klassen som den viktigaste faktorn. Trots den skenbara olikheten framträder här en gemensam faktor. För båda grupper är en överindividuell enhet det primära och de är till sin natur antiindividualistiska då de hävdar att den minsta sociala enheten inte är en människa utan två.

Dessa kollektiv är abstraktioner som de vill påtvinga mänskligheten. I själva verket är individen den enda sociala enheten, det enda verkliga. Allt som främjar honom är gott och allt som hindrar hans fria utveckling är dåligt. Människor vill vara sina egna herrar och känna ett oberoende mot kollektiv som trycker ned dem. Trots detta menar dessa grupper att grunden till mänsklighetens olyckor är den enskilde och hans äganderätt.

Det enskilda initiativet har skapat varje uppfattning och varje framsteg. Ingen grupp och inget kollektiv har skapat det som mänskligheten kan njuta av och de kommer aldrig att producera bättre eller nyttigare än individen. Lösningen på mänsklighetens problem ligger alltså inte i att de självständiga delarna försvinner i det som enligt syndikalister och fascister är viktigare än de själva; de allsmäktiga, monolitiska block som de klass- respektive nationsbaserade korporationerna utgör.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:35 AM
Organisk nationalism

När man ger sig i kast med att studera skillnaden kommer man genast att tänka på fascismens verkliga hörnsten, den tanke som utgör kärnan i alla fascistiska, ja, rentav alla högerrörelser; den organiska nationalismen.

En av de mest ansedda fascistforskarna i internationella sammanhang, Juan J Linz, säger: "Om det finns ett kännetecken på fascism om vilket alla analytiker är ense är det nationalismens centrala ställning i dess ideologi".

Genom hela historien har alltid grupper av människor framhävt den egna gemenskapen, vare sig det rör sig om grekiska stadsstater eller den egna torvan i den feodala medeltiden. I den monarkistiska världen myntades uttryck som "för kung och fosterland", och denna patriarkala monarkism såg invånarna kort och gott som undersåtar. Deras uppgift var att lyda oavsett språk, kultur eller ras.

För fascisterna är detta onaturliga skapelser, där krigslycka och giftermål för samman folkslag och kulturer mer eller mindre slumpmässigt. Deras negativa inställning här gör att man inte kan kalla dem reaktionärer, då den politiska reaktionen efter 1815 står för den motsatta ståndpunkten i frågan om den mångkulturella nationen.

Den nya form av nationalism som såg dagens ljus efter den franska revolutionen var inte långt efter i sin dyrkan av medborgarstaten. Alla invånare var skyldiga att med sina liv försvara den nation, vilken man som individ slutit sig till. Denna "Rosseauska" nationalism avvisades av fascisterna även den, då den tillät medborgaren att välja lojalitet till den nation som för honom verkade passande.

Ur den romantiska filosofin under 1800-talet och framför allt utifrån Hegels dyrkan av staten växer det fram en tredje sorts nationalism. Nationen blir här en av naturen bestämd gemenskap, en organism, och därmed ett levande väsen i sig själv. Alla individer och yttringar av politiskt, ekonomiskt eller andligt liv var underställda nationen genom en nedärvd och ödesbestämd gemenskap. Staten blev enligt fascismen instrumentet att leda individers och sociala klassers strävanden till det bästa för nationen. Mussolini skrev 1927: "Den italienska nationen är en organism som har mål, liv och handlingar vilka är överordnade dem hos de individer och grupper som utgör nationen"8. Individen blir till för staten och inte som hos liberalerna tvärtom.

Det är här skillnaden mellan fascismen och nationalsocialismen är som tydligast; den senare placerar folket som mål, inte staten. För nationalsocialisterna blir nationen en biologisk enhet, medan den för fascisterna blir historisk. Tvärtemot en vanlig missuppfattning har alltså fascismen ingen rasism eller andra biologiska perspektiv i sig, det är därför djupt ansvarslöst av vänsterrörelser att hela tiden koppla samman sitt slagord "Krossa fascismen!" med bilder av hakkors. Hakkorset är en nazistisk symbol och kan inte utan vidare förklaringar kopplas samman med fascism.

Det är tanken på nationens enhet som är nödvändig för att förstå de sociala rättvisekrav som fascisterna har för att tillfredsställa arbetarklassen. De åtgärder som vidtas för individernas välfärd är endast för att de kan tjäna statens mål. Karaktären av ett klassamhälle kan inte avtvås förrän alla "folkkamrater" har en tryggad existens, vilket leder till att för nationen skadliga motsättningar försvinner.

Oavsett anspråk står emellertid en sak helt klar: den sociala rättvisa fascister och nationalsocialister gör anspråk på att vilja genomföra är ingenting annat än ett spel för gallerierna. Alla tillfällen till detta som skapats av fascisterna har misslyckats.

Det enda experiment som möjligen kunde ha utfallit väl var den Italienska sociala republiken; den existerade dock för kort tid för att ge underlag för studier.

Då det rör sig om skilda tidsperioder och platser, olikartade kulturer och förutsättningar måste slutsatsen bli att fascism helt enkelt inte klarar av sin målsättning. Från Hitlers utrensning av bröderna Strassers national-bolsjevism till dagens bråk mellan riktningar inom nazist-partier har resultatet alltid blivit påvert.

Trots detta faktiska misslyckande finns det en del som ser allvarligt på socialismen inom nationalsocialismen. I själva verket bekänner sig de flesta moderna naziströrelser till vad som en gång var oppositionella grupper inom de gamla partierna.

De är alla överrens om att Hitler, Mussolini, José Antonio m fl begick allvarliga misstag när de kollaborerade med reaktionen och offrade arbetarnas krav.

Flera som studerat detta fenomen förvånas över att man i princip inte kan hitta någon skillnad mellan exempelvis en modern nazistpublikation och en gammal maoisttidning från den tiden det begav sig.

Precis som var fallet med anarkismens förhållande till syndikalismen, gäller att de konservativa, reaktionära elementen vinner insteg i fascismen. De färgar av sig, styr utvecklingen i sina banor och snart har situationen uppstått att det inte finns någonting kvar av de sociala aspekter som skulle varit en del av fascismen.

Återigen måste man konstatera att någonting måste vara allvarligt fel med en rörelse som inte kan upprätthålla en självständig existens vid sidan av en annan ideologi, utan uppslukas av den varje gång de två kommer i kontakt.

Tillbaka till nationsuppfattningen hos de biologiskt intresserade nazisterna: Darwinismen var den ideologi som vann insteg i biologin samtidigt som den Hegelianska nationsuppfattningen firade triumfer. Trots att konservatismen var tidig att anamma organismtanken skiljer sig nazisterna här från dem. Det biologiska perspektivet uttryckt i blodsband och rasegenskaper är inte en del av konservatismen, men hos en del liberala riktningar fick den genomslagskraft och togs upp som en väsentlig del.

För fascisterna blev nationen den grupp som i enlighet med Spencers socialdarwinism (vi skall senare återkomma till honom) kämpade om makten med andra nationer, en kamp där endast de dugligaste överlevde och där statens seger blev det upphöjda målet. Mussolinis justitieminister Alfredo Rocca utarbetade fascismens doktriner och skrev att: "Krig är icke en absurditet, som de liberala påstå, utan mänsklighetens eviga lag". Härifrån kan den fascistiska moralens grundkriterium utläsas: Den som är framgångsrik, den har rätt.

Folkgemenskapen kunde emellertid inte baseras på enbart biologiska principer. Det dröjde inte länge förrän ett mytiskt inslag kunde skönjas. Metafysiska inslag om "blodets och jordens kall" blev mer och mer en självklarhet när de rena förnuftsargumenten tog slut. Enligt tredje rikets chefsideolog Alfred Rosenberg är "Ett folks liv /.../ produkten av en själens mystiska syntes /.../ som inte kan förklaras med logiska slutledningar".

I och med denna nationsuppfattning utvecklades en totalitär statssyn hos fascismen, d.v.s. den hade ett totalt krav på sina medborgare. Resultatet blev en antipartikularism, en motvilja mot allt avvikande, dels mot etniska minoriteter och dels mot grupper och sammanslutningar. Eftersom statsmakten är absolut är det utelämnat till dess godtycke att avgöra vad som är avvikande eller annorlunda, och därmed vad som kunde anses vara ett hot mot folkets enhet.

Totalitarismen blev dock mycket lite praktiserad i Italien (desto mer i Tyskland), det visade sig då den italienska regimen var relativt överseende med konst och kultur. Antipartikularism och intolerans mot avvikare är alltså en företeelse som inte skall tillskrivas någon nödvändig koppling till fascismen. Det verkar rimligare att tillskriva den en koppling till de konservativa traditioner som alltid finns i närheten av fascismen.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:36 AM
Klasskampen

Den andra stora skillnaden mellan syndikalism och fascism som inte får utelämnas är den marxist-bolsjevikiska klasskampstanken.

Om man anser denna idé nödvändigt sammankopplad med syndikalismen innebär den utan tvekan en skillnad gentemot fascismen och andra högerrörelser.

Men tvärtemot vad många tror är det inte oomstritt att denna idé är en nödvändig del av syndikalismen.

Det argument som är lämpligt för att inte se klasskampen som konsekvent syndikalistisk är framför allt det faktum att den är en del av den materialistiska historie-uppfattningen.

Historisk materialism är Marx' teori om samhällsformernas utveckling. Han tillämpar här sin dialektiska metod på förklaringen av den sociala och historiska utvecklingen. Marx och hans efterföljare anser sig härmed ha klarlagt de lagar som styr utvecklingen och förutsäger kapitalismens undanträngande till förmån för socialism, och i sista hand kommunism.

Det finns en storslagenhet i den jättelika produktion marxismen innebär som tilltalar många med dragning åt kvalificerad intellektuell verksamhet. Just den gigantiska produktionen är också ett kännetecken på vänster-gruppers verksamhet.

På universitetsbiblioteket i Göteborg kan man hitta trettio eller fyrtio böcker om konsevatism respektive liberalism, för socialismen finns tvåtusen. Ibland undrar man om socialister blandar ihop kvalité med kvantitet och tror att det är mängden skrivet material som är avgörande för en ideologis framgång. Att marxismen är ett historiskt misstag som tack vare sina egna inbyggda motsättningar har gjort totalhaveri är en övertygande antydning om att så inte är fallet.

Det finns minst fem anledningar att inte se den materialistiska historieuppfattningen som en del av syndikalismens grundformel:


1. Syndikalismen gör anspråk på neutralitet i filosofiska och religiösa frågor.

Materialistisk historieuppfattning är i sig själv en filosofisk och metafysisk åskådning. Ett av de dokument som räknas till syndikalismens klassiker, Amiens- resolutionen från 1905, slår fast att individen "... har sin fulla frihet att utanför fackföreningen delta i sådana former av kampen som passar hans filosofiska och politiska uppfattning".

Här som på så många andra områden döljer tyvärr syndikalisterna sanningen. Det är helt fel att den anslutne medlemmen får ha den filosofiska eller religiösa uppfattning han vill, trots utspel som försöker bevisa motsatsen. Avsikten med syndikalisternas osanning är att verka tilltalande för de som är intresserade av deras organisation.

Vad som bl a krävs för att vara välkommen är följandet av en stoisk-kristen människosyn; om man tillhör en annan kultursfär än den europeiska är man inte välkommen. Eftersom de är en socialistisk gruppering måste alla tillhöra socialismens ideologi och som deras etiska grund är kommunismen är ingen välkommen som anser att prestationen och inte behovet skall vara avgörande för tilldelningen av samhällets resurser. Dessutom har de sina Kropotkininspirerade samhällsideal; om en person tror mer på Darwin eller Thomas Malthus, och inte är övertygad om naturens inneboende godhet och solidaritet, låter syndikalisterna personen ifråga inte vara medlem i deras organisation.

När författaren försökte komma till klarhet med denna - som jag uppfattar det - närmast fariséeiska (hycklande), eller i alla händelser ohederliga, attityd till religion bortförklarades mina invändningar som "retoriska knep". Riktigt vad detta innebar fick jag aldrig reda på och inte heller vad som var fallet i denna paradox. Tyvärr står fortfarande syndikalisternas anspråk på filosofisk/religiös neutralitet oemotsagd.

De teser som följer med den marxistiska versionen av den materialistiska historieuppfattningen, oöverbryggliga motsättningar mellan klasser, kommande kriser, utarmning av proletariatet och den fatalistiska, kommande revolutionen anses av marxister vara "vetenskapliga" analyser. I själva verket är det naturligtvis fråga om ren tro, i den religiösa, ovetenskapliga betydelsen av ordet. Det område där detta klarast kommer i dagen är den utopiska föreställningen om det postrevolutionära samhället; en plats där alla motsättningar har lösts och den goda mänskliga naturen fritt kan utvecklas.

Lämpligheten av den materialistiska historieuppfattningen inställer sig när det gäller att förklara hur historien kan vara så fylld med exempel av mänskligt barbari.

Genom att skjuta över all skuld på "systemet", kan marxister, anarkister och alla som fortfarande kallar sig socialister upprätthålla tanken på människans godhet oavsett vilka handlingar människor i alla tider har gjort sig skyldiga till.

Om någon försöker invända att människor faktiskt kan tänka själva och är ansvariga för sina handlingar bryter han mot dels mot marxismens historiskt- materialistiska filosofi och dels mot anarkisternas högsta, alltid gällande bud: människan är god.

Summan av den kritik jag har riktat mot rörelser som talar om befrielse är att jag anser att detta tal kan, och med nödvändighet kommer, att tjäna för att berättiga förtryck. Marxistisk historiefilosofi och anarkistisk utopi har människans frigörelse som målsättning. För att nå fram till detta mål måste - marxisterna utåt i samhället och anarkisterna inom sina egna sekter - utveckla system som behärskar andra människor, naturligtvis enbart som temporära lösningar. Det goda samhället kan nu förverkligas genom onda åtgärder. Vilken handling som helst är i sin ordning för att uppnå det slutgiltiga målet, allt av hänsyn till det frihetens rike som skall komma.

I.o.m detta är terror och förtryck legitimerat och de teoretiska anspråken på den fullkomliga sanningen de har gör inte saken bättre. Marxisternas och anarkisternas visshet blockerar all självkritik.

Vem som helst som har läst en historiebok eller studerat mänsklighetens utveckling vet att människan ingalunda är så ädel som anarkisterna och deras trosbröder försöker låta påskina. Man blir inte särskilt övertygad om riktigheten i deras resonemang när man studerar hur anarkisterna har praktiserat sina teorier i verkligheten. Förhoppningsvis skulle ett rudiment av anständighet väckas i anarkisterna om de vore lite mer medvetna om vad anarkismen har orsakat i historien, åtminstone så att de inför en skeptisk omgivning slutade försöka lägga fram argument för den obefläckade människonaturen som bryter fram i samma ögonblick staten avskaffas.

Längre fram i denna bok kommer många exempel läggas fram för att visa vilka mörka gärningar de har begått - och fortfarande begår - för att skapa sitt paradis på jorden.

2. Det är visserligen helt obestridligt att ekonomiska betingelser är väsentliga och ingen historiker eller samhällsvetare kan bortse från dem. Marx kan ta åt sig en viss del av äran av att vi så villigt accepterar detta.

Emellertid menar Marx vidare att samhällets ekonomiska struktur bestämmer dess superstrukturer och skiljelinjen mellan grundvalen och superstrukturen är oklar.

Marx förutsätter nämligen att inte bara produktions-krafterna utan även produktionsrelationen (arbets-organisering, fördelning och maktstrukturer) innefattas. Om grundvalen å andra sidan endast omfattar de materiella produktionskrafterna (verktyg, maskiner, råvarutillgångar o.s.v.) blir resultatet en osannolik determinism.

3. Mängder med rörelser och partier vilka har bekämpat arbetarrörelsen har fått stöd hos den av marxister så uppskattade arbetarklassen. Samtidigt har de socialistiska organisationerna (med en del undantag, t.ex. SAP) fått ringa utdelning för sina ideologiska investeringar.

Uttryckt i klarspråk har arbetarna de senaste hundra åren fullkomligt struntat i ambitioner som "solidaritet" och "jämlikhet". Detta blir ett problem för alla som anser produktionsförhållanden vara grunden för klass-medvetandet.

4. Relativitetsteorin, modern kvantmekanik och de nya upptäckterna på atomfysikens område har slagit undan grundvalarna för själva materialismen. I dessa sammanhang blir materien endast en arbetshypotes och en del partiklar har inte ens massa. Dessutom är de enskilda atomernas reaktioner i sammansatta föremål omöjliga att förutse.

Mycket riktigt betraktades detta som suspekta idéer av sovjetiska forskare, d.v.s. ända tills Stalin insåg att de var nödvändiga för att bygga atombomber.

5. Det sista argumentet mot den materialistiska historieuppfattningen är den filosofiska kritiken från ungraren Georg Lukács (1885-1968). Han brottades med problemet om kunskapens relativitet. Marxismen skapades i en bestämd historisk- ekonomisk situation, i ett borgerligt samhälle. Enligt marxismens egna utsagor var fullkomlig kunskap möjlig att nå endast i en klasslös framtid. Om marxismen var skapad i ett samhälle påverkat av klasser och klasskamp måste följaktligen marxismen i sig själv vara påverkad av basen.

Frågan om kunskapens relativitet är en problematisk paradox för de som ser marxismen som en filosofi man bör sätta tilltro till. Lukács försökte undvika den genom att föreslå att marxismen kunde genomgå historisk prövning, att den var påverkad av sin omgivning som alla andra teorier, bara mer korrekt.

Detta resonemang upprörde Lenin som gav en betydligt mer tillfredsställande förklaring. Enligt Lenins uppfattning är nämligen den absoluta kunskapen inte bara logik och matematik utan även marxism-leninismens grunder. Allt annat är däremot relativt och tidsbundet.

Hela idén om bas och överbyggnad är därigenom reducerad till tro, precis som de historiska visioner Marx ställt upp.

Den etiska formen för denna teori blir en naturalistisk objektivism, d.v.s. ett framtida idealtillstånd som är det enda rätta samhället att leva i. Genom detta har marxister blivit benägna att begå vilka handlingar som helst för att nå utopia, och de övriga som följer den materialistiska historieuppfattningen har inte kommit långt efter.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:37 AM
3. IDEOLOGISKA STORHETER

För att helt kunna förstå vad en politisk lära innebär måste man utöver rena tekniska definitioner också veta något om de män och traditioner som ligger till grund för den.

Här, liksom hos de tidigare behandlade områdena, kan vem som helst se en markerad likhet mellan syndikalismens profeter och fascismens traditioner.


Pierre-Joseph Proudhon

Hos syndikalisterna ser man ibland ett porträtt av en glasögonprydd man, klädd i artonhundratals kostym och ofta med en korp i handen, vilken han frenetiskt använder för att riva ned det som symboliserar de etablerade institutionerna. Hans namn är Pierre-Joseph Proudhon och han räknas till en av de allra största inom syndikalismens ideologi.

Proudhon föddes 1809 i Besançon i Frankrike av fattiga föräldrar. Tack vare ett stipendium kom han in på läroverk, en utbildning han tvingades avbryta då hans arbetsinsats behövdes hemma. Senare i livet blev han boktryckare och han startade även ett eget bokförlag, men det blev mindre lyckat. Det gick i konkurs och han fick dras med skulderna från detta misslyckande resten av livet.

Proudhon valdes under det oroliga revolutionsåret 1848 in i Frankrikes konstituerade församling, national-församlingen. Han trivdes inte något vidare; dels kände han sig instängd och isolerad från massorna, dels hade han inte sympati för traditionell folkrepresentation. Proudhon ansåg - helt i linje med senare syndikalister - att de folkvaldas representation av befolkningen i sin helhet var en abstraktion utan verklig mening. Det borde omorganiseras i korporativa linjer ansåg han.

Proudhon blev senare vittne till hur folket med stor majoritet valde Ludvig Napoleon till president, en man som senare skulle göra sig till kejsare. Detta fick honom att tvivla på folkets förmåga att välja. Proudhon blev p.g.a. sin kritik mot den lagligt valde presidenten avsatt och dömd till tre års fängelse. Vid ett senare tillfälle blev han återigen dömd men flydde till Belgien. Han återvände till Frankrike med allvarligt försämrad hälsa och levde där tills han avled den 19 januari 1865.

Proudhon bidrag var att inspirera syndikalismen med idéer om småskalighet. Han utarbetade teorier om hur samhället skulle organiseras i mutualistiska (ömsesidiga) former. Proudhon föreställde sig producentkooperativ, fria från de mellanhänder som tjänade på varuutbytet genom varubanker genom vilka de kunde avyttra varor.

Meningen var att de enskilda företagarna och de mindre bolags- eller andelsföretagen själva tog hand om vinsten som mellanleden annars skulle lagt beslag på. Proudhon eftersökte även en ekonomisk förening, där de som ville starta företag kunde låna pengar utan ränta. Utöver denna tanke och en allmän motvilja mot storföretag motsatte sig Proudhon alla former av förändring i egendomsförhållanden som är karaktäristiskt för kommunism eller socialism.

Detta faktum kan verka konstigt om Proudhon är syndikalismens store lärofader; syndikalisterna håller nämligen sin övertygelse för en form av socialism. Vad som är helt klart är att det inte finns tillstymmelse till socialism hos Proudhon. Oavsett hur lös definitionen är så kan ingen människa som eftersträvar privat ägande i näringslivet - vilket Proudhon gjorde - kallas socialist utan att den som påstår det är bedragare. Det är en makalös fräckhet av nutida syndikalister att försöka befordra intrycket av att han skulle vara någon sorts "socialist".

Proudhons stora stötesten efter staten och storskaliga företag var kyrkan och han gav prov på ursinnig antiklerikanism då han berörde ämnet.

Det finns emellertid mycket mer att säga om denne man; saker som absolut får sägas bland syndikalister. Istället för att ursäkta och ta avstånd från resten av hans ideologiska skriverier förnekas själva existensen av dem. I t.ex. Lagerströms Syndikalismen och i Vilas Anarki till vardags behandlas Proudhon ingående, men ingen behagar upplysa läsarna om vad deras store ideolog tyckte och tänkte i andra frågor.

Vad hade då Proudhon för åsikter som de flesta moderna betraktare borde anse svårsmält? Kanske dessa rader ger en vink om vad han ansåg; deras karaktär går inte att ta miste på:

Judar. -Skriva en artikel om denna ras som förgiftar allt genom att nästla sig in överallt, utan att någonsin blanda sig med något annat folk.

Kräva deras bortdrivande från Frankrike, undantaget de som är gifta med fransmän; -avskaffa synagogorna, tillåt ingen anställa, fortsätt med att slutgiltligt avskaffa religionen.

Det är inte för inte som de kristna har kallat dem gudsmördare. Juden är det mänskliga släktets fiende. Vi måste skicka iväg denna ras till Asien eller utplåna den.(sic)

Hör dessa ord av mannen, om vilken syndikalisterna säger: "Med all rätta anses han vara anarkismens och syndikalismens stora lärofader".

Det där kan ingen få reda på enbart genom att läsa syndikalisternas egna publikationer...

Som redan nämnts ogillade Proudhon kyrkan. De som låg bakom denna skapelse var förstås inga andra än judarna. Enligt Proudhon var: "Judarna ... de första upphovsmännen till den skadliga vidskepelse som kallas katolicism, i vilket det ursinniga och intoleranta judiska inslaget alltid överskuggar de grekiska, latinska och barbThora inslagen".

Även om den rabiata antisemitismen är särskilt motbjudande hos syndikalismens store läromästare, så finns det mycket mer att säga. Proudhon delade i själva verket de flesta traditionella, konservativa franska landsbygdsvärderingarna. Den internationalism som syndikalismen säger sig ha gav han inte mycket för, han älskade Frankrike lika högt som han avskydde de grupper han ansåg utgjorde en fara för dess homogenitet. Utöver judarna ogillade han särskilt utlänningar och liberaler.

En annan uppgift om Proudhon som inte ger ett odelat positivt intryck är hans hållning när det amerikanska inbördeskriget bröt ut. Trogen sin tolkning av federativa principer stödde han Amerikas konfedererade stater. Att detta samtidigt innebar att han stödde slaveriet, som konfederationen kämpade för att upprätthålla, verkar inte ha givit honom huvudbry. I alla händelser måste han ha ansett delstaters rättighet att bryta sig loss från centralmakten vara ett mål som ägde större vikt än avskaffandet av slaveriet.

Proudhons kvinnosyn var också avvikande mot vad man brukar hitta hos en rörelse som påstår sig kämpa för jämställdhet. Hans förkastande av auktoriteter och frihet trängde inte innanför husets väggar. "Frihetliga" socialister är benägna att glömma Pierre-Joseph Proudhon åsikter om familjehierarkin.

Om anarkister och syndikalister kämpar för någon form av jämställdhet mellan könen borde de tala tyst om Proudhon. Det vore intressant att se hur han skulle uppfattas bland de feministiska kretsarna av syndikaliströrelsen. Kärnfamiljen var en plats för maktutövning menade Proudhon. Den patriarkala myndigheten skulle gälla inom familjen och då han var övertygad om att mannen var fysiskt och intellektuellt överlägsen kvinnan var det mannen som ensam skulle vara herre i huset. Kvinnan borde enligt naturen, förklarade Proudhon, vara maka och moder samt hålla sig inom hemmets väggar, det hem och den familj, som var samhällets grund och stöttepelare.

Vad Proudhons roll i denna bok beträffar så finns det en positiv uppgift som är av särskilt intresse: han var antikommunist och motståndare till den utjämning av egendom som kommunister eftersträvar. Han insåg både det orimliga och det orättvisa i att alla skulle äga allt och att människor skulle få vad de är "värda " i stället för att få vad de har gjort sig förtjänta av. Jaget skulle utplånas i ett kommunistiskt system. Paradoxalt nog gör detta honom motståndare till den anarkistiska variant av kommunismen som den svenska syndikalistorganisationen SAC står för.

Det är svårt att inte betrakta det som ett medvetet försök till döljandet av fakta när inte en bokstav av det ovanstående skrivs eller yttras hos syndikalistiska organisationer. Det är rent ohederligt att dölja detta.

Jag frågar mig ibland vad syndikalisterna hoppas på att vinna genom att till synes vilja hålla såväl sina egna medlemmar som utomstående i fullkomlig okunnighet om vad som faktiskt finns i den ideologiska grund-konstruktionen till syndikalismen.

I det förra kapitlet beskrev jag det systematiska sätt nämnda rörelse förtiger fakta och förtränger obehagligheter. Det finns inget exempel där detta är tydligare än när det gäller Pierre-Joseph Proudhon, den radikale reaktionären.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:40 AM
Max Stirner

Vad som också är väsentligt för förståelsen av syndikalismens koppling till fascismen är en avdelning av den anarkistiska idétraditionen. I denna, där minst ett halvdussin sinsemellan oförenliga riktningar florerar, utmärker sig individualanarkismen. Den är speciell emedan den omfattar den idé vilken alla socialister skyr som pesten: ojämlikheten.

Grundaren till denna riktning var Max Stirner, pseudonym för en tillbakadragen flickskolelärare vid namn Caspar Schmidt, vars ryktbarhet enbart vilar på boken Den ende och hans egendom från 1844.

Stirner föddes 1806 i en fattig familj i Bayern, misslyckades på universitetet och gav längre fram ut sitt livsverk på egen bekostnad. Boken glömdes dock snart bort och så även dess författare. Det finns inte mycket mer att säga om hans liv än att han dog utfattig och bortglömd 1856.

Den enda orsaken till att eftervärlden kommer ihåg Stirner är att hans bok återupptäcktes några decennier efter hans död av John Henry Mackay som grundlade Stirners rykte som individualanarkismens fader.

För individualanarkisten existerar bara en moralregel: individen och hans förmåga till självhävdelse, helt utan hänsyn till det sätt man hävdar sig på. Stirners åsikt om medmänniskan lyder som följer: Jag vill ingenting respektera eller godkänna hos dig /.../ men jag vill bruka dig /.../ för mig har du blott betydelse, genom det du är för mig, du är min angelägenhet, min sak och därför min egendom.

/---/ Vad jag kan skaffa mig med våld skaffar jag mig med våld, och vad jag inte skaffar mig med våld har jag inte rätt till.

Max Stirner har en särskild plats i den anarkistiska läran. Han avvisade själv den gängse anarkismen vilken han såg som en form av socialism (!) och han saknar deras absoluta moralkriterium, den inneboende godhet som enligt de övriga anarkistiska riktningarna skall göra världen till ett paradis så fort man avskaffat staten. Ingenting av detta finns hos Stirner. Han ville ha vad som med ett modernt ord skulle kallas libanisering. I sin bok uppmuntrar han till konflikter, förhärligar brott och mord.

Att de personer som fortfarande finns och kallar sig anarkister uppskattar honom råder det ingen tvekan om. I den tidigare nämnda Anarki till vardags redogörs för Stirners tankegångar. Beskrivningen är kraftigt förvrängd och idealiserad. Att Stirner avskydde den socialt inriktade anarkismen utelämnas. Enligt denna boks redovisning får man veta att Stirner beskriver ett tillstånd av jämlikhet mellan egoisterna när statsapparaten är borta.

Detta uttalande behöver inte kommenteras närmare än med de Stirnercitat på förra sidan som tagits med i denna något annorlunda tolkning av Stirners drömsamhälle.

De flesta är nog överens om att författaren till Anarki till vardags inte varit riktigt opartisk när han talat om Stirner. Jag överlåter åt läsaren att med hjälp av mina citat dra sina egna slutsatser.

Det är underligt att anarkisterna idag är så benägna att uppskatta Stirner. Jämför man med historiska uttalanden hittar man en motsatt attityd. När den italienske anarkisten Enrico Malatesta, som får anses representativ för en stor del av 1900-tals anarkismen, år 1920 startade en av de mest kända anarkist-publikationerna i Italien, Umanita Nova (Ny Mänsklighet), skrev han vilken sorts människor han inte ville ha närmare bekantskap med:

"... endast sådana som inte ha något intresse för det allmännas öde, dvs sådana som endast bekymra sig om sin frihet och sin personliga fullkomning men strunta i andras frihet, moraliska och materiella säkerställning..."

Frågan kvarstår om Max Stirner skulle varit lika välkommen hos italienarna på tjugotalet som han är hos svenskarna idag? Att döma av de uttalanden Stirner gjort förefaller det osannolikt. Hos de spanska s.k. anarko-syndikalisterna skulle han i alla fall inte platsat. Där hände det ibland i kollektiven under inbördeskriget att individualister tvingades lämna byarna, eller att de förvägrades yttrandefrihet och rösträtt.

Slutligen bör nämnas att kopplingen mellan Stirner och den nazi-nitzscheanska myten om övermänniskan förnekas i Vilas Anarki till vardags. Det är ingen tvekan om att den över gott och ont stående övermänniskan har ett visst ursprung hos Stirner. Nietzsche såg mycket riktigt Stirner som en av artonhundratalets icke erkända föregångsmän.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:41 AM
Konservativa och liberaler

Det är alltså människosynen som är den mest framträdande likheten mellan individualanarkism, fascism och klassisk liberalism (vilken vi strax återkommer till). Alla tre vänder sig mot den franska revolutionens jämlikhetstanke, även i formella rösträttsammanhang eller i den juridiska jämlikhet som innebär likhet inför lagen.

Grundtanken är att människor är olika i allt och att de bör förbli olika, de vill "bejaka människornas ohjälpliga, fruktbärande och välgörande olikhet".

Tanken att alla skall vara lika och att inga sociala och ekonomiska skillnader skall råda är numera övergiven hos de flesta ideologier, utom möjligen kommunismen och den Kropotkininpirerade kommunistiska anarkism som SAC står för, men de tre ovanstående ser alla former av jämlikhet i samhället som en socialisering och därigenom en nivellering (d.v.s. en konstlad utjämning på medelmåttornas nivå).

Innan liberalismen kopplas in skall emellertid konservatismens påverkan först redovisas.

De två tankar som är aktuella i sammanhanget och i allmänhet kopplas till konservatismen är idén om den negativa människonaturen och om skepsis mot rationalism i politiken.

Under upplysningen på sjuttonhundratalet spreds tanken om ett evigt framåtskridande. Människan sågs som en i grunden rationell varelse. Det var möjligt att förbättra samhället, bygga bort orättvisor och låta det sunda förnuftet styra en samhällsordning där alla fick del av det goda i livet. Inom konservatismen, vars störste talesman var Edmund Burke, lade grunden redan 1790 med sin Reflecions on the Revolution in France, ersattes dessa utopiska idéer med en "naturalism" bortom förnuftets gräns och även bortom gott och ont.

Konservatismen såg en oföränderlig människonatur vars ofullkomlighet alltid skulle stå i vägen för utopier, ingenting kunde någonsin bli bra och valet stod därför mellan de minst dåliga alternativen. Alla missförhållanden kunde föras tillbaks på denna naturens ordning.

Med tanke på världens status är det en helt rimlig tanke. Ingen av de ideologier som förutsätter en god människonatur, och minst av allt anarkismen, har verkat på ett sätt som får övriga att inse riktigheten i detta.

Pessimismen inför människans villkor kombinerades med en allmän misstro mot rationalism och förnuft i politiken. Inte bara utopier om perfekta idealtillstånd utan även ideologier och reformplaner om "det allmännas bästa" ansågs vara negativa.

Motviljan mot systematiskt politiskt tänkande och abstrakta ideologiska principer tar sig uttryck i "traditionen, fördomen, sedvanan" vars effekter är viktigare än politiken. Mot denna ställs patriotism, skapande, välgörenhet och traditionella familjeideal. I förbigående sagt är det inte svårt att se de likheter som uppenbarar sig mellan konservativa ideal och den praktiska utformningen av de stater vilka ursprungligen haft en mer eller mindre fascistisk ideologi, men efter en tid rensat ut de revolutionära dragen i skapandet av sina nya nationer.

Den klassiska liberalismen skiljer sig i viss mån från de gemensamma nämnare fascism och konservatism har. Dess bidrag till de totalitära ideologierna ligger på ett annat plan; nämligen tillämpandet av det naturliga urvalet på samhällsutvecklingen. Den person som i Darwins efterföljd överförde evolutionsteorin på det mänskliga samhället (trots att Darwin aldrig avsett det) och myntade uttrycket "survival of the fittest" var skaparen av socialdarwinismen, den engelske filosofen Herbert Spencer (1820-1903).

Spencer såg kampen för överlevnad som det centrala i tillvaron. Stenhård konkurrens var det enda naturliga - och därmed rätta - sättet att få de svaga och livsodugliga ur vägen så att de livsdugliga, överlägsna individerna skulle få utvecklas obehindrat. Den grymhet som kan förefalla bli resultatet har Spencer följande åsikt om:

"De odugligas elände, de olyckor, som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet."

Enligt Spencer var hans teorier naturens eget sätt att hela tiden utveckla samhället, vilket i slutändan skulle leda till en allmän ökning av livskvaliten hos hela mänskligheten. Alla former av statlig utjämning av den sociala eller ekonomiska ordningen, t.ex. bidrag, understöd eller lagstiftning är alltså enligt Spencer missriktat. Utöver den rent ekonomiska aspekten skulle den starka konkurrensen skapa människor med överlägsen moral. Om de missanpassade sorterades bort skulle dessutom staten tyna bort fortare, då dess enda väsentliga funktion var att hålla människans sämsta laster i herrans tukt och förmaning.

En moralisk åsikt som är ett modernt uttryck av detta hittar man hos nyliberalerna.

Framför allt i den amerikanske Harvardfilosofen Robert Nozicks bok Anarki, stat och utopi. Under 1980-talet har dessa åsikter praktiserats i Thatchers England och i Reagans USA. Ingen som anser att det är positivt med frihet för näringslivet kan förneka att oavsett hur mycket regleringar som avskaffats så har ett av resultaten blivit mycket mänskligt lidande och stora sociala orättvisor. Kritiken av den moderna statsmakten är en stark beröringspunkt mellan sådana nyliberala strömningar och syndikalism och i ännu högre grad anarkism.

Som redan har påvisats skiljer sig de två senare grupperna från nyliberalerna genom sin optimistiska syn på människan, bortsett från det är det svårt att hitta ett skäl till att det samhälle som de vill ha på något sätt skulle skilja sig från de inhumana samhällen som nyliberalerna byggt upp. Att dessa, med sin åsikt om människan som en varelse utan starka sociala band, har en mer verklighetsbaserad människosyn kan man ana när man studerar hur de små, självstyrande kollektiven under det spanska inbördes-kriget, som bekände sig till en anarkosyndikalistisk ideologi, var betydligt mer intresserade av att öka sina egna tillgångar än att dela med sig till städer och andra regioner.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:42 AM
Freidrich Nietzsche

Samtidigt med denna utvecklingstanke inom samhällslivet börjar filosofin dras till irrationalism och antiintellektualism. En centralfigur i detta sammanhang är den tyske filosofen och diktaren Freidrich Nietzsche (1844-1900), vars livsbejakande läror nådde långt utanför de akademiska kretsarna. Nietzsche såg jordelivet som sitt eget mål och all spekulation om andra liv som t.ex. hos kristendomen avvisades.

Livet skall levas maximalt intensivt och rikt, kval och kamp i anslutning till detta är ett billigt pris. Denna livsvilja kallar han viljan till makt och är tillvarons innersta väsen, den skall få människan att bli förmer än människa, att bli övermänniskan.

Vad Nietzsche förespråkar är en biologisk evolution där övermänniskan skapar sin egen herremoral, och där medlidande är en sjukdom, inriktad på att bevara det livsodugliga. Övermänniskan skapas alltså genom utveckling och är hela tiden i motsättning till de svaga då han omvärderar alla värden.

Orsaken till den "korruption av den europeiska rasen" Nietzsche tyckte sig se omkring sig låg i de religioner som predikade en slavmoral, d.v.s. att de svagare blir skyddade eller t.o.m. tar makten och bryter ned det andliga och resliga i människan.

Själva urexemplet på detta var kristendomen, källan till det demokratiska "medelmåttornas herravälde". Samt dess nya arvtagare, socialismen, den lära som inte bara övertagit en slavmoralsattityd till det underlägsna, utan även bekände sig till en jämlikhet han avskydde och bekämpade.

Enligt Nietzsche var deras moral enbart en objektivisering av socialt gillande.

Solidariteten var ett påfund av de underlägsna som ville ha hänsyn och stöd. De hade lyckats suggestera de starka till att acceptera denna omvärdering av vad Nietzsche såg som de rätta värdena. Den nya moralen hindrar de starka att utveckla sig och ge uttryck för sin styrka: "I skolen älska freden som ett medel till nya krig och den korta freden mer än den långa". Övermänniskan har funnits i historiska gestalter, vikingar, condottiärer och antika gestalter, uppgiften för nutidens människa var att söka upp henne, ha henne som idealbild och som slutgiltigt mål vara henne.

Nietzsche propagerade alltså för en ohämmad individualism, vilket skiljer honom från de fascistiska riktningar som skulle åberopa sig på honom och samtidigt likrikta allt och alla i nationens namn. Nietzsche själv såg nationalismen som en neuros, en onaturlig främlingskänsla mellan folken och ett hinder för de europeiska folkens naturliga enhet. När han talar om en europeisk ras handlar det inte om ett biologiskt uttryck utan ett värdeorienterat, riktat mot aristokratiska värden. Det är även värt att nämna det faktum att Nietzsche såg det tyska folket med oblida ögon. De var enligt honom kulturellt efterblivna, underdåniga, avundsjuka och oförmögna till reson.

Ytterligare en skillnad hos Nietzsche i förhållande till åtminstone nazismen (och syndikalisternas Proudhon) var att han bekämpade antisemitism. Antisemiter var resentimentmänniskor som ljög av princip. Likheterna med fascismen som blir kvar är alltså föraktet för demokratin, den starkes rätt, och - om man biologiserar idén - tanken på en bättre ras.

Det var inte bara hos Nietzsche som irrationaliteten gjorde sig gällande. I detta motsägelsernas tidevarv visade psykologerna att förnuftet bara var en rationalisering för att rättfärdiga materiella begär eller känslomässiga behov. Denna rationalitet var dessutom bara en liten del av det totala, mestadels omedvetna psyket.

Om människans förnuft bara var en vetenskaplig hypotes för att lättare beskriva beteendet, kunde ett resultat bli att förnuft och rationalitet överges till förmån för intuition, känsla, impuls och vilja. Idésystem som trodde på det uppbyggliga hos kampen istället för idealen blev mer och mer framträdande.

Marx, Freud, Schopenhauer och Nietzsche hade redan upptagit dylika tendenser.

Mitt i all den fred och det ökande välstånd som präglade slutet av artonhundratalet förklarades alltså kamp och oförsonliga motsättningar vara det som förde världen framåt. Striden var positiv i sig själv och maktmedlet var det enda medlet, hävdade oförtrutet irrationalisten.

Den - enligt mig - störste och betydelsefullaste av alla de som hävdade dessa teorier var syndikalismens filosof och efter studiet av de ovanstående idéströmningar som florerade vid början av nittonhundratalet är det dags för den viktigaste gestalten i såväl denna bok som i syndikalismen att träda fram.

Hans betydelse för fascismens utveckling är utan motstycke och även långt senare har han influerat politiska extremiströrelser till höger, vänster eller utan politisk beteckning.

Han rubriceras alltid som syndikalist; ibland t.o.m. som skaparen till syndikalismen (Detta anser t.ex. den kände historikern H J Schmandt i De politiska idéernas historia (1968), s.445). Det säger en del om hans inflytande, även om tanken att han är syndikalismens skapare inte är allmänt vedertagen. I den kurslitteratur som används på historiska institutionen i Göteborg kallas han "den revolutionära syndikalismens främste intellektuelle representant".

Vilken ställning han har i syndikalistkretsar är nära nog omöjligt att avgöra. Han nämns oftast av deras motståndare. T.ex. vittnade göteborgssyndikalisternas kassörska Minou Padellaro om hur en socialdemokrat förklarat att syndikalister var likadana som fascister. Enligt Padellaro berodde detta på mannen ifråga.

Hos SAC är han helt obefintlig. I deras medlemsblad, SAC- Kontakt, har hans namn inte nämnts vid ett enda tillfälle de senaste tre åren. Det enda om honom som återfinns i syndikalisternas litteratur är benämningen "syndikalistisk teoretiker av andra ledet" . Hans bok finns inte utgiven på Federativs förlag och i Lagerströms officiella ideologiska skrift om syndikalism är han inte ens nämnd.

Vad som ligger bakom detta är inte att de vill hålla en distans till hans idéer.

Orsaken till att man endast får en förlägen tystnad till svar av syndikalister när man nämner honom är inte för att de inte vet vilken betydelse han har haft för syndikalismens teoretiska sida. Syndikalister vill helt enkelt inte svara, de skäms därför att när han kommer på tal kan de inte förneka att syndikalismens största ideolog är också fascismens grundläggare!

Så långt den moderna syndikaliströrelsens försök att två sina händer och ta avstånd.

I nästa kapitel skall den man behandlas som kallas The prophet without honour: Georges Sorel.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:45 AM
4. GEORGES SOREL

Georges Sorel påpekade vid slutet av sitt liv att: "Det är mycket konstigt, efter att ha blivit så lite läst, så grandiosa ting är tillskrivna mig". Han hade rätt såtillvida att han hade skrivit närmare ett dussin böcker och ett flertal artiklar men blivit känd som en av nittonhundratalets stora politiska tänkare enbart på ett verk, Réflecions sur la violence, (Tankar om våld) från 1906-08. Ett verk som ibland ger honom epitetet "det politiska våldets intellektuelle fader". Om detta är fallet är tveksamt, men vad som står helt klart är att hans skrifter kan läsas med behållning av alla politiska extremiströrelser oavsett färg. Hans idéer är inte en helt utbyggd teori som t.ex. marxismen, istället liknar de sin upphovsman, svårförståeliga, svårgripbara men ändå inspirerande och uttrycksfulla.

Sorel föddes i Cherbourg den 2 november 1847 och utbildade sig till ingenjör på Ecole Polytechnique. Han arbetade som statligt anställd civilingenjör vid Ponts et Chassées tills han sade upp sig vid 44 års ålder 1892, dekorerad med en Legion d'honneur och ett aldrig sinande intresse för vetenskaplig, teknisk filosofi.

Fram till detta tillfälle förefaller Sorel ha haft konservativa böjelser. Han var oroad av PThorburnommunen och att Alsace-Lorraine hade tillfallit Tyskland vid freden 1871.

Emellertid började han utveckla sympati för de fattigas svårigheter, troligen under påverkan av en tjänsteflicka vid namn Marie David. Hans familjeförhållanden skapade och upprätthöll en gammaldags moral, en sort där det gamla testamentet har företräde framför det nya. Detta framkommer speciellt i hans Le procès de Socrate från 1889. Det är ifrån denna period beskrivningar av honom som en: "aristokratisk tänkare på konservativ grund" kommer.

Boken fastslår bl a att Sokrates förtjänar sitt öde eftersom han ifrågasatte Athens uråldriga traditioner. Sorel var vid denna tidpunkt dragen till egoism och artonhundratals-rationalism. Han ansåg att alla samhällen måste ha någon form av institutioner som upprätthöll solidariteten och att deras auktoritet inte skulle ifrågasättas.

I sitt privatliv följde Sorel liknande regler och levde ett enkelt liv, mestadels ägnade han sig åt enskilda studier i litteratur och filosofi. Sorel var med andra ord en autodidakt (självlärd) och avhöll sig från institutionaliserad undervisning. Han var därför inte en del av de litterära, intellektuella kretsarna i Paris när han slog sig ned strax utanför staden i Boulonge-sur-seine. Situationen passade honom utmärkt och han skrev senare i Tankar om våld att "om man vill se insidan är det nödvändigt att befinna sig på utsidan". I sitt nya hem arbetade han hårt och stötte på få människor.

Undantagen var bl. a. hans besök på national-biblioteket där han läste mängder och då han närvarade vid Henri Bergsons föreläsningar. Dessutom brevväxlade han med flera av tidens kända. Speciellt namnkunnig är Robert Mitchels. Han utövade dessutom ett inte obetydligt inflytande på den italienske syndikalisten Arturo Labriola, vars tankar i sin tvetydighet och obestämdhet liknade hans egna.

Under dessa år skriver Sorel hela tiden för att utveckla sig och inhämta nya lärdomar. Utöver Processen mot Sokrates kan hans attityd utläsas i Contribution à l'étude profane de Bible, också från 1889, vari han beskriver sin motvilja mot antimilitarism och revolutionärt propagerande.

År 1893 upptäcker han marxism och inleder därmed sitt skrivande i analytisk-kritisk stil, kännetecknande för hans mest originella och bestående verk. Han börjar som ortodox marxist men gick vidare till socialdemokratin. Där opponerade han sig mot Karl Kautskys determinism, uttryckte sin beundran för Bernsteins revisionism och deklarerade marxismen såsom varande frihetens och handlandets filosofi.

När Dreyfuss-affären inleds (antisemitism som gavs uttryck i ett justitiemord riktat mot en kapten i franska armén), intar han en engagerad ställning för Dreyfuss. Sorel blir illa berörd av hur de politiska rörelserna försöker utnyttja situationen. Detta leder till att hans ståndpunkter radikaliseras och efter 1902 ger han sitt stöd till den revolutionära syndikalismen.

I beaktande av Sorels sidbyten kan man vara benägen att avvisa Sorel som en politisk opportunist, en man vilken ändrar sina åsikter som det passar. Om detta är fallet bör man samtidigt tänka på hans faktiska betydelse i det dåtida politiska livet.

Han översattes tidigt till flera europeiska språk och hade duster med flera av de stora intellektuella gestalterna i sin omgivning. Jean Jaurès och Émile Durkheim t.ex., två han inte kom överens med, samt Pareto (fascist) och Pelloutier (syndikalist) vars idéer han allvarligt och uppriktigt bearbetade.

Till skillnad från många av sina samtida delade Sorel inte den framstegsoptimismen.

Han avskydde den borgerliga civilisationen som han ansåg sakna hjältemod och var dömd till undergång. Den liberala tanken med historiens eviga stigandet förkastade han. Den var enligt honom avsedd att klamra fast borgarklassen vid makten. Alla former av konventionell politisk handling kunde inte hejda stagnationen, oavsett vilka ideal som eftersträvades. Social oro och moralisk degenerering var inte bara möjliga utan sannolika. Sorel hade vad som idag kallas politikerförakt (bortsett från en tillfällig uppskattning av Jaurès under Dreyfuss återupprättelse).

Sorels Tankar om våld kan ses som en fundering av moraliska ställningstaganden. I grunden respektabel borgare uppskattade han traditionella värden; hårt arbete, ärlighet, personligt ansvar. Hans intellektuella bana är därför ett sökande efter etiska värden. Han förkastar marxismen, dels då ortodoxa marxister ansåg sig handla efter historiens nödvändiga linjer, vilket Sorel inte ansåg övertygande, dels den marxistiska historiefilosofins anspråk på vetenskaplighet som han förkastade på rent positivistiska grunder.

Sorels etik blev krigsdygderna: självkänsla, offervilja och solidaritet med den egna gruppen. Sann dygd blev endast framträdande när individens intressen upphöjdes i kampen mellan rivaliserande grupper. Denna moral ledde till att han kunde uppvisa sympatier för flera olika läger i organisationer under förändring, t.ex. hos den katolska kyrkan.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:46 AM
Tankar om våld

I Tankar om våld är inspirationen delvis hämtad från Henri Bergson, den franske filosofen av den idealistiska skolan, men den är framför allt ett försök att förstå socialismens utveckling i Frankrike och vikten av en revolutionär syndikalism. Den är därför inte ett historiskt verk, betoningen ligger i de handlingar Sorel ser som nödvändiga.

Den första av dessa är klasskampen, i det borgerliga samhället rådde en snäv förnufts- och nyttofilosofi vilken skapade ett vanmäktigt politiskt system och alienerade människor. Risken med revisionism var att även arbetarklassen drogs med i dessa ynkliga, egoistiska nyttoberäkningar. För att undvika detta och återhämta de europeiska nationerna från att vara förfäade av humanitära idéer predikade Sorel arbetarnas spontana strejkaktioner ("direkt aktion") som en lösning på de politiska och psykologiska problemen i det moderna industrisamhället.

Strejken frigjorde skapande krafter i personligheten, framför allt de etiska värden som redan nämnts och som kvävdes i ett förnuftsrelaterat samhälle. Den direkta aktionen var nödvändig för att ändra på maktförhållandena. Det elddop som samtliga klasser utsattes för skulle skapa en ökad ekonomisk effektivitet och ur kampen skulle en härskande elit utkristalliseras.

För Sorel blev den politiska lösningen på frågan om statsordningen syndikalistisk; produktionslivets enheter, fabriker och fackföreningar (syndikat) var det som samhällsbildningen skulle utgå ifrån.


Våld-Violence

Mer betydelsefull blev Sorels uppskattning av det politiska våldet. För Sorel var begreppet violence mestadels kopplat till stridbarhet och ståndaktighet, men det kunde också uppfattas som fysiskt våld, t.ex. som försvar mot polisaktioner där det stärkte klasskänslan och motverkade personlig feghet. Våld var det mest effektiva vapnet för arbetarna, då medelklassen alltid backade undan för det. Enligt Sorel skapar våldshandlingar situationer där "vi bemödar oss att skapa en ny människa inom oss själva" och "ta oss själva i besittning", det är i dessa moment han ser friheten förverkligas.

Oavsett följderna var våldet något gott, det gynnar framåtskridandet och har en inneboende konstruktivitet. Det förefaller som om sakfrågan är likgiltig för honom och den hänsynslösa aggressiviteten har ett värde i sig själv utan att behöva rättfärdigas.

Här verkar det vara på sin plats att säga något till Sorels försvar. För honom var våldet det revolutionära förnekandet av den varande ordningen, men när han beskriver våldets kreativa historiska roll motsatte han sig tvång, i meningen statlig tvångsmakt.

Sorel skilde mellan "borgerligt" tvång och våldet i proletariatets reaktion mot staten, d.v.s. våldet tillhörde i moralisk mening endast proletariatet.

Orsaken till det val Sorel gör är inte beroende på någon deterministisk marxism; orsaken ligger i att fienden inte är borgerligheten utan den dekadans och moraliska bankrutt som borgerligheten omfattade: "Allting kan räddas om proletariatet, genom att använda våld, återupprättar klassindelningen och genom detta åter ger medelklassen något av dess forna energi; detta är det stora mål mot vilket människors tankar måste riktas."


Myten

Det största inflytandet på eftervärlden som Sorel har gjort sig känd för är hans tankar om myten, den storslagna föreställningen om den slutgiltiga lösningen på alla problem. Myten ser Sorel som en föreställning vilken eggar sociala grupper till politisk handling. Där han förkastat marxistisk historiefilosofi sätter han in mytens betydelse för samhällsförändringar. För att arbetarna skulle bli inspirerade att kämpa behövdes inga teoretiska doktriner eller ideologiska motivationer, bara myten.

För Sorel blev mytens form den syndikalistiska doktrinen om generalstrejken.

Genom denna hålls arbetarna stridsberedda, även om en konsekvens är att den borgerliga kulturen - också en myt - bryter ihop. Intellektuell verksamhet hade enligt Sorels sociala myt-filosofi sin huvuduppgift i att hålla folk i oro eller upplösningstillstånd.

Huruvida tänkandet och myterna var sanna, sannolika eller i överensstämmelse med den förnuftiga, objektiva sanningen var alltså likgiltigt. Mytens innehåll spelade ingen roll; handlingen den framkallar var allt. Den praktiska tillämpandet av den blir därför inget tusenårsrike, utan en evig kamp med beredvillighet, offervilja och entusiasm som upprätthålls av generalstrejkens idé.

Sorel själv trodde inte på generalstrejken; tanken att totalt omforma samhället genom en storskalig strejk kunde ingen insiktsfull person tro på, men arbetarna behövde inte få reda på detta. För att egga och ena massorna måste den allmänna strejkens idé upprätthållas.

Viktigt är också att myten har vissa rimliga gränser så att den inte urartar till sektbildning eller avfärdas som ett falsarium och att mytens löften måste vara tilltalande.

Slutligen finns det en positiv faktor i att den syndikalistiska generalstrejken aldrig har prövats; myten kan därför överföras till att gälla, inte bara strejken i sig själv och de samhällsförbättringar som utlovas, utan också möjligheten att genomföra strejken.

Efter 1909 blev Sorels politiska ställningstaganden mer oklara. Inte utan en viss tveksamhet och förlägenhet började han uppvisa sympatier för den franska höger-extrema rörelsen Action Française, grundad av Charles Maurras.

Denna nya rörelses ideologi var inte helt utarbetad, men det finns en intressant detalj värd att nämna; efter att den hade grundats träffades anhängare till Maurras och intellektuella ur Action Française i små diskussions-grupper, kallade Proudhoncirklarna .

Det är alltså så att den ideologi, de idéer och den personlighet som Proudhon stod för åberopades av både höger och vänster, både fascister och syndikalister.

Tyvärr blev Sorel så djupt involverad att han 1912 skrev två milt antisemitiska artiklar och det finns uppgifter om att han blev mer fientlig mot judar under åren före första världskriget.

Den pessimism Sorel tidigare omfattat blev nu omvänd till cynism. Hans sista stora entusiasm var den ryska revolutionen. I Lenin såg han det skickliga och hjältemodiga revolutionsidealet. Han skrev 1919 en artikel kallad Plaidoger pour Lénin, där han fördömde den allierade invasionen i Ryssland.

Beträffande Sorels koppling till bolsjevism måste en del sakförhållanden klargöras.

Något direkt inflytande hade han aldrig på Lenin. Revolutionsledaren nämner honom bara en gång, och med förakt, vilket inte är konstigt med tanke på att Sorel avvisade dels statssocialismen, dels att underkasta sociala handlingar partiledningens kontroll. Sorel insåg risken för att dessa leninistiska doktriner skulle leda till att en ny elit tillskansade sig den ekonomiska och politiska makten.

Sorels relation till fascismen är svårare att gripa tag i. Benito Mussolini hänvisade ofta till Sorel och kallade sig hans lärjunge. Men för Mussolini blev myten och våldet ett försök att rättfärdiga pöbelns handlingar och fysisk brutalitet. Sorel tog avstånd från detta som ansåg vara förvrängningar av sina idéer.

Som redan nämnts gjorde Sorel stort intryck på sina samtida, t.ex. Pareto och Bergson. Bland dem som såg honom som sin lärare kan nämnas Georges Valois och Emmanuel Berth, två som bidragit till att ge Sorel dåligt rykte i vänsterkretsar.

Berth för sin bok från 1914, där han försöker blanda Maurras och Sorel och dessutom beskrev Sorels funderingar om möjligheten av att skapa "national-syndikalism" (något som senare skulle uppfattas som synonymt med fascism).

Valois för att han, från att ha varit en Proudhon-inspirerad fackföreningskämpe som stod nära flera av de stora revolutionära fackföreningsledarna, speciellt syndikalisternas Pelloutier, gick över till Action Française med avsikten att sammanlänka facklig och nationell kamp. Valois ledde från 1925 den franska fasciströrelsen Faisceau och hans grundtankar stod nära anarkismen. Han blev motståndsman under andra världskriget och dog senare i ett koncentrationsläger.

Vad man än anser om Valoise kopplingar till syndikalism och fascism, så kan man inte förneka att han ställde fosterlandet högre än sina ideologiska böjelser.

Den enda kontakt och erfarenhet Sorel hade med den praktiska politiska världen var en tillfällig förbindelse med syndikaliströrelsen. I en samtida artikel i den anarkistiska tidningen Brand (nr 13, 23 mars 1921) deklareras i positiva ordalag att den franske sociologen Georges Sorel har återupptagit sitt syndikalistiska skrivande.

Att Sorel helt klart tillhörde den syndikalistiska kretsen vid denna tidpunkt står alltså bortom allt tvivel, trots att dess dåtida teoretiker Pelloutier, Paget m fl aldrig erkände honom och trots att han inte alltid ses med blida ögon av moderna tongivande syndikalister.

I Lennart K Perssons bok Syndikalismen i Sverige, vilken måste betraktas som det ojämförligt största verket om syndikalism som utgivits på svenska, är Sorels roll så självklar i den syndikalistiska idétraditionen att han bara nämns helt kort på en sida.

Sorels betydelse behöver enligt denna bok tydligen inte redovisas ytterligare. I Syndikalismen i Sverige slås endast den reservationen fast att Sorel inte bör betraktas som skaparen av syndikalismen, tydligen uppstår den uppfattningen till och från hos en del betraktare.
I beaktande av allt detta material, all litteratur som deklarerar det, och Sorels egna utsagor måste slutsatsen bli att hans politiska hemvist utan tvekan var syndikalismen.

Det finns en impuls till som är intressant att beakta innan det är dags att gå in på den historiska scenen och se likheter mellan syndikalism och fascism i deras respektive praktiska utformning. Det gäller den konstriktning son skapades vid 1900-talets början. En märkvärdig, suspekt och politiskt tvetydig rörelse. Den uppstod ur Italiens kaos och är av stor betydelse för den teoretiska och ideologiska utveckling som åtminstone fascismen har genomgått. Det gäller futurismen.

Den är intressant ur två perspektiv: dels p.g.a. dess influenser för de senare totalitära rörelserna, dels för hur just dessa, när de blivit institutionaliserade och etablerade, förkastar sin tidigare bundsförvant.

Det viktigaste i sammanhanget är emellertid att futurismens existens är ett bevis för att radikalism och nyskapande under inga omständigheter är oförenliga med vad som brukar ses som politisk reaktion, d.v.s. det går egentligen alldeles utmärkt att ha både reaktionära åsikter och revolutionära ambitioner.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:47 AM
"9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan." F T Marinetti - ur det första futuristiska manifestet 20 feb. 1909

5. FUTURISMEN

Futurismen skapades då dess första manifest publicerades den 20 februari 1909 av milanopoeten Filippo Tommaso Marinetti i paristidningen Le Figaro. Likt en kulturrevolutionär rödgardist angriper han alla konventioner, regler och t.o.m. själva kulturbegreppet. All kristen-humanistisk idealism hånas till förmån för intuition, sinnlighet, våld och krig.

Futurismen är ett dyrkande av det nyaste nya och det senaste sena. Teknologi och naturvetenskap som manifesteras i lokomotiv, bilar, flygplan blir alternativet till den förstockade, etablerade kulturen. Den nya skönheten är fartens skönhet, därför skall Vatikanen störtas, bibliotek brännas, museum rivas och i deras platser skall ungdomlighet och kraftfullhet, i en dynamisk explosivitet, stiga fram.

Fram till 1918 nöjer sig futuristerna med att vända sig mot klerikanism och pacifism när de klargör sin ställning i politiska frågor. De uppskattar krigsäventyr och en expansiv utrikespolitik och tar samtidigt ställning mot parlamentarismen och det konservativa auktoritetsvälde som monarkin innebär, men det dröjer till september 1918 innan Marinetti publicerar Det futuristiska partiets politiska manifest i det första numret av Roma Futurista.

I manifestet blandas alla möjliga radikala krav, bl a främjandet av ett elitistiskt styrelseskick, en expansiv utrikespolitik mot omvärlden och patriotisk uppfostran av proletariatet. Samtidigt vill Marinetti verka för klassutjämning (i en annan mening än marxismens), höja förmögenhetsskatten och mitt i alltihop skrota den klassiska undervisningen i skolan. Det är ett program som utan tvekan skulle kunna kallas både konservativt och progressivt.

I sin nästa politiska stridsskrift, Democrazia Futurista från 1919, konstaterar Marinetti att det finns skillnader mellan nationalism och konservatism, revolution och anti-patriotism, samt mellan frihet, jämlikhet, rättvisa och marxism, internationalism, kollektivism.

Det som måste ändras, förklarar han, är tron på en sentimental barnuppfostran och tron på att fred främjar utvecklingen. Det som måste avskaffas, ju fortare desto bättre, är parlamentet, påvedömet, äktenskapet, värnplikten, byråkratin, åldersrätten, stor privategendom samt de privilegier och arv som hindrade duktigaste från att komma till makten.

De två stora stötestenarna är alltså dels den inre fienden med påven, den främste representanten för en föråldrad, idealistisk humanism och själva symbolen för en konservativ livssyn, i spetsen. Den nationella stagnationen hade sin grund i påvedömet och dess fördärvliga inflytande över alla sektorer i Italiens liv. Enligt Marinetti hade kyrkan alltid ställt sig på reaktionens sida och för futuristerna blev basen i programmet att antingen avskaffa den helt eller skicka den till en avlägsen plats där den kunde dö i frid.

Det andra problemet med Italien var det kulturella etablissemanget och den konserverande faktor det innebar. Liksom hos påvedömet försvarades en kristen- humanistisk idealism och den hade dessutom ett för europeiska mått ojämförligt kulturellt arv att falla tillbaka på. Antikens och renässansens magnifika skapelser gjorde att människor blickade tillbaka istället för framåt. Detta humanistiska trauma måste Italien frigöra sig ifrån om det någonsin skulle bli en modern nation.

De städer i norr som blivit mest industrialiserade var också de minst belastade av detta trauma. Därför ville Marinetti i ett framtida Italien ha minst ett nytt slag av kulturhus i varje stad. De skulle vara öppna för innovationer på konstens alla områden. Allt nytt, arkitektplaner, ritningar och nya vetenskapliga resultat skulle presenteras utan diskriminering. Alla medborgare hade rätt att ställa ut gratis även om en del besserwissers ansåg deras verk vara "absurda, galna eller omoraliska".

Marinetti kritiserade starkt den socialistiska rörelsen, en kritik grundad på hans aggressiva nationalism och socialdarwinistiska övertygelse. I Nietzsches efterföljd ser han socialism som ett sjukdomssymptom, en perversion. Kommunism är en "gammal formel för mediokretism" och en "idiotisk utopi".

Socialisterna ville ha kollektivism, pacifism, internationalism, materialism; futuristerna föredrog individualism, krig, nationalism och idealism.

Klasskampstanken i socialistisk form var totalt främmande för dem, trots deras sympatier för den revolutionära arbetarklassen. I dess ställe sattes den nationella kampen, vilken är ytterligare en faktor som skiljer dem från de socialistiska lärorna.

Relationen till fascismen, som de i allmänhet samman-kopplas med, är framträdande: elitism, socialdarwinism, handlingsdyrkan, nationalism och demokratiförakt. Då orättvisa och ojämlikhet var en del av naturen kunde inte någon av de båda rörelserna tro på jämlikhetsbegreppet, ytterst bottnar det med andra ord i den konservativa pessimismen om människans möjligheter.

Båda rörelserna såg eliten som en potential utan klasstillhörighet och om ett samhälle skulle vara progressivt krävdes att denna potential togs till vara, inte att genom jämlikheten utplåna dess profilering.

Marinetti träffar Mussolini första gången 1915, efter en illegal demonstration för Italiens inträde i kriget. När Mussolini grundar sina kampförbund står Marinetti bakom honom med futurismens hela stöd.

För Marinetti verkade den nya bekantskapen vara mannen av folket som skulle upphöja den italienska nationen, leda den mot en ny utveckling och bekämpa såväl de pacifistiska, kollektivistiska vänsterkrafterna som det reaktionära etablissemanget.

Enligt Marinetti sviker Mussolini fascismen i.o.m. sin kompromiss med kyrkan och monarkin 1920. Han lämnar Mussolinis sida. Det dröjer tills 1929 innan han låter sig inväljas i den nya akademin för konst, vetenskap och litteratur. Marinetti deklarerar åter sin lojalitet mot Mussolini och blir en av de trognaste som omger honom. Marinetti dog i Venedig 1944, medveten om att han var medborgare i den italienska sociala republiken, även känd som Salòrepubliken.

För de auktoritära i den fascistiska italienska regeringen verkar Marinetti mest ha varit en belastning. Hans politiska roll var försumbar, men det får tillskrivas honom och hans konstnärskrets att inget begrepp om entartete kunst slog igenom i Italien.

Avantgardismen överlevde, till skillnad från i Tyskland, och även den låga förekomsten av rasförföljelser anses den futuristiska gruppen ha med att göra.

Summan av futuristernas politiska handlande måste bli att de inte kan klassas in under någon politisk riktning eller gruppering. På grund av deras tvetydighet kallas de ibland anarkofascister, en benämning "vanliga" anarkister inte förefaller ha invändningar emot.

I grund och botten var emellertid inte futuristerna varken socialister, anarkister eller fascister; de var kort och gott futurister.

"I think that we fascists represent the only true, complete anarchism on earth, once we have taken control of the state. In fact, the only real anarchy is that of power." ur Salò - eller sodoms 120 dagar, film av Pier Paolo Pasolini.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:49 AM
6. SYNDIKALISM OCH FASCISM I PRAKTIKEN

Syndikalismen, en lära som dess anhängare kallar frihetlig och som gör anspråk på överlägsenhet gentemot andra arbetarklassbaserade ideologier, hur är den praktiserad i verkligheten?

Vi vet ju alla att en lära, politisk, religiös eller vad som helst, aldrig är bättre än vad dess utövare gör den till.

Det är viktigt att känna till de fakta som lagts i dagen för att förstå syndikalismen, men viktigare ändå är att veta hur den ser ut i praktiken. Vad har hänt när syndikalister har haft möjlighet att påverka omvärlden? Visar sig vid dessa tillfällen någon likhet med fascism?

Svaret på den sista frågan är tveklöst ja. Faktum är att alla grupper som förkastar parlamentThorburn demokrati till förmån för "direkt aktion" och "handlingens propaganda" i grunden är präglade av samma förakt för yttrandefrihet och öppen debatt. Vad som återstår att göra är att visa på de starka historiska sambanden mellan å ena sidan irrationalism och förnuftsförakt, å andra sidan en antidemokratisk och förtryckande politik.


Italien

Låt oss gå in på den historiska arenan. Särskilt betydelsefull är den utveckling Italien genomgick i början av seklet. Syndikalismen spelade i detta sammanhang en inte oäven roll och det gjorde inte heller Benito Mussolini.

Mussolini var son till en övertygad socialistisk smed från Romagna väster om Ravenna. Äldste sonen fick namnet Benito efter den mexikanske revolutionsledaren Benito Juarez och sina andra förnamn av dels Amilcare Cipriani, en italiensk anarkist, dels Andrea Costa, en av det italienska socialistpartiets PSI:s grundare (något som anarkister ogillar att bli påminda om; innan han "avföll" till parlamentarism och skapade PSI 1892 hade han varit en av de stora i den italienska anarkismen).

Mussolini utbildade sig till folkskolelärare, men hade åren före första världskriget mest sysslat med radikal-journalistik och revolutionärt propagerande. Han gick med i socialistpartiet och valde den extrema flygeln som hela tiden koncentrerade sig på revolutionens nödvändighet. När denna grupp, kallade maximalister, tog över ledningen i partiet 1912 avancerade han snabbt till redaktör för partiets huvudorgan Avanti! och blev den radikala falangens mest stridbare agitator.

Från att till en början ha varit motståndare till första världskriget övergick Mussolini till en allt mer militant hållning. Han blev mer och mer övertygad om nödvändigheten av att Italien deltog i kriget och han påverkades framför allt av två saker:

1. Karl Marx' aforism om att revolutioner ofta följer i krigets spår och möjligheten att utnyttja kriget för att omkullkasta det borgerliga samhället.

2. Syndikalisternas hållning! Ledda som de var av våldsamt nationalistiska element, män som Filippo Corridoni och Alceste DeAmbris, lyckades de vinna en stark sympati och en ökande respekt genom att propagera för krig.

Anarkister och syndikalister brukar ofta anklaga socialdemokrater för svek p.g.a. den borgfred de slöt vid första världskriget. Att deras egna medlemmar ställde upp, eller som i Italien gick i bräschen, försöker de dölja genom att aldrig tala om det i sina egna publikationer.

Trots alla anspråk på "internationalism" som anarkister och syndikalister har visade sig deras handlande i en konkret situation inte trogen läran; man kan verkligen tala om att predika vatten och dricka vin.

De italienska syndikalisternas rörelse, Unione Sindicalo Italiana (USI), handlade på ett sätt som gör att man undrar varför syndikalister ser sin rörelse som den mest internationellt inriktade socialistfraktionen av alla.

Dessutom återstår det enkla faktum att de som tillhörde de syndikalistiska och anarkistiska rörelserna över hela kontinenten, i lika hög grad som de flesta andra organisationers medlemmar, mer än villigt klädde sig i uniform och marscherade iväg till fronten.

De få frihetliga socialister som höll kvar vid idealen om att aldrig ställa upp på "kapitalets krig", de som höll kvar vid ideal de trott på, skrivit böcker och sjungit sånger om, upptäckte till sin förvåning att det proletära klass-medvetande de satt sitt hopp till helt enkelt försvann över hela Europa. Det var som om ingen av deras kamrater någonsin hade trott på vad de med tungan bekänt sig till.

Allt tal om individens ansvar och förmåga att själv ta ställning som de påstår gör dem överlägsna kommunister och socialdemokrater, plus allt tal om arbetarklassens internationella solidaritet var inte vatten värt när det mötte verkligheten.

Det står bortom alla tvivel att anarkism och syndikalism inte tillhör de ideologier som kan få människor att förneka sin nation och sätta internationalistiska mål över den, något som säkert förvånar många av deras nutida bekännare.

Mussolini såg på de prestigesvinster som syndikalisternas krigshetsande förde med sig med förfäran. Han insåg att om denna utveckling fortsatte skulle han och socialistpartiet förlora allt inflytande över arbetarna, och att dessa istället skulle vända sig till syndikalisterna.

Mussolinis omvändelse var alltså orsaken till att Avantis läsare chockerades den 18:e oktober 1914, då de på ledarsidan läste om hur självaste chefsredaktören uppmanade till krigets nödvändighet.

Mussolini lämnade sin befattning på Avanti! och startade sin egen tidning Il popolo d'Italia. Denna Mussolinis skapelse kallade sig i inrikespolitiskt hänseende syndikalistisk, och i den kunde man bl a läsa saker som:

"Ned med staten i alla dess former, staten av igår, idag, i morgon. Den borgerliga staten och den socialistiska staten. För oss, individualismens sista kämpar återstår, inför det dystra närvarande och den fruktansvärda morgondagen intet annat än en visserligen absurd, men alltid trösterik religion: anarkismen."

I sin egen tidning fortsatte Mussolini att ivra för krig och social revolution efter kriget. Detta var mer än hans partikamrater kunde tåla, särskilt som tidningen finansierades av borgerliga krigshetsare vilka såg en chans att splittra socialiströrelsen; redan den 24:e november blev han utesluten ur socialistpartiet.

Italienarna hade fått löfte om kolonier och land om de inträdde på de allierades sida.

Utdelningen blev mager. Bortsett från vissa österrikiska områden blev de utan vinst, detta trots att de hade offrat 600 000 man i kriget. Efter kriget utbredde sig en stor ekonomisk kris i Italien. Landet led av krigsskulder, depression och arbetslöshet.

Strejker och oro spred sig, speciellt i de norra, industrialiserade delarna av landet. På vissa håll beslagtog bönderna jord, i städerna strejkade arbetarna i den tunga industrin och inom transportväsendet.

Utvecklingen i Ryssland var en drivande kraft i de strejkandes kamp. En radikalisering skedde och USI's medlemsantal uppgick efter ett tag till 600 000. Kulmen på den nationella oredan var i augusti 1920, då metallindustriarbetare ockuperade sina fabriker och lantarbetare på vissa håll i syditalien besatte de stora lantgodsen.

Man får emellertid inte överdriva betydelsen av detta. Ockupationer förekom, men inte i någon betydande grad.

Hos de syndikalistiska alstren, för att inte tala om anarkisternas Brand, verkar det som om revolutionen står för dörren. Brand beskriver i målande bilder hur folkrörelserna växer, soldater deserterar och proletariatet reser sig. Det positiva tänkandet ger dock snart vika för andra nyheter.

Under 1920 kan man i Brand läsa att Enrico Malatesta, den störste i italiensk anarkism, blivit arresterad och att reaktionen reser huvudet. Att styrkan hos grupperna som ledde ockupationerna inte stod i rimlig proportion till lovorden i Brand inser man när man får veta att de avbröts efter enbart nio dagar. Enligt syndikalisterna ligger allt ansvar på de reformistiska arbetarföreningarna och kommunisterna som velat avbryta aktionerna. Inte ens Brand kan i detta läge hålla modet uppe, från odelat positiv 1919 har den två år senare blivit rent defaitistisk.

Tidningen meddelar att dess italienska motsvarighet har bränts ned av överklasspöbel som är utsänd av regeringen. Denna regering är "den socialdemokratiska förrädar-klicken", som förrått revolutionen och kastat Italien in i reaktionens mörker.

Vad tidningen inte meddelar är att deras syskonorgan Umanita Nova förstördes och brändes efter att anarkister samma år hade placerat ut bomber på flera håll i Milano och dödat tjugoen personer. Efter denna händelse var allmänhetens anseende om anarkisterna lika med noll och man har en viss förståelse - naturligtvis aldrig förlåtelse - för regeringen om den faktiskt var skyldig till ned-bränningen av Umanita Nova.

För inte gå händelserna i förväg är det dags att se på den mer officiella historieskrivningen. I den oroliga situation Italien befann sig i efter kriget, närmre bestämt den 23:e mars 1919, skapar Mussolini i Milano sitt första Fascio di combattimento, kampförbund. De hade ingen gemensam teori eller ideologi utan såg sig som handlingsmänniskor bortom politiska gräl.

Bland de tidiga anhängarna märks speciellt en person: Michele Bianchi. Denne Bianchi hade under en lång tid spelat en stor roll inom den italienska syndikalismen och bl a organiserat stora lantarbetarstrejker i Parma (vilka enligt syndikalisterna själva var de betydelsefullaste av de stora strejkrörelser som skakade Italien vid denna tid). Bianchi blev sedermera fascistpartiets generalsekreterare och spelade stor vikt vid en av fascismens stora triumfer som vi strax återkommer till.

Det finns ett annat speciellt faktum som är av största vikt beträffande Mussolinis första följeslagare, ett historiskt välbelagt faktum som moderna syndikalister alltid blir lika illa berörda av: De flesta deltagare i fascismens första kamptrupper var syndikalister.

Även om många liknande politiska sidbyten kan iakttas i historien, d.v.s. från traditionella arbetarrörelser till fascistiska grupperingar, är det en intressant uppgift för den oinvigde. Hur kan det komma sig att syndikalister i så stor utsträckning drogs till fascismen?

Det ligger nära till hands att tro att orsaken till syndikalisternas överrepresentation hos den gryende fasciströrelsen beror på vissa ideologiska beröringspunkter; i alla händelser har inte de nutida syndikalisterna någon alternativ förklaring. Tråkigt nog för syndikalisterna i tjugotalets Italien verkade deras f.d. (?) kamrater ha glömt detta släktskap. I den syndikalistiska tidningen Arbetaren kunde man vid denna tid läsa att det var: "i synnerhet de syndikalistiska organisationerna som äro föremål för den fascistiska reaktionen".

Under denna oroliga tid hade den liberal-demokratiska koalitionsregeingen uträttat sällsynt lite. Trots sitt principiella ogillande såg de med glädje hur användbara fascisterna var för att hålla bråkmakare på vänsterkanten nere. När fascisterna märkte att en utbrytning ur socialistpartiet var villiga att slå sig ihop med koalitionen för att sent omsider skapa en handlingskraftig regering handlade de.

Den 24-25 oktober 1922 genomförde de den för fascismen epokgörande Marschen mot Rom, iscensatt av ingen annan än den forne syndikalisten Michele Bianchi.

Omkring 25000 man marscherade mot staden. Regeringen ville proklamera undantagstillstånd, men kungen som hade sista beslutanderätt vägrade. Trots fascisternas dåliga beväpning och att garnisonen i Rom lätt hade kunnat handskas med situationen blev resultatet att Mussolini blev Italiens nye regeringschef.

Lugnet uteblev och den enda skillnaden var att alla motståndare blev utsatta för terror oavsett vilken politisk riktning de tillhörde. En politisk kris är nära då den socialistiske riksdagsmannen Matteotti mördas, men då Mussolini märker att hans försäkringar och eftergifter inte räcker till gör han en helomvändning. Under 1925 års första månader förbjuds tidningar, avskaffas yttrande-friheten och diktaturen etableras, slutligen avstannar också terrorn.

Att följa Mussolini och avskaffa den demokratiskt valda italienska regeringen har inte varit den enda gången syndikalister och de anarkistiska karaktärer som följer i deras spår har begått klandervärda handlingar. Deras dåliga rykte började i själva verket under förra seklet då de lyckades mörda inte mindre än sex statsöverhuvuden.

Detta förfaringssätt betraktas ingalunda med den avsky det förtjänar hos anarkisternas egna författare, såsom Woodcock och Guerin, utan tvärtom ursäktar och förringar de betydelsen av dylika brutala våldsdåd.

Det som är betydelsefullt för dessa författare är huruvida resultatet blivit till skada eller nytta för anarkismens sak, om bombkastandet i sig självt är förkastligt har de inga åsikter om.

Det traditionella sättet att vända bort uppmärksamheten från sådana handlingar hos den egna gruppen är att belysa ännu sämre handlingar hos andra grupper. När anarkister sålunda blir tillfrågade om terror och mord, svarar de med att kommunister och nazister har begått många, många fler klandervärda handlingar av samma sort. Detta är visserligen sant, men har inte med saken att göra och är en helt ologisk koppling.

Lika betydelsefullt i diskussioner om anarkistiska terrorister är att oavsett hur mycket nutida anarkister säger sig ogilla deras beteende så skulle de aldrig påstå att de genom sina gärningar inte tillhörde den anarkistiska traditionen. Anarkister idag som tar avstånd från terrorism och ser detta som dåd av enskilda vettvillingar, glömmer att dessa aktioner är en del av den anarkistiska ideologin. Det finns ingenting hos anarkismen som inte tillåter lönnmord och terror.

När anarkisterna talar om att ordet anarki är missförstått och att det bara är en fördom att det skulle innebära kaos, undviker de insikten att det inte finns någon anledning som talar mot en tolkning av ordet anarki som liktydligt med kaos. Det är ingen tillfällighet att ordet anarkist för många fortfarande är synonymt med terrorist, och man måste hålla med de anarkister som påpekar att de mord som begicks av bl a Ravachol (den mest beryktade av alla anarkistiska bombkastare) har gjort obotlig skada för anarkismens rykte, ett rykte som fortfarande inte avtvåtts.

Förhoppningsvis kommer det heller inte att lämna allmänhetens medvetande förrän anarkismen, och därigenom den ideologiska grunden för terrorism, upphör att existera som en politisk idé och förpassas till historiens sophög och sin rättmätiga plats bredvid marxismen, precis som redan hänt med anarkismen som rörelse.

Lyckligtvis har dessa svartflaggade grupper inte haft möjlighet att utföra sina destruktiva handlingar i någon större skala. Anarkismens och syndikalismens historia är ingenting annat än ett begravningstal över vad som måste vara det mest misslyckade och havererade försök till praktiserandet av en ideologi som världen någonsin skådat.

Efter etthundra års försök till framgång har de inte kommit ett steg närmare än när de började; arbetarklassen har inte så mycket som lagt två strån i kors för de ansträngningar anarkister och syndikalister har gjort.

Den enda episod i historien de av någon anledning ser på med stolthet, är det tillfälle då de kunnat utföra sina tvivelaktiga dåd p.g.a. statsmaktens sammanbrott: det spanska inbördeskriget.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:52 AM
Spanien

Orsaken till att federala teorier som utarbetats av anarkister och syndikalister vann insteg i Spanien beror på de regionala motsättningar som har funnits i landet sedan det bildades. Katalonien och Aragonien har alltid ansett att Kastilien dikterat villkoren och velat bryta sig loss från deras inflytande. En andra orsak till anarkismens framväxt är den antiklerikanism, d.v.s. antikyrklighet, som växte fram i början av 1900-talet. Kyrkan blev själva sinnebilden för reaktionen och den hade i århundraden haft det fria tänkandet i ett järngrepp.

Det var en koalition av dessa två grupper som möjliggjorde störtandet av monarkin och införandet av republiken 1930. Utvecklingen som nådde fram till detta kännetecknas av en våldsamhet och ett ringaktande av mänskligt liv som få europeiska länder känt till. Strejker, bomber, brutala polisaktioner och liknande var nära nog vardagsmat fram till inbördeskriget.

I Barcelona skickade anarkisterna brinnande spårvagnar nerför de branta gatorna även under fredliga perioder, men när 1936 inträdde blev läget ytterligare tillspetsat.

Det första halvårets våldsdåd kulminerade i juli med mordet på en monarkist som blev den omedelbara anledningen till att inbördeskriget inleddes den 18:e juli. Syndikalisternas Confederacion Nacional del Trabajo (CNT) var helt dominerande i Katalonien och gjorde sig även gällande i det övriga republikanska Spanien. Socialdemokraternas Union General del Trabajo (UGT) spelade en underordnad roll och kommunisterna var utan betydelse, de blev dock en faktor att räkna med när republikens regering insåg att tillströmningen av ryska vapen var beroende på hur stor makt de fick.

Som vanligt när vänsterorganisationer bekämpar något kallar de detta något för fascism. Uttrycket är användbart för att framställa den egna sidan som det enda rätta och goda och få den andra att framstå som omänsklig och förödande. Att det enda parti som tillnärmelsevis kunde kallas fascistiskt inte fått ett enda mandat i valet 1936 och var lika försvinnande litet som betydelselöst gjorde ingen skillnad. Det enda som gör att eftervärlden kommer ihåg den spanska Falangen (som snart skall presenteras närmare) är att den av sanning ointresserade vänstern klassificerade den som inkarnationen av det fascistiska hotet, vänstern skapade fascisthotet själva eftersom de behövde en ondskans symbol att samlas kring.

T.o.m. i nutida skildringar kallar anarkister och syndikalister nationalistlägret för "fascistiskt", och den fullständigt apolitiske generalen Franscisco Franco, som var helt ointresserad av politiska ideologier och bara var en allmänt reaktionär, klerikal militär kallas fortfarande fascist.

Trots dessa obestridliga fakta ansåg sig de republikanska soldaterna kämpa mot fascismen. Under inbördeskrigets första år sköts dussintals människor varje natt i Madrid och Barcelona enbart för att de hade utpekats som fascister. Den korrekta spanska fascismen, representerat av Falangen, är värt ett noggrant studium, men först skall de handlingar redovisas för som begicks av anarkister (vilka aldrig kan hittas hos subjektiva författare i stil med Lagerström och Guerin som konsekvent utelämnar obehagliga fakta).

Ett av de värsta uttrycken för hatet till den bestående ordningen var den antiklerikanism som spred sig överallt där anarkisterna drog fram. Flera präster blev ihjälslagna som potentiella fascister och under 1936 blev det närmast en epidemi i landet att bränna kyrkor och förstöra ovärderliga konstföremål. Resultatet av dessa anarkistiska härjningar blev att kommunistpartiets ställning stärktes. I jämförelse med de förra framstod de disciplinerade och ordnade kommunisterna som republikens försvarare.

Flera befolkningsgrupper, småbönder, hantverkare och andra som inte har socialistiska böjelser drogs till kommunistpartiet som systematiskt, målmedvetet och ibland med hårda tag trängde tillbaka anarkisterna. Kommunisterna insåg vad den anarkistiska laglösheten skulle medföra i omvärldens ögon, för att inte tala om dess förödande inverkan på krigföringen.

Hur kan det komma sig att anarkiströrelsen i Spanien medförde allt detta onda? Vad var det som låg bakom dessa fruktansvärda yttringar av fanatism, inte olikt vad vissa muslimska fundamentalister gör på olika platser idag? Man förstår det lättare när man ser vilken sorts människor som utgjorde de anarkosyndikalistiska leden.

I Spanien visade det sig nämligen hur den anarkistiskt genomsyrade syndikaliströrelsen hade komprometterat sig. Beväpnade legoknektar, s.k. pistoleros, som inte var något annat än köpta och betalda mördare, hade en given plats i de anarkistiska leden.

Att dessa var till uthyrning åt den som betalade mest och sålde sina tjänster till polisen, arbetsgivarna, anarko-syndikalisterna och även till den så småningom växande fasciströrelsen bekymrade inte de revolutionära grupperna nämnvärt.

Allsköns kriminella element var välkomna till de svarta fanorna.

Det kan inte råda någon tvekan om att det är den av socialister så omhuldade materialistiska historieskrivningen som ligger bakom, kombinerad med den slavmoral arbetarrörelsen övertagit från kristendomen vilken redan Nietzsche kritiserat.

Eftersom alla är en produkt av "systemet" - de ekonomiska förhållanden som råder - kan naturligtvis ingen människa lastas för sitt beteende oavsett hur man beter sig.

Man må vara mördare, tjuv eller terrorist, man är ändå välkommen att ta plats bland de röda och svarta leden.

Ingen människa kan genom att tänka själv komma fram till en egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Den moral man har är inte beroende på vad man tycker utan är "relativ"; den är beroende på ägareformerna och till på köpet borgerlig, hade fabrikerna och produktionsmedlen ägts av det kollektiva samhället, hade också moralen varit annorlunda. Därför var dessa kriminella råskinn, eller som de frihetliga socialisterna föredrar att kalla dem: "rebeller mot ett auktoritärt samhälle" högt ansedda i syndikalistkretsar.

En av de värsta av dessa "legendThora spanska rebeller" var den fanatiske mördaren och banditen Buenaventura Durruti (1896-1936). Durruti organiserade - i den mån anarkister organiserar - kampgrupper vid inbördeskrigets början, vilka bestod av just pistoleros. Han blev vintern 1936 skjuten av politiska motståndare vid Madrid-fronten.

Vad som inte sägs, och inte får sägas, bland denne kämpes efterföljare är att han och hans gelikars nybildade stridsgrupper, kallade "Ungdomens frihetsorganisation", under förevändning att de summThorburnt avrättade misstänkta fascister, koncentrerade sig på att massmörda katolska präster, manliga prostituerade och homosexuella. De två senare grupperna hade "brutit mot naturlagen" och därför ansåg de sig ha rätt att utplåna dem.

Så handlar man om man vill bli kallad: "en av anarkismens stora ledare och hjältar genom tiderna". Inte ens Woodcock i sin bok Anarkismen kan här undgå att säga:

"I detta hänseende är det verkligen inte stor skillnad mellan den anarkistiska minoritet som dödade präster och homosexuella i Katalonien och den falangistiska minoritet som dödade fackföreningsmän i Granada."

Samtliga böcker av anarkistiska författare som redovisats för och som behandlar den
spanska utvecklingen förtiger detta. Woodcock utgör här ett hedervärt undantag,
men i litteratur av senare datum är ovannämnda mord utelämnade.

Speciellt i Vilas bok Anarki till vardags är det rent övertydligt. Under kapitelrubriken "Liten uppslagsbok över klassiska anarkister" beskrivs Durruti som någon sorts hjälte och hans beteende mot dem han tyckte var avvikande har Vila noga undvikit.

Det är dags att återgå till det spanska inbördeskriget. Situationen utvecklade sig till anarkisternas nackdel. Fr.o.m. de strider som blossade upp mellan dem och kommunisterna på Barcelonas gator i maj 1937 gick de bakåt. Den spontanitet och det glädjerus som de känt i början hade gått över. De saknade uthållighet och tålamod för att kunna uthärda kriget och framför allt vinna det. Deras motstånd mot auktoriter och disciplin var ett hinder i en militär situation som kräver ordnade former och klara linjer för beslutsfattande.

Vad som ännu mer bidrog till anarkosyndikalisternas fiasko var att de avsade sig sina egna principer och samarbetade med de auktoritära. De svek sina ideal och kompromissade med den borgerliga politiken när de deltog i de parlamentThora institutionerna; en dödssynd enligt anarkismens principer. Vid många tidigare tillfällen hade människor uteslutits utan krus om de deltog i regeringar eller liknande, både i och utanför Spanien. Mycket riktigt beskriver Woodcock detta, vilket moderna anarkister ser som ett oförlåtligt svek, som orsaken till den spanska anarkismens kollaps.

Ledarna avsvor sig sina principer och revolutionära förhoppningar, de förstärkte de regeringsinstitutioner som var deras svurna fiender och var endast till namnet "frihetsmän" i anarkistisk tradition. Anarkisterna inträdde i den Katalanska regeringen i september 1936 och gick vidare ända upp till den nationella regeringen i december samma år.

Precis som när första världskriget drabbade världen och anarkisternas ideologi inte höll måttet, svek de spanska anarkisterna i sin tur idealen och visade återigen att anarkismen inte bestod provet att möta verkligheten. Fr.o.m. maj 1937 var CNT inte något att räkna med. Deras storhetstid var över och de gick tillbaka på alla områden. Luften hade gått ur dem och de levde enbart på kompromisser och återhållsamhet.

Det man lär av historien är att anarkismen och den frihetliga kommunismen är helt omöjliga att genomföra i en krigssituation. Anarkismen ger inget svar på hur paradoxen mellan "frihet" och nödvändig militär disciplin skall övervinnas.

Anarkisternas misslyckande var tvåfaldigt; dels politiskt i.o.m. deras kollaboration (samarbete med fienden) med regeringen, deras förbund med socialisternas UGT 1938 och deras fullständiga nederlag i sina försök att övertyga industriarbetarna, dels militärt, då de var totalt oförmögna att bekämpa sina fiender. I Spanien inte minst där general Yaguë och hans kolonn marscherade in i Barcelona 1939 utan att möta en enda barrikad eller en enda strejkaktion.

Anarkismen bröt samman trots dess relativt stora medlemsskara. Efter den dagen var den anarkistiska rörelsen död; det enda som återstår av den är spridda entusiaster som fortfarande håller kvar vid idealen och drömmer om flydda tider.

Lika intressant som krigsförloppet är historien om Falangen, det närmast man kan hitta som liknade fascism i Spanien. Dess utveckling är nära kopplad till syndikalismen och för att hitta uppgifter om denna koppling rekommenderas Stanley G. Payne och hans eminenta bok om den spanska fascismen, Falange - a history of spanish fascism.

Payne avslöjar mycket om den radikalitet som nationalisterna hade mitt ibland sig.

Långt innan något fascistparti var bildat skrev en av dem som kunde utgjort dess medlemskader, Ernesto Giminez Caballero, att den spanska anarkismen var en: "upplagringsplats för erövrarnas heroiska tradition" och de skjutglada anarkisterna i stil med Durruti och hans nidingar var: "inte simpla kriminella /.../ De som respekterar det sant spanska vördar dessa pistolmän".

Mannen som skapade det spanska fascistpartiet var Ramiro Ledesma. I enlighet med de fascistiska paradoxerna var han antiklerikal och ateist. Ledesmas program var revolutionärt i en grad som t.o.m. överglänste Mussolinis första program och krävde bl a expropiering av storgodsägarnas jordar.

Ledesma uttalade ofta sitt stöd till anarkism och syndikalism. Vad som fattades bland dessa grupper, förklarade han, var en sund patriotism. Men som de inte omsatt sina böjelser till internationalism i praktiken, utan var fria från kopplingar till den internationella socialismen, kunde Ledesma visa deras läror uppskattning som: "den mest effektiva ståndpunkten för omstörtande verksamhet".

Det är därför man inte förvånar sig över att Ledesma inte kallade sitt partis ideologi för fascism, utan vid dess rätta namn; en syntes mellan sin passionerade nationalism och den ideologi han uppskattade, han skapade nationalsyndikalism.

Många som ogillar denna koppling kommer att hävda att nationalsyndikalisterna, eller som deras fulla namn löd, Juntas de Ofensiva Nacional Sindicalista (JONS), bara var syndikalister till namnet och inte har ett dugg med syndikalism att göra.

Detta är emellertid inte fallet.

Inte bara det faktum att allvarligt övertygade syndikalister visade sympati för denna rörelse, utan även de handlingar och åtgärder som de genomförde bevisar att det är fråga om en nationell variant av syndikalism. En av de största svenska experterna på fascism, Birger Beckman, skrev 1939 att fristående ord ofta har använts som synonyma med fascism, ett av dessa är nationalsyndikalism.

Speciellt uppskattad var den spanska national-syndikalismen hos Angel Pestaña.

Denne var ledare för de s.k. treintistas, oppositionella syndikalister som lämnat den etablerade rörelsen och blivit dissidenter när de subversiva (omstörtande) anarkisterna tagit över.

Situationen i Spanien hade utvecklat sig så att den anarkistiska Federacion Anarquista Ibrerica(FAI) hade infiltrerat syndikalisternas CNT. Både splittringar och ibland rent antagonistiska motsättningar präglade CNT vid denna tidpunkt.

Angel Pestaña uppskattade, och blev uppskattad av, nationalsyndikalisternas nye ledare, José Antonio Primo de Rivera, som hade manövrerat ut Ledesma. Det blev aldrig något fullbordat samarbete mellan Falangisterna (som nationalsyndikalisterna nu kallades) och CNT, men delar av CNT:s verksamhet kopplades samman med falangisternas: när fascistledaren besökte Barcelona ordnade syndikalist-rörelsen beskydd. Inte heller kunde någon skillnad märkas mellan en del av deras slogans och de som förekom i nationalsyndikalisternas nya organ Arriba.

När inbördeskriget inleddes visade sig de rent yttre likheterna ge problem.

Falangisterna slogs under sin röd-svart-röda fana och följde därigenom de italienska fascisternas exempel. Båda grupper tog anarkistiska symboler till sina egna; flaggor respektive svarta skjortor. Även de lika uniformerna vid fronten och tilltalsordet "kamrat" gav upphov till en del förvirring. De konservativa kallade mycket riktigt falangisterna "våra röda" och "FAI-langister".

Att detta inte enbart berodde på det yttre utan även på rent ideologiskt släktskap kan man ana av två uppgifter.

Dels när man läser om hur Payne beskriver en målande scen från krigets inledning: En journalist vid namn Foltz befinner sig i Málaga då nationalisterna intar staden i februari 1937.

Foltz beskriver anarkister som glömska över sina tidigare åsikter, och lika opportunistiska som sina trosfränder under 1:a världskriget, går in i falangistpartiets högkvarter för att ansöka om medlemskap och river sönder sina FAI-medlemskort på själva tröskeln till byggnaden.

Den andra är en märkvärdig uppgift från krigets slutskede som Britta Gröndahl, den nutida syndikalist som mest lättfattligt behandlar de ideologiska skillnaderna inom den spanska syndikalism, förvånande nog inte utelämnar: När nationalisterna segrat i Spanien och en treintista blivit tillfångatagen händer något oväntat: treintistan Juan Pieró, som varit en av Angel Pestañas närmaste män, erbjuds en post i den fascistiska fackliga organisationen CNS(!). Visserligen avböjer han och blir slutligen arkebuserad, men det verkar underligt att något sådant kan hända bland människor som påstår att deras respektive ideologier står ljusår ifrån varandra.

Under löftet att allt gammalt var glömt drog sig inte dessa ombytliga republikaner för att hjälpa sina f.d. motståndare att bygga upp ett nytt Spanien. I tre år hade de talat om sin egen frihetslängtan och sina fienders inhumanitet. Nu gjorde de Spanien fritt från idéer som de själva omfattat för bara några veckor sedan, och under ledning av motståndare som inte utan skäl långt tidigare döpt sin politiska åskådning till nationalsyndikalism.

Det kan konstateras att den praktiska utformningen av anarkism och syndikalism inte skiljer sig mycket från vad som brukar sammankopplas med fascisterna, åtminstone inte vad beträffar användandet av våldsmetoder.

Troligen får detta tillskrivas de grupper som båda rörelser hämtar sitt rekryteringsmaterial ur, nämligen: "vanvettiga men idealistiska nationalister och rena marodörer och kriminella element".

Vad som är ännu mer oroande än historien om syndikalismens svarta förflutna är nutiden. Man kunde frestas att tro att dessa företeelser som just har rullats upp inför läsarens ögon tillhör en äldre tidsperiod, en oupplyst era och att detta inte förekom i vår svenska demokrati med dess respekt för olika åsikter. Tyvärr är ett så optimistiskt synsätt inte vad som faktiskt är fallet med den moderna syndikaliströrelsen.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:54 AM
Sverige idag

Alla som läser dagstidningar är medvetna om de vapenfynd som då och då görs hos högerextremister. Varje demonstration den 30:e november leder till razzior hos misstänkta nazistsympatisörer och det saknas sällan rubriker som beskriver brutaliteten i deras agerande.

Samma tidningar saknar vanligtvis bilden av brutaliteten från den motsatta sidan, i detta fall hos de syndikalistiska demonstranterna. Det går naturligtvis inte att på något sätt ursäkta högerextremisternas våldsbenägenhet, de är lika illa i sina försök att förhindra andra människors grundlagsstadgade rätt att utrycka sig. Det viktiga här är endast att, kanske till många åskådares förvåning, avslöja att beväpningen hos syndikalisterna och deras anarkistiska följeslagare inte står sverigedemokraternas efter.

1992 var klubbor och järnrör del i demonstrations-utrustningen för flera av deltagarna i syndikalisternas förstamajtåg. Lyckligtvis var polisen närvarande och höll deltagarna under observation. Innan demonstrationen inleddes blev en del av de närvarande avväpnade på sina antingen dolda eller till plakat maskerade vapen.

Liknande redskap för gatustrider har förekommit även i senare av syndikalister organiserade demonstrationer, samtidigt som deras talare öppet manat till lagbrott och kriminella gärningar.

När Sverigedemokraterna höll ett möte den 9:e oktober 1993 angreps de av syndikalister och anarkister. Det var en händelse som inte bara i omfattning, utan även i råhet och fulhet utklassar deras tidigare försök att ställa till bråk i Lund och Stockholm de senaste åren. Det är värt att följa händelseförloppet i detalj: Upptakten till kaoset var när syndikalister och anarkister grävde upp gatstenar och lade dem i barnvagnar under sin motdemonstration i antirasismens täckmantel.

De flesta var förberedda för bråk och bar palestinaschalar, rånarhuvor och halsdukar som täckte deras ansikten. Precis som i sina förstamajtåg bar de påkar, nödtorftigt maskerade till flaggpinnar, järnrör och avslagna tomflaskor. De drog uppför avenyn utan att ta hänsyn till att deras demonstrationstillstånd inte gällde där och enbart med lusten att förstöra. Stenar kastades mot oskyldiga förbipasserande bilar; privata bilar, taxibilar och radiobilar utan urskiljning.

Poliserna trängde tillbaka de vilda horderna av plakatbärare och när dessa insåg att poliserna var dem övermäktiga började de istället ägna sig åt meningslös vandalism genom att krossa skyltfönster på varuhuset NK och Handelsbanken. När den modiga poliskåren under stora ansträngningar lyckats mota bort mobben, hade anarkisternas handlande resulterat i fyra skadade polismän, två förstörda patrullbilar och en skadad 20-åring som överfallits med en trasig flaska.

Upploppet var välorganiserat och förberett, civila polisspanare hade tidigare under kvällen sett anarkisterna förbereda sig för gatuslagsmål. En av de grupper som låg bakom motdemonstrationen var Syndikalistiska ungdomsförbundet. De tar avstånd från bråket och skyller som vanligt på ungdomar utanför deras kontroll som hade hängt på i efterhand. Om detta hade varit fallet frågar man sig varför polisen deklarerar att det inte var en motdemonstration utan en pöbel, och varför polisen upplevde det hela som ett organiserat upplopp.

Alla objektiva iakttagare är överrens om att det var syndikalisterna som sökte bråk, de var ute denna kväll enbart drivna av lusta till förstörelse och bråk.

En annan sak man frågar sig är varför det alltid slutar såhär när anarkister och syndikalister är ute på gatorna. Om det verkligen var en minoritetsgrupp som "hängde på" i efterhand, så borde ju arrangörerna, om viljan finns, till slut kunna ringa in vilka personer det rör sig om och förklara för dessa att de inte är önskvärda i nästa demonstration. Med tanke hur syndikalisternas och anarkisternas demonstrationer och motdemonstrationer sett ut i början på nittiotalet inser man att det ingalunda rör sig om utanförstående eller marginella grupper. Det är den syndikalistiska rörelsen som har ansvaret för dessa yttringar av upplopp, skadegörelse och kravaller.

De måste åtgärda det faktum att deras klientel är bråkmakare av värsta sort, den sortens människor som letar efter varje anledning att förtrycka andra och hindra dem från att utrycka sina åsikter.

För att legitimera sitt förtryck och verka respektabla i allmänhetens ögon är det populärt att utmåla den andra gruppen som fascistisk. Dessa grupper är medvetna om att om de lyckas inympa åsikten hos vanligt folk att de tjänar demokratin mot något ont, så kan de vinna stöd bland medborgarna.

I själva verket är resonemanget absurt. Båda sidor i de strider som till och från skakat svenska städer är lika antidemokratiska; de anarkistiska och syndikalistiska personerna borde inte kalla motståndarna för fascister, som denna bok har visat finns det tillräckligt goda skäl att ge dem det epitetet själva.

I snart sagt varje nummer av anarkisternas tidning Brand hittar man beskrivningar av fascisterna, hur vedervärdiga de är, hur de skall krossas och framför allt hur de under inga omständigheter får lov att tycka och tänka vad de vill.

Tonen gränsar i vissa fall till paranoiditet och finns utöver tidningarna även i den syndikalistiska rörelsen; hade det existerat en anarkistisk rörelse så hade det säkert förekommit där också.

Hur syndikalisterna definierar fascism kan man läsa i de alster syndikalisterna tryckt upp. bl a kunde man i nummer 2/1992 av götborgssyndikalisternas medlems-blad läsa en insändare som riktar sig till dem som uppskattar socialdemokraternas blandekonomi; artikel-författaren förklarar vad han anser att en sådan uppskattning innebär: "Givetvis är detta fascistiska åsikter" (det skulle vara intressant att se syndikalister och anarkister mobilisera pöbeln på gatorna under slagordet "Krossa blandekonomin").

Allt som inte faller denna kategori av människor i smaken är "fascism", exempelvis den amerikanska filmen "Född den fjärde juli". Rubriken den presenteras under talar för sig själv: När Goebbels gör film.

Ett annat exempel är Folk- och bostadsräkningen. F.o.B. är förvisso ett utslag av olämpligt statskontrollerande, men om man anser att medborgarna borde ta avstånd från den så går det att hitta argument för det. I anarkisttidningar finns inga sådana behov. F.o.B. förkastas av den enda rimliga anledningen: den är fascistisk.

Detta systematiska missbruk av ord har bara en funktion, det är ett smutskastande.

Det är skrämmande tendenser att dessa personer, som är helt ointresserade av sanningen, tillåts verka på det sätt som de hittills fått göra.

Anarkisterna börjar försiktigt med att bekämpa grupper som är marginella, grupper på yttersta högerkanten som inte har sympati bland allmänheten. Det farliga är att så fort de märker att detta är genomförbart kommer de inte att väja för något.

Allt de ogillar, socialdemokraternas blandekonomi eller filmer som i exemplen ovan, kommer att stå i skottlinjen för gatstenar, påkar och, om de läser på sin egen historia, bomber. All kritik kommer att tystas ned, de kämpar ju mot fascismen. De kämpar mot något ont som bara kan fördrivas med något ännu mer ont.

Om alla demokratiska rättigheter försvinner i kampen för "frihet" är för syndikalister och anarkister helt ointressant. Som kapitel ett beskriver är de i vilket fall som helst motståndare till den grundlagsstadgade parlamentarismen och personligen förvånas jag över hur de antirasister, som verkligen har ett äkta uppsåt, kan acceptera att demonstrera tillsammans med människor som öppet erkänner att de vill avskaffa demokratin.

Oavsett om man har eller inte har sympati för de grupper som faktiskt kan gå in under kategorin rasister och nazister, så gäller mötesfrihet och demonstrationsfrihet för alla. Utan dessa rättigheter finns ingen demokrati; fönsterkrossning, stenkastning och vandalism ingår inte i vad som får göras för att motarbeta människor med andra åsikter.

Det som är kvar när man har gått igenom vad de röda och svarta grupperna har ställt till med är frågan: är det rimligt att syndikalister och anarkister överhuvudtaget har demonstrationsrätt, när de tydligen inte kan avhålla sig från att angripa och handgripligt stoppa mot-demonstranter? Är det rätt att dessa grupper som öppet är antidemokratiska och vägrar att låta andra uttala sina åsikter skall få hyra offentliga lokaler för sina möten?

Vid valet 1988 lät statsbiblioteket i Göteborg företrädare för syndikaliströrelsen använda bibliotekets lokal, där mer än ett dussin partier konkurrerar under valtider, och gav dem därmed en stark propagandavinst.

De hade tydligen lyckats upprätta en respektabel fasad, men till er som läst denna bok frågar jag: Skall företrädare för dessa åsikter inbjudas till våra kulturcentra och få lägga fram sina läror inför skolbarn, som är en stor del av bibliotekens besökare? Skall kommunen understödja verksamhet som går ut på att undergräva respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna? Det är inte svårt att förstå varför Waldorf-skolan utanför Göteborg, vars pedagogik är mot vad som vanligtvis menas med demokrati, skrivit avtal med just syndikalisternas fackförening, och att flera av dess lärare bekänner sig till anarkism och syndikalism.

Det är svåra frågor, men måste tas itu med oavsett om de antidemokratiska grupperna känner sig trampade på tårna. Alla antidemokratiska grupper är sammanbundna i sitt förakt för yttrande- och tankefriheten.

Det kanske värsta exemplet på den moderna syndikaliströrelsens förtryckande politik är det faktum att vissa av deras egna medlemmar, helt enkelt för att de har avvikande åsikter, utsatts för hotelser och trakasserier med ledningens tysta medgivande. Detta är ett konsekvent resultat av den anarkistiska, ideologiska logiken. I likhet med de totalitära politiska formeringar som finns, har anarkismen detta inbyggt i sig. Sekttänkandet gör att anarkister anser att frälsningen enbart kan vinnas genom renlärighet och piskar fram hysteriska utbrott av förföljelse mot oliktänkande. Precis som med de gamla kommunistiska sekterna på 70-talet, skiljer inte heller de anarkistiska sekterna - där man får räkna in SAC som en Kropotkin variant - på motsättningar mellan sekten och omvärlden respektive motsättningar inom sekten.

Alla som inte till punkt och pricka följer detaljtolkningen av ideologin och som betonar avvikande delar hos läran placeras hos fiendelägret och bekämpas gärna med större intensitet än de övriga motståndare som är av en annan ideologi. Som jag nämnde i kapitel ett finns det ett flertal exempel på detta, och de är inte alla! En sådan motsättning var när de rena syndikalisterna bröt sig ur SAC och bildade Syndikalisternas Förbund, vilket idag är helt obefintligt. Jargongen de förde mot SAC var fruktansvärd i sin intolerans och påminner starkt om när nazister talar om judar.

Ett annat exempel är när ett antal bohuslänningar, som inte stod ut med disciplin och regler och ansåg att SAC hade svikt sina revolutionära ideal, bröt sig ur och skapade Syndikalistiska Arbetarfederationen. Genom splittringen blev syndikalismens starkaste fäste i Sverige, de bohusländska stenhuggarna, reducerad till en anarkistisk sekt. Den minskade och minskade tills de få kvarvarande medlemmarna efter tio år gjorde en förödmjukande canossavandring och bad SAC om tillåtelse att återinträda.

Ett tredje exempel var missnöjet med att lokalorganisationerna blev färre då de slagits ihop för att kunna upprätthålla sin verksamhet. Det sågs av en del som centralism; Göteborgsavdelningen splittrades 1994 och Majornas lokalavdelning såg dagens ljus, den hade vid grundandet hela fem (5) medlemmar.

I Spanien har de två oförsonliga rörelserna CGT och CNT stämt varandra inför domstol om rätten till namnet CNT. Utan förlägenhet har de erkänt sig beroende av en statlig institution och bett om dess hjälp i ett tvistemål! Hur långt är det inte mellan idé och praxis för dessa människor.

Trots likheter mellan läroskolor i samma ideologi bekämpas alltså avvikare med helt andra argument än rationella: Har du inte samma åsikt så skall du få på käften! Inom SAC råder likvidationshysteri, det är en anarkokommunistisk sekt som kallar sig en syndikalistisk fackförening; och detta i en organisation som deklarerar att man inte kan utestängas p.g.a.: "'osyndikalistiska åsikter' utan enbart om man handlat mot arbetarklassens intressen".

Det har blivit en djupgående analys av anarkismens och syndikalismens praktik.

Deras våldsbenägenhet och exempel på den brutalitet som en del av deras medlems-kadrer utfört har inte utelämnats.

Om en del läsare tror att lagbrott och förakt för rättvisa är ett utslag av enskilda anarkistgrupper och individer som infiltrerar de syndikalistiska leden så har de tyvärr fel. I själva verket ställer sig organisationen bakom lagbrott och uppmuntrar till olagliga handlingar.

Hade SAC varit motståndare till detta, så hade de naturligtvis gjort någonting åt det.

Under alla mina studier av syndikaliströrelsen har jag aldrig upptäckt att brottsliga och odisciplinerade handlingar varit föremål för någon åtgärd av ledningen trots att berörda styrelser och kommittéer vetat vad som försiggått!

Det sätt som man inom syndikaliströrelsen uppfattar verkligheten på är en sektmentalitet. Hos syndikalisterna finns de rättrogna och de övriga; alla kontakter mellan de båda omöjliggörs. Samtliga grupper som arbetar på samhällsförändringar på ett annat sätt än syndikalismen är "småborgerliga", "brackiga" eller något liknande.

Ett av de mest typiska dragen som är kännetecknande för grupperingar i stil med denna, är att när en person anklagas för ett epitet i stil med ovanstående så gäller inte vad man brukar kalla rättspraxis. Det är i SAC inte anklagelser som bevisas, utan den anklagade som skall bevisa sig vara oskyldig. Hur avlägsen anklagelsen ifråga än är från sanningen, så ligger bevisbördan på den anklagade istället för tvärtom.

Lika väsentlig i sekttänkandet är en närmast manisk skräck för uppgifter som motsäger det medlemmarna hittills hållit för sant. Denna bok exempelvis kommer att få lida mycken smälek, trots att samtliga uppgifter i den är dokumenterade fakta.

Det är ingen tvekan om att många anarkister och syndikalister kommer att tolka den som fientlig och reagera med kraft när de upptäcker sidor hos sina respektive ideologier som de aldrig kunnat ana.

Ett exempel på ett tänkande som stänger ute fakta kan jag redogöra för omedelbart: när jag upplyste en s.k. anarko-syndikalist om de fascistiska dragen i hans övertygelse, som han själv inte hade en aning om, skrek han helt enkelt: skitsnack! Det faktum att jag hade många belägg för mitt påstående och t.o.m. vittnen som kunde intyga riktigheten av mina inlägg fanns närvarande, gjorde honom inte beredd att reflektera över saken närmare.

Säkerligen kommer också konspirationsteorin till heders igen: författaren till Det Rödsvarta Spöknippet är köpt och betald av en grupp vars yttersta syfte är att krossa den "frihetliga socialismen". Det rör sig helt naturligt om en sammansvärjning av en grupp människor som försöker stoppa friheten och sanningen från att nå ut till allmänheten och undertecknad är dess förlängda arm.

Denna punkt är det viktigaste och mest betydande i all form av sektmentalitet, den stänger ute allt som är "fel". Alla olämpliga uppgifter kommer från de sammansvurna, välj själv vilken grupp du finner för gott: judarna i ZOG, CIA, stalinisterna, psykiatrerna, frimurarna eller helt enkelt kapitalisterna. Vilken kategori som syndikalister och anarkister kommer att välja är oväsentligt, i alla händelser är det någon eller några som är ute efter dem och verkar i det fördolda.

Detta närmast neurotiska tystande av kritik visar, inte att deras ideologi är instabil, utan att de helt enkelt inte vill kännas vid dess dolda sidor. Det gäller att blunda för all den fakta denna bok påvisar, så upphör den att tjäna som en upplysande signal för de som ännu inte vet vad syndikalism och fascism har gemensamt.

Det är den politiska sektens argumentation som tar över. En oförmåga att värja sig mot den allt mer påträngande verkligheten tar sig uttryck i att man anser sig ha monopol på sanningen.

När man väl har övertygat sig om denna sanning finns det inte längre något behov av att låta andra människor komma till tals, ett sätt att tänka som syndikalisterna har praktiserat, och fortfarande praktiserar, mot de människor som vågat visa att de har en annan uppfattning.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:55 AM
EPILOG

De som trodde på att syndikalismen är vad dess bekännare utger den för att vara har nog fått en omskakande upplevelse vid läsandet av föreliggande bok. Men viktigast är förstås målsättningen som presenterades i inledningen: att redovisa alla sidor av syndikalismen och därigenom ge en tankeställare åt de som inte varit medvetna om alla dess sidor. Dessutom har avsikten varit att tvinga fram argument från syndikalistkoryféerna, dessa politiska kannstöpare, för att lugna de syndikalister vilka, chockerade och upprörda över vad denna bok avslöjar, kommer att ansätta dem med frågor i stil med: Är det som står i Det Rödsvarta spöknippet verkligen sant?

Jag hoppas mitt verk blir uppfattat som en rimligt objektiv redogörelse, grundad som den är på en vetenskapligt utformad C-uppsats jag gjorde på Göteborgs universitet hösten 1992. Litteratururvalet omfattar över 6000 sidor samt flera årgångar av Brand och Arbetaren. Genom det stora materialet har syndikalisterna fått alla möjligheter att tala för sig och bemöta mina teser. Jag säger inte anklagelser, då jag inte uppfattar det som en anklagelse att deras ideologi är besläktad med fascism, utan snarare som ett faktum.

Beklagligt nog finns inga beskrivningar på deras, och anarkisternas, framtidsversioner, men frågan är väl om de egentligen är nödvändiga. Vi vet alla hur socialistiska stater har sett ut. Trots alla paroller om vad de kallar "frihetlig socialism" är det svårt att skilja den s.k. antiauktoritära socialismen från vilket annat socialistsystem som helst. Syndikalister och anarkister gör det onekligen lätt för sig när de kategoriskt vägrar beskriva framtiden, men har man studerat hur det i verkligheten var att leva i Aragonien under inbördeskriget, där deras omskrutna frihet var betydligt mer begränsad än i vilket marknadsekonomiskt system som helst, blir man inte imponerad.

På grundval av deras moral och samhällssyn kan den uppmärksamme iakttagaren utan svårighet se den klassiska socialismens fängelsemurar resa sig; ett samhälle där alla är jämlika, alla får samhällelig försörjning och ingen konkurrens råder är förvisso ett fängelse. Där det finns socialism finns ingen frihet och där det finns frihet finns ingen socialism. Om de s.k. frihetliga socialisterna läst sin Sorel och Stirner lite noggrannare skulle de veta detta.

Det enda som skiljer deras visioner från kommunisternas fängelser är att murarna går vid kommungränserna i stället för vid nationsgränserna. Denna småskalighet, jag kallar det ett konfedererat provinsialtänkande, är den enda skillnaden mellan syndikalisternas och anarkisternas tankevärld och de fruktansvärda skräckexempel på förtryck som deras röda trosfränder har uppvisat i Sovjet, Kina och alla andra länder som lidit under socialism; inte stalinism, inte kommunism, utan socialism.

Jag är helt övertygad att många läsare kommer att dra den rimliga slutsatsen att syndikalism och fascism är två mycket närbesläktade ideologier. Både vad gäller deras läror och hur de tillämpar dessa läror i realiteten. Trots att detta kommer att väcka en del reaktioner kan inte det överväldigande materialet förnekas eller döljas.

De sju punkter som uppställdes i första kapitlet har alla utförligt redovisats. Med dessa i bakhuvudet inser man att det är lättare att leta efter likheter än skillnader mellan syndikalism och fascism. Slutsatsen av detta verk skulle kunna uttryckas i följande korta satser:

att syndikalism och fascism är skapade av samma ideologer.

att de härstammar ur likadana teorier.

att de har samma uppfattning om parlamentThorburn demokrati och vill avskaffa den.

att de har exakt likadana metoder för sitt gemensamma mål.

att de har korporativism som sitt gemensamma mål.

att de har likartade anspråk på att vara en elit.

att de hämtar blivande medlemmar ur varandras rörelser.

Förhoppningsvis kommer ingen att anklaga föreliggande bok för att koncentrera sig på detaljer och rikta in sig på enskilda citat. Många syndikalister och anarkister är säkert starkt benägna att se dessa detaljer som enstaka övertramp av ett slag som finns i de flesta åsiktsriktningar. Men så enkelt är det inte.

Det som har redovisats i denna bok är i själva verket fundamentalt för syndikalismen. Om jag anklagas för att enbart betona särfall och detaljer spelar emellertid ingen roll. När syndikalisterna har gjort tillräckligt många uttalanden och visat sin sanna natur tillräckligt många gånger måste slutsatsen bli att denna redogörelse bibringat läsaren en rättvisande bild av storleken i sammansmältningen, av koherensen, mellan syndikalism och fascism.

Personligen är jag böjd att i ordets verkliga mening kalla fascism för ingenting annat än en nationell syndikalism. De är fiender till den grundlagsstadgade, demokratiska parlamentarismen som jag, och de allra flesta svenskar bekänner sig till, de är t.o.m. stolta över att de bekämpar den.

Om syndikalisternas och fascisternas gemensamma verksamhet vill jag till sist säga följande, som en avslutande, sammanfattande protest mot alla de som utgör en fara för det svenska folkets konstitutionella rättigheter:

Den s.k. frihetliga socialismen är ond; dess teknik är ond; dess utövning ett allvarligt hot mot samhället, politiskt, socialt och moraliskt; och dess anhängare sorgligt förvirrade och ofta kriminellt belastade.

Den frihetliga socialismen är inte, och gör inte anspråk på att vara demokratisk.

Dess lärofäders allmänna attityd är fientlig och ringaktande mot demokratin. Denna redogörelse har varit ur stånd att finna något försonande drag, värt att nämna, hos den frihetliga socialismen.

Julius
Sunday, October 17th, 2004, 01:57 AM
BILAGA

[Utelämnad.]


KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING


Tidningar och tidskrifter

Anderson, Malcolm "Reflections on violence" Terrorism and political violence, 1-1992(jan). Frank Cass & Co limited, London.

Arbetaren, 1922.

Brand, 1919-1922, 1990

Forshage, Mattias "Flickskolelärarens hänsynslöshet och de biologiska imperativen" Anarkistisk tidskrift, 4- 1990/91. Tryckop, Stockholm.

SAC-Kontakt, 1989-1992


Uppslagsverk

Bonniers stora lexikon. Uppslagsord: Sorel

Bra Böckers Världshistoria, band 11,12,13. Bra Böcker AB 1986, 1986 resp. 1982

Encyclopaedia Britannica, Enc. Brit. inc. 1969. Uppslagsord: Sorel

(The new-) Encyclopaedia Britannica (micropaedia). Enc. Brit. inc.1985. Uppslagsord: Sorel

Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB 1991. Uppslagsord: Fascism och Federalism.

Palmer/Colton Nya tidens världshistoria2, översättning av Dagny Henschen och Hilda Holmberg, Stockholm: Esselte 1985. Först publicerad under titeln "Ahistory of the modern world", Alfred A Knopf inc. 1956


Bearbetningar

Beckman, Birger Den fascistiska korporativismen, Stockholm: Tiden 1933

Beckman, Birger Det nya Italien, Stockholm: Tiden 1934

Beckman, Birger Italiens enande och fascismen, Stockholm: Tiden 1934

Beckman, Birger Den fascistiska tron, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1936

Blot, Yvan (red) Socialism och fascism- samma familj, översättning av Britta Arenander, Lund: Timbro 1985

Carsten, F L The rise of fascism, Los Angeles: University of Califonia press 1967

Edwards, Folke Den barbThora modernismen, Malmö: Liber 1987

Gröndahl, Britta Pierre-Joseph Proudhon, Stockholm: Frihetliga bokgillet 1959

Gröndahl, Britta De ideologiska motsättningarna i den spanska syndikalismen 1910-36, Stockholm: Federativs 1981

Guerin, Daniel Anarkismen, översättning av Britta Gröndahl, Stockholm: Federativs 1978 (1970)

Hansson, Svante Moderna ideologier, Stockholm: Liber 1983

Hibbert, Christopher Mussolini- en biografi, Stockholm: P A Nordstedts och söner 1962

Holmö, Rudolf Förhållandet mellan syndikalism och anarkism, Stockholm: Syndikalisternas förbund 1981 (1979, 1977, 1971, 1963)

Karvonen, Lauri Fascismen i Europa, Lund: Studentlitteratur 1990

Lagerström, Stig Syndikalismen- en grundbok, Stockholm: Federativs 1984

Larsson, Reidar Politiska ideologier i vår tid, Stockholm: Studentlitteratur 1990

Liedman, Sven-Eric Från Platon till Gorbatjov, Stockholm: Bonniers 1989

Nolte, Ernst De fascistiska rörelserna, Översättning av Maj Frisch, Stockholm: Aldus 1968

Payne, Stanley G Falange- a history of spanish fascism, Stanford: University press 1961

Persson, Lennart K Syndikalismen i Sverige 1903-22, Stockholm: Federativs 1975

Proudhon, Pierre-Joseph Carnets 2, Paris: Marcel Riviere 1961

Sorel, Georges Reflections on violence, New York: Peter Smith 1941

Tingsten, Herbert Den nationella diktaturen, Stockholm: Bonniers 1936

Törnell, Ingvar Kampen inom socialismen, Stockholm: Federativs 1974

Uisk, Atho Idéer och individer, Stockholm: Federativs 1974

Vila/Hallberg Anarki till vardags, Lund: Bakhåll 1990 (1987,1983)

Woodcock, George Anarkismen, översättning av A Davidson, Stockholm: Prisma 1964

Wärenstam, Eric Fascismen och Nazismen i Sverige, Stockholm: Almqvist & Wiksell 1972


PERSONREGISTER

Bakunin, Mikhail 22
Beckman, Birger 93
Bergson, Henri 65
Bernstein, E 65
Berth, Emmanuel 71
Bianchi, Michele 83
Blanqui 22
Burke, Edmund 58
Caballero, E G 92
Cipriani, Amilcare 79
Corrodoni, Filippo 79
Costa, Andrea 79
DeAmbris, Alceste 79
Dreyfuss 66
Durruti, B 89
Durkheim, E 66
Engdahl, Per 14
Franco, F 87
Gröndahl, Britta 95
Hegel, W F 41
Holmö, R 29
Jaurès, Jean 66
José Antonio 94
Juarez, Benito 79
Kautsky, Karl 65
Kropotkin, Peter 37
Labriola, Arturo 65
Lagerström, S 14,52,88
Larsson, Reidar 9
Ledesma, Ramiro 92
Lenin, V I 23,49,71
Linz, Juan J 40
Lucács, Georg 49
Malatesta, E 56,82
Marx, Karl 45
Marinetti, F T 74
Matteotti 84
Maurras, Charles 70
Mitchels, Robert 24,65
Monatte, Pierre 50
Mussolini, B 71,77,78
Nietzsche, F 60
Nozick, R 59
Pareto, Vilfredo 23,25,66
Payne, Stanley G 92
Pelloutier 66
Persson, L K 72
Pestaña, Angel 93
Pieró, Juan 95
Proudhon, P J 50,70
Schmandt, H J 63
Sorel, Georges 64
Spencer, Herbert 59
Stirner, Max 55
Valois, George 71
Vila, R 37,52,56,90
Woodcock, G 22,84,90
Yaguë 92

Kvasir_
Sunday, October 17th, 2004, 08:24 PM
Hmm, tror att jag har läst den här boken, det var när den fortfarande låg uppe på Farisé Förlags hemsida. Vart fick du tag på den?