PDA

View Full Version : SvD: Den nya högern som vill vara höger



Julius
Sunday, May 16th, 2004, 09:25 PM
Del två av SvD-artikelserien om den tyska nya högern.


Den nya högern som vill vara höger


I sin andra artikel om den nya högern diskuterar Göran Dahl de unga
högerintellektuella som inte anknyter till vänstern, utan tvärtom ser
68-generationen som huvudmotståndaren.

Denna 89-generation är inspirerad av mellankrigstidens konservativa
revolutionärer. Även om den radikala profilen tonats ner på sistone är
det tydligt att denna nya höger strävar efter kulturell och politisk
hegemoni.

I min förra artikel om den nya högern uppehöll jag mig vid vad som kan
uppfattas som dess vänster, dvs personer och grupper som betecknar sig
själva som vänster, eller menar sig stå över den traditionella
skalan. Emellertid brukar de förknippas med den nya högern och det
finns ett avsevärt antal beröringspunkter, såväl personellt som
ideologiskt.

I detta sammanhang är det ofrånkomligt att nämna Botho Strauss och
hans essä "Tilltagande tragedi" ("Anschwellender Bocksgesang", först
publicerad i Der Spiegel 6, 1993). Dramatikern och författaren Strauss
skapade sig ett grundmurat gott rykte i Västtyskland under sjuttio-
och åttiotalen, hans pjäser var ofta provocerande och fulla med
cyniska dialoger, inte helt olika Lars Noréns pjäser. Den västtyska
offentligheten var och är liberal och västorienterad och den hade
därför synnerligen svårt att svälja att dess forna gunstling nu
bekände sig till högern. Han skrev bland annat: "Den högerorienterade
på sin rätta plats: outsidern. Det som ytterst sett skiljer honom från
den problematiska världen är dess brist på passion, dess förkastliga
självupptagenhet, dess såväl löjeväckande som dess motbjudande
socialisering av lidandet och av lyckan."


STRAUSS HAR EGENTLIGEN skrivit samma sak ända sedan början av
sjuttiotalet, men det var först nu som han definierade sin position
som "höger" - missnöjet med en värld besatt av sin egen samtidighet,
det själlösa pratet i massmedia och offentlighet, bortglömmandet av
det levande ordet och leken. Detta kan sägas likväl av en
högerinriktad Heideggerlärjunge som av en vänsterorienterad
Frankfurterfilosof. Men just att markera en samtida
civilisationskritik som ett högerprojekt är signifikativt, och den nya
högern omfamnade Strauss. Han artikulerade något som många
ungkonservativa hade på känn - att man tillhörde en ny generation där
medvetandet om krigets möjlighet är kopplat till Balkan, inte till
Vietnam eller till Tredje riket.

Denna nya generation, demografiskt sett född under tidigt sextiotal,
börjar nu bli medveten om att den kan svetsas samman inte bara genom
näraliggande födelseår, utan även genom formativa erfarenheter. Här
måste vi dock lägga in en brasklapp. Givetvis är långtifrån alla i
denna generation ungkonservativa, lika litet som Carl Bildt kan räknas
som studentrevoltör trots sitt födelseår. "Generation" är ofta en
massmedial konstruktion, dock menar jag att man i detta sammanhang
fångar in något väsentligt med begreppet.


PRECIS SOM SINA FÖREGÅNGARE och huvudmotståndare - "68-orna" -
vantrivs dessa unga män, och enstaka kvinnor, i den "förvaltade
världen", i maktlösheten och normlösheten. Man har en genuin
oppositionskänsla och menar att medier och offentlighet styrs av den
vänsterliberala 68-generationen. I huvudsakligen två fora har denna
nya generation eller nya strömning börjat göra sig hörd: i
veckotidskriften Junge Freiheit och på förlaget Ullstein. Mellan dessa
fora finns en rad personella överlappningar.

"Junge Freiheit" är en veckotidskrift i tabloidformat som startade som
ett litet månatligt studentblad i Freiburg i slutet av
åttiotalet. Sedan dess har redaktionen flyttat till Potsdam och ökat
sin upplaga betydligt. Uppgifterna om den egentliga upplagan går isär,
men gissningsvis ligger den i dagsläget mellan tjugo- och
trettiotusen. Hur som helst har den under sin korta historia väckt
mycket berättigad uppmärksamhet. Så har den i till exempel tidskriften
Searchlight 243, 1995, utnämnts till ungdomens förförare, en
fascistisk ulv i nykonservativa fårakläder. Å andra sidan har till
exempel Per Landin, i Dagens Nyheter 13/9 1995, menat att det är en
tämligen oskyldig och normal konservativ tidskrift. Om man har följt
och läst tidningen går det att få belägg för båda extremförståelserna.

"Junge Freiheit" har vurmat enormt för den så kallade konservativa
revolutionen. Denna tankeströmning i Weimarrepubliken, kan vi
konstatera i efterhand, var med att bereda vägen för vad som hände
1933 och de följande åren. Detta är i dag idéhistoriskt allmängods,
men man får inte glömma bort att de konservativa revolutionärerna ofta
såg nazisterna som sina fiender även om man delade den
antikapitalistiska och antiliberala affekten. Dessutom är det
otvetydigt att flera av dessa tänkare hörde till de absolut främsta
stjärnorna inom sina respektive fack: Ernst Jünger inom litteraturen;
Carl Schmitt inom rätts- och statslära; Martin Heidegger inom
filosofin.


DÄRFÖR ÄR DET INTE så underligt att "Junge Freiheit" i recensioner,
kommentarer och artiklar tydligt har låtit sig inspireras av de
konservativa revolutionärerna. Nu som då finns det unga intellektuella
som törstar efter något annat än vad man upplever som en utmattad och
urvattnad modernitet. Dessa personer riktar sitt uppror mot en
föregående generation, "vänstern", som för dem inte framstår som ett
oppositionellt alternativ, tvärtom. De många tabubelagda temata som
fanns i Förbundsrepubliken poppar upp på nytt, att locket legat på
underlättar kokningen. Detta blev speciellt tydligt under 1989 (som
årtal) och "1989" (som en erfarenhet). Efter murens fall och
återföreningen blev det ofrånkomligt att på nytt ställa frågan om
Nationen och det "tyska".

Varför inte även införliva Österrike, en kapitalistisk, demokratisk
nation, när det gick bra att införliva en statssocialistisk diktatur?
Det är en av de frågorna som nu ställs inom den unga, nya tyska
högern. På vägen mot att nå ut till en större publik, runt 1992-93,
red "Junge Freiheit" på ett allmänt förnyat intresse för den
konservativa revolutionen - i marknadsföringen sades själva tidningens
tillkomst, och även det eventuella beslutet att prenumerera på den,
vara en "konservativ revolution". Intresset märktes även på den lista
över böcker som kan beställas genom tidningen. Bland författarna märks
Schmitt, Arthur Moeller van den Bruck, Jünger; bland populära ämnen
märks invandrarkriminalitet och tolkningen av den tyska historien.

Under det senaste året har man dock kunnat märka en viss nedtoning av
den "radikala" profilen. Chefredaktören Dieter Stein verkade minst
sagt ambivalent när jag träffade honom 1994. Å ena sidan fnös han åt
"populära slogans" som den "konservativa revolutionen", samtidigt som
han intresserat visade mig den då nyutkomna första Jahrbuch der
konservativen Revolution. Om detta är ren taktik eller en reell
politisk förskjutning åt en mera avradikaliserad höger låter sig inte
besvaras utan vidare. Vad som är känt är däremot att Rainer Zitelmann
rått tidningen att vara mera "måttfull" för att kunna attrahera nya
och vidare grupper.


ZITELMANN ÄR EN ANNAN nyckelfigur inom den tyska nya högern. Han är
redaktör på den konservativa dagstidningen Die Welt, nyckelperson på
förlaget Ullstein, och medlem av det liberala FDP. På Ullstein har
under de allra senaste åren vällt fram en störtflod av nya böcker,
framför allt antologier, som syftar till att göra en ny, ung höger
medveten om sig själv. Unga intellektuella, som redan skrivit i "Junge
Freiheit", har medverkat här, liksom en rad yngre disputerade
historiker (Zitelmann är en av dem). Den hittills mest omtalade var
Die Selbstbewusste Nation, 1994, (anmäld i SvD 17/5 1995) där Strauss
nämnda essä utgör utgångspunkten. Bland antologierna märks också den
nyligen utkomna Wir 1989er, 1995 (Junge Freiheit-medarbetaren Roland
Bubik är redaktör), och Westbindung, 1993. I denna ifrågasätts
Tysklands "västbindning", och den gamla Sonderweg-tesen plockas fram
på nytt. För mig är det ganska tydligt att beskyllningarna mot boken
för att vara högerextremistisk historieskrivning är tämligen
obefogade. Trots allt ligger det en del sanning i många av de idéer
och temata som läggs fram av den tyska nyhögerns unga
intellektuella. Man måste ge dem rätt i att Tysklands historia inte
går att reducera till Hitlertysklands, och att nya idéer som inte är
"politiskt korrekta" inte behöver vara felaktiga per definition.

Oavsett hur man ställer sig till denna nya höger, det vill säga den
del som vill vara "höger", tycks dess strategi vara tydlig. Det gäller
att sakta men säkert uppnå först kulturell, och så småningom politisk
hegemoni. Även om vägen ännu är lång till det första etappmålet så har
man uppnått en del inom mediavärlden samt lyckats att fånga in nya,
unga, nationella och konservativa grupper, däribland grupper och
diskussionsklubbar inom de etablerade borgerliga partierna. Till
exempel har just Zitelmann, tillsammans med ett par andra
FDP-medlemmar försökt att driva partiet i en "nationalliberal"
riktning. Man menade i ett manifest i november 1994 att FDP borde göra
"antifeminismen" till ett politiskt tema. För den nya högern kan detta
vara en klok strategi om man vill vinna sympatier i samhällen där
jämställdheten drivits långt, och där kompetenta män kan hamna i ett
bakläge på arbetsmarknaden enbart p g a sitt kön.

Dessutom, menar Zitelmann i en uppsats i "Die Selbstbewusste Nation"
att multikulturalismen och feminismen är vänsterns sista bastioner. En
nyhögers uppgifter blir då att förespråka "etnopluralism" och
antifeminism. Kortfattat betonar etnopluralismen rätten till olikhet i
stället för likhet. Även om detta i förstone kan låta sympatiskt torde
den i praktiken leda till ett apartheidsystem, där de olika kulturerna
hålls isär geografiskt. "Antifeminismen" går tillbaks till medeltida
ideal om "krigaren" och "hjälten". Man behöver inte vara en
"mjukisman" för att känna avsky för denna outtalade krigsromantik.


ANTIFEMINISMEN ÄR PÅ SITT SÄTT ett aktuellt levandegörande av den
konservativa revolutionen. Eftersom den senare var en radikal
tankeströmning var det ofrånkomligt att även könsfrågan tangeras. Vi
kan se en tråd från Jüngers entusiastiska skildringar av den manliga
gemenskapen i första värdskrigets skyttegravar till längtan efter
"beslutet", det vill säga glorifierandet av den beslutsamma handlingen
som ett egenvärde. Den som mest explicit behandlade manligheten, och
var medveten antifeminist var den italienske filosofen Julius Evola
(1898-1974), som i böcker och artiklar försökte beskriva manlighetens
metafysiska grundvalar. För honom stod kvinnlighet för obeslutsamhet,
jordbundenhet och svaghet. Mannen däremot, strävade mot solen,
handlade utan tvekan och bar på en sann styrka som kan skapa förnyelse
och vitalitet. Tyvärr upplever Evola i dag, liksom Schmitt och de
andra, en renässans. I Tyskland heter den främste Evolaexperten
Karlheinz Weissman, en ung historiker som ständigt dyker upp i redan
nämnda sammanhang. Hos honom strålar flera trådar samman: nytolkning
av den tyska historien, antifeminism, nyhedendom, nationalism och
oppositionslusta.

Här sluts cirkeln. Evolas lärjungar beundrar honom för hans mod och
hans fritänkande. Även om han hyste vissa sympatier för fascismen, och
var involverad i Waffen-SS:s intellektuella aktiviteter går hans
tänkande på tvären. Henning Eichberg, som jag nämnde i min förra
artikel, påpekar att Evolas tänkande utövade inflytande på det tyska
gröna partiets grundare. Evolas och andra konservativa revolutionärers
tänkande betonar det cirkulära. Dyrkandet av det postulerat
"naturliga" och naturens kretslopp leder till betonande av cirklar,
cykler och cirkularitet som en del av den hårda kritiken mot det
linjära framstegstänkandet.

Här kan det vara lämpligt att avsluta med en kommentar från den
redaktionella inledning i den danska tidskriften Kritik, 114, 1995:
"Man (de nykonservativa) dyrkar, till exempel, religionen, det gröna
perspektivet, kulturen, är emot pengarnas förytligande inflytande och
den amerikanska kulturimperialismen - men var i dagens Danmark finner
vi en hållning som inkarnerar denna kulturkonservatism om inte i
Socialistisk Folkeparti och besläktade rörelser?" Eichberg är medlem
i detta parti, och om vi kan dra en viktig slutsats av det sagda så är
det i första hand att den nya högern verkligen ställer traditionella
politiska hållningar på huvudet.